Etikettarkiv: Krig

Krig(s)kongressen

Finns det någon rim och reson i tillvaron och ett uns av respekt för alla människors lika värde, så startade den socialdemokratiska kongressen med några tysta minuter.

Denna gång gäller det inte amerikanska liv. Utan afghanska civila. Människor av kött och blod. Barn som knappast kan göras ansvariga för terrorattacken den 11 september. Unga och gamla som lemlästas eller dör när de amerikanska missilerna gjort sitt.

Nu blev det inte någon tyst minut. Årets socialdemokratiska kongress äger rum i en unik situation. Göran Persson, Anna Lindh och den övriga regeringen har sagt ja till kriget. Bara detta borde, om det finns någon självrespekt och ifrågasättande, starta ett verbalt krig bland de 300 ombuden.

För det kan väl inte vara så att de som samlas på kongressen inte längre har någon tentakel ute och någon kontakt med vanliga människor? Var och en som har det vet nämligen att en stor del av opinio- nen i samhället är ytterst kritisk till den officiella socialdemokratiska hållningen.

Nu kommer signalerna. Från krigshökarna i Storbritannien och USA som förutspår att kriget inte kommer att vara slut i morgon. Inte i övermorgon. Inte om en månad. Inte om ett halvår. Utan kanske i bästa fall nästa sommar…

Det har bara gått fyra veckor. Nu kommer rapporterna tätare och tätare. Det var inget kliniskt krig. Det var ett helt vanligt krig. Och det torde inte vara obekant, inte ens för Anna Lindh om hon nu har någon som helst historiekunskap, att de som i störst utsträckning dör i ett krig är civila. Idag, i morgon, om ett halvår, om 25 år…

Vietnams offer

Fråga vietnameserna. De om några vet. Vietnam besegrade den amerikanske jätten. På valborgsmässoafton 1975 intogs Saigon. Befrielsen var inte längre nära, den var total.

Men fortfarande skördas offer av ett amerikanskt bombregn som pågick i nära tio år. Måndagen den 29 oktober kommer ett telegram. Avsändare TT och den internationella nyhetsbyrån AFP. Det lyder i alla sin nakna ruggighet så här:

Hanoi. Sex skolbarn dödades och två skadades allvarligt när en bomb från Vietnamkriget exploderade i ett risfält i Khanh Hoa-provinsen i Vietnam, uppgav polisen idag.

Olyckan inträffade i fredags när barnen, som var mellan 10 och 13 år, lekte med en USA-tillverkad M-9-bomb. De hade hittat den utanför byn utan att förstå att det var en sprängladdning. Bomben, som förmodligen var från 1975, hittades omkring 15 kilometer från turistorten Nha Trang som ligger i ett av de områden som utsattes för de häftigaste bombningarna.

Dussintals människor dödas eller lemlästas varje år av USA:s bomber från Vietnamkriget.

26 år har gått. Fortfarande räknas liken. Ännu sitter föräldrar skakande av gråt, förbi av förtvivlan efter att deras älskade barn har dött!

Förstår ni kongressombud som sitter tysta och inte säger ifrån vad ni lånar er till? Förstår ni inte att detta krig liksom alla andra krig kommer att skörda tusentals civila offer? Förstår ni inte att genom att fortsätta att tiga och samtycka, kommer ni att bli påminda om detta varje gång en bomb briserar, även när kriget är över? Förstår ni inte att afghanska människor också är människor? Lyssnar ni inte till alla kritiker inom de egna leden? Läser ni inte Ingvar Carlsson och Carl Tham? Bryr ni inte er om vad Maj-Britt Theorin och Sverker Åström säger? Är Vietnam inte längre nära…

Har ni stängt både öron och ögon i rädsla för att Göran Persson ska näpsa er? Eller Anna Lindh, som förespråkade mjuka bomber över Jugoslavien och framhärdar i att fortsatt krig är den bästa vägen till fred. En politisk piruett som inte ens George Orwell kunde drömma om när han på sin tid beskrev det totalitära 1984.

Fortsätter detta vanvett i fåfäng jakt på terrorister kommer den svenska regeringens stöd till kriget i slutändan att bli något som både Göran Persson och Anna Lindh får ångra.

Att ha en ståndpunkt som förespråkar fred. Att säga nej till terrorister. Att säga nej till bombningar. Att visa sin aktning för såväl amerikanska civila som afghanska innebär inte ett stöd till den brutala talibanregimen eller den amerikanska vitahusimperialismen.

Det är den enda hållning som är rimlig. Därför: Stoppa kriget – Stoppa terrorismen!

Ledare i Internationalen 1/11

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Inte kan man väl bekämpa terrorism med bomber?

Hösten 1999 anföll Ryssland Tjetjenien. Tjetjenska, islamistiska rebelledare låg nämligen, enligt ryssarna, bakom det väpnade islamistiska upproret i Dagestan samt den terrorattack som skördade bortåt 300 människoliv i ett uppmärksammat bombdåd i ett bostadshus på rysk mark. De islamistiska terroristerna i Tjetjenien, som Ryssland haft sådant besvär med förr, skulle nu nedkämpas med militära medel.

– Vi har att göra med beväpnade grupper som är välbeväpnade, vältränade och finansierade från utlandet, sade Rysslands premiärminister Vladimir Putin till Svt den 9 november 1999.

Den ryska attacken blev blodig. Enligt Tjetjeniens regim dödades 3 200 civila under de första sex veckornas strider. Redan från början var omvärlden kritisk. Inte kan man väl bekämpa terrorism med bomber?

USA varnade för att bombningarna kunde utlösa en humanitär katastrof.

– Vi uppmanar Ryssland att inleda en dialog för en fredlig lösning (…), sade USA:s utrikesminister Madeleine Albright till Svt den 5 november 1999.

President Clinton befarade att det var kontraproduktivt att bekämpa terrorism med bomber:

– Man fruktar att metoden som Ryssland valt att tillgripa ska motverka sitt syfte. Om angreppen på civila fortsätter kommer extremismen bara att tillta, sade Clinton till president Jeltsin i Svt den 18 no- vember 1999.

Några veckor senare var den amerikanske presidenten ännu tydligare:

– Ryssland kommer att betala ett högt pris för sina handlingar. För varje dag sjunker man djupare i ett träsk som kommer att leda till ökande extremism och försämra dess egen ställning i världen.

Även i Sverige oroade man sig och försvarsminister Björn von Sydow ställde in sin Moskvaresa i protest mot ryssarnas krigshandlingar i Tjetjenien. Hela det politiska etablissemanget slöt upp och för- dömde mördandet.

En del av kritiken riktade in sig på att mediabevakningen av Tjetjenienkriget var hårt reglerad av de ryska myndigheterna. De ryska medier som rapporterade negativt om krigföringen utsattes för hårda påtryckningar och utländska krigskorrespondenter misstänkliggjordes.

FN:s kommission för mänskliga rättigheter antog en resolution mot den ryska operationen. IMF stoppade utbetalningen av ett ryskt lån och EU hotade med ekonomiska sanktioner.

När EU:s stats- och regeringschefer träffades i Stockholm i mars i år riktades skarp kritik mot Ryssland. Göran Persson underströk behovet av en politisk lösning. Senare, i maj i år, återupprepade Persson för Putin att de mänskliga rättigheterna måste respekteras i Tjetjenien. Han visade även upp en rapport från Human Rights Watch som pekade på spår av tortyr hos tjetjenska offer.

– Allt det här sade vi öppet och ganska tufft, meddelade en bestämd Göran Persson till Svt den 17 maj.

Bombas bort

Nej, att säga att vi alla var ryssar då skulle vara en stark överdrift.

Nu är vi emellertid alla landsmän av en annan nationalitet.

Och terrorismen kan tydligen visst bombas bort. Persson måste ha svamlat när han talade med Putin, för nu bombas terrorismen som aldrig förr, och detta med Perssons ”oförblommerade” stöd.

Vädjandet från olika hjälporganisationer om ett uppehåll i bombningarna av terrorismen, för att avvärja en överhängande svält- och flyktingkatastrof, rinner plötsligt av de tidigare bombmotståndarna som smör.

När det land som nu bombar terrorismen försöker få en Qatar-baserad nyhetsstation att inte sända material som är ofördelaktigt leder det inte till några ramaskrin hos västledarna. Inte heller när terroristbombaren stryper världens tillgång till satellitbilder från terroristlandet.

Vi lär dessutom vänta förgäves på den dag Göran Persson träffar terroristbombarlandets ledare, George Bush, för att läxa upp denne med rapporter från Human Rights Watch. Bush har själv kritiserats av denna organisation för sin benägenhet att utdöma dödsstraff till höger och vänster. Deras rapporter vad gäller människorättsförbrytelser av regimer som Bush stöder utgör vidare en allt för diger lunta för att hinna avhandlas på något handskakarmöte. Inte heller Human Rights Watchs nyligen publicerade rapport som kritiserar bombningarna av terroristlandet och varnar för stöd till terroristlandets gerillaopposition lär läggas herr Bush till last, varken ”öppet” eller särskilt ”tufft” av någon mallig svensk statsminister.

Därtill är eliternas moral alltför selektiv.

Rikard Johansson 23 oktober 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Punkten satt för nyliberalismen – global rättvisa kräver politik

Mitt i den ideologiska krigsmobiliseringen efter massmordet i USA ljuder förvånansvärt många röster av förnuft och besinning genom offentligheten.

Från yttersta vänstern och biståndsföreträdare till kulturdebattörer och framträdande politiker inom etablissemanget, som Ingvar Carlsson och Carl Tham (Dagens Nyheter 22/9), varnas inte bara för följderna av amerikanska militära repressalier. Även USA:s roll i världspolitiken och de avgrundsdjupa klyftorna mellan världens rika och fattiga ifråga- sätts. Att det är fattigdomen och framtidslösheten som göder fundamentalism och terrorism förstås av många. Liksom att det är social utveckling och bättre villkor som kan dra undan grunden för desperationen – inte fler bombkratrar och ruinlandskap.

Men hur ska en sådan utveckling och en sådan ökad global rättvisa komma till stånd?

Företrädare för eliterna svarar ännu: genom ökad frihandel, färre tullar, fler avregleringar… kort sagt, genom mer av de recept som utskrivits av Internationella Valutafonden, Världsbanken, EU och andra internationella maktorgan de senaste decennierna.

Men mänskligt sett är punkten redan satt för de senaste tjugo årens planetariska experiment med jordens samhällsekonomier. Vad som på de nyliberala ritborden fungerade som smort, har i den praktiska verkligheten redan brutit samman. Från det sönderfallande privatiserade brittiska järnvägsnätet till livsmedelsförsörjningen i Kenya, från de senaste decenniernas fyrdubbling av antalet arbetslösa i i-länderna, till åttadubblingen av de arbetslösas hundramiljonermassor i tredje världen…

Ekonomi har övergått i politik, ”tillgång och efterfrågan”, ”gränsnytta” och ”komparativa fördelar” till hat mellan människor, stenar och dödande. Ingen kan längre bortse ifrån att kostnaderna för det globala nyliberala systemskiftet blivit helt ohanterliga. Ekonomerna, politikerna och experterna må vara hur förvissade som helst: ”bara genom fortsatt avreglering av marknader…” Men deras ståndpunkt är akademisk. I det verkliga livet kommer nu politiska krafter att försöka erövra tömmarna över försörjning, handel, investeringar, penningtransaktioner.

Hårda lösningar

En motsvarande period upplevde världen efter börskraschen 1929 och den svåra depressionen på 1930- talet. Även den gången förespråkade den så kallade laissez-faire-kapitalismens många företrädare att marknadens ”självläkande krafter” skulle ges fort- satt fritt spelrum, och tid, för att ”på sikt” återställa balansen i världsekonomin.

Men för de miljontals människor som såg hoppet om ett bra liv försvinna i arbetslöshet och fattigdom fanns ingen sådan tid. Ekonomernas scheman spolades bort av de växande sociala motsättningarna, slagsmål på gatorna, bittra valstrider och maktkamper. Politiken klampade in i första rummet och tog kommandot över samhällsresurserna. ”Här ska vi producera detta för de här och de här syftena. De här samhällsresurserna; råvarorna, arbetskraften, utbildningsprogrammen och infrastrukturen ska styras hit och hit. Dessa miljoner människor ska få si och så mycket pengar till mat, kläder, bostäder…”

I många länder blev lösningarna hårt auktoritära genom diktatur, förtryck och detaljreglering av med- borgarnas liv, som i de fascistiska och stalinistiska staterna. Men också i de stater som framställde sig som demokratiska och liberala handlade det ofta om centraliserade, nationalistiska styrningar och ingrepp, ofta med folkligt stöd – som i USA under Roosevelts the New Deal. Gemensamt var emellertid just detta: den oreglerade låt-gå-kapitalismen kunde inte längre accepteras, dess sociala och politiska följder inte längre uthärdas.

Den gången blev priset för att ta kontroll över den skenande och sönderfallande marknaden, diktaturer, krigsrustningar och det största ragnarök mänskligheten någonsin upplevt, det andra världskriget. Femtio miljoner människor gick till botten med förkrigskapitalismen och de stormakter som burit upp den.

Vad priset blir denna gång är ännu inte avgjort.

Djärva initiativ

Om vi idag inser nödvändigheten av att snabbt minska de globala klyftorna följer per definition att det nyliberala projektet utmönstras. Till och med Världsbankens egen statistik, visar ekonomen Kenneth Hermele i senaste numret av Ordfront, avslöjar att klyftorna mellan rika och fattiga i världen ökat under avregleringarnas epok. Ofrånkomligen krävs politiska åtgärder med styrningar och omfördelningar av hundratals miljarder dollar, redan på kort sikt.

Människorna i tredje världen, i flyktinglägren i Gaza, i Karachis slum, i Liberias förödda byar och städer, bland de svältande i Sudan, de aidssjuka i Uganda och Sydafrika, måste kunna se en ljusning i närtid, se glimten av hopp tändas, nu. Inte om femtio år, inte för sina barnbarn, utan i just detta enda korta liv.

Det är inte så att det är omöjligt. Det är inte så att vi måste vänta på någon ansiktslös marknadsevolutions geologiska tidsåldrar. Världens biståndsorganisationer, FN-organ och NGO:s (icke regeringskontrollerade medborgarorganisationer) är inte okunniga om vilka insatser som krävs och vilka behov som är mest akuta. Genom kontinentala och regionala samlingar och folkkonferenser, som i brasilianska Porto Alegre i januari, kan strategier och program för omedelbar utveckling och uppbyggnad arbetas fram. Genom folkliga gräsrotsrörelsers engagemang kan de fattigas och jordlösas, arbetarnas, gatubarnens och kvinnornas behov tränga fram och prägla initiativen.

Istället för att backa upp den amerikanska militära uppladdningen för repressalier och nya krig kunde Göran Persson och hans europeiska politiska kollegor ta djärva initiativ i riktning med befolkningarna, istället för mot dem. Attacrörelsens krav på Tobinskatter mot de internationella finans- marknaderna, för en avskrivning av tredje världens skulder samt stopp för skatteparadis, visst. Men de svarar egentligen bara på fråga två; från var ska resurserna tas, till uppgift nummer ett; att styra (just det, ”kommendera”), byggindustri, livsmedelsproduktion, läkemedelsutveckling, utbildningsresurser till planetens mest behövande. Men detta styrande kan faktiskt inledas innan finansieringens alla käl- lor har öppnats. Ja, det finns en reell risk med att börja i andra änden, kring ”vem ska betala?” Det är att den expansiva innebörden i global utveckling fördöljs i moln av rädsla.

Moln av rädsla

Redan Marx visade att den mänskliga ekonomiska aktiviteten inte är ett nollsummespel. Det är inte så att allt reduceras till ”den enes bröd, den andres död” – som 1800-talets hjärtlösa socialdarwinister kunde se saken. Tvärtom, ju fler mänskliga resurser som sätts i arbete, ju fler behov som tillgodoses, desto fler nya skapas och desto fler mänskliga förmågor och egenskaper utvecklas. I en svällande skapande kulturell rörelse och ett utvidgande samhälle med växande möjligheter för den enskilde.

Att i politiska världsforum besluta om, som exempel, kontinental hälsoutveckling med miljardtals dollar till tiotusentals läkarstationer och full tillgång till aids-mediciner kommer inte att få hälsovården i nord att skrumpna ihop, utan tvärtom ge den nya utmaningar. Att bygga bort öppna kloakdiken och hälsofarliga brunnar i Sydasien kommer inte att få dricksvattnet att sina i våra rörledningar.

Det rent brottsliga med nyliberalernas recept för ”global rättvisa” är inte bara att deras förslag är verkningslösa. De blåser också upp dessa moln av rädsla som kväser människors empati och vilja att stödja – vilket i sin tur driver världarna isär. Arbetarna på Ericsson, Flextronic och Whirlpool ska känna dåligt samvete när de inte vill förlora jobben. ”Jamen jobben går ju till Polen och Kina, missunnar ni de fattiga…” Och de franska småbönder som försvarar sina obegripliga ostar och vinstockar stämplas: ”reaktionärer som vill behålla tullarna mot den fattiga världen.”

Men de nyliberala avregleringarna har ingenting att göra med solidaritet och att sträcka ut handen till de fattiga. De utgör bara de moderna rovriddarnas vapen att expropriera sig fram över planeten där motståndet för tillfället är svagast och priset lägst.

Med en planerad, politisk styrning av resurserna, där sambanden ligger transparent synliga i öppen dag, kan människor även i de rika länderna förstå vad som sker och måste göras. ”Nej, den här produktionen bör förläggas till Liberia och Senegal där den skulle utgöra en viktig utvecklingsfaktor. Vi måste istället utveckla de här sidorna och verksamheterna.” ”Nej, vi kan inte fortsätta den här intensiva köttproduktionen som så förvrider jordens resursfördelning, vi får ställa om till småskalighet och kvalitet…” Om det sker under de arbetande människornas kontroll och med samhälleligt ansvar för den enskildes trygghet är människor inte rädda för förändring – i synnerhet om de vet att förändringen kommer många till nytta.

Den största utmaningen

Globala politiska initiativ för att bygga bort fattigdomen inom vår egen livstid vore den största utmaningen människan ställt sig. Det är lätt att räkna upp myriader problem, svår- och ibland olösliga dilemman av teknologisk och samhälleliga art, svåra och ibland oöverbryggbara politiska och kulturella motsättningar och hinder. Att höja hundratals miljoner människor ur nöd inom loppet av något tiotal år skulle skaka om och omvälva hela vår lilla planets samhälleliga och mänskliga relationer, värderingar och strukturer. Med både smärta och glädje, sorger och lycka som följd.

Men alla de svårigheterna, som tillhör människans existens, kan uthärdas, motiveras och förstås om de ingår i en historisk rörelse som för människorna ut ur eländet, upp ur avgrunderna och närmare varandra, i detta livet. Istället för om de ingår i färden mot växande klyftor, oresonligare rivalitet och våldsammare krig.

I det första alternativet kan allt fler människor få något att leva för när de vaknar på morgonen och hjälper sin sjuåring på med skolväskan i bostadskvarter där den gamla lukten av slum och hopplöshet ersatts av slamret från gatuarbeten, byggkranar och framtidshopp.

I det andra fallet kommer alltfler att få alltmer att dö för.

Just nu tycks det ödesvalet ligga i George Bush’ och Den Högstes händer.

Chansen består i att vi lägger det i våra egna.

Håkan Blomqvist 25 sept 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Kriget mot terrorn: Till Sveriges statsminister och regering

Medverka inte till att Sverige dras in i en katastrof som ingen av oss i detta land kan överblicka. Ompröva ert beslut! Medverka inte till krigshetsen!!

Med stigande häpnad har undertecknad tagit del av er uppslutning bakom president Bush’ proklamerade krig mot terrorismen. Vi behöver inte diskutera fördömandet av de vansinnesdåd som riktades mot USA förra veckan. Om detta är vi säkert överens. Men i övrigt…

Jag vill ta med er till en händelse som inträffade vid tolvtiden i lördags. Berättelsen handlar om barn och föräldrar. Barn av olika ursprung. Barn med delar av sina rötter i Finland, Egypten, Ungern, Jugoslavien, Grekland och Sverige. Alla är de svenska barn och boende sedan många år i detta land. Pojkar i elvaårsåldern, om ni kanske minns de få unga år då livet är fyllt av förhoppningar, snabba upplevelser och en framtidstro utan dess like. Barn vars föräldrar har olika politiska uppfattningar. En del kanske röstar på ert parti, andra borgerligt, andra till vänster. Men alla medkännande föräldrar som bryr sig och älskar sina barn.

Dessa unga pojkar spelade fotboll. En match av många i ungdomsidrottens Sverige. Hur det gick och vilka lag det handlade om är oväsentligt. De kan ha kommit från Rosengård i Malmö, Hammarkullen i Göteborg, Rinkeby norr om Stockholm eller från Stockholms Södermalm. Barn som ännu inte förstörts av den värld de är satta att leva i. Med drömmar, förhoppningar och så mycket glädje.

Visserligen var vi föräldrar som vanligt engagerade i matchen. Men molnen fanns där. Tunga, dystra, hängande över oss alla och vi kunde givetvis inte låta bli att ta upp den senaste veckans händelser.

Ångest och förtvivlan

De rösterna vill jag nu förmedla till er. Dessutom komma med en del privata reflektioner. Rösterna uttryckte ångest och förtvivlan. Bedömningarna var olika. Så är det alltid när man diskuterar. Men en sak var vi som diskuterade överens om. Vi förstod inte vad en vedergällning och en kamp mot terroris- men via bombplan och militära aktioner ska leda till.

Lika förundrade var vi över varför Sverige skulle ställa sig bakom något som i absolut värsta fall kan vara inledningen till ett tredje världskrig. Vi förstår helt enkelt inte den svenska regeringens hållning när den så helhjärtat sluter upp bakom USA. Vad är syftet? Vill ni med berått mod medverka till en global katastrof där våra barn och med dem hela världens barn aldrig mer kommer att få känna glädje eller kunna utöva ett så enkelt nöje som att spela fotboll?

Detta, ministrar, skulle vi föräldrar till dessa elvaåringar och många med oss vilja ha svar på!!

Så till mina egna reflektioner. Jag har mitt ursprung i arbetarklassen och präglas av arbetarrörelsens en gång så grundläggande värderingar om solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Jag tar mig den friheten, trots att jag inte är med i ert parti utan ett socialistiskt parti som fortfarande håller dessa honnörsord högt.

Med vilken rätt, Göran Persson och ni övriga i regeringen, kan ni nu utropa att vi alla är amerikaner och att vi därför måste göra som den djupt reaktionära Bushadministrationen säger? Vilken svensk folkrätt har givit er den politiska fullmakt som manar till fullständig underkastelse under USA? Från min horisont är ert beteende och agerande totalt ansvarslöst mot den nation och de invånare som ni styr genom ert politiska handlande.

Finns det ingen av er i regeringstoppen som tar del av alla de samhällsdebattörer som dagligen och stundligen nu varnar för följderna av ert heliga korståg mot vad ni väljer att kalla den internationella terrorismen? Vart har solidariteten med tredje världens förtryckta tagit vägen?

Vara USA:s regering till lags

En annan sak som är minst lika motbjudande och oroande är att ni i er nit att vara USA:s regering till lags tar det fruktansvärda vansinnesdådet till intäkt för att göra Sverige till ett i ordets sämsta bemärkelse slutet samhälle. Vi som har några år på nacken vet vad som inträffade i jakten på Olof Palmes mördare då oskyldiga kurder jagades med blåslampa av en inkompetent polisledning.

Är det en sådan ny hetsjakt som planeras? En jakt på så kallade ”sympatisörer” där alla ska jagas, som under åren vågat andas kritik och som i dag yttrar sin kritik mot USA:s illdåd i tredje världen eller ifrågasätter den rådande världsordningen? Ett drev som vida kommer att överträffa den amerikanska senatorn Joseph McCarthys hetsjakt på oliktänkande och påstådda sympatisörer under nattfrostens femtiotalsår?

Avslutningsvis, Göran Persson och övriga statsråd. Om nu solidaritet, medmänsklighet, förnuft och humanism har någon som helst återklang i era inre klockor. Medverka inte till att Sverige – genom er och den övriga riksdagsmajoriteten – dras in i en katastrof som ingen av oss boende i detta land kan överblicka. Ompröva ert beslut! Medverka inte till krigshetsen!!

Om inte annat, gör det för våra elvaåringar och deras fotbollsspelande bröder och systrar i hela vår värld ska få uttrycka de glädjens och förhoppningens skratt som inte bara de utan hela mänskligheten så väl behöver.

Kjell Pettersson, ordförande Socialistiska Partiet. 18 sept 2001.

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Behåll slipsarna på

Svenska flaggor på halv stång, en tyst minut på landets arbetsplatser, svarta kostymer i TV-rutan och minneshögtider i svenska riksdagen.

Allt är förståeligt med tanke på det fruktansvärda och avskyvärda dåd som drabbat USA: Offren är många, ofattbart många, de namnlösa hjältarna många, ofattbart många. Brandmän, säkerhetsvakter i World Trade Center, sjukvårdspersonal, polismän… alla dessa namnlösa som satt sitt liv i pant för att om möjligt rädda livet på andra. Alla dessa och alla oskyldiga som satt livet till, alla nära och kära är värda vår djupaste aktning och vårt deltagande.

Men det finns ingen som helst anledning att hissa några flaggor, ej heller att bryta tystnadens minut eller att ta av de svarta kostymerna.

För den vansinniga värld som vi lever i är kantad med offer. Vi har alla de som omkom i jordbävningarnas Turkiet, vi har de som dött hungerdöden i Sudan och alla de barn som dagligen och stundligen dör av undernäring, vi har de serber som hukade under Natobomberna för några år sedan, vi har de förföljda och pinade kurderna i Natoallierade Turkiet, vi har palestinierna eller de barn och oskyldiga som fortfarande dör som direkt följd av Gulfkriget, en miljon flyktingar i skräckens Rwanda.

I den västliga delen av Europa finns armador av arbetslösa och nyfattiga och fler lär det bli när lågtrycksmolnen hopar sig ekonomin…

Man kan fortsätta rabbla upp mord, plundring, massvält och övergrepp i timmar. Världen skakas dagligen och stundligen av små och stora katastrofer.

Så ni statsmän i era svarta kostymer, behåll dem på. Låt flaggorna fortsätta inta halvstångläge. Fort- sätt med minnesstunderna. Avbryt inte tystnadens minut. För er solidaritet och respekt för vad som borde vara okränkbart liv kan väl inte också den vara underställd Bush och den amerikanska dollarn.

Det är ni skyldiga inte bara de döda i USA utan hela jordens människodrivor av fattiga och utsugna. Ni med er nya världsordning håller på att skicka tillbaka oss arma människor till den absoluta nollpunkten.

Kjell Pettersson 18 sept 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Stå upp för humanitet och rättvisa

– mot krigshets och folkhat

En dryg vecka har förflutit sedan dagen T, då världen skakades av terrorattacken mot USA. När detta skrivs har ännu inga vedergällningsmissiler avfyrats. Och ännu håller världen andan inför vad som kommer.

Ty ett är säkert. Den 11 september 2001 tog den nyliberala framgångseran efter sovjetblockets fall, definitivt slut. Det korta decenniet av borgerligt liberal tillförsikt hade redan börjat vackla. Växande nyfattigdom, social oro, gatuslagsmål, stenar och skarpa polisskott, ekonomisk nedgång och finans- oro, de politiska och ekonomiska eliternas isolering… Och så detta.

Jämförelser har gjorts med Pearl Harbor 1941. Men närmare till hands ligger nog en helt annan typ av händelse, börskraschen i New York 1929. Den svarta torsdagen den gången innehöll ingenting av krevader och massmord. Men den slog i ett chock- artat slag sönder en tids förtroenden och stabilitet. USA, som varit en av garanterna för den ekonomiska och politiska mellankrigsordningen, var plötsligt inte längre någon säkerhet för någonting.

Kanske upplevde vi förra tisdagen en slags världspolitikens börskrasch. USA, Wall Street och Pentagon, som utgjort den nuvarande världsordningens arkimediska punkt, dess järntrust och vapenarsenal är plötsligt inte längre den självklart ointagliga fästningen. Det ”amerikanska sättet att leva”, den amerikanska medelklassens ideal och skyddade livsstil som minutligen pumpas ut i TV-underhållning och reklambudskap var plötsligt värnlös mot den värsta av mardrömmar. Det var Ally McBeal, Seinfeld och David Lettermans late show som störtade ned bland rasmassorna. Det var i bostadsrätternas, laptopens och stadsjeeparnas välstylade mikrokosmos en krater öppnade sig. Som ett budskap till den välbeställda världens villakvarter att hinnan kan spräckas, att allt kan ta slut. Och att någonstans därutanför står en råare verklighet som luktar av fattigdom, smakar av våld och mumlar om förtryck. Det är känslan av denna förlust av trygghet, som flödar genom etablissemangets reaktioner, pressens ledarsidor, medias expertkommentarer – liksom på många håll i vardagssamtalen, på jobbet, i hemmen, i skolan.

USA har aldrig drabbats tidigare

Att denna skälvning genom världsordningens kropp skulle passera förbi efter ett par högteknologiska Nato-angrepp, är otänkbart.

Som många framhållit har USA aldrig drabbats av militära angrepp och massdöd av civila på hemmaplan. Krig har för den senaste amerikanska generationen förts, som Naomi Klein noterat (AB 15/9), på behörigt digitalt avstånd. Missilers skadeverk- ningar har registrerats som target destroyed på TV- skärmar – utan lukt, skrik eller smak av död och lemlästning. Till det bör läggas: Under de senaste sextio åren har amerikanskt bomb- och attackflyg dödat civila i antal som måste räknas med miljonsiffror. Från Köln och Hamburg till Pyongyang och Hanoi. Från Tokyo och Hiroshima till Bagdad och Belgrad. I tusental, tiotusental, ja hundratusental, har tandlösa gummor och springande skolpojkar, mödrar med småbarn tryckta i famnen, brandmän och fattigbönder, lärare och fabriksarbetare bränts upp, kvävts eller krossats inom loppet av minuter när storstäder lagts i grus och byar förintats – utan att en enda flygbomb, en enda granat, en enda mis- sil briserat i ett amerikanskt samhälle.

Offer i krig, det var något som handlade om amerikanska GI:s, soldater på andra sidan haven. Inte sedan det amerikanska kavalleriets massmord på indianerna har civila i USA massakrerats i sådan om- fattning. Och endast amerikansk polis och militär själv liksom revolterande amerikaner har tidigare åstadkommit sådan materiell förstörelse, i ghettoupplopp och medborgarstrider.

Det amerikanska samhället har nu kastats in i nya förhållanden – liksom dess allierade i västvärlden. Hur dessa kommer att sammanfattas är en sak för eftervärlden, men mycket står redan tydligt.

Medial enfald

Omedelbart kommer förstås våldsfanatikerna att fira julafton, liksom den mediala enfalden som omvandlar allt komplicerat till svart och vitt och lojalitet. ”En värld i tystnad… Efter röken, kaoset, döden och sorgen i dess spår visar nu folken att de står enade och starka”, imiterar Aftonbladet (15/9) gammal sovjetpropaganda. ”USA kan inte som en grupp terrorister hänsynslöst sprida död och förintelse”, barnslar sig viktigpettrar bland expertisen (AB 15/ 9).

Militarisering och polisiär mobilisering i interkontinental skala är redan på gång. Nato sluter le- den och varje västregering ger, liksom den amerikanska kongressen, carte blanche till den amerikan- ske minoritetspresidenten Bush att ta till vilket våld han vill. Neutralitet à la svensk forntid blir ett av- slutat kapitel när vi deklarerar ”vår hemhörighet i västgemenskapen” (Expressens ledare 15/9) och Göran Persson utlovar allt svenskt stöd till Natokriget mot terrorismen.

Personövervakning, säkerhetsregleringar och större befogenheter för repressiva instanser att slå ned på enskilda medborgare och sammanslutningar står på dagordningen. CIA ges lösa terrortyglar och den amerikanska statsledningen lovar åratal av järnnävar. I namn av ”Säkerheten” kommer utrymmet för utmanande politiska och sociala protester att ifrågasättas. I USA, självklart. Men också över hela västvärlden.

Samtidigt kommer en ideologisk skruvtving av lojalitetskrav att vridas runt om varje samhällsaktör: ”viljan att stå upp för demokratin är ingalunda självklar för alla i vårt land”, hotar vår största morgontidning från ledarplats dem som inte disciplinerat iakttar alla tysta minuter (DN-ledare 15/9). De som inte sätter likhetstecken mellan ”kapitalism” och ”demokrati” misstänkliggörs för att urskulda massakern och visa förståelse för strävan efter ”Gudsstater inriktade på massmord” (DN-ledare 16/9).

Och i namn av försvar av ”det öppna samhället” sluts detta mot dem som ifrågasätter media- propaganda och imperialistisk västgemenskap. Moderatledaren Bo Lundgren försöker frenetiskt koppla ihop massmordet i New York med globaliseringsrörelsens protester och kravallerna i Göteborg och Genua. Domar för deltagande i upplopp i Göteborg har redan skärpts och krav på hårdare påföljder höjs. Samtidigt dras ett jalusi av främlingsfientlighet och arabhets ned över västvärlden och bildar en lämplig atmosfär för högerextremism och rasism. Ståndpunkter och politiker som tidigare varit opassande plockas åter fram ur garderoberna. Mikael Ståldal från Liberala ungdomsförbundets ledning propagerar för ”en regelrätt invasion” av Irak och Afghanistan ”med uttalat syfte att avsätta regimen” (DN 14/9). Folkmördaren och krigsförbrytaren Henry Kissinger välkomnas andäktigt att propagera sina våldsrecept ”med svensk ensamrätt” för Dagens Nyheter (16/9).

Förvärras dessutom den världsekonomiska nedgången till ackompanjemang av Natobombningar och blodiga task force-operationer, står vi inför tider där politisk kamp blir mer skoningslös, mer kostbar, hårdare – och fulare.

Inga ljus för USA:s offer

Men det finns också andra tendenser. Det var inte bara Jan Guillou som reagerade mot de olika måttstockar med vilka västvärlden mäter människors värde. När skolelever vägrade delta i den kollektiva sorgen var det inte för att de fått för lite undervisning i ”demokratiska och humanistiska värden” eller för att de inte tillägnat sig ”det svenska normsystemet”, som liberala ledarskribenten Charlotta Friborg föreställer sig (DN 14/9). Utan för att inga ljus någonsin tänts och inga flaggor någonsin halats för USA:s, Natos eller Israels offer i deras familjers ursprungsländer.

Ja, utanför medias ljuskrets nås vi av otaliga exempel på motbilder och alternativ. Som fackmötet vilket med sina tysta minuter hyllade alla världens offer för krig och förtryck, inte bara de senaste. Eller den unga lärarinnan i barnens 5:e klass som istället för tysta minuter talade med eleverna också om övergreppen mot palestinier och på andra håll. Eller arbetskamraterna som gick och åt lunch i moskéns restaurang för att mota undan främlingsfientlighet. För att inte tala om diskussionerna och reaktionerna bland invandrarkamrater som radikalt skiljer sig från etablissemangets krav på strömlinjeformning bakom Bush och Nato.

Identifikation med de förtryckta

För alla oss, socialister och andra, som i åratal kämpat mot förtryck av folken i Tredje världen, som levt med befrielserörelsers strävanden, jublat med framgångar och förtvivlat över nederlagen, som känt förnedringen och vanmakten över fortsatta övergrepp och fattigdomsklyftor som en förbittrande mara år efter år, är det inte alltid lätt att, med den egyptiske författaren Sherif Hetatas ord, ”vara så rörda som vi kanske borde”. ”Är det så här vi har blivit av lidandet i vår region”, frågar han sig (DN 15/9). ”Är det resultatet av att palestinska barn skjuts till döds nästan varje dag? Är det följden av de hundratusentals människor som massakreras i Afrika? Är det konsekvensen av den halva miljonen människor som dog i Gulfkriget?”

Och är det så också vi inom solidariteten har blivit genom vår identifikation med de förtryckta?

När USA:s förra utrikesminister Albright fick frågan om sanktionerna mot Irak verkligen var värda priset – som då räknades i bl a en kvarts miljon döda irakiska barn (en siffra som idag uppges ha stigit till en halv miljon), gav hon svaret: ”Jag tror det!”

En sådan cynism och själslig brutalisering ska vi aldrig tillåta våra motståndare att driva oss in i. De som idag medvetet och reflekterat välkomnar slakten på flera tusen amerikanska civila utgör i själva verket Albrights och de imperialistiska makthavarnas spegelbilder.

Som flera har framhållit, skapades bin Laden och många andra bland de muslimska terroristerna av USA:s egen underrättelsetjänst CIA i kampen mot the Evil Empire, Sovjetunionen, under striderna i Afghanistan på 80-talet. De tränades att mörda och skolades att offra för sina religiösa ideal. Vi vet inte om de ligger bakom attacken i USA. Men att skapelser som dessa, vilka föddes i kamp mot det blodiga sovjetstödda försöket att modernisera Afghanistan, drabbar sina forna uppdragsgivare är inte ologiskt. Men att glädjas över en sådan häxdans, vore oss socialister främmande.

För oss är inte mammorna och papporna, storasystrarna och småkillarna på de kapade passagerarplanen eller i kontorslandskapen ”USA-imperialismen” eller ”kapitalismens ansikten” (som Dagens Nyheters Peter Wolodarski envetet hävdar, 14/9). De är vanliga, unika människor av kött och blod och drömmar som bara vill leva, och ta tillvara sina liv inom de ramar och möjligheter som gives.

Vi socialister kämpar för att förändra de ramarna och de förutsättningarna, inte av hat mot männis- korna utan för att människa ska kunna leva tillsam- mans med människa, utan förtryck, utnyttjande och förnedring.

En rättvisare världsordning

Därför är det allas vår uppgift idag att modigt stå upp för humanitet, människors lika värde och en rättvisare världsordning – mot både folkhat, nationalism och krigshot. Vi fördömer de bestialiska terrordåd som kostat så många oskyldiga människor livet, vi känner med de amerikanska familjer som förlorat sina käraste, vi står bakom de självuppoffrande brandmän, räddningspersonal och frivilliga som riskerat livet för att rädda sina medmänniskor. Och vi bekämpar de reaktionära, folkfientliga mördare som så hänsynslöst driver oss vidare in i återvändsgränden.

Lika innerligt fördömer vi de imperialistiska krigshetsare som med Bush i spetsen nu planerar att massakrera oskyddade och oskyldiga människor i parti och minut för att visa vem som bestämmer över planeten. Och vi bekämpar de svenska inpiskare som försöker inbilla människor att försvar för demokrati och det ”öppna samhället” betyder att slå vakt om kapitalism, ansluta sig till Nato-krigföring och stänga samhället för kritik av den globaliserade storfinansen och marknadsdiktaturen.

Istället för att ”visa var vi hör hemma” och göra det svenska samhället till Natos burkslav måste vi ta det inträffade som en drakonisk maning till att öppna ögonen, skaka om sinnena och våga se oss själva och den västliga imperieordning vi lever i, utifrån de fattiga och utnyttjade världarnas perspektiv. Är det så här vi vill leva? Är det i en global spiral av övergrepp, hat och repressalier vi vill att våra barn växer upp? Är det i världens instängslade villaträdgårdar under ett paraply av amerikanska stealthbombare vi ska hoppas finna trygghet från en gnagande oro att i nästa papperskorg, på nästa charterresa väntar just vårt öde?

Om en bråkdel av den energi och tankemöda som idag koncentreras kring den världsmobiliserade vedergällningen mot en okänd fiende, istället ägnades åt att ompröva och omgestalta världsordningen i riktning mot ökad rättvisa, ökad jämlikhet, ökat samarbete och ökad solidarisk fördelning av livets goda, då kan vi finna en väg ut.

Håkan Blomqvist 18 sept 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrornMoteld nr 7, 2001

Attentatet mot WTC

Inledning till Kriget och terrorn, Moteld nr 7, 2001

Konsekvenserna av attentaten mot World Trade Center och Pentagon har vi ännu bara sett början av. Konsekvenser som förskräcker, men som knappast varit oväntade: USA-ledda bombningar av Afghanistan, aggressivare israeliskt förtryck i det ockuperade Palestina, övervakning och förföljelse av araber i västländerna och ett misstänkliggörande av allt och alla som ifrågasätter den rådande politiska ordningen.

Världseliterna sluter sig samman och med hänvisning till ”kamp mot terrorismen” klubbas snabbt lagar och fördrag igenom som inskränker den personliga friheten och ytterligare förskjuter styrkeförhållandena till de härskandes fördel. Med vid rodret sitter Göran Persson och Anna Lindh, som efter en prao-period som medlöpare till den israeliska aggressionspolitiken och Nato-bombningarna av ex- Jugoslavien nu definitivt har invigts i det ärkehökarnas sällskap som leds av storkrigarna Bush och Blair.

Men det knakar i fogarna. Opinionen mot kriget växer över hela världen och den internationella koa- litionen mot terrorismen rymmer så stora motstridiga intressen att den riskerar att spricka när som helst.

Samtidigt riktas hökarnas blickar mot Irak, och världens våldsammaste land lovar att bombningen av Afghanistan bara är början på ”korståget”.

Om detta och mer därtill har Internationalen skrivit allt sedan terrordåden den 11 september. I detta häfte återfinns ett urval av dessa artiklar. Rena nyhetsartiklar finns inte med, utan merparten utgörs av analyserande och kommenterande texter. Artiklarna löper i kronologisk ordning där ny vecka markeras med datum över rubriken. Vi har också tagit med den resolution som Fjärde Internationalen har antagit om kriget, ett uttalande av en grupp arbetare på Volvo Construction Equipment i Eskilstuna, samt ett tal som Internationalens ansvarige utgivare Håkan Blomqvist höll vid en demonstration mot kriget i Stockholm i oktober.

Stockholm 12.11.2001 Rikard Johansson

Det skurkaktiga USA – adjö till internationell rätt

Den amerikanske samhällskritikern Noam Chomsky säger att USA var väl medvetna om vilka följderna skulle bli av Natos bombattacker. Men det var ett pris värt att betala.

Bombningarna av Jugoslavien är bara det senaste exemplet på en trend som blivit allt klarare under Reagan och Clinton: Att USA utan omsvep trotsar den internationella lagstiftningen och de internationella institutionerna.

Artikeln är en översatt och förkortad version från internettidningen Z Net.

Det har gjorts många undersökningar om Natos (i första hand USA:s) bombningar i Kosovo. Jag skulle vilja lägga till några allmänna observationer, utifrån fakta som inte på allvar ifrågasätts.

Det finns två grundläggande frågor: (l) Vilka är de accepterade och användbara ”reglerna” för den ”nya världsordningen”? (2) Hur passar dessa eller andra överväganden in på fallet Kosovo?

Våld är förbjudet

(l) Vilka är de accepterade och användbara ”reglerna” för den ”nya världsordningen”? Det finns ett ramverk av internationella lagar och internationell ordning, bindande för alla stater, baserad på FN:s stadgar och resolutioner och Internationella domstolens beslut. I korthet är hot eller användande av våld förbjudet om det inte är direkt godkänt av Säkerhetsrådet, efter att de har avgjort att fredliga medel har misslyckats, eller i självförsvar mot ”väpnade attacker” (ett smalt koncept) innan Säkerhetsrådet hunnit agera.

Det finns förstås mer att säga. För det finns åtminstone en spänning, om inte en ren motsättning, mellan världsordningens regler som de uttrycks i FN:s stadgar och de rättigheter som formulerats i Den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, en andra av världsordningens pelare som etablerades på US-amerikanskt initiativ efter andra världskriget. Stadgan förbjuder våld mot suveräna stater; de mänskliga rättigheterna garanterar individernas rätt mot förtryckande stater. Frågan om ”humanitär intervention” uppkommer ur denna spänning. Det är rätten till ”humanitär intervention” som hävdas av USA/Nato i Kosovo, och som i allmänhet stöds av ledarsidor och nyhetsrapporteringar.

Frågan berörs i en nyhetsartikel i New York Times (27 mars), med rubriken ”Rättsvetare stöder användandet av våld”. Ett exempel ges: Allen Gerson, före detta rådgivare till USA:s FN-representation. Två andra rättsvetare citeras. En av dem, Ted Galen Carpenter, ”hånade administrationens argument” och avvisade den påstådda rätten till intervention. Den tredje var Jack Goldsmith, specialist på internationell rätt på Chicago Law School. Han säger att kritik mot Natos bombningar ”har en ganska god juridisk täckning”, men att ”många människor tror [att undanlag för humanitär intervention] är en fråga om vana och tillämpning”. Det sammanfattar de bevis som behövs för att motivera den valda slutsats som uttrycks i rubriken.

Tre val

2) Hur passar dessa eller andra överväganden in på fallet Kosovo? En humanitär katastrof har ägt rum i Kosovo de senaste åren, som till den överväldigande största delen måste tillskrivas Jugoslaviens väpnade styrkor. De främsta offren har varit etniska kosovoalbaner, som utgör ca 90 procent av befolkningen i detta jugoslaviska område. Den vanligaste uppskattningen är 2000 döda och hundratusentals flyktingar.

I ett sådant läge har utomstående tre val:
1) Försöka förvärra katastrofen
2) Inte göra någonting
3) Försöka lindra katastrofen

Hotet om Natobomber ledde förutsägbart nog till en skarp eskalering av illdåd utförda av den serbiska armén och paramilitära grupper, till avvisande av internationella observatörer, vilket förstås fick samma effekt. Överbefälhavaren Wesley Clark förklarade att det var ”helt förutsägbart” att den serbiska terrorn och våldet skulle intensifieras efter Nato-bombningarna, precis vad som hände. Terrorn nådde för första gången huvudstaden Pristina, och det finns trovärdiga uppgifter om storskalig förstörelse av byar, avrättningar, en enorm flyktingvåg, kanske en ansträngning för att fördriva en stor del av den albanska befolkningen – allt detta en ”helt förutsägbar” konsekvens av hotet och senare användandet av våld, som general Clark så riktigt observerar.

Kosovo är därför ytterligare ett exempel på (1): Försök eskalera våldet.

Nato försvagar internationell rätt

Trots ideologernas desperata försök att bevisa att cirklar är fyrkantiga, finns det inget allvarligt tvivel på att Natos bombningar ytterligare försvagar det som finns kvar av den internationella lagstiftningens bräckliga struktur. USA klargjorde detta helt och fullt i de diskussioner som ledde till Natos beslut. Bortsett från Storbritannien (som vid det här laget är lika mycket en självständig aktör som Ukraina var före Gorbatjov), var Natoländerna skeptiska till USA:s linje, och stördes särskilt av statssekreteraren Albrights ”vapenskrammel” (Boston Globe, 22 februari). Idag är oppositionen mot Washingtons insisterande på våld större ju närmare man kommer konfliktområdet, till och med inom Nato (Grekland och Italien).

Det skulle kunna argumenteras för, med ganska stor rätt, att ytterligare nedmontering av världsordningens regelverk är en bisak, precis på samma sätt som den förlorade sin mening i slutet på 30-talet. Under Kennedyåren började inställningen bli fullt uttalad.

Den främsta innovationen under Reagan-Clinton-åren är att trotset mot internationell lag och FN-stadgan har blivit helt öppet.

Det har också backats upp av intressanta motiveringar, som skulle hamna på förstasidorna och vara undervisningsämnen på skolor och universitet om sanning och hederlighet ansågs vara betydelsefulla värderingar. De högsta myndigheterna förklarade med brutal tydlighet att Internationella domstolen, FN och andra organ har blivit ointressanta eftersom de inte längre lyder USA:s order som de gjorde under den tidiga efterkrigstiden.

Man skulle kunna inta den officiella ståndpunkten. Det skulle vara en hederlig sak, åtminstone om det åtföljdes av en vägran att spela med i det cyniska spelet av självrättfärdigt poserande och tillämpandet av de internationella lagarnas ringaktade principer som ett högst selektivt vapen mot skiftande fiender.

Medan reaganiterna bröt ny mark, har under Clinton trotset mot världsordningen blivit så extremt att det har lett till bekymmer även hos höklika politiska kommentatorer. I det senaste numret av etablissemangets ledande tidskrift, Foreign Affairs, varnar Samuel Huntington för att Washington har trätt in på ett farligt spår. I en stor del av världens ögon – förmodligen större delen av världen, tror han – håller USA på att bli ”den skurkaktiga supermakten”, som anses vara ”det enskilt största yttre hotet mot deras samhällen”.

Ökning av grymheter och våld

På vilket sätt påverkar detta frågan om vad som bör göras i Kosovo? Det lämnar den obesvarad. USA har valt en handlingsinriktning som, vilket den helt och fullt erkänner, leder till en ökning av grymheter och våld – ”förutsägbart”; en handlingsinriktning som dessutom slår ytterligare ett slag mot den internationella rätten, som erbjuder den svaga åtminstone ett visst begränsat skydd mot rovgiriga stater.

På längre sikt är konsekvenserna oförutsägbara. En rimlig observation är att ”varje bomb som faller över Serbien och varje etniskt mord i Kosovo tyder på att det knappast kommer att vara möjligt för serber och albaner att leva bredvid varandra i någon sorts fred” (Financial Times, 2~ mars). Några av de tänkbara långsiktiga resultaten är extremt otäcka, vilket har noterats.

Ett standardargument är att vi var tvungna art göra något: Vi kunde inte bara stå bredvid medan illdåden fortsatte. Det är aldrig sant- Ett val är alltid att följa Hippokrates ed: ”Först av allt, gör ingen skada”. Om du inte kan komma på något sätt att hålla dig till den elementära principen, gör då ingenting. Det finns alltid sätt att överväga. Diplomati och förhandlingar kan anad fortsätta.

Rätten till ”humanitär intervention” kommer troligen att blir mer åberopad de kommande åren – kanske med rätt, kanske inte – nu när svepskälen från kalla kriget har förlorat i effekt. Under en sån era kan det vara värt att uppmärksamma åsikter från högt respekterade kommentatorer – för att inte tala om Internationella domstolen, som uttryckligen avfattat en dom i detta ärende, något som förkastades av USA, och vars kärna inte ens rapporterades.

Experter är oroade

Inom de akademiska ämnena internationella relationer och internationell rätt vore det svårt att hitta mer respekterade röster än Hedley Bull eller Leon Henkin. Bull varnade för 15 år sedan för att ”enskilda stater eller grupper av stater som utser sig själva till auktoritativa domare över världens gemensamma bästa, utan att fästa avseende vid andra staters åsikter, är i själva verket ett hot mot den internationella ordningen, och därmed mot effektivt handlande inom detta område. Erkända principer inom internationell rätt och världsordning, högtidliga åtaganden i avtal, beslut av Internationella domstolen, bekymrade uttalanden av de mest respekterade kommentatorerna – dessa löser inte med automatik enskilda problem.

Varje fråga måste övervägas utifrån sina egna förhållanden. För de som inte antar Saddam Husseins normer finns en tung bevisbörda för att möta hot om eller användande av våld som bryter mot den internationella ordningens principer. Kanske kan bevisen bemötas, men det måste visas, inte bara proklameras med passionerad retorik. Konsekvenserna av sådana brott måste utvärderas noggrant – särskilt det som uppfattas som ”förutsägbart”. Och för alla som är det minsta seriösa måste också orsakerna bakom aktionerna bedömas – återigen, inte bara genom smicker till våra ledare och deras ”moraliska kompasser”.

Noam Chomsky 1999
Översättning och bearbetning: Rikard Warlenius

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Moteld nr 2, 1999

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,