Etikettarkiv: Klimatförsämring

När vädret blir vidrigt

Jörgen Hassler. Det nya vädret – växthuseffekten, kapitalismen och hotet mot mänskligheten. Serie: Moteld nr. 10. Stockholm: Internationalen, 2002. -22 sid. Hft.

– Istäcket över Arktis har minskat med 10-15 procent sen 1950. – 1998 var det varmaste året på 600 år.
– Fram till 2080 kommer havsytan att stiga med 40 cm.
– Nederbörden ökar med 40 procent i Nordeuropa…

Detta är bara en bråkdel av vad den pågående temperaturökningen innebär. Och jordens ekosystem kommer inte att klara av ökningen på 3 grader, som väntas fram till 2080.

Koldioxidutsläpp

Hoten är översvämningar, uttorkningar, eroderingar med drastiskt minskad jordbruksareal och 300 miljoner fler undernärda. Kust- och hamnstäder dränks. Tropiska sjukdomar sprids.

Det är främst koldioxiden (CO2) i atmosfären, som bidragit till det allt tätare gaslocket över jordytan, som ger denna växthuseffekt. CO2 har ökat med 31 procent sen 1750, dvs i stort sett under den tid vi använt fossila bränslen. Och sambandet med kol, olja och gas är idag tydligt nog. Hela 81 procent kommer från industri, kommers och transport. Det är den industrialiserade världen som står för huvuddelen av CO2utsläppen. Europa avger 28 procent, USA 24 procent osv. Sammanfattningsvis; ett i-land släpper ut i snitt 12 ton CO2/person/år, ett u-land 3 ton.

Dessa fakta är någorlunda kända. Hur de tolkas och/eller bör tolkas är däremot mindre känt. Jörgen Hassler diskuterar just detta. Hans resonemang kan indelas i två delar. Vad görs/bör göras. (sid. 7-12 och 17-19) och dagens produktionssätt. (sid. 12-16).

Produktionsefterblivenhet

Kyotoavtalet (1997) utlovade en minskning av CO2utsläppen med 5,2 procent till 2010. EU skulle sänka med 7, Japan med 6 och USA med 8 procent…. Men USA hoppade av och avtalet har – tvärtemot miljörörelsens förväntningar – omvandlats till ett avstamp för utsläppshandel. Med snillrika uträkningar kan CO2utsläpp ”överföras” till u-länder och de faktiska utsläppen får fortsätta och/eller öka i i-länderna. Oljebolagen BP och Shell ligger redan i startgroparna för en CO2börs. Världshandelsorganisationen (WTO) kallar Kyoto det mest omfattande handelsavtalet någonsin.

Mot detta ställer Hassler 12 åtgärder. Det är allt från att undandra energiproduktionen marknadens spekulationer till utbyggd kollektivtrafik och omställning till icke-fossil och kärnkraftsfri energi. Han gör det i förvissningen att utvecklingen av energikällor, såsom vindkraft, jordvärme, bränsleceller, kall fusion, nollpunktsenergi och energianvändning enligt politiska övervägningar, kommer att bli ett måste i närmsta framtid.

Varför det privatägda näringslivet inte valt denna energiväg beror på det kortsiktiga vinstbehovet dvs kravet på årlig utdelning av satsade pengar. Den fria marknadens utbud och efterfrågan premierar alltså en produktionsefterblivenhet, trots attdess ekonomer m.fl. inser att dagens energisystem inte är hållbart, ens på medellång sikt.

Politik och mervärde

Hassler klargör mycket tydligt att samhällets energibehov inte kan samsas med kapitalets kortsiktiga vinstkrav. Hans styrka är att han ställer problemet som ett i första hand politiskt (skötseln av gemensamma angelägenheter) problem. Men vilka krafter som ska tvinga problemet upp på den politiska dagordningen och hålla det där, är däremot oklart. Och det har sin orsak i att Hassler i sin analys inte går djupare än marknaden själv.

Vinsten skapas inte på marknaden genom utbud och efterfrågan, något man kan få intrycket av av Hassler. Den fullbordas och inhöstas (materialiseras) där. Vinst skapas med mervärdet i produktionen. Och det är där – om jag får hänvisa till miljöaktivisten och -forskaren Björn Eriksson – vi har nyckeln till en fusion av miljö- och arbetarrörelsen, och skapandet av en motvikt till kapitalet. (1).

Oljeanvändningen har stigit – grafiskt tecknat – i en 45 gradig vinkel sen andra världskriget mot att dessförinnan ha ökat i en 10 gradig vinkel. Kort sagt, levande arbete har alltmer ersatts av automation. I klartext betyder det att varje bortrationaliserad/avskedad arbetare har ökat växthuseffekten.

Fokus bör således sättas på rationaliseringsavtalen och medbestämmandelagen. Det är nödvändigt att på nytt aktualisera kra på fackföreningars rätt till veto visavi investeringar och avskedanden. Och detta krav är sannerligen inget särintresse, det kommer tvärtom att gynna även kapitalets ungar.

Jörgen Hasslers Det nya vädret är väl värd att läsas, även om den fordrar av läsaren att han/hon får bläddra fram och tillbaka pamfletten består av ett antal fristående artiklar.

Per-Erik Wentus

Noter

(1). Björn Eriksson (1943-1998) var en av de första i Västeuropa som pläderade för att miljö- och arbetarrörelsen har en gemensam sak. Se exempelvis “Miljövården och den revolutionära strategin” i: Fjärde Internationalen nr 2/76.

Ursprungligen publicerat på Marxistarkiv.

Indirekta uppror

Ledare från Internationalen nr 38, 19/9 2000

Åkarnas exempel kan komma att fungera som en tändande gnista för andra grupper med andra krav. För det är inte missnöje som saknas – det är exempel på framgångsrik kamp.

”Vi hittade många kroppar utan huvuden, och avslitna armar och ben utspridda. Man kunde höra rop på hjälp komma från leran. Människor var fortfarande fångna … och vi saknade rep att dra upp överlevande från leran.”

Josefina Velasquez berättar om orkanen Mitch, som drog över Nicaragua 1998, med vindhastigheter upp mot 80 sekundmeter.

Stormen, som dödade 10 000 människor, är ett av de mest skrämmande exemplen på den sorts oväder som blir svårare och vanligare i växthuseffektens värld.

De senaste veckorna har åkare blockerat vägar, oljehamnar och raffinaderier runt om i Europa. Kravet har varit sänkta priser på bensin och diesel – de viktigaste källorna för utsläpp av växthusgaser. Cyniskt kan man säga att de blockerat vägarna för att sådana som Josefina Velasquez ska få ta hand om fler stympade kroppar.

Det är inte representanter för en bransch i kris som börjat bygga barrikader. I Frankrike – där protesterna började – har vägtransporterna fördubblats på 15 år.

I Sverige var bönderna först ut med krav på sänkta dieselpriser. Sedan 1995 har jordbrukarnas årliga kostnaderna för drivmedel ökat med 500 miljoner.

Kanske ser det ut som goda skäl för ett dieseluppror. Men samtidigt har andra förändringar verkat åt andra hållet: de låga räntorna har lett till att räntekostnaderna sänkts med 1,1 miljarder.

Långsiktigt har bönderna allt att vinna på höga priser på bensin och diesel. Det är nämligen de som odlar råvarorna som utgör grunden till de alternativ som just nu ser ut att enklast kunna ersätta de fossila bränslena: spannmål eller trä till sprit, raps till olja.

Höjningarna av bränsle och energiskatter motiveras oftast med att det är ett led i minska utsläppen av koldioxid och andra miljöfarliga gaser. Det är rent hyckleri, eftersom motorvägsnätet samtidigt byggs ut, städerna i allt större utsträckning byggs för bilburna och kollektivtrafiken förfaller.

Istället är de allt högre energiskatterna ett del i övergången från direkta och progressiva skatter på inkomster, till ”egenavgifter” och beskattning av varor och tjänster. 1980 stod inkomstskatten för 22 procent av statens inkomster, 1997 hade andelen sjunkit till sjunkit till 17 procent.

Konsumtionsskatter innebär att de som har minst pengar betalar mest skatt – i förhållande till inkomsten. Därför har bränsleupproret fått starkt stöd över hela Europa. I praktiken handlar det om att de stora transportföretagen utnyttjar ett ofta berättigat missnöje med krympande ramar för att öka sina vinster.

Kampanjen för sänkta bränslepriser är på det sättet mycket lik kampanjen för sänkt fastighetsskatt. Fastighetsskattens andel av statens inkomster steg mellan 1980 och 1997 från 1,5 till 3,5 procent. För många arbetare innebär det extra kostnader som är svåra att klara.

Det de borgerliga organisationer som leder kampanjen mot fastighetsskatten inte vill prata om är att de ökande skatterna beror på stigande fastighetspriser. Det är en beskattning av arbetsfria inkomster, inkomster som de som inte säljer sitt hus eller sin lägenhet inte har mycket nytta av. Det rimliga sättet att komma till rätta med de höga fastighetsskatterna är att införa prisregleringar på fastigheter- att behandla bostaden som en rättighet, inte som ett investeringsobjekt.

I kampanjen utnyttjas arbetarklassens missnöje på ett sätt som i form av höjda fastighetspriser kommer att drabba oss som boende. Som arbetare drabbas vi av mer stress och arbetslöshet eftersom statens minskande inkomster leder till nedskärningar. Som brukare av offentliga tjänster drabbas vi av sämre kvalité.

Med tanke på hur många demonstranter polisen, inte minst i Sverige, lyft bort från gatorna när de protesterat mot biltrafikens dominans är det förvånande hur fort åkarnas krav tillmötesgåtts runt om i Europa. Inte därför att det innebär att socialdemokraterna går kapitalets ärenden, det har vi sedan länge vant oss vid, utan därför att åkarnas aktioner än en gång satt fingret på hur sårbart det moderna ”just-in-time samhället” är. Åkarnas exempel kan komma att fungera som en tändande gnista för andra grupper med andra krav. För det är inte missnöje som saknas – det är exempel på framgångsrik kamp.

Sådana har under de senaste dagarna rapporteras från Frankrike, Belgien, Tyskland…