Krisen i KFML(r) har fortsatt och fördjupats. Debatten stormar vidare. Även om den fortfarande i många stycken är förvirrad, och även om de framförda uppfattningarna sinsemellan är oenhetliga, så kan nu klart urskiljas två mot varandra stående »linjer». Den ena — företrädd av CK-majoriteten — vill fortsätta den gamla politiken, med vissa modifikationer. Den andra — oppositionen, med bas huvudsakligen utanför Göteborg — har som enda gemensam grund att ordentligt göra upp med den tidigare förda politiken. Men vad har debatten egentligen gällt?

I FI nummer 1/2-74 gjorde vi en summarisk genomgång av vilka frågeställningar som (r) måste besvara för att en utveckling i revolutionär marxistisk riktning skulle bli möjlig. De flesta av frågeställningarna har nu på ett eller annat sätt berörts i KFML(r) och dess satelliter.

Någon verkligt genomgripande uppgörelse med den tidigare teorin och praktiken har vi dock ännu inte sett växa fram. Däremot finns det inom »oppositionen» fragment av en sådan uppgörelse. Det är inte uteslutet att delar av oppositionen — som en biprodukt av den nuvarande striden inom r-blocket — förmår genomföra ett brott med mao-stalinismen och ställa sig på en verkligt revolutionärt marxistisk grundval.

I FI nummer 1-2-74 pekade vi på två frågor kring vilka det oundvikligen måste uppstå motsättningar, nämligen tidningsfrågan och enhetsfronttaktiken. Detta har visat sig vara en riktig förutsägelse.

När det gäller tidningsfrågan verkar dessutom (r) redan ha råkat i en situation där man inte kan komma vidare i debatten.

Men motsättningarna i tidningsfrågan återspeglar givetvis andra motsättningar än de som rör enbart tidningen i sig själv. Det var också därför som vi pekade på denna frågeställning i FI-artikeln. Detta beror på att tidningen är den kommunistiska organisationens viktigaste ansikte utåt och motsättningar i denna fråga måste samtidigt innehålla motsättningar om partibygget överhuvudtaget. Av denna anledning är det naturligt att en politisk strid tar sin utgångspunkt i denna fråga i en eller annan form. För att bara nämna ett exempel; tidningsfrågan var en av de frågor där motsättningen mellan de blivande mensjevikiska och bolsjevikiska fraktionerna i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet tog sin utgångspunkt.

Men som sagt har Proletären-debatten idag förlorat en del av sin centrala roll. För att lösa de bakomliggande motsättningarna har man tvingats gå vidare — och man har gjort det.

Den andra frågeställningen vi pekade på i FI var enhetsfronttaktiken med alla dess konsekvenser. Det är också kring olika aspekter av enhetsfronttaktiken som de viktigaste problemen har roterat i KFML(r) och dess underorganisationer. Det har gällt frågeställningar alltifrån supermaktsteorin (med dess strategiska betydelse för olika former av allianser med borgarklassen), till solidaritetsarbetet (Chile, Afrika, Indokina) och den fackliga linjen.

Det trotskistiska spöket

R-blockets förvirring och desperation har särskilt vad det gäller solidaritetsarbetet fått rent tragikomiska effekter.

För att försvara sin principlöshet och vacklan, har r-ledningens språkrör gång på gång i Proletären tvingats gå till angrepp mot Chilekommitten och Afrikagruppen, krypa inför Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet och rikta patetiska vädjanden till DFFG.

För att få något att klänga sig fast vid, för att slippa konfrontera sig med revolutionära marxister, trotskister, har Proletären bestämt sig för att det är ohållbart att samarbeta med trotskister. Och för att slippa demonstrera sin politiska inkompetens och för att inte utsätta sin kader för »skadligt» ideologiskt inflytande, har Proletären bestämt sig för att stämpla Chilekommitten, Afrikagruppen och FK(!) som »trotskistiska täckorganisationer». I och för sig är detta givetvis en komplimang — vårt inflytande i dessa organisationer är faktiskt inte av den omfattningen och karaktären, att någon av dessa organisationer — ens av den välvilligaste observatör — skulle kunna betraktas som »trotskistiska täckorganisationer».

Den instinktiva rädslan för att konfrontera sig med trotskister är förståelig. KFML(r):s primitiva mao-stalinism står sig nämligen inte i en konfrontation med den revolutionära marxismen. Av den anledningen måste r-ledningen tillgripa organisatoriska medel – som man sedan inte ens klarar av att motivera politiskt -i syfte att upprätthålla ordningen i de egna leden.

Samtidigt som (r) stämplar Chilekommitten och Afrikagruppen som »trotskistiska», (utan att det finns några verkliga belägg annat än i r-ledningens sjuka fantasi) låtsas Proletären som om de av SKP organisatoriskt och politiskt kontrollerade organisationerna DFFG och Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet är mer eller mindre fristående. Detta trots att (r) – särskilt från SKvfs sida – bespottats och hånats och tom förvägrats inträde och samarbete, vilket givetvis har sin grund i SKP:s organisationsegoistiska intressen.

Nej, (r):s piruetter är inte någon uppbygglig historia. R:s »principfasta» principlöshet och grundmurade opportunism borde utgöra en högljudd väckarklocka för alla revolutionärer i organisationens led.

Det är uppenbart att (r)-ledningen anfäktats av en smått panisk rädsla för den trotskistiska smittan. I nummer efter nummer av Proletären riktas angrepp mot trotskismen. Detta trots att (r) tidigare överlät den kampen åt studentförbundet (eftersom trotskismen i (r):s föreställningsvärld endast var en liten studentsekt). 0m vi tar (r) s tidigare attityd på allvar, då betyder det att RMF under det senaste året måste ha genomgått en våldsam expansion och mer eller mindre invaderat de svenska arbetsplatserna.

Efter det att nu (r) tvingats erkänna för sig självt, att det finns trotskister på arbetsplatserna, har man nu intagit en andra »försvarslinje» – numera heter det att det inte finns några »genuina arbetare» i de trotskistiska leden. Snart duger väl inte heller den ståndpunkten och då kommer Proletären troligen att tillskriva de revolutionära marxisterna på arbetsplatserna andra fysiska eller psykiska defekter), (homosexualitet etc).

Att (r) försöker måla upp en bild av ett trotskistiskt spöke, som finns lite varstans, beror givetvis på att den trotskistiska smittan har vissa framgångar även i (r):s egna led. Och eftersom (r):s ledning inte kan hitta på något vaccin mot denna »smitta» så måste man tillgripa ideologiska kvacksalverimetoder och organisatorisk isolering.

En splittringsfråga — arbetsplatsarbetet

Av alla de frågor som diskuterats i KFML(r), är det bara en som i dagens klasskampssituation utgör en verklig sprängningsfråga, och det är den »fackliga linjen». Alla andra frågeställningar kan orsaka smärre brytningar. Men eftersom de inte får direkta konsekvenser för (r):s praktik, är det osannolikt att de ger upphov till allvarliga, omfattande splittringar. Detta gäller alltså för KFML(r). För SKU(ml) och SKS(ml) är förhållandena givetvis annorlunda, eftersom de har ett annat huvudsakligt arbetsfält — och i dessa organisationer kan andra frågor få mycket stor betydelse, t ex supermaktsdebatten.

I resten av den här artikeln kommer vi att uppehålla oss vid att huvudsakligen diskutera den »fackliga frågan» och särskilt (r)-oppositionens idéer. Kritik av CK-majoritetens linje har vi tidigare presenterat — för en litteraturlista, se Fl nummer 1/2-74.

I debatten om den »fackliga frågan» har nu alltså två olika linjer börjat växa fram i KFML(r). Den ena är något av en modifierad form av (r):s gamla linje — »Leve de vilda strejkerna», medan den andra ifrågasätter denna och i stället söker sig mot en linje, som går ut på att med hjälp av enhetsfronttaktiken i de existerande fackföreningarna bygga upp en röd facklig opposition med den strategiska målsättningen alt bygga upp nya röda fackföreningar. Denna andra linje har framförts i Proletären och i det senaste numret av Klasskampen (nummer 4)

Vid en genomläsning av oppositionens inlägg, är det uppenbart att linjen fortfarande är föga utvecklad och kan komma att preciseras. Redan i dag framstår det klart, att de två linjerna omöjligen kan samexistera inom en organisation under en längre tid. Därför är alternativen på sikt att någon av de två linjerna besegrar den andra (eventuellt i form av en »kompromiss») eller att KFML(r) splittras.

Den mest utvecklade kritiken av (r)s tidigvarande och nuvarande fackliga politik presenteras i två artiklar i KK nummer 4— 74. (signaturerna JOH/LM:s artikel »Gör upp med sekterismen i den fackliga frågan» och Olav Johanssons »Om strategin och taktiken i den fackliga kampen».)

Dessa två artiklar riktar bitvis en mycket skarpsynt och bitande kritik mot den förda (r)-politiken. Många av argumenten står också i överensstämmelse med den kritik vi i RMF tidigare har framfört. Det är givetvis glädjande och vi måste se positivt på oppositionen oavsett dess brister. Vi hoppas naturligtvis också att oppositionen kan göra upp med dessa brister och gå vidare i en total uppgörelse, inte bara med (r):s fackliga linje, utan också med maoismen och stalinismen överhuvudtaget.

Fackföreningarna – arbetarklassens massorganisationer

»Både fackföreningar och arbetarpartier är nödvändiga. De kompletterar varandra ömsesidigt och måste därför arbeta intimt samman både under den dagliga kampen och vid förverkligandet av proletariatets historiska uppgift.» (Karl Marx)

Den viktigaste punkten på vilken (r)-oppositionen har (eller verkar ha) insett bristerna i (r):s nuvarande linje, gäller frågan om arbetarklassens« behov av en permanentklassorganisering. När det gäller denna föreställning har Frank Baude och Co. aldrig förmått ge något ordentligt svar. (Om nu inte någon till äventyrs skulle betrakta svamlet om »hemliga strejkkommitteer» och andra tillfälliga klassorgan, som ett svar på denna frågeställning). Ändå borde det stå klart för vem som helst med elementära marxistiska kunskaper att inga tillfälliga klassorgan kan ersätta behovet av en permanent organisering av massan av arbetare. Och arbetarrörelsens historia (i de kapitalistiska länderna) känner inte någon annan sådan nödvändig permanent klassorganisering än fackföreningar.

Fackföreningarna växte historiskt fram eftersom det var nödvändigt för arbetarmassorna att försvara sig mot arbetsköparnas förtryck och utsugning. De uppstod för att bekämpa den annars oundvikliga konkurrensen mellan individuella arbetare (dvs för att formera arbetarna som klass). De skulle vara organ där den öppna kampen förbereddes och, då den öppna kampen avslutats, hade de till uppgift att försvara de uppnådda erövringarna och ta sats inför nya.

En sådan organisation är nödvändig också idag. Utan en sådan organisation kommer arbetarklassens massa att stå helt försvarslös inför kapitalets offensiv. Det är också därför som vi brukar säga att även dagens — av klassförrädare ledda — fackföreningar har »funktionen av en första — om än bräcklig — försvarslinje mot en ohöljd kapitalistisk utsugning».

Denna insikt om arbetarklassens behov av en permanent massorganisation — fackföreningen — har oppositionen inom KFML(r) återerövrat. Och detta är ett mycket viktigt framsteg.

Att förstå denna grundläggande sanning, utgör de facto en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli möjligt att utmejsla en revolutionär politik.

Men om denna förutsättning är nödvändig, så är den givetvis inte tillräcklig. Insikten gäller också en lång rad problem som måste lösas — och här visar sig också en rad svagheter i (r)-oppositionens resonemang.

Röda fackföreningar

»Arbetarklassens fackliga kamp har alltså enligt denna analys idag nått den punkt där den, så att säga, måste börja om från början igen. Enligt min mening finns det en riktig kärna i detta. För det är för det första klart att det är rena utopin att som småborgarvänstern tro att den nuvarande korporativa fackföreningsrörelsen kan omvandlas till en arbetarnas kamporganisation. För det andra är det också klart att »det proletära partiet inte kan trygga sitt inflytande över de breda arbetarmassorna utan en form av facklig massorganisation.» (Kongressdokumenten, sidan 126)

Man behöver inte vara bevandrad i den högre matematiken för att förstå att resultatet av denna addition måste bli en ny röd fackföreningsrörelse.» (O. Johansson i Klasskampen 4-74, del II, sidan 35)

»De sekteristiska försöken att bilda eller upprätthålla små »revolutionära» fackföreningar som en andra upplaga av partiet, uttrycker egentligen ett förnekande av kampen om arbetarklassens ledning. Det är här nödvändigt att fastställa en orubblig princip: en kapitulationistisk självisolering utanför de fackliga massorganisationerna — liktydig med förräderi mot revolutionen — är oförenlig med medlemskap i 4:e Internationalen.
…..
(4:e Internationalen) bör alltid sträva efter att inte bara förnya de fackliga apparaterna — genom att i kritiska situationer djärvt och beslutsamt föra fram nya militanta ledare, som i stället för rutinfunktionärer och karriärister tar upp kampen — utan också att i varje möjligt fall skapa oberoende kamporganisationer, som bättre svarar mot uppgifterna under masskampen mot det borgerliga samhället, utan att låta sig hejdas inför en öppen brytning med fackföreningarnas konservativa apparater, om detta skulle visa sig nödvändigt. Om det är brottsligt att vända ryggen åt massorganisationerna för att i stället ägna sig åt sekteristiska påhitt, så är det inte mindre brottsligt att stillatigande betrakta hur massornas revolutionära rörelse ställs under kontroll av de öppet reaktionära eller maskerat konservativa (»progressiva») byråkratiska klickarna. Fackföreningen är inget mål i sig — den är bara ett av medlen att utnyttja på vägen mot den proletära revolutionen.» (Trotskij; Övergångsprogrammet, sidorna 14-16)

Den första frågeställningen vi måste besvara, är hur man skall förhålla sig till de existerande fackföreningarna. Ska vi arbeta i dem för att göra dem till instrument i arbetarklassens kamp, eller ska vi sikta på att bilda nya röda fackföreningar?

Oppositionen förefaller ha valt det senare alternativet. Enligt oppositionen är bildandet av nya röda fackföreningar en strategisk uppgift; medan man taktiskt måste arbeta på att bygga upp en »röd facklig opposition» inom de existerande fackföreningarna.

Den »röda fackoppositionen» ska byggas upp med hjälp av enhetsfronttaktiken. I taktiken ingår också att oppositionen under vissa förbehåll, anser det riktigt att delta i fackliga val och besätta fackliga styrelseposter.

Som principer för det taktiska agerandet anser vi detta vara stora framsteg i jämförelse med KFML(r):s hittillsvarande linje, även om oppositionen fortfarande är oklar på frågan om hur man ämnar tillämpa enhetsfronttaktiken, och darrar på målet då man diskuterar hur denna taktik ska användas i relation till andra arbetarorganisationer.

Även om denna, oppositionens politik, ej är särskilt väl utvecklad ännu, har den dock vissa beröringspunkter med Kominterns politik under den s.k. 3:e perioden (1928-34). Det är också uppenbart att författarna haft denna som förebild.

Den strategiska målsättningen med Kominterns »röda fackopposition» under den 3:e perioden, var just (mer eller mindre uttalat) att bilda nya »röda fackföreningar». Politiken prövades i praktiken främst i Tyskland — även om man aldrig hann så långt att bildandet av »röda fackföreningar» blev en generell linje över hela fältet. Politiken misslyckades kapitalt — praktiken förkastade linjen. Men detta borde man vid en nykter analys ha förstått redan från början — i alla fall stod det klart för vänsteroppositionen under ledning av Trotskij, att denna strategiska linje var dömd att misslyckas. (Det är en annan sak med uppbygget av en röd fackopposition, som en taktik, som med en riktig politik i vissa lägen kan vara en alldeles ypperlig taktik). Av denna anledning föreslår vi därför kamraterna som tillhör oppositionen i KFML(r) att studera erfarenheterna av kampen i Tyskland fram till nazismens maktövertagande 1933. Det skulle kunna innebära att svagheterna i oppositionens linje uppenbarades och ett betydelsefullt steg framåt vid uppgörelsen med (r):s skränekonomism och vid formulerandet av en korrekt linje i frågan.

Linjen att skapa nya röda fackföreningar utanför de reformistiska fackföreningarna kan inte lyckas annat än under mycket speciella omständigheter. Därför kan det inte heller vara en generallinje för kommunister. Orsaken är att klasskampen och klassmedvetenheten utvecklas ojämnt. Förutsättningen för att det ska bli möjligt att skapa livaktiga nya fackföreningar, är nämligen att majoriteten av arbetarklassen — eller åtminstone arbetarna i en bransch — inom en relativt kort tidsrymd bestämmer sig för att lämna de gamla fackföreningarna för att bygga upp nya. Om detta inte inträffar, kommer försöken att bygga upp nya fackföreningar att enbart fungera splittrande på arbetarklassen, eftersom de mest militanta arbetarna organiserar sig skiljt från den stora massan av arbetare som fortfarande följer reformisterna. En sådan politik kan bara gynna reformisterna, eftersom den underlättar för dem att kontrollera sin resterande bas och isolera revolutionärerna. Detta är också orsaken till att socialdemokraterna, i de fall då de mister kontrollen över delar av fackföreningsrörelsen, är så snabba med att ta till uteslutningar.

Nej, generallinjen måste i stället vara att inrikta ansträngningarna på att bryta fackföreningsbyråkratins kontroll över de existerande fackföreningarna, för att »erövra» om man vill kalla det så – de lokala fackföreningsstrukturerna, med målsättningen att utnyttja dessa till ett stöd för arbetarnas kamp mot arbetsköparna, och som stödjepunkter för vidare kamp mot fackföreningsbyräkratin och socialdemokratin.

Även en sådan inriktning kommer givetvis att resultera i uteslutningar och andra repressalier mot trilskande enskilda arbetare och lokala fackföreningar, men med denna »strategiska» inriktning har vi ett betydligt bättre utgångsläge i den fortsatta kampen mot reformisterna. Ty denna gör det lättare att påvisa vilka som är de verkliga splittrarna av fackföreningsrörelsen och arbetarklassen – den socialdemokratiska fack- och partibyråkratin. Vid uteslutningar, av t ex lokala fackföreningar, kommer vi givetvis att organiserade uteslutna arbetarna i en »ny» fackförening, men denna kommer att kräva att bli insläppt i fackföreningsrörelsen igen – på sina egna villkor, arbetardemokrati etc……..

Är då en sådan politik möjlig? Är inte fackföreningsrörelsen genom lagar och klassamarbetspolitik uppknuten till statsapparaten?

Det är med sådana argument som KFML(r) (inklusive r-oppositionen) brukar avvisa möjligheten att »omvandla» de existerande fackföreningarna.

När det gäller Baude och Co, så är åtminstone linjen »Leve de vilda strejkerna» i detta fall logiskt sammanhängande, men när det gäller oppositionen så har den gjort en logisk kullerbytta, då den trots detta förespråkar en permanent klassorganisation:

1. Vad gäller klasslagstiftningen, så kommer den givetvis också att gälla för de ”röda fackföreningarna”, m.a.o så är dessa i detta avseende lika uppknutna till statsapparaten som de gamla fackföreningarna.

2. Vad gäller klassamarbetspolitiken, så krävs i båda fallen — med uppbygge av nya fackföreningar och vid erövrandet av de gamla — just ett brott mot klassamarbetet och med fackbyråkratin.

Slutsatsen blir i de båda fallen att det är nödvändigt att bryta med klasslagstiftningen och klassamarbetspolitiken. Och varför skulle detta vara möjligt i en ny fackförening, men inte i de gamla? Dessutom är den avgörande frågan i de båda fallen arbetarklassens medvetenhet, mobilisering och vilja att ta sig rätt.

Grundfelet i (r):s resonemang är att man inte förmår skilja mellan å ena sidan fackföreningsbyråkratin, klasslagstiftningen osv osv och å andra sidan arbetarmassan som är organiserad i fackföreningarna. Och det är inte första gången (r) gör en sådan sammanblandning! (För flera exempel, se broschyren ”Söndrade vi stå, enade vi falla”).

Sätt politiken i centrum

Betyder ovanstående resonemang att vi i RMF förespråkar en variant av SKP/VPK’s linje ”Gör facket till en kamporganisation”?

Frågan är helt felaktigt ställd! Vi har gång på gång avvisat den infantila debatten inom den svenska vänstern, huruvida man ska ”Göra facket till en kamporganisation” eller ”Ställa facket åt sidan”. Vi har hela tiden haft målsättningen att sätta politiken främst, istället för frågan om formen för kampen – ”inom-facklig” eller ”utom-facklig”. Det är den politiska linjen som är avgörande och det är en politisk linje vi skall ta kamp för — även i fackföreningarna.

I denna kamp för att förankra en klasskampspolitik i arbetarklassen måste vi givetvis försöka ”erövra fackföreningarna” och använda dem för att befrämja arbetarklassens kamp. Kort sagt: vi är för arbetarklassens permanenta klassorganisationer och vi kämpar för att dessa organisationer skall ryckas ur fackbyråkratins händer. Vi kämpar för att fackföreningarna skall ställas i klasskampens tjänst.

Hur förhåller sig då denna inriktning till den ”självständiga arbetarkampen”?

För det första: Om fackföreningarna visat sin oförmåga att driva igenom arbetarnas vilja och om den fortfarande befinner sig i klassamarbetsmännens händer — då måste fackföreningarna i lägen av öppen kamp ”ställas åt sidan”.

För det andra: Om fackföreningen erövrats av klasskämpar, bör den i en situation av öppen kamp själv ta initiativ till stormöten, val av strejkkommitteer osv som bättre än fackföreningsstrukturerna kan svara mot kampens behov.

Men, vi ser inte arbetet i fackföreningarna som ett mål i sig, utan som ett av medlen (ett av de viktigaste) att utnyttja på vägen fram mot den proletära revolutionen. Målsättningen är alltid att förankra en klasskampspolitik i arbetarklassen och att skapa bästa möjliga förutsättningar för kampen. Om sedan fackföreningarna i denna kamp kommer att omvandlas till kamporganisationer i ordets fulla betydelse innan revolutionen är omöjligt att avgöra på förhand. Det beror på en lång rad omständigheter: på klasskampens konkreta förlopp i internationell och nationell skala.

Men, som sagt, vi kan inte grunda vår politik på sådana spekulationer. Den centrala frågeställningen är vilken politik — det klasskampsprogram — som vi kämpar för. Och när det gäller denna centrala frågeställning så har (r)-oppositionen ännu inte lyckats komma med något ”nytänkande” (förutom att man tagit upp frågan om månadslön). Det är typiskt att man i sina resonemang ofta utgått från det ekonomistiska manifestet ”Strasbourgresolutionen” från 1929. Detta dokument från Kominterns tredje period är ett monument över Kominterns politiska urartning. Dokumentet är egentligen inget annat än en organisatorisk ”handbok” över hur man organiserar ekonomiska strejker och kan inte utgöra en grundval från vilken det är möjligt att utarbeta en revolutionär politik.

För att komma vidare, måste (r)-oppositionen börja diskutera en fråga som hittills varit helt frånvarande i debatten — nämligen den revolutionära strategin, dess syfte och innehåll. Utifrån en sådan diskussion kan man få elementen till utformandet av en revolutionär politik, man kan förstå vilka krav och paroller som är särskilt viktiga att ställa osv.

När det gäller den revolutionära strategin, finns det redan publicerat åtskilligt material som kan utgöra en inkörsport till förståelsen av frågeställningen. (Se t.ex broschyren ”Söndrade vi stå, enade vi falla” och den litteraturlista som finns där). Vi ska därför inte slösa mer utrymme på denna fråga här.

Vart går KFML(r)

Debatten i (r)-blocket har rört många frågor (supermaktsteorin, kulturfrågor, organisationsfrågor osv). Många inlägg som publicerats under denna debatt har innehållit tankar som är utvecklingsbara, liksom många artiklar — främst från CK-majoritetens sida — som inte är något annat än krampaktiga försök att försvara en rutten politik.

En försvårande omständighet för debattens vidare öden, är försöken från (r)-ledningens sida att tysta oppositionen genom att bygga upp en antiteoretisk stämning. Det är ingen ny metod! KFML använde sig av samma metod för ett par år sedan. KFML lyckades också till slut att avpolitisera förbundets medlemmar. I KFML:s fall skedde denna avpolitisering med hjälp av en alltmer uttalad populism, medan (r)-ledningen försöker bygga upp en våldsam arbetarromantik. KFML(r):s ”proletärer” uppmanas att ”ta ledningen” och bekämpa de ”boksynta intellektuella”, som försöker föra förbundet på avvägar.

Detta försvårar möjligheterna att föra en nödvändig diskussion. Varje ansats till att fördjupa frågeställningarna eller att gå tillbaka till ”klassikerna” eller arbetarrörelsens historia, riskerar att förkastas enbart med demagogiska hänvisningar till att det är uttryck för ”de boksynta intellektuellas” vilja att briljera med sin förmåga att uttrycka sig skriftligt osv. Något som naturligtvis är helt utan värde för förbundets »proletärer».

Men trots att förutsättningarna för att föra en debatt inom (r)-blocket inte är de bästa så visar många inlägg trots allt att det fortfarande finns medlemmar som inte förlorat förmågan att tänka i politiska termer. Detta är ett friskhetstecken som kan innebära att det, särskilt inom oppositionen, kan utvecklas genuint revolutionärt marxistiska strömningar.

Vi har redan tidigare pekat på oppositionens heterogenitet. Inom dess ramar ryms allt ifrån högeropportunister (som inget annat önskar än att komma in i SKP:s trygga famn) till vänsteroppositionen som vill göra ett totalt brott med mao-stalinismen.

Att det existerar så olika tendenser inom oppositionen utgör både dess styrka och svaghet. Styrka i den meningen att mångfalden av idéer framtvingar en diskussion kring en lång rad frågeställningar, svaghet eftersom oppositionen inte förmår formulera ett entydigt svar till (r)ledningens nuvarande politik. Oppositionens oenhetlighet måste också bidra till uppkomsten av tendenser som önskar kompromissa med CK-majoriteten för att blockera att höger- och vänstertendenserna stärker sin ställning.

Den troligaste utvecklingen, som man kan bedöma den idag, är att (r)-ledningen kommer att försöka vidta selektiva utrensningar för att ”lösa” motsättningarna. Detta för att dra gadden ur oppositionen och få ordning i leden. De som i så fall kommer att förpassas ur (r)-blocket är de som har den mest utvecklade kritiken och då främst vänsteroppositionen (t.ex. kritikerna av supermaktsteorin) I andra hand kommer de som är »försonliga» till SKP att uteslutas.

Sedan är det svårare att sia. Där kommer en massa olika aspekter in, såsom oppositionens styrka och sammanhållning, dess vilja att kompromissa med CK-majoriteten osv. En splittring av (r)-blocket blir oundviklig om varken CK-majoriteten eller oppositionen visar en vilja att kompromissa och/eller om CK-majoriteten försöker utesluta ledande företrädare för oppositionen (som t ex Anders Lundström, Sven Strömberg, Staffan Daimar) eller avdelningar (som t ex Stockholmsavdelningen).

6.11.74  Martin Fahlgren

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 5/1974