Kategoriarkiv: Ekonomi-ny

Ormen är tillbaka i fabriken

Fram till nu har arbetarna lärt sig montera hytterna från första skruv till färdig hytt. De har haft en stark självkänsla och har kunnat utvecklas i sitt arbete.

Men nu byggs ett löpande band rakt genom Volvos hyttfabrik i Umeå. Med hot om utlandsflytt har fackets motstånd slagits ner.

Det som händer i Umeå är inte unikt: det löpande bandet återinförs, tvärtemot mångas föreställningar, inom hela industrin. Genom sin makt över arbetet förgiftar kapitalisterna människors liv.

Jan-Olov Carlsson berättar inifrån ett avgörande samhällsdrama i det tysta.

Långsamt börjar det löpande bandet ta form i monteringshallen. En räls ligger på golvet och en vajerförsedd vagn symboliserar det band som ska mata fram lastbilshytten med en hastighet av en och en halv meter i minuten. Materialställ kantar den provisoriska rampen som höjer sig några decimeter ovanför golvet. På den yta som har frigjorts för att i förhand utprova arbetet på det löpande bandet kan man se entusiastiska produktionstekniker ivrigt sysselsatta med att planera arbetsordning och materialplacering. De har nu fått en produktionsteknisk munsbit att bita i.

Runtom står måttligt entusiastiska montörer som ser en total förvandling av sitt arbete och sin arbetsplats.

De mer erfarna montörerna vänder ryggen till och börjar planera hur de ska kunna få ett annat arbete. De nyanställda tror inte att det blir så farligt: jobben blir i alla fall kvar, hoppas de.

Bara några meter därifrån pågår monteringen av Volvos lastbilshytter som vanligt. På fabriken i Umeå har monteringen hittills varit organiserad i så kallade kortflöden. I kortflöden jobbar en grupp montörer under relativt fria arbetsformer, de monterar och tar fullt ansvar för sina hytter. Det är ett produktionsupplägg som i alla avseenden är det löpande bandets motsats.

Men efter semestern ska alla kortflöden vara borta. Istället ska det löpande bandet slingra sig genom monteringshallen likt en orm vars giftgadd trängt rakt in i verksamheten.

Förändringen kommer inte som en överraskning. Aktiviteter och planer för detta har målmedvetet byggts upp under flera år. Företagets slutgiltiga beslut är nu fattat. Den fackliga organisationen på monteringen har tagit fram motargument, protesterat på stormöten och i förhandlingar, delat ut flygblad och gjort vad man kunnat för att samla metallarbetarnas protester. Trots alla invändningar är arbetet med att kasta ut femton års positiva erfarenheter av alternativ montering i full gång.

Men ledningen för Volvo Lastvagnar är inte nöjd med detta. Det räcker inte med att den lokala företagsledningen, arbetsledarkåren och tjänstemannafacken helhjärtat sluter upp bakom den påstådda nödvändigheten att bygga om till ett löpande band. Ett problem återstår. Metallarbetarna och inte minst den lokala Metallklubben måste förmås att ändra sin negativa inställning. Därför har ett nytt krav formulerats från företagsledningen, i en ton av ultimatum: ”Ni måste lära er älska linen!”

Del lokala fackliga inflytandet har varit en nagel i ögat på Volvoledningen. Inflytandet har bland annat inneburit att företaget inte ostört kunnat genomföra de förändringar som ansetts nödvändiga för att öka lönsamheten. De senaste åren har ledningen därför bedrivit en intern kampanj om ineffektivitet och dåliga resultat inom monteringsverksamheten. Ett öppet och ogenerat hot om att flytta hela monteringen har också använts som effektivt utpressningsargument för att bygga om till löpande band.

”Ni måste bygga ett löpande band och redovisa en kostnadsbesparing på 25 procent under arton månader, i annat fall flyttar hela produktionen och l 000 arbetstillfällen till Gent i Belgien”, lyder det ödesmättade budskap som uttalas av dem som också har makten att göra verklighet av sitt hot.

Att det verkligen kan gå på det sättet visar ett flertal företagsnedläggningar och fabriksflyttar de senaste åren. Arbetet har i ökad utsträckning reducerats till en simpel handelsvara som man köper upp till lägsta dagspris på marknadsplatser runt om i världen. Arbetare och tjänstemän i Norrköping, Katrineholm, Bengtsfors, Kumla, Degerfors och Gislaved har bittert fått erfara vad det kan betyda – erfarenheter som också finns levande på fabriken i Umeå.

Ytterst handlar det om makten och kontrollen över arbetet. Kapitalisterna har aldrig glömt att makten över arbetet är detsamma som makten över samhällsutvecklingen: det är grundkursen, första sidan! ”Rätten att leda och fördela arbetet” har alltid varit helig mark för kapitalet. I de kompromisser som byggt på klassamarbete har arbetsgivarna på just denna punkt aldrig varit beredda att kompromissa. När klassamarbetet sedan inte längre gett tillräckligt manöverutrymme åt arbetsgivarna har de kunnat växla över till rena maktmedel.

Inför varje nederlag verkar fackföreningsrörelsens ledning bli tagen på sängen och rasar indignerat över att klassamarbetet sviks och arbetslivets villkor försämras. ”Vofför gör ni på detta viset?”, kunde möjligtvis rumpnissarna i Astrid Lindgrens sagovärld aningslöst utbrista, men den fackliga ledningens naivitet kan inte ursäktas eller accepteras med ett milt överseende.

Den fackliga byråkratins idévärld utgår inte längre från klassbegreppet. Arbetarklassens kollektiva kraft har ersatts av att individen själv ska ta ansvar för sin ”kompetensutveckling” och ”anställningsbarhet”. Men det räcker inte som facklig strategi när den globaliserade kapitalismen effektivt förstör förutsättningarna för ett gott arbete och ett gott liv.

Fackföreningsrörelsens ledning, inte minst Metalls ordförande Göran Johnsson, har istället för att mobilisera till kamp försökt ligga steget före i anpassningen till de nya villkoren i den globaliserade ekonomin. I välformulerade tal på fackliga kongresser uppmanas de lokala facken att gå ut och vinna kriget om ”det goda arbetet”. Dagen efter fortsätter generalstaben att förhandla om kapitulationsvillkoren.

Demobiliseringen av den fackliga kampen har kommit att innebära att en hel generation av arbetare saknar egna och andras erfarenheter av kollektiv kamp.

Tillbaka till monteringshallen på Volvo Lastvagnar i Umeå. För att vara ett monteringsarbete inom bilindustrin är arbetssituationen unik. Arbetet är grupporganiserat. Varje grupp tar ett helhetsansvar för sin produkt. Produktionslayouten är designad i kortflöden för att skapa förutsättningar för en alternativ monteringsfilosofi. Alla metallare har haft en avtalad rätt att utvecklas och lära sig montera en hel lastbilshytt från första ledet till det sista, med alla tillhörande justeringar och tester, kontroller och administrativa arbetsuppgifter. Det är ett avancerat arbete fjärran från löpande bandets temposlaveri; ett arbete där vanmakt åtminstone delvis ersatts av yrkesarbetets stolthet. Ett lönesystem som värderat utvecklingen i arbetet har genomdrivits, och Volvoarbetarna i Umeå har haft en bättre löneutveckling än på de flesta andra industriarbetsplatser i Sverige.

Det som gällt på monteringen har i minst lika hög grad gällt för den övriga fabriken, där lastbilshytterna pressas, svetsas och målas. Det är inget himmelrike -det handlar fortfarande om en svensk industriarbetsplats med drygt tvåtusen metallarbetare – men i jämförelse med många andra arbetsplatser finns här en större självaktning och starkare självkänsla bland metallama. En del skulle nog vilja påstå att de visat en okuvlighet som börjar bli ovanlig inom arbetarklassen. Resultatet har också blivit en arbetsplats med ett gott rykte i fråga om arbetsinnehåll, lön, utvecklingsmöjligheter, trygghet och arbetstider. Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå har varit ett exempel på att det med medvetet fackligt arbete går att flytta fram positionerna när det gäller makten över det egna arbetet.

Motangreppet började för flera år sedan. I snabb takt sade företaget upp de lokala avtal som bidragit till att uppnå bättre arbetsvillkor och inflytande. Avtalen sades upp när Metallklubben inte accepterade de försämrade villkor som företaget ville få igenom. Istället för en ambition att söka gemensamma lösningar och kompromisser försöker företaget att runda och utestänga det lokala facket så mycket som möjligt.

För att ge en ögonblicksbild kan vi gå några år tillbaka i tiden. Vi befinner oss nu i matsalen på fabriken. Det pågår ett stort fackföreningsmöte. Lokalen är sprängfylld av Volvoarbetare som vill komma in på mötet. 500-600 ryms i lokalen, resten får stå utanför. Företaget har just sagt upp det lokala avtalet om arbetsorganisation och lönesystem. Det råder kampstämning, men informationen om att Metallklubbens förhandlare har tvingat in företaget i förhandlingsrummet tas emot med entusiasm. Ännu är inte slaget förlorat. Från Metallarbetareförbundet har det kommit en ombudsman som i ett brandtal framhåller klubbens framgångar som ett föredöme. Han betonar att den kanske sista utposten för Metalls vision om det goda arbetet inte får falla. Applåder. Mötet beslutar att ge förhandlingarna en förnyad chans.

Ett steg framåt och två steg bakåt, men fortfarande på benen – så skulle man kunna sammanfatta ett flertal välbesökta och engagerade fackmöten som genomfördes  i inledningen av Volvos offensiv mot metallarbetarna i Umeå. Men den kollektiva kampkänslan, som från början var så stark, har inte kunnat ta sig uttryck i kampmetoder som finns tillgängliga i det ordinarie fackliga arbetet. Arbetsrätten är på arbetsgivarens sida. Både tidens nednötning och avsaknaden av exempel på fackliga strider som leder till framgång sätter sina spår.

Det som händer på Volvo i Umeå är ingenting unikt. Mitt framför våra ögon pågår ett regelrätt övergrepp på arbetet. Det sker överallt i samhället, det är systematiskt och uträknat. Utvecklingen under 1990-talet med avregleringar, privatiseringar och destabilisering i nyliberal anda har skapat en närapå omöjlig arbetssituation för många arbetare och tjänstemän i den offentliga verksamheten. De ökande sjukskrivningstalen, utslagningen och den väl dokumenterade ohälsan i arbetet är en fullständigt irrationell men samtidigt logisk konsekvens av samhällsutvecklingen.

EU:s Dublinkontor, som mätt och jämfört förhållandena i arbetslivet inom EU i 27 år, konstaterar nu att Sverige har det högsta arbetstempot av alla EU:s länder. 800000 människor, det vill säga 17 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige, står idag utanför arbetslivet till följd av ohälsa och utslagning. Konsekvenserna av att också ha den snabbast ökande produktiviteten inom OECD kan avläsas i denna skrämmande statistik.

Inom arbetslivsforskning – oavsett om den bedrivs inom sociologin, arbetspsykologin eller den kliniska medicinen – råder knappast någon oklarhet över att människor som har ett arbete med höga krav men med begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation har de sämsta psykosociala förutsättningarna och befinner sig i riskzonen för ohälsa och utslagning. Hittills har dessa effekter varit mest framträdande inom den offentliga verksamheten. Inom industrin har kombinationen av ett starkare fackligt inflytande och den relativt starka ställningen för svensk industri i en internationell jämförelse haft ett återhållande effekt på försämringarna i arbetet.

Ända långt in på 1990-talet hade idéerna om ”det goda arbetet” kvar en del av den kraft som blev resultatet av den radikala arbetarkampen i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet. Det var en reaktion på de negativa effekterna av att organisera arbetet i löpande band, så kallad ”taylorism” eller ”fordism”. Charlie Chaplins beskrivning av det löpande bandet i filmen Moderna Tider var inte en komisk nidbild, utan snarare en klarsynt samtidsbetraktelse av industriarbetet.

När han hamnar i maskineriets helvete tillsammans med sin arbetskamrat illustrerar han på ett lysande sätt den marxistiska teorin om alienationen, som i Manifestet utrycks i några få rader: ”Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetsdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren.”

”Det goda arbetet” har varit den fackliga strategin för arbetets uppvärdering, för en brytning med synen på arbetaren som en mänsklig robot utan känslor eller engagemang. Men det tycks bli en kort historisk parantes. Nu är scenen radikalt förändrad. Det sociala kontraktets och klassamarbetets sammanbrott på övergripande samhällsnivå återfinns nu i motsvarande konfrontation på arbetets nära, direkta nivå. Våldtäkten på människovärdet i arbetet håller på att fullbordas.

Under den senaste tioårsperioden har ”toyotismen” manövrerat ut alla alternativa monteringsfilosofier som var i omlopp under 1980- och början av 90-talet. Samlingsnamnet för denna världsomspännande förändring är ”mager produktion”.

De bärande idéerna kommer från Toyotas produktionssystem och har blivit sinnebilden för en högeffektiv industriproduktion som nu sträcker sig långt utanför bilindustrins domäner. Dess självsäkra förespråkare talar om ”den nya industriella revolutionen” och ”det nya paradigmet”. Till bilden hör löpande band, korta tempotider, standardiserade arbeten, regelstyrning och förplanering. I mager produktion bygger man in alla de tekniska, sociala och kulturella koderna som möjliggör kapitalets dominans över arbetets autonomi.

Cirkeln sluts i synen på arbetet och arbetets organisering. Ur garderoben plockas liket fram.

På Chalmers tekniska högskola i Göteborg sitter en grupp forskare som ägnat de senaste 25 åren åt att studera och analysera alternativ montering. Med stöd av produktionstekniska grunddata kan de teoretiskt bevisa att alternativ montering är effektivare än löpande band. Men det innebär samtidigt att arbetsgivaren måste lämna över ansvar och befogenheter – det vill säga inflytande och makt – till de som utför produktionsarbetet. Tidigare var forskargruppen väl sedd även bland storföretagens representanter, när de sökte efter alternativ till produktivitetskrisen vid det löpande bandet. I dag är det få som lyssnar. När den kapitalistiska konkurrensen hårdnar framträder produktionsteknik också som härskarteknik. Med det löpande bandet förändras maktbalansen på arbetsplatsen: ledningen uppnår full kontroll över arbetet.

I det sammanhanget bleknar de teoretiska uträkningarna.

Löpande bandets intåg på Volvo Lastvagnar i Umeå är ett nederlag för såväl den lokala Metallklubben som fackföreningsrörelsen i stort. Det är en strid som är svår att vinna lokalt. När företaget kan lägga ett trovärdigt hot om att flytta produktionen och det saknas kamperfarenheter som kan bevisa motsatsen är styrkeförhållandena ogynnsamma.

För att ändra styrkeförhållandena är det nödvändigt att fackföreningsrörelsen – på alla nivåer – gör sig beredd att ta strid för anständiga villkor och arbetets värde. Gruvstrejken var startskottet för 1960-talets revolt för människovärdet i arbetet och utgjorde inledningen till ett uppvaknande och en radikalisering inom hela arbetarklassen. Inget mindre än detta kommer att vara nödvändigt igen.

Det löpande bandet kommer då att bäras ut och säljas till kilopris på skroten. I Umeå och på andra håll i Sverige. Och i Europa. Och ute i hela världen.

Jan-Olov Carlsson, Arbetaren nr 7/2004.

Jan-Olov Carlsson är vice ordförande för Metallklubben vid Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå. Han har arbetat vid monteringen i 25 år.

Social Movement Unionism

Allt väldigare företag får i dagens värld allt större svängrum. Regeringarna varken vill eller förmår inskränka deras rörelsefrihet och kapitalet gör sig mer och mer oberoende av kompromisser med de arbetade. Finns det i denna värld något utrymme för fackliga organisationer som konfronterar arbetsgivarna eller är vi dömda att tigga om smulorna från den globala företagsfesten? Hur skulle de fackliga metoder i så fall se ut som fungerar i den globaliserade ekonomin? Så ser frågeställningarna ut för många som försöker finna en ny väg för fackföreningarna idag.

Den situation vi befinner oss i och de diskussioner om facklig och politisk strategi som förs idag är resultat av två olika trender. För det första den långvariga tillbakagång av facklig organisationsgrad, löner och arbetsvillkor som varit kärnan i den nyliberala offensiven. När ”det långa undantaget” ”30 år av obruten kapitalistisk expansion ”bröts på 70-talet saknade arbetarklassen i de industrialiserade länderna styrka och erfarenhet att slå tillbaka borgarklassens angrepp.

Den andra trenden är det motstånd som börjat växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. Denna trend är ännu i sin linda. De motgångar som drabbat arbetande människor över hela jorden är på inget sätt över och borgarklassen fortsätter att flytta fram sina positioner, men det sker ingenstans utan protester. Nyliberalismens totala ideologiska dominans är bruten och det skapar ett nytt utrymme för diskussion om nya vägar, inte minst för fackföreningsrörelsen.

I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”Social Movement Unionism”(SMU) ”facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

De fackföreningar man ofta framhåller som positiva exempel på detta är Cosatu i Sydafrika, CUT i Brasilien och KCTU i Sydkorea. Tre unga organisationer som vuxit fram under vittrande diktaturer i Tredje världen där den fackliga kampen varit nära knuten till breda rörelser för demokrati och sociala rättigheter.

I de flesta industriländer finns helt andra fackliga förutsättningar och traditioner. Kan då SMU vara en möjlig facklig linje även i där?

Ett av de bästa exemplen på detta som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som ”med japanska företag som förebild ”innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- , solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Detta tror jag är ett fruktbart sätt att se på SMU.

Men vad betyder det i Sverige idag? De svenska LO-facken är inte nybildade, sjudande organisationer som de sydkoreanska eller brasilianska. Inte heller är de traditionellt fast i ”bussiness unionism”, den fackliga linje som innebär att man tar hand om de egna medlemmarna och struntar i vad som händer i resten av samhället. Sådana fack finner vi i USA där de redan tidigt valde att framför allt driva de egna medlemmarnas intressen genom avtal med arbetsgivarna. Så har t.ex. amerikanska bilarbetare utmärkta villkor för pension och sjukvård samtidigt som står tiotals miljoner utanför all form av social trygghet.

I Sverige har den fackliga linjen tvärtom varit generell välfärd i fråga om t.ex. arbetslöshetsförsäkring, pension och sjukförsäkring. Sedan begynnelsen var samarbetet med det socialdemokratiska arbetarpartiet intimt. En mer heltäckande ”Social Movement Unionism” är svår att tänka sig än den svenska ”rörelsen” som med sina Unga Örnar, HSB, Folkets Hus, Konsum och Fonus bokstavligt talat hade ambitionen att följa arbetaren från vaggan till graven.

Sedan 30-talet har den fackligt-politiska strategin varit ett samarbete med arbetsgivarna där facken har levererat arbetsfred, stabilitet, orubbat ägande och säkra vinster i utbyte mot ökande levnadsstandard. Allt med en socialdemokratiskt styrd stat som garant.

(Mycket kan sägas om denna strategi och dess konsekvenser för arbetarrörelse och samhälle men det skulle bli en annan artikel.)

Detta klassamarbete bröts definitivt vid storkonflikten 1980. Arbetsgivarna har sedan dess dragit sig tillbaka från såväl samordnade förhandlingar med LO som de flesta korporativa organ i staten. LO-ledningen var inte förmögen att försvara sin inriktning genom att tvinga arbetsgivarna till förhandlingsbordet, än mindre att försvara arbetarklassens intressen. Istället har vi sett en uppsplittring där facken inom industrin, med Metall i spetsen, slutit ett samarbetsavtal med ”sina” arbetsgivare där nyckelorden är ”konkurrenskraft”, ”lönebildning” och ”samverkan”. Det även lokalt dykt upp avtal om privata pensionsförsäkringar så att de som jobbar inom lönsamma sektorer skall kunna klara sitt eget skinn när de sociala trygghetsnäten blir allt glesare.

Trenden är tydlig, bort från samarbete med andra arbetare och istället ett steg i riktning mot ”bussines unionism”. Lojaliteten skall vara gentemot den egna nationen, branschen, företaget och till sist den egna arbetsplatsen, tillsammans med de egna kapitalisterna. Motståndaren blir då ”konkurrenterna” det vill säga i sista hand arbetare i andra länder, branscher och företag. Ett säkert recept för fortsatt nederlag och tillbakagång för hela klassen.

Alternativet är knappast en återgång till ”den svenska modellens” samarbetspolitik. Oavsett vad man tycker om denna byggde den på förutsättningar som inte längre existerar, en stabil kapitalistisk ekonomi stadd i ständig expansion, och ”vilket ofta glöms bort ”en rädsla från borgarklassens sida för förkrigstidens militanta arbetarklass med ekot från den ryska revolutionen ännu mullrande i bakgrunden. Idag är kapitalismen ständigt mer eller mindre i kris, Sovjet är borta och arbetarklassen förmår inte utgöra något allvarligt hot. Borgarna har varken anledning eller möjlighet att etablera någon ny kompromissa. Inför detta står den fackliga byråkratin handlingsförlamad. Behovet av en ny facklig kurs är akut. Kan en pånyttfödd ”Social Movement Unionism” vara vägen ut ur fortsatta reträtter för svensk fackföreningsrörelse?

Till en början skulle jag vilja försöka mig på att översätta begreppet till svenska. Även om det kanske inte täcker precis detsamma föreslår jag begreppet folkrörelsesamverkan. Ett sätt att arbeta där olika folkliga rörelser finner gemensamma fält att arbeta i för att stärka sina positioner och även idémässigt komplettera och utveckla varandra.

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen ”utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare ”kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Men fackliga initiativ som gör anspråk på att vara ”folkrörelsesamverkan” kan aldrig stanna vid upplysta ledningars initiativ eller utspel. De måste börja och sluta bland medlemmarna, på arbetsplatsen. Inte heller är det möjligt att hoppa över de vardagliga fackliga frågorna för att ta itu med de stora, globala. Fackföreningar är organisationer som förenar anställda gentemot arbetsgivaren med syftet att upphäva konkurrensen mellan arbetare. All facklig verksamhet måste ta sin utgångspunkt i detta faktum, annars är det inte fackligt arbete.

Eftersom saker som storföretagens makt och globalisering känns så stora, är det väldigt lätt att man delar upp det fackliga arbetet i två delar som aldrig möts: Det vardagliga gnetandet på arbetsplatsen med löner, försäkringar, arbetstider, arbetsmiljö, besvärliga chefer, arbetstakt och så vidare. Och å andra sidan: de STORA FRÅGORNA. Dessa hänvisas oftast till kongressrapporter, Första majtal eller kurser och konferenser då man stiger utanför vardagens lunk en stund.

Här kan det finnas en fallgrop. Om man av olika skäl inte klarar av att enas på arbetsplatsen och hävda sina intressen mot arbetsgivaren kan det ligga en lockelse i att ge upp den egna, ”hopplösa” arbetsplatsen och tillsammans med likasinnade söka forum utanför arbetsplatsen eller fackföreningen där man kan ta upp mer ”avancerade” frågor. Konferenser, demonstrationer och seminarier är redskap för att utveckla politiken och skapa opinion men kan inte ersätta den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. Det är där medlemmarna finns, kraften som kan förändra samhället.

Det motsatta är ännu lättare: att fastna innanför grindarna, att uppslukas av det myller av frågor som ständigt kräver ens uppmärksamhet på arbetsplatsen.

Så länge vi inte kan hitta några länkar mellan vardagens fackliga arbetet och de långsiktiga målen blir vi ofarliga. Detta är den verkliga utmaningen idag: att knyta samman de dagliga striderna och frågorna med de övergripande, långsiktiga.

Det finns otaliga frågor där man kan tänka sig en sådan samverkan. Det kan gälla att bekämpa social dumpning genom att stödja fackligt uppbygge i Östeuropa eller Asien. Att bekämpa privatiseringar eller nedskärningar i den offentliga sektorn genom allianser mellan offentligfack, föräldranätverk, patientorganisationer och andra berörda. Att stödja strejkande arbetare här eller i andra länder genom konsumentbojkotter tillsammans med andra sociala rörelser. Att försvara den egna arbetsplatsen mot nedläggning genom allianser med lokala, regionala, nationella och internationella organisationer inom och utom fackföreningsrörelsen. Att bygga upp Attac-grupper på arbetsplatserna, att förankra protesterna mot USA:s krig, att bygga upp motståndet mot EMU inom fackföreningarna. Och så vidare…

Men, återigen, om sådana initiativ inte skall stanna vid tomma gester krävs att de kopplas till den dagliga fackliga verksamheten. Att de organiseras på golvet, tillsammans med arbetskamrater. Det betyder inte att man alltid måste ha med sig en majoritet för att ta initiativ men att syftet alltid skall vara detta, inte att nöja sig med att vara en radikal röst.

Den viktigaste delen när det gäller att börja vinna fackföreningarna för en folkrörelsesamverkan blir därför att få fackföreningarna att fungera som folkrörelser.

Det är ett arbete på många nivåer. Den mest grundläggande är att engagera arbetskamraterna i att ta strid för de omedelbara intressena på arbetsplatsen. Där finns den mest grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och där man kan göra sina första erfarenheter av den gemensamma styrka. Direkt knuten till detta är striden för återta kontrollen över de egna fackliga organisationerna. Det demokratiska underskottet i de flesta svenska fackförbund är bedövande.

Demokratiska, och stridbara fackföreningar som knyter an till de olika rörelser som uppkommer i samhället kan bli mer än bara försvarsorganisationer. Långsiktigt kan man till och med tänka sig att en sådan samverkan av starka folkrörelser kan komma att bli den kraft som utmanar borgarklassens om makten i samhället.

Lars Henriksson, ursprungligen publicerat i Arbetaren 2004?

Miljövården och den revolutionära strategin

Miljövården och den revolutionära strategin (Fjärde Internationalen 2/1976)

Miljökris, kapitalismens kris. Miljögrupper, antikärnkraftsgrupper, kommittéer mot utbyggnaden av kraftverk i älvar, fronter för hälsoriktig mat osv har bildats. Mer etablerade natur- och miljöorganisationer har ökat aktiviteten mot miljöförstöringen, t ex Fältbiologerna. Den revolutionära vänsterna har tagit upp frågorna och i flera sammanhang börjat delta i ett aktivt arbete med olika miljögrupper. Men vilken plats har miljövården i den revolutionära strategin och vilken plats bör den ha? Vilken funktion fyller miljörörelsen utanför fackföreningar och partier? Vilka ”miljökrav” måste införlivas i den revolutionära strategin? Björn Eriksson, forskare och miljöaktivist, ger här sin syn på dessa problem. Utgångspunkten är miljökrisen och en noggrann genomgång av miljörörelsen utveckling fram till idag. Därefter följer en argumentering för olika krav och organisationsformer som måste aktualiseras i den antikapitalistiska kampen.

Många människor har radikaliserats genom arbete i miljögrupper. Det har vänstern upptäckt och så småningom visat ett visst intresse för miljöfrågorna.

Vänstern har slagit fast att den ekologiska krisen är en del av kapitalismens kris, att miljöproblemen är olösbara inom kapitalismen, och att de ska gå att lösa efter revolutionen om bara medvetenheten om problemen sprids inom det revolutionära partiet och inom massorganisationerna. Man har troligen hoppats få en kontaktyta med miljörörelsen genom detta tal och kanske få några av de radikaliserade miljöaktivisterna att intressera sig för den egna gruppens totala politik.

Men miljöaktivisterna har inte blivit särskilt imponerade.

Många miljöaktivister har länge begripit att den ekologiska krisen är en del av kapitalismens kris. De söker kunskap om hur man ska få kapitalismen på reträtt, hota den eller förändra de aspekter hos den som lett till miljöproblemen (alla har inte blivit övertygade om att kapitalismens kris är olöslig inom dess egen ram). Så lyssnar de till vänstern och får höra att miljökrisen kan lösas endast genom revolutionen, vilken kommer som ett resultat av arbetarkampen — stöd därför gruppen si och så förr uppbygget av ett nytt kämpande arbetarparti!

Man kan också uttrycka det så här: många miljöaktivister har insett eller har på känn att miljökampen är strategiskt viktig, medan vänstern som bäst insett att den kan vara taktiskt sant, genom att visa fler människor kapitalismens fula tryne och därmed göra dem till kommunister, som ställer upp i arbetarkampen…

Den enda gruppering inom den organiserade vänstern som i miljöarbete utgår från att miljöfrågorna är strategiskt viktiga, är en handfull KAF:are på västkusten. Och man har åtminstone inte hittills kunnat utläsa ur KAF:s press att dessa kamraters handlande stöds av förbundets ledande organ.

Frågan måste nu ställas: Har de radikala miljöaktivisterna eller den organiserade vänstern rätt? Är miljökampen strategiskt viktig eller ej? Går det att formulera övergångskrav på miljöområdet och föra dem samman med arbetarkampens övergångskrav och på så sätt forma ett starkare övergångsprogram?

Här ska göras ett försök att besvara dessa frågor. Först behandlas frågan om ekokrisens samhälleliga natur, därefter beskrivs motståndet mot krisen och klasskaraktären på de olika rörelser som ingår i motståndet.

Analysens slutsats blir att miljökampen – förutom att rädda viktiga miljövärden, ett i sig tillräckligt motiv för att driva den – på ett viktigt sätt kan bidra till revolutionen genom att länka mellanskiktens spontana kamp samman med arbetarklassens därmed få en större del av mellanskikten att stödja arbetarklassen i en revolutionär situation. Till sist skisseras några modifieringar och kompletteringar av övergångskraven med utgångspunkt i denna strategiska inriktning.

EKOKRISENS SAMHÄLLELIGA NATUR

Reproduktion av arbetskraft, fast kapital och naturresurser.

Enligt traditionell marxistisk teori leder kapitalismens motsättningar till oupphörliga kriser, som borgarklassen söker vältra över på andra skikt, främst arbetarklassen. Arbetarklassens försvar mot detta är grunden för dess spontana fackliga medvetenhet och organisering.

Kriserna kan sammanfattas med hjälp av den allmänna vär derelationen för produktionsprocessen
P=N-+ K+ A + m
där P är den totala produktionens värde, dvs den totala mängden arbete som utförs i ett samhälle. N, K och A står för reproduktionen av naturresurserna, det fasta kapitalet respektive arbetskraften och m är mervärdet.

Oftast återges formeln ovan utan termen N, vilket betyder att man räknar naturresursernas värde som enbart det arbete som åtgår för att utvinna dem. Men i så fall kan man inte analysera skillnaden mellan fallen att resurserna brukas varsamt, utan att förbrukas, och att de plundras så att kommande generationer får sämre förutsättningar att utgå ifrån.

Reproduktion av naturresurserna betyder uppenbarligen att återställa naturen i ett från produktionssynpunkt likvärdigt (ej lika!) skick. För användningen av en mycket stor mineralfyndighet innebär det helt enkelt att allt eftersom kartlägga nya delar av fyndigheten.

Om det gäller användningen av en knapp, högkoncentrerad fyndighet innebär reproduktion att avfall från tillverkningsprocessen tas omhand och skrot från använda produkter sorteras ut och samlas in så att det kan återgå till nyproduktion. Andra metoder är att behandla material så att de inte förstörs (rostar eller vittrar). Utvecklingen av metoder att utnyttja andra, mindre knappa naturresurser på ett lika effektivt sätt tjänar också samma syfte.

Den allra viktigaste aspekten på reproduktionen gäller emellertid de biologiska källorna. Biosfären producerar föda och de dessutom mängder av råmaterial som kan användas för tillverkning av olika produkter. Dessa reproduceras självmant så länge de ekosystem de ingår i inte förstörs. Metoder för att hejda sådan förstöring ingår alltså i termen N. Rening av fabriksutsläpp, planering av städer och vägar så att de inte förstör värdefull jordbruksmark, återfyllning och plantering av dagbrott, skogsvård, tankrengöring i docka i stället för till havs, är exempel på extra arbetsinsatser för att klara reproduktionen av naturresurserna vad gäller biologiska resurser.

Givetvis finns ibland också möjligheten att ersätta en mer eller mindre utplånad biologisk resurs med en mineralisk. Men för det mesta krävs då större insatser av energi och fast kapital, ibland även av arbete. Processen för nästan alltid med sig nya föroreningar som i sin tur nedsätter reproduktionen av biologiska råvaror. Kraven på den utvinningsteknologi av mineraliska råvaror som tillåts, måste ställas mycket högt så att inte summan blir att mer av biologiska resurser nedsätts än man kan tillföra av andra. Inte ens med denna grad av försiktighet kan ersättningen av den levande naturens källor med syntetiska tillåtas gå för långt. Det finns samband med den yttre naturen och människans egen natur som inte kan ersättas. För hälsans och skönhetens skull måste vi behålla våra band till allt allt annat levande.

Reproduktionen av fast kapital och arbete är mer välkända begrepp. Underhåll av maskiner, verktyg och byggnader, jämte ersättning av förslitna delar räknas till kapitalreproduktionen. Produktionen av de varor och tjänster (inkl. sjuk- och socialvård) arbetarfamiljerna behöver för att leva och reproducera sig i det samhälle där de lever, samt den utbildning som erfordras för att de ska fungera i arbets- och samhällslivet, är de viktigaste posterna i det som kallas reproduktion av arbetskraft.

Mervärdet, m, tillägnar sig — i ett kapitalistiskt samhälle — borgarklassen. Det används för lyxkonsumtion inom den egna klassen och förbundna skikt, för utvidgning och modernisering av produktionen samt för att försvara den borgerliga ordningen.

KAPITALISMEN l KRIS:

Angrepp på reproduktionen av arbetskraft och naturresurser

Den beskrivning som hittills gjorts förutsätter ett krisfritt samhälle. I ett sådant reproduceras alla produktionsfaktorer och mervärdet räcker för att tillfredsställa den statsbärande klassens förväntningar. Man kanske kan diskutera om det har funnits något sådant som krisfri kapitalism, åtminstone är det säkert att den numera inte existerar.

Under ett kristillstånd ser kapitalet (kapitalägare och företagare) i första hand till att rädda profiten. Utan den vägrar de att satsa sitt kapital. Detta är ett karaktäristiskt drag hos kapitalismen och är lätt att förstå om man studerar marknadens och konkurrensens funktion. Kapitalet vältrar istället över krisen på andra klasser och skikt i samhället. Man kan se detta som en brist i reproduktionen av någon (eller alla) av produktionsfaktorerna – m ökas på N:s, K:s eller A:s bekostnad. Den möjlighet som mest diskuteras är att arbetarklassen och närstående skikt drabbas av lönenedpressning, ökad hets i arbetet, försämrad arbetsmiljö, social nedrustning …, dvs fullständig reproduktion av A. Ofullständig reproduktion av Kinnebär att fabriker körs i botten. Det är mer speciellt och förekommer mest när kapitalet vill lämna ett visst land eller område eller en viss bransch. Men möjligheten att övervältringen sker på reproduktionen av N har diskuterats för lite. Det sociala lugnet under femtiotalet och fram till mitten av sextiotalet köptes i viss mån genom höjd levnadsstandard och bättre sociala villkor, men under just den tiden tog naturförstöringen verklig fart.
Bristande reproduktion av N drabbar mycket generellt i samhället. I stor utsträckning är det kommande generationer som får bära bördan genom sämre produktionsförutsättningar på naturresurssidan. Omedelbart drabbas alla – ”onda som goda” – genom nedsmutsning, hälsofaror och förlorade estetiska kvaliteter. Dock drabbas de betydligt mindre som har råd att köpa sig en oförstörd bostads- och fritidsmiljö och har makt att utforma sina arbetsvillkor.

Alla former av övervältring av kostnader på reproduktionen av produktionsfaktorerna hotar givetvis kapitalet självt indirekt. Men de hotar kapitalet mer eller mindre omedelbart. Det fasta kapitalets förslitning drabbar snabbt och drabbar samma kapitalist. Arbetskraftens förslitning, om uttryckets tillåts, kan fortgå ett tag och de kapitalister som står för den kan – till en viss gräns – skaffa nya arbetare. Ännu längre kan naturförslitningen pågå – skadorna kan uppträda först efter en lång tid, källan kan vara svår att spåra, de som berörs är geografiskt spridda och socialt och politiskt splittrade på ett flertal klasser och på ett flertal åskådningar. Motståndet mot ekokrisen blir därför splittrat och man har anledning att vänta sig motstånd med olika klasskaraktärer.

Motståndet mot ekokrisen

Genom att alla klasser och skikt drabbas av ekokrisen får motståndet mot den en helt annorlunda politisk karaktär än motståndet mot ”arbetskraftens förslitning”. Det senare organiseras av arbetarklassen och stöds ofta av åtminstone lägre mellanskikt. Klasskaraktären på kampen är klar – det gäller arbete mot kapital. När småborgare eller folk från det övre mellanskiktet stöder denna kamp genom insamlingar till kampfonder eller dylikt eller genom SARB-grupper (de socialistiska arbetsmiljögrupper som finns i Stockholm, Göteborg, Malmö/Lund och Umeå) överskrider de sin klasstillhörighet och ställer sig medvetet på arbetarklassens sida.

Den borgerliga naturvårdsrörelsen

Motstånd mot förslitningen av naturen och dess resurser förekommer, som förutskickats, med vitt skilt klassinnehåll. Det som först utvecklades var ett motstånd helt inom borgerligheten och på kapitalismens villkor. Det är organiserat i naturvårdsföreningar, varav t ex den svenska, SNF, är från 1909. Numera finns ganska starka internationella organisationer på detta område. Den största heter International Union for the Conservation of Nature (internationella naturskyddsunionen). Den har, förutom nationella naturvårdsföreningar, en del statliga organisationer och tom regeringsorgan som medlemmar. Gräddan av naturvårdsrörelsen finns i World Wildlife Fund, WWF, (Världsnaturfonden). Där sitter bara prinsar, hertigar och storkapitalister i ledningen.

Generalsekreteraren för den svenska WWF-avdelningen, Sven Wahlberg, sa i en intervju i Aftonbladet den 15 augusti 1975 att ”vi är som en Noaks ark i exploateringens syndaflod”. Detta uttalande fångar grupperingens program och ideologi. De motsätter sig inte den kapitalistiska utvecklingen, utan försöker bara rädda hotade djur- och växtarter och små stycken orörd natur genom att inrätta nationalparker o dyl. SNF står åtminstone i praktiken för samma inriktning. I ideologin ingår synen på vildmarken som det värdefulla som ska bevaras och studeras. Rubbad natur är något nödvändigt ont – orubbad natur är något fint. Kvaliteten på den rubbade naturen intresserar man sig knappast för, trots – eller snarare på grund av — det är i den de flesta människor tillbringar det mesta av sin tid.

Tills helt nyligen kanaliserades allt naturintresse till organisationer med denna karaktär. Många naturintresserade utanför borgerligheten sitter fortfarande fast i de föreställningar som karakteriserar den borgerliga naturvårdsrörelsen.

Småborgerligheten och mellanskikten deltog länge (i stor utsträckning fortfarande) i de borgerliga organisationerna och helt på borgerlighetens villkor. Det passade dessa ideologirädda grupper att begränsa arbetet till sådana områden, t ex skydd av utrotningshotade djur, där det inte utmanade den politiska och ekonomiska makten. Man sa att man ville vara opolitisk.

Denna självpålagda begränsning gjorde att hela rörelsen undvek att ta upp övergripande ekologiska diskussioner eftersom sådana lätt kunde få en sådan räckvidd an de förde in på diskussioner om samhällssynen. Naturvårdsförbunden kom därför att länge blunda för de nya stora ekologiska hoten och fick se sig förbisprungna av dels nya borgerliga organisationer såsom Romklubben (not l), dels en ny framväxande miljövårdsrörelse. När de väl tog sig an ekologiska frågor, blev resultatet bedrövligt.

Som ett exempel kan nämnas det upprop som gjordes i juni 1972 för ett världsprogram för ”ekologiska områden”, World Ecological Areas Programme. Det gick ut på att vissa områden av tropisk regnskog och buskskog skulle skyddas med jägarfolkstammarna boende kvar i sin traditionella balans med naturen. De människor som inbegreps i programmet betraktades alltså som ”icke-politiska” varelser. Andra människor skulle inte få vistas i området annat än i forskningssyfte. De länder och enskilda som annars skulle ha kunnat exploatera området, förutsattes få ersättning. Detta program för att bilda nya bantustater ställde sig bland annat International Union for the Conservation of Nature bakom. Resultatet kan bara bli att vildmarksideologin avslöjas och att demokratiskt eller humanistiskt inriktade småborgare och mellanskikt överger naturvårdsrörelsen.

Den breda miljövårdsrörelsen

Den nya rörelse som växte fram från mitten av sextiotalet omfattade mest mellanskikt. Den organiserade spontanistiskt kring akuta problem och har endast mycket långsamt organiserats fastare, vilket till stor del är en följd av bristande kollektiv tradition i dessa skikt. Den karakteriseras av en viss frigörelse från naturvårdarnas borgerliga ram. Troligen finns det flera tidigare exempel på aktionsgrupper som på enskilda punkter gått emot kapitalets intressen, men dessa förblev isolerade, icke medvetet formulerade angrepp, och därmed ofarliga för kapitalismen. Under sextiotalet ökade denna form av aktivism markant och framträdde så småningom som en ny rörelse med ett nytt namn, miljörörelsen. Med hjälp av det nya begreppet ”miljövård” frigjorde den sig från den gamla föreställningen att endast orörd natur är värd att vårda. Den försökte också skapa sig en ny grundsyn genom att utgå från ekologiska principer. Några, t ex den amerikanske anarkisten Murray Bookchin, gick så långt att de utropade ekologin som den nya revolutionerande vetenskapen som för vår tids omvälvningar skulle få samma betydelse som astronomin för den borgerliga revolutionen. (2) Det började också utvecklas ekologistiska synsätt, dvs försök att härleda principer för hur ett samhälle fungerar och bör fungera från enbart ekologiska, naturvetenskapliga lagar. Den inriktningen är naturligtvis en följd av rädsla för ”politik”, dvs klassanalys, i de skikt som mobiliserades i miljörörelsen.

Det finns två skäl till att miljörörelsen växte fram vid den tid den gjorde: miljöförstörelsens tillväxt och en försvagad tilltro till regeringens (och kapitalets) metoder att lösa samhällets problem. Miljöförstörelsen utvecklades under efterkrigstiden hastigare än någonsin tidigare.

Bränsleförbrukningen i Sverige, liksom i många länder, trefaldigades på drygt 20 år. och med detta försurningen, röken, tungmetallerna. Jordbruket industrialiserades med hjälp av kemikalier som skulle ersätta naturliga processer och balanser. Nya ämnen tillkom i massor. Effekterna av utsläppen växte utöver utsläppsplatsen och blev regionala, i några fall tom globala (oljespill, DDT, koldioxid). Tvivlet (inom mellanskikten) på regimens förmåga att lösa problem i samhället sammanhängde med den våldsamma strukturomvandlingen och allt den medförde i påtvingat byte av bostadsort, av yrke. av klasstillhörighet (småborgare blev arbetare eller mellanskikt, mellanskiktens villkor blev allt mer lika arbetarnas) samt social rotlöshet och höjda levnadskostnader i de nya segregerade tätorter som växte fram. Med denna omdaning av samhället, vilken i Sverige gick som snabbast under sextiotalets senare del, följde en ökad strukturell arbetslöshet och nya problem att klara försörjningen ens för dem som hade arbete. Man började tala om de ”nya fattiga”. Inom arbetarklassen ledde denna utveckling till ett kampuppsving mot sextiotalets slut, inom mellanskikten och småborgerligheten till en misstro mot de traditionella metoderna att lösa samhällets problem – ekonomisk tillväxt och strukturomvandling.

Förutsättningar för en kamp mot ekokrisen, obunden av den borgerliga politiken fanns alltså. Rörelsen växte fram kring motstånd mot olika negativa yttringar av kapitalismen, det kunde gälla en trafikled i ett bostadsområde, en utarmad lekmiljö för barnen eller fabriksutsläpp som hotade en bygd. Aktivisterna insåg ofta att det var fråga om kapitalismens konsekvenser, men de hade varierande uppfattning om lösbarheten av problemen inom kapitalismens ramar.

Frågan togs knappast upp i agitationen. Men praktiken var klar: man vägrade ta ansvar för kapitalismen. Man sökte helt enkelt lösningar på problemen. Om en infartsled som man motsatte sig flyttades till ett annat bostadsområde, bekämpade man den där också och ifrågasatte varför alla bilar måste in i city. Björn Gillberg gjorde i början av sin karriär en väldig nytta genom att utgå från hur individerna drabbades genom födan och föra det tillbaka på företagen. Han visade att de förgiftade oss för att tjäna mer pengar. Han manade till kamp mot förgiftningen om det så medförde att företagen gick omkull. Förbud krävdes mot allt farligt och mot allt misstänkt som inte hade en väl dokumenterad nytta.

SNF höll sig noga utanför dessa kampanjer, och kunde därför inte integrera den. Ibland drabbade miljökampen arbetare med arbetslöshet, eftersom miljöaktivisterna inte förmått nå ett samarbete med arbetarna. Men det berodde inte på bristande vilja, utan närmast på bristande förmåga och, framför allt, bristande förutseende.

Så småningom har rörelsens huvudprincip formulerats som så: ”mänskliga behov och ekologiska krav ska avgöra produktionen — inte kortsiktiga vinstmotiv”. Den parollen skulle säkerligen ha accepterats redan i miljörörelsens barndom. I praktiken följde aktivisterna den. Inte ens lagarna stoppade dem.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att miljörörelsen från sin framväxt på sextiotalet var ett uttryck för småborgerliga mellanskiktens (omedvetna) försvar för egna intressen gentemot kapitalet.

Genom dessa gruppers brist på kollektiv tradition kunde de bäst fångas upp av frågor som gällde individen (maten). Genom deras brist på helhetsperspektiv på samhället och en bristande kollektiv tradition förblev rörelsen en löst organiserad samling aktionsgrupper som arbetade med konkreta, ofta lokala problem.

Trots att den svenska arbetarklassen, med internationella mått mätt, har ett mycket starkt naturintresse har den – såvitt jag vet – inte byggt några egna organisationer för detta, om man inte ska räkna fritidsfiske- och koloniträdgårdsföreningarna. Hotet mot naturen har, naturligt nog, förefallit mera avlägset än de direkta hoten mot den egna hälsan och levnadsstandarden. Och eftersom naturvården har givits en borgerlig, ibland direkt människofientlig, prägel av de länge dominerande organisationerna är det förståeligt att arbetarklassen inte har deltagit i naturvårdsorganisationerna. De egna miljöproblemen på arbetsplatser och i bostadsområden har naturligtvis engagerat, men i de fallen handlar det ju främst om att;försvara arbetskraftens reproduktion, inte naturresursernas.

Efterhand som en icke-borgerlig miljörörelse har vuxit fram och problemen har blivit mer markerade, har arbetarklassens intresse för naturmiljön ökat något. Men fortfarande är medverkan från denna klass låg. Förklaringen får sökas i att det är särskilt enkelt för kapitalet att spela ut miljön mot sysselsättningen eller andra frågor av omedelbar vikt för arbetarklassen. Först när de frigjort sig från reformismens tvångströja och slutat bekymra sig om kapitalets problem, kan arbetarna se realismen i kravet på både meningsfullt arbete och god yttre miljö.

Ideologiska riktningar inom miljörörelsen

Miljörörelsen är alltså antikapitalistisk till skillnad från den borgerliga naturskyddsrörelsen. Det betyder dock inte att den är socialistisk. Istället samsas inom den vitt skilda ideologiska föreställningar med olika styrkeförhållanden i olika länder. I Norge är t ex den populistiska strömningen stark, i Holland den socialistiska och den anarkistiska och i USA finns dels en stark anarkistisk strömning, dels en som skyr all ideologisk diskussion. Detta för att nämna några länder med en stark miljörörelse. I Sverige har ingen av riktningarna dominans.

Populismen är ett uttryck för en kämpande småborgerlighet. Det är naturligt att den har sitt starkaste fäste i Norge, där småborgerligheten är talrik och har stolta traditioner av självständighet mot bourgeoisin (not 3).

Särskilt i ”utkantsområdena”, där människorna levt på kombinerat fiske, småjordbruk, skogsarbete och småhandel, har självständigheten mot centralorterna försvarats kraftfullt. Det var t ex i dessa områden som det folkliga motståndet mot EG-anslutningen hade sina starkaste baser. Populisterna har i Norge tom lyckats bygga upp ett ganska starkt politiskt parti, Sosialistisk Folkeparti, med förankring, förutom i småborgerligheten, i mellanskikten och långt in i arbetarklassen. Genom bildandet av Sosialistisk Valgförbund såg populisterna ett tag ut att svälja det norska kommunistpartiet. I miljörörelsen dominerar populisterna starkt. Miljöfrågorna har blivit så dominerande i deras politik att de ibland kallar den för ”ekopolitisk sosialisme”. Den enda gruppering som på allvar försöker utmana dem i miljörörelsen är maoisterna i AKP-ml. I brist på egen klar politik arbetar maoisterna mest med kuppartade övertaganden av den ena lokalgruppen efter den andra.

Populisternas ideologi centreras kring lokalsamfundet, i vilket alla klasskillnader ska utplånas, alla bli både arbetare och egendomsägare och där det kooperativa ägandet ska bli engrundform. Större privatföretag ska ombildas till arbetarkooperativ. Den statliga politiken ska gynna den produktionsform som man sätter allra högst, lokalsamfundets småföretag. De norska populisterna samarbetar gärna med arbetare och kampen riktas huvudsakligen mot storföretagsamheten, men också mot arbetarbyråkratin vilken man ser som en del av samma centralbyråkrati.

Även de mest radikala populisterna är klara antimarxister. De hävdar t ex en syn på staten som något som kan erövras politiskt genom en tillräckligt stark massrörelse och förmås att gynna lokalsamfunden och småfolket. De siktar visserligen mot en demokratisering av arbetssituationen, men inte mot att fullständigt avskaffa marknaden och inser inte att marknadsmekanismerna och konkurrensen omöjliggör en långtgående demokratisering på arbetsplatserna.

I Sverige företräds den populistiska uppfattningen av en falang inom Centerns Ungdomsförbund och kommer till uttryck i dess lokalsamhällsideologi. Det vore fel att betrakta hela CUF som en populistisk organisation, men populisterna utgör den starkaste falangen (utom i vissa landsändar, som i Skåne) och dominerar hela CUF:s miljöarbete. Programmet påminner starkt om de norska populisternas, men är något mindre utvecklat.

De socialistiska strömningarna inom miljörörelsen förefaller ha två olika källor. Dels kom ett inflöde av radikaler från student- och vietnamrörelsen under sjuttiotalets första år. Bland dessa var det vanligt med en syn på Kina som det stora basområdet för världsproletariatets kamp mot imperialismen. Även på miljövårdsområdet idylliserades Kina och togs som föredöme för en ekologiskt medveten socialistisk utveckling. Dels radikaliserades också en hel del miljöaktivister genom kampens egen logik. Detta kan man särskilt se i grupper som arbetat med trafikfrågor. Mönstret är likartat i åtminstone hela Västeuropa. Orsaken verkar vara att man, för att lösa trafikproblem, tvingas titta på hela urbaniseringen och därmed på centrala frågor om hur samhället fungerar. En intressant sak är att det maoistiska inflytandet bland miljörörelsens socialister har minskat snabbt under senare år. Supermaktsteorin har t ex aldrig vunnit gehör.

Genom avsaknad av erfarenhet från arbetsplatskampen, har de socialistiska miljöaktivisterna haft svårt att förstå skillnaden mellan de olika vänstergruppernas linjer, samtidigt som de själva haft en mer avancerad syn på betydelsen av miljöfrågorna och kampen mot ekokrisen. Resultatet har blivit att de inte känt sig hemma i vänsterorganisationerna, men ändå känt behov av någon form av socialistisk organisering. Från början av sjuttiotalet började det bildas socialistiska miljögrupper med syfte att utveckla en socialistisk miljöpolitik och med den påverka både vänstern och de breda miljögrupperna. Våren 1975 bildades ett kontaktnät mellan dessa och enskilda socialister som arbetar i breda miljögrupper, det sk socialistiska miljönätet. Det finns alltså en rimlig orsak till att de socialistiska miljögrupperna har bildats, men i takt med vänsterns ökade intresse för frågorna och – får man hoppas – förbättrade analys av dem, minskar utrymmet för deras verksamhet. Utarbetandet av miljöpolitiken kan då ske i vänsterorganisationerna och kampen huvudsakligen bedrivas i de breda miljögrupperna, i brett sammansatta organisationer på arbetsplatser, i bostadsområden, vid utbildningsanstalter etc. Ett behov för ett eller flera socialistiska miljönät, såsom organiserade tendenser inom miljörörelsen kommer dock alltid att finnas.

Finns det då inga klart borgerliga ideologiska strömningar i den breda miljörörelsen? Det finns gott om moderater, folkpartister och icke-populistiska centerpartister i miljögrupperna, men dessa har inte utformat någon politik för rörelsens arbete. De kan inte heller förväntas göra det. Ett sådant program skulle motsvara SNF:s och WWF:s eller möjligen Romklubbens program. och dessa finns det redan organisationer för. Att dessa personer valt att arbeta inom den kämpande miljörörelsen, tyder på att de inte valt att sätta kapitalismen behov före miljöns. De flesta av dem ser kanske inte konflikten, men när de väl upptäcker den i praktiken kan de förväntas svänga till vänster eller passiviseras.

Gruppen kring Gillberg kan möjligen betraktas som en borgerlig riktning inom miljörörelsen. Gillberg startade sitt miljöarbete på ett antikapitalistiskt sätt, men blev snart ett offer för en ledarkult som samlade ett antal konservativa människor till en supporterkrets. När hans dominerande ställning inom rörelsen började ifrågasättas, sökte han alltmer stöd i denna krets och försökte då länka in rörelsen i inomkapitalistiska banor. Gruppen kring Gillberg drev t ex fram ett program för Miljövårdsgruppernas riksförbund, där det föreslås att man endast ska använda lagliga metoder. Denna svängning från Gillberggruppens sida har medfört att den nu står helt isolerad. Efter splittringen av miljörörelsen vid årsmötet den 3 april, blev endast några obetydliga grupper och några med byråkratisk ledning kvar, medan resten nu håller på att bygga upp ett nytt, kampinriktat förbund.

Miljörörelsens organisationer

Den breda miljörörelsen består av några hundra lokala grupper. En del har förut varit medlemmar i Miljövårdsgruppernas riksförbund, MIGRI, och gått ur vid det senaste årsmötet. De deltar nu i byggandet av vad som ser ut att bli ett större – och framför allt – aktivare förbund. En tidigare rätt avskild del av miljörörelsen var Jordens vänner, som mest ägnade sig åt påtryckningar på myndigheter. Föreningen startades 1971 med amerikansk hjälp i form av den svenska utgivningsrätten till några miljöböcker med borgerligt budskap (t ex Ehrlichs Befolkningsexplosionen). Sedan dess har emellertid Jordens vänner suddat ut sina spår och fått igång arbete som mer liknar normala miljögruppers. De samverkar nu i uppbygget av det nya Miljöförbundet.

Skyddet av älvdalar mot vattenkraftexploatering har sin egen organisering i Älvräddarnas Samorganisation. Ett särskilt kontaktorgan finns för grupper som arbetar mot kärnkraft och kärnvapen och för alternativ till kärnkraftssamhället. För trafikpolitiska grupper finns ett icke formaliserat samarbete. Dessa tre samarbetsfora skulle förmodligen kunna driva sin verksamhet i nära förening med det nya miljöförbundet. Till den breda miljörörelsen kan man också räkna kampen mot Örestad och Fältbiologerna. Det senare är visserligen ungdomsförbund till Svenska Naturskyddsförbundet, men det är mycket självständigt. Förbundet rekryterar naturintresserade ungdomar, ofta redan i tioårsåldern, och sysslar mest med exkursioner, fågelskådning mm. Men redan i mitten av sextiotalet, innan miljövårdsgrupperna växt upp i nämnvärt antal, började fältbiologklubbar driva ett sådant arbete och då i allmänhet med en antikapitalistisk inriktning.

Arbetsmiljögrupperna utgör ett något speciellt fall. I grunden tillhör de arbetarkampen för att försvara arbetskraftens reproduktion. Men arbetsmiljöproblemen sammanhänger nära med naturmiljöproblemen, t ex genom att ämnen som är farliga utanför fabrikerna ofta förekommer i ännu högre halter inom dessa. De utgör därför arbetsplatsfrågor som den mellanskiktsdominerade miljörörelsen lätt förstår. Detta ger särskilda möjligheter att sammanlänka arbetarkamp och miljökamp. Av dessa skäl är det lämpligt med en kontinuerlig samverkan mellan natur- och arbetsmiljöaktivister.

Arbetsmiljökampen förs huvudsakligen inom klassens normala organisationer, fackföreningar och – ibland – demokratiskt valda kampledningar för hela klassen. Dessutom finns stödjande organisationer i form av arbetsmiljögrupper med tekniker och medicinare m fl som arbetar på en socialistisk plattform. Kontakten med naturmiljögrupperna är i de flesta fall dåligt utbyggda.

MILJÖKAMPEN OCH REVOLUTIONEN

Den revolutionära strategin

Vi har nu sett att miljörörelsen huvudsakligen är ett svar på kapitalets försök att övervältra sin kris på naturresursernas reproduktion. Den omfattar folk ur alla klasser och skikt i försvar för egna mot kapitalet riktade intressen, så när som på dem som medvetet väljer att sätta kapitalets behov i första rummet. Arbetarklassen är dock dåligt förberedd, eftersom den, åtminstone än så länge, tror sig behöva välja; antingen försvara egna kortsiktiga behov, eller försvara miljön.

Miljörörelsen blir alltså under normala tillstånd i samhället dominerad av mellanskikt och de ideologiska strömningarna blir i första hand proletära och småborgerliga (mellanskikten saknar en egen ideologi).

Den är en rent självständig social verksamhet som följer en egen logik i sin utveckling. Man vet t ex av erfarenhet att en kamp för bättre lekplatser eller bakgårdar lätt går vidare till att gälla hela bostadsförvaltningen. Man vet att kamp mot parkeringshus eller motorleder i bostadsområden lätt leder vidare till en kampanj mot privatbilismen och tom hela frågan om stadsplaneringen. Eller att en kampanj mot kärnkraften kan föras över på hela frågan om produktionsinriktningen och resurshushållningen.

Detta påminner om dynamiken i arbetarkampen. Den uppkommer spontant och organiseras för det ekonomiska försvaret av klassen, men kan efterhand utvecklas till allt högre nivåer. Enligt den revolutionära teorin är det kommunisternas uppgift att i den kamp som pågår påvisa problem och föreslå svar, som utgår från den medvetenhet som finns men förmår ställa de kämpande inför allt vidare frågor. På detta sätt kan klassen, organiserad för kampens behov, till slut ställas inför frågan om makten över staten, dvs inför det revolutionära avgörandet. Denna serie krav och organisatoriska steg ska alltså ett kommunistiskt parti formulera och i den breda kampen arbeta för att genomföra.

Kan man se likadant på miljökampen? Kan även där en serie övergångskrav och en successivt utvecklad organisatorisk samordning leda fram till revolutionen? Nej, så långt kan stegringen av miljökampen inte gå, styrd av sin egen logik. Långt tidigare kommer samhällets huvudklasser, borgarklassen och arbetarklassen att dominera scenen.

Genom att spela ut de hot som miljökampen riktar mot enskilda företag eller kapitalismen som helhet såsom hot mot sysselsättningen, försöker kapitalet få arbetarklassen på sin sida. Utan åtminstone ett passivt stöd från arbetarklassen får miljökämparna mycket svårt att driva sina kampanjer till seger. När detta stöd finns, som t ex vid almstriden i Stockholm i maj 1971, kan miljöaktivister ibland utveckla en förbluffande styrka. Men när det gäller större samhällsfrågor saknar de möjligheter att sätta kraft bakom orden, helt enkelt för att de inte sitter på för kapitalismen akut oundgängliga och oersättliga uppgifter i samhället. I sådana fall fordras att kampen förs tillsammans med kamp på viktiga arbetsplatser.

Just denna förening av arbetsplats- och miljökamp ar uppenbarligen det mest intressanta perspektivet. Visserligen kan man föra in miljö- och resursfrågor direkt i arbetarkampen och därmed finna vissa intressanta möjligheter att utveckla denna, t ex öka förståelsen för behovet av en planerad ekonomi. Men det strategiska perspektiv som bör vara avgörande för vilken organisationsform och vilket arbetssätt man väljer är ända det som ser miljörörelsen som en självständig antikapitalistisk kraft, vilken genom lämplig politik kan samverka med kampen på arbetsplatserna.

Miljörörelsens organisering

Om man accepterar det strategiska huvudperspektivet för miljökampen som har skisserats här, följer vissa principer för organiseringen.

Organisationerna för det utåtriktade massarbetet bör vara öppna för alla som kan tänkas stödja en sådan inriktning. På samma sätt som fackföreningarna samlar alla som uppfattar arbetsköparna som en motpart, bör miljöföreningarna samla alla som uppfattar sig stå i motsatsställning till dem som förstör miljö och människor för egen vinnings skull. Kampen bör dessutom föras också i andra organisationer som har en sådan ”partkaraktär”, t ex hyresgäströrelsen och kooperationen. En fackförening som förlorar sin självständighet mot arbetsköparen eller mot staten blir en gul förening och räknas inte till rörelsens organisationer. På samma sätt måste miljöföreningarna värna sin självständighet mot stat, företag, företagarnas organisationer och av borgerligheten dominerade organisationer (t ex SNF). Men att från miljörörelsens utåtriktade organisationer utestänga människor med en borgerlig politisk syn är lika dumt som att i en fackförening försöka utestänga icke-socialister.

Röda fackföreningar i en icke förrevolutionär eller revolutionär situation har gång på gång visat sig vara en fåfäng tanke, men har ändå dragningskraft på nyradikaliserade, otåliga grupper. På samma sätt finns nu en strömning för att bygga upp en röd miljörörelse. Många, främst FK-sympatisörer, ser de socialistiska miljögrupperna och Socialistiska miljönätet som mer än grupper för att utarbeta en revolutionär miljöpolitik. Därför har de också dragit igång en socialistiskt miljöbulletin som de vill använda som hjälpmedel för organiserandet av miljökampen. Nyligen har visserligen denna strömning svängt under inflytande av uppgörelserna i den breda miljörörelsen (MIGRI-bråket), men det är bara fråga om en taktisk reträtt.

Socialisterna i miljörörelsen bör alltså inte avgränsa sig organisatoriskt från den breda rörelsen. Vi bör verka som en del i den och samtidigt försvara vår rätt att organisera oss i en eller flera tendenser. Tyvärr har stalinismen fortfarande ett så starkt grepp över socialisternas sinnen att många uppfattar ett försvar för tendensfriheten som ett uttryck för en vilja till ”splittring” (4).

Vi måste naturligtvis samtidigt försvara andra riktningars rätt att organisera tendenser. Vi måste t o m respektera dem som principiellt jämbördiga: Vi och de deltar i samma kamp. Utifrån vår samhällsteori kallar vi den antikapitalistisk. De har kanske en samhällsteori enligt vilken kapitalismen kan anpassa sig till kraven. Nåväl, vi är ändå överens nu om att vi för en kompromisslös miljökamp. Erfarenheterna under kampen och den fortlöpande debatten får visa vilken teori som är rätt!

Övergångskrav

Behovet att sammanlänka arbetsplatskampen och miljökampen ställer givetvis krav på kampinriktningen inom båda. Här ska först diskuteras förändringar i agitationen och övergångskraven inom kampen på arbetsplatserna, därefter de krav som främst kan drivas i ”grannskapen”. Artikeln avslutas sedan med huvudfrågorna för det vi brukar kalla miljörörelsen. Några kampfronter utelämnas ur analysen, t ex den viktiga kampen om forskningen och den tekniska utvecklingen, vilken främst kommer att föras på utbildningsanstalterna, men som också kan föras ut i andra miljöer. Denna fråga är mycket viktig för miljökampen, men är värd en egen artikel.

Kampen på arbetsplatserna

Traditionellt har lönekampen stått i centrum på arbetsplats erna. Marxisterna har argumenterat för krav på lika löneökningar för alla i kronor räknat, fasta löneformer och avskaffande av meritvärdering för att motverka den splittring företagsledningarna försöker skapa genom lönesättningen. Dessutom har de fört fram kravet på indexlön med automatisk uppjustering månad för månad. Som offensiv inriktning brukar man kräva höjd lön på profitens bekostnad. Det är intressant att se att miljöaktiva grupper ur mellanskikten vanligen är mycket positiva till dessa krav utom ibland till det sista, vilket man uppfattar som ett utslag av ”pryldyrkan”. Denna reaktion kan naturligtvis inte tas till intäkt för att ställa lägre krav än vad som motsvarar arbetarnas verkliga behov. Men det är kanske dags att tänka lite djupare över vilka behoven egentligen är.

Lönen ska täcka kostnaderna för den (vanligen privata) konsumtion som är nödvändig för att leva i samhället. Om den inte gör det, kan man antingen kämpa för höjd lön eller för sänkta kostnader för att leva väl i samhället. När levnadsomkostnaderna stiger (mer än vad som motsvarar inflationen) innebär det att arbetarna har fått sig pålagda nya uppgifter — uppgifter som de måste utföra för att kunna ställa sin arbetskraft till förfogande på det sätt bolaget önskar. Det innebär också att dessa nya uppgifter ska lösas individuellt och genom marknaden och att den tid detta tar inte räknas som arbetstid. Är det inte litet väl undfallande att för detta endast kräva kompenserande löneökningar och kanske lite till? Är det inte samtidigt uppsplittrande, individualiserande, ja rent av borgerligt?

Det tydligaste exemplet gäller arbetsresorna, som har ökat oerhört under efterkrigstiden i takt med kapitalets ”strukturomvandling”. Kostnaden och tiden för arbetsresorna har arbetarna fått bära och den belastningen har blivit än större genom att kollektivtrafiken ofta är dålig. Under omständigheterna kan man inte klandra den enskilde arbetaren för att han eller hon har skaffat sig bil. Men man kan sannerligen klandra arbetarkollektivet — i t ex fackföreningarnas form — för att inte söka andra lösningar för att lösa problemet med arbetsresorna. Varför inte kräva att företaget betalar arbetsresorna, både i pengar och tid? I så fall skulle nog kollektivtrafiken snart börja fungera! Sedan skulle man också kunna organisera för arbetarkontroll även vid denna del av produktionen – kräva väntkurar och åkkomfort för att överhuvudtaget komma till jobbet.

Om arbetsresor på företagets bekostnad hade genomdrivits tidigare, skulle trycket på storstäderna aldrig ha blivit fullt så stort. Uppsplittringen på sovstadsgetton och industriområden skulle inte heller ha blivit så stark. Om kravet genomdrivs i avtalsrörelserna framöver, skulle stadsmiljön åtminstone inte förvärras ytterligare. Den exakta tekniska utformningen av förslaget får diskuteras. T ex är det kanske bäst att det är den genomsnittliga restiden vid varje arbetsställe som inräknas i arbetstiden. Frågan är viktig från miljö- och resurssynpunkt såväl som från strategisk synpunkt. Den nuvarande inriktningen isolerar arbetarna bakom vardera ett ton av plåt och skapar en helt individuell mentalitet. Den föreslagna skulle främja kollektiv samverkan även kring förbättringen av arbetsresorna och möjliggöra solidaritet med påtvunget billösa kategorier.

Låt oss för ett annat exempel titta på barnpassningen som blivit ett allt större problem för allt fler arbetare. En borgerligt privatkompenserande lösning i detta fall skulle vara vårdnadsbidrag åt småbarnsföräldrar som stannar hemma eller förkortad arbetsdag för dessa föräldrar. Men de vägarna förkastas av den fackliga rörelsen. Istället ställer den kollektiva krav: ”Bra daghem åt alla barn!” och i ökande utsträckning även ”Sextimmarsdag utan lönesänkning!”. Detta är exempel på hur krav med rötter i en annan miljö, nämligen kvinnorörelsen, har upptagits i den fackliga rörelsen så att den nu driver en mer avancerad kamp än den skulle ha gjort med närmare tillhands liggande krav.

Den generella inriktning vi kan formulera här, är att arbetarnas (ja, förstås också mellanskiktens) kamp för rimliga levnadsvillkor i första hand bör riktas mot kollektiva lösningar. De bör betalas direkt av företagen eller av stat/kommun och genomföras under kontroll av arbetare eller brukare, eller möjligen skötas kooperativt. Fördelarna är att dessa lösningar samlar arbetarna kring kraven och kring kontrollen av genomförandet, och därigenom höjer kampnivån. Men lösningarna är också mer socialt tillfredsställande (mindre kommersialiserade och ger mer mänskliga kontakter) och sparar vanligen energi och andra resurser. Lönekampen bör alltså tonas ner ytterligare och enbart drivas som ett stenhårt försvar för den uppnådda materiella standarden och på extra höjningar för de verkligt lågavlönade. För försvaret av standarden används då givetvis någon form av automatisk uppräkning i förhållande till en av arbetarna kontrollerad levnadskostnadsberäkning. (Men vore det inte bättre att göra denna levnadskostnadsberäkning i kronor i stället för i procent?) (not 5)

Detta sätt att hålla igen lönekraven får inte förväxlas med LO-ledningens. Den senare gör det av ansvar för den kapitalistiska ekonomin, vi gör det för att vi tar ansvar för människorna, miljön och de efterkommandes villkor. Dessa metoder kommer troligen att driva på överproduktionskrisen mer än vad ytterligare lönekrav på profitens bekostnad gör. De senare gör detta genom att driva fram arbetslöshet, de förra genom att erbjuda löntagarna kollektiva sätt att fylla sina behov, varvid de lirar undan en del av sin efterfrågan från marknaden.

Låt oss ta fler exempel på den föreslagna kampinriktningen.

Fritidssektorn: Arbetarklassen och mellanskikten måste i allt större utsträckning fly på fritiden för att orka med jobbet och ofta en taskig boendemiljö. Istället för pengar till sportstuga, båt eller överklassens traditionella svindyra sportutrustning, kräv kollektiva stugbyar, utrustade med båtar, bilar, idrottsanläggningar, fiskeutrustning, sportredskap, trädgårdsmark…! Kräv att staten exproprierar bl a överklassens bästa skärgårdstomter för sådana anläggningar och för att ge plats åt det rörliga friluftslivet! Stugbyarna kan ägas av fackförbund och betalas av företagen. Man kan även tänka sig att de drivs i kommunal regi under brukarkontroll, men i så fall blir de inte på samma självklara sätt en fråga för arbetsplatskampen. Kräv vidare utlandsresor arrangerade i facklig eller annan kollektiv regi, med mer sammansatta, spännande och lärorika resmål än de traditionella hotellen och playorna.

Mat: Kräv näringsriktig och oförfalskad mat i lunchrummen. Tillsätt kontrollkommittéer genom facket. Dessa kommittéer kan också ta direkt kontakt med ansvarsfulla odlare. De enkla, närmast självklara krav man startar med här, kommer snabbt att leda arbetarna i motsättning till hela den kapitalistiska jordbrukspolitiken, till jordutarmningen och förgiftningen. Dessutom pekar aktionsformen fram mot uppbyggnaden av ett alternativt distributionssystem.

Inför kapitalets attacker på denna kampinriktning, vilka bl a kommer att bli ideologiska dimridåer om den fria konsumtionens välsignelser och tillväxtens betydelse för välfärden ochhögst materiella attacker på sysselsättningen, föreslår vi arbetarkollektivet ett svar på den ideologiska nivån kring paroller som ”Köpfrid – ner med reklamen!” och på arbetslösheten ”Fördela det meningsfulla arbetet – 6,5 timmars arbetsdag åt alla, resorna inräknade – bevarad materiell standard!”

Det är viktigt att kampen mot arbetslösheten förs under parollen ”Meningsfullt arbete åt alla”. Det är orimligt att försvara dåliga projekt – vapenproduktion, kärnkraftsbyggen osv – bara för att de ger ”sysselsättning”. Begreppet sysselsättning är förnedrande för arbetarna och bör användas med negativ laddning. Det förutsätter en syn på den ”sysselsatta” som enbart kugge i ett maskineri – utan egna sammansatta behov och förmåga till aktivt handlande.

På fabriker som tillverkar icke meningsfulla produkter eller direkt skadliga ting, eller där arbetsorganiseringen styckar sönder arbetet i oöverblickbara delar, bör man i facklig regi utarbeta alternativa produktionsplaner för företaget. Här kan man nå värdefull samverkan med grupper av forskare, tekniker och studenter som arbetar för en alternativ teknik och en forskning i arbetarklassens tjänst. I produktionsplanerna bör hänsyn tas till utrustning och specialkunskap på fabriken. Särskilt om marknaden sviktar kan man ta kamp för den alternativa planen. Det blir då samtidigt ett sätt att rädda jobbet. Exemplarisk är här kampen vid Lucas flygdivision i England. (not6)

Övergångskrav i bostadsområden

En mängd olika frågor med anknytning till miljö och resurser drivs i föreningar och aktionsgrupper som verkar i bostadsområden. De viktigaste partsorganisationema inom vilka man bör ta strid för en kamplinje är hyresgäströrelsen och konsumentkooperationen. I skärpta lägen, särskilt när man har stor spontan tillströmning kan det vara lämpligt- med tillfälliga aktionskommittéer som arbetar med stormöten, öppna för alla i området. Med sådana kommittéer kan det också vara lättare att vid behov bryta med den borgerliga legaliteten. I ett förrevolutionärt läge kan dessa slag av organisering bli permanenta och överta alla de traditionella organisationernas uppgifter, vilka då utföres av mängder av stormötesvalda delegationer som alla ansvarar inför stormötet och är när som helst avsättbara. Dessa grannskapskommittéer blir till motsvarigheter till fabrikskommittéerna, men organiserar en klassallians av arbetare, mellanskikt och vissa småborgare i direkt kamp för egna intressen mot kapitalet. Det är viktigt att dessa kommittéer får fasta band till fabrikskommittéerna och andra arbetsplatsorgan. Övergångskraven i bostadsområdena ska alltså vara sådana att de förbereder för och påvisar de avancerade organisationsformerna och samtidigt skapar element av samordning med arbetsplatskampen.

Hyrorna: ”Stopp för hyresspekulationen — hyran anpassad till arbetarlönerna!” är en paroll som pekar mot ett samarbete mellan hyresgästföreningar och priskontrollarbetet i fackföreningarna. Om lönerna justeras upp efter prisutvecklingen i den genomsnittliga bostaden, måste varje hyresvärd hållas efter så att kostnaderna åtminstone inte går upp snabbare i hans hus. ”Stopp för energislöseriet — förbättra isolering och ventilation under hyresgästernas kontroll” är en viktig kampinriktning för att bredda hyresgästföreningarnas uppgifter och dra in fler i aktivt arbete. Det kan t ex ge viktiga kontakter med radikala tekniker och arkitekter. Dyra tilläggsisoleringsarbeten måste stoppas. De kan på samma sätt som lyxsaneringen tillgripas av hyresvärden för att skapa skäl att höja hyran. ”Sanering under hyresgästernas kontroll” är ett naturligt krav som redan tagits upp flera gånger.

”Kollektiva tvättstugor under brukarkontroll”. ”Kollektiva frysutrymmen, grovkök med utrustning för syltning, storbak, mm, kvartersverkstäder utrustade för sömnad, trä- och metallarbeten och reparationer.” Kampen för dessa paroller leder till minskat resursslöseri och minskad kommersialisering, samtidigt som fler får tillgång till riktig utrustning. Inget av detta bör man missa att ta upp i agitationen. Man kan också tänka sig att samordna kvartersverkstäderna med professionell produktion i samma lokala skala, kanske främst utgående från lokalt skrot och lokalt producerade naturprodukter. Detta ger stimulans åt det sociala livet i kvarteret, kanske till särskild glädje för barn och ungdom. Men samtidigt ger det viktiga flexibla resurser att användas under tider av skärpt kamp.

”Kollektiva matsalar” är ett annat tänkbart krav. De kan antingen betjänas av anställda eller – vilket blir billigare och kanske roligare – genom rotation bland de boende.

Inom Konsum kan man arbeta för hållbara slitvaror och hälsosamma matvaror. ”Nej till råvaruslöseriet – hållbara produkter! ” ”Nej till förstöringen av jord och människor – oförfalskad, naturenligt odlad föda!” Samverkan med fackliga organ vid lämpliga fabriker kan sökas för att bidra till formuleringen av alternativa produktionsplaner som innehåller just dessa hållbara varor tillverkade av i största möjliga utsträckning naturliga råmaterial. Kamp som sedan många år har drivits inom konsum har lett till ett sortiment av enkla, starka och ganska billiga sk baskläder. De angriper dock endast indirekt hela det befängda sortimentet och gör valet av dessa kläder till en helt personlig handling. Mer utvecklande skulle förmodligen vara ett krav på att alla slitvaror ska åsättas ett jämförpris i kronor per år av normal förslitning. En första omgång av sådan prissättning skulle kunna bygga på mätningar av Konsumentverket och senare kompletteras med konsumentkontrollerade mätningar.

Maten kommer att bli en svår kampfråga, vilket redan påpekats i samband med diskussionen av arbetsplatskampen för riktig lunchmat. (Här finns vissa förutsättningar för samordning av kampen) Bondekorporationen kommer att gå i frenetiskt försvar och den är Sveriges största integrerade företagskoncern. Enda möjligheten är att börja organisera lantbrukare i nya organ oberoende av dessa kapitalintressen. Kanske är det Matfronterna som visar vägen. De består av en fast kundkrets som samverkar med odlare direkt utan mellanhänder. I större skala skulle detta kunna organiseras genom konsum och bl a inbegripa en utökad koloniträdgårdsodling inom städerna. Även nya förädlingsindustrier måste byggas upp, särskilt för kött och spannmål. Det är nödvändigt att arbeta över kortare avstånd och alltså i mindre anläggningar om man inte ska behöva förstöra råvarorna eller t ex tvinga charkuteriarbetare att jobba i extrem kyla.

Denna kampinriktning kommer att skapa nya samverkansstrukturer mellan tätorter och kringliggande jordbruk, mellan stadsbefolkning och lantbrukare som föredrar en sådan allians framför bondekorporationen. Det blir troligen i första hand populistiskt inriktade småbrukare. Det är viktigt att undersöka deras situation noga och ställa krav på den statliga politiken så att den kan underlättas, samtidigt som man direkt hjälper dem att göra nödvändiga investeringar mm.

Trafikfrågor: Den vanligaste formen av miljöarbete i trafikfrågor är motstånd mot genomfartsleder i bostadsområden. Krav som utvecklar detta motstånd är ”Stopp för genomfartstrafik till city, Ingen privatbilism i stadskärnan. Nej till parkeringshus, Satsa på kollektivtrafik och cyklism'” Många effektiva aktionsformer finns utprovade: Kvartersfester på gatan för att hindra vägmaskinerna, cykeldemonstrationer i stadskärnan i rusningstid… Men än verksammare torde kampanjerna bli om man kan nå samverkan med facklig kamp för företagsbetalda arbetsresor. I samband med en facklig strid för ett sådant krav kan ett solidaritetsarbete bli synnerligen verkningsfullt. En samordnande ”trafikantförening” för hela staden skulle vara lämplig för att genomföra ett sådant arbete.

I agitationen kan sambanden belysas mellan företagens krav på en vidsträckt, enhetlig arbetsmarknad och belastningen som de därav följande resorna betyder för den enskilde arbetaren och tjänstemannen. Man kan också ta upp bilismen som en följd av att varken företag eller myndigheter tar ansvar för att kollektivtrafiken ska fylla behoven. Man kan belysa det segregerade stadsbyggandet och ställa krav på väl sammanhållna, mångsidiga stadsdelar där man kan både bo och arbeta.

Trafikantföreningen bör också söka samverkan med de trafikanställda och stödja deras krav på bättre arbetsvillkor. I Stockholm har dessa redan varit ute i kamp och militansen har ökat klart. En intressant detalj är att de har ställt krav på betald restid till den plats där de börjar sina pass. Det kan tas till utgångspunkt för att förklara detta kravs stora generella betydelse.

Det är kanske också dags att ta upp bilismen på att mera direkt sätt. Man kan påvisa att det redan idag för en stadsbo som inte bor väldigt tokigt till. är klart rationellt att göra sig av med den egna bilen och hyra eller tom åka taxi varje gång man har behov av ett individuellt fordon. Det spar både tid och pengar och låser en inte till bilismen som livsform. Man kan mot den bakgrunden propagera för kooperativa (OK?) eller kommunala hyrbilstationer i – på sikt – varje kvarter och varje by. Det är naturligt att utgå från dagens bensinstationer och bilverkstäder för denna utbyggnad. Detta gör också att man kan föreslå de anställda vid dessa anläggningar ett konkret alternativ för ett meningsfullt arbete sedan deras nuvarande uppgifter börjat minska i takt med privatbilismens nedgång.

Ytterligare en lång rad frågor kan drivas i bostadsområdena. När giftiga fabriksutsläpp hotar ett visst område bör kampen föras av en lokal kommitté som snabbt ser till att få kontakt med arbetarna på fabriken. I de flesta fall kan gemensam sak göras kring gifter som är skadliga både i arbetsmiljön och i den yttre miljön. I vissa fall kan dock den enda möjligheten vara att arbeta med påtryckningar på kommunen. T ex när det gäller en tilltänkt miljöfarlig industrietablering kan en aktionskommitté som i isig samlar kommunalpolitiskt aktiva personer ur alla partier vara mycket effektiv i att driva fram ett kommunalt veto Man bör också i agitationen passa på att föreslå alternativa metoder och investeringar som skulle kunna ge både miljövänlig utveckling och meningsfullt arbete. Samtidigt kan man ta upp behovet av planerad hushållning med miljö och resurser.

Stegring av kampen

De grundläggande dragen i de krav som diskuterats kan sammanfattas så:

Man bör ställa konkreta krav utifrån mänskliga behov och ekologiska krav, resursernas begränsning, ansvaret inför framtida generationer osv, men utan ansvar för det enskilda företaget , eller den kapitalistiska ekonomin som helhet. De krav som har sin utgångspunkt i försvaret för naturresursernas reproduktion kommer spontant upp i mellanskiktsdominerade miljövårdsgrupper, men måste därifrån föras till alla miljöer där de har aktualitet. De bör drivas i propagandistiska kampanjer och aktioner i miljövårdsgruppernas regi, men för att kunna bli föremål för verklig masskamp måste de också drivas i befintliga partsorgan – fackföreningar, hyresgästföreningar, kooperationen… De bör drivas med inriktning på arbetarveto resp användarbojkott och arbetar- resp användarkontroll. Miljö- och resursfrågornas natur att ofta sammanbinda problem på de mest skilda platser bör utnyttjas för att foga organisatorisk samverkan mellan kampen i olika miljöer. Vid arbetsplatserna bör man skjuta fram krav som siktar mot kollektiva sätt att fylla behov istället för privatiserade och kommersialiserade sätt. I bostadsområdena bör man trycka på kollektiva nyttjandeformer, hållbara bruksvaror och miljö- och hälsoriktigt odlad och förädlad föda.

Den viktigaste formen av organiserat samband mellan arbetsplats- och bostadsområdeskampen är troligen priskontroll-kommittéer, kanske gemensamma för en hel stadsdel eller mindre ort, med representation från fackliga organ och sektioner av hyresgästföreningar och konsumentkooperationer. De utgör ett slags förövning för den öppna kampens sovjeter. De sammanför uppgifter om löner, hyror och levnadskostnader. Kring dessa organ kan man föra propaganda om planhushållningens förtjänster och möjligheten av en verklig demokratisk kontroll av planeringen.

I samband med motdrag från kapitalet kan kampen ytterligare stegras. Hot om nedläggning av fabriker där kamp pågår kan mötas med strejk i hela koncernen och upprättande av kontroll-kommittéer och i vissa fall ockupation med krav till staten om övertagande under arbetarkontroll. Samtidigt kan man ta strid för en alternativ produktionsplan i enlighet med priskontroll-kommittéernas uppställningar av vad som är meningsfulla produkter. Kampen förbinds här också med forskarnas och teknikernas kamp för en alternativ inriktning på forsknings- och utvecklingsarbetet och bredare gruppers kamp för insyn och demokratisk diskussion kring den inriktningen.
Grannskapskommittéerna och fabrikskommittéerna måste i en situation av öppen omfattande kamp i första hand sörja för kampens behov. T ex förse de strejkande och lockoutade arbetarna med mat och nödvändighetsvaror, efter hand också strejkvakterna och arbetarmilisen, inhysa hyresstrejkande som vräkts, organisera alternativ bränsle- och elförsörjning till uppvärmning och till övertagen industri som måste fungera.

I ett sådant läge av öppen kamp blir uppenbarligen också samordningen mellan kampen i olika miljöer än viktigare. Det är omöjligt att här redovisa mer fullständigt hur den ska föras vidare. Kampen på de militära förbanden, och en hel del andra frågor som inte har berörts i artikeln, måste tas med i analysen. Klart är ändå att den viktigaste organisationsformen för samordningen är Sovjeten, i vilken representanter för alla grupper som är ute i öppen kamp samlas. Sovjeter på olika orter organiserar sedan centrala råd för samordning på regional och nationell nivå. De paroller man bör ta kamp för i detta läge tas inte upp här, men de måste syfta till att stärka den revolutionära maktens inflytande och utmana den borgerliga på allt fler områden och kulminera i parollen ”All makt åt sovjeterna!”. Den borgerliga staten inser tydligt att fabrikskommittéerna och grannskaps-kommittéerna, och i än högre grad sovjeterna, utgör grunden till en ny maktstruktur bredvid den bestående. En sådan kan de omöjligen tolerera och därför kommer kampen efter deras upprättande in i en hektisk period där snabba,’ beslutsamma motdrag måste göras. Frågan om makten kommer aldrig att stå på ett abstrakt sätt: i ett moget läge blir det uppenbart att sovjeterna och deras samordnande organ måste ta makten eller bli krossade av en borgerlig motoffensiv.

Miljövårdsgruppernas uppgifter

I beskrivningen av de olika kampfronterna och de frågor som kan drivas i olika organ, gavs ganska litet utrymme åt de rena miljövårdsgrupperna. Den breda kampen måste i huvudsak drivas genom de redan existerande organisationerna inom vad som ofta kallas ”folkrörelserna” och — i avancerade lägen – direkt organ för alla berörda inom en viss miljö, t ex en arbetsplats eller ett bostadsområde. Endast på det sättet kan kampen bli ett uttryck för en klar majoritet av de berörda människorna. Men det finns ändå en viktig roll för den vanliga typen av miljövårdsgrupper med en utspridd medlemskader och svag primär förankring i avgränsade miljöer.

Miljövårdsgruppernas roll sammanhänger med att de är den spontana organisationsformen för motståndet mot kapitalets angrepp på naturresursernas reproduktion. Den slutsatsen får man dra av den relativa stabilitet miljövårdsgrupperna uppvisar, trots att de oftast lyckas uträtta relativt litet. Det är de mer traditionellt organiserade och brett arbetande miljövårdsgrupperna som fyller denna roll. Löst organiserade aktionsgrupper som bildas för vissa uppblossande stridsfrågor har svårt att överleva en nedgång i kampen för just den frågan och får ibland uppleva att aktivisterna skingras eller passiviseras.

Det arbete miljövårdsgrupperna kan utföra är dels rent propagandaarbete, dels initiering av kamp i olika avgränsade miljöer . Till propagandauppgiftema hör spridning av information om miljöproblem genom pressen, på gator och torg och även direkt till politikerna. För att få uppmärksamheten riktad mot ett visst problem kan direkta aktioner genomföras mot trafiken, mot ett utbyggnadsprojekt, en rivning eller liknande. Men även om aktioner stoppar verksamheten så kan detta bara ske tillfälligt, i propagandistiskt syfte, så länge aktionen inte är förankrad i organisationer som omsluter huvudparten av dem som direkt berörs av frågan.

Denna svaghet hos miljövårdsgrupperna gör att de ibland förfaller till enkla påtryckningsgrupper som närmast vädjar till politikerna att handla på ett visst sätt. För att undvika detta är det viktigt att det propagandistiska arbetet förbinds med det initierande. Diskussionerna och praktiken i grupperna måste leda fram till att aktivisterna inser att de måste ge sig på det besvärliga arbetet att driva miljövårdsfrågorna i kooperationen, hyresgästföreningarna, facket, m fl klart avgränsade miljöer. Samtidigt måste miljövårdsgruppen finnas kvar för intern skolning och sammankoppling av kampen mellan de olika miljöerna för att ta initiativ till nya gemensamma kampanjer samt för värdering av kampens resultat. Därigenom kan gruppen fortgående mobilisera nya människor till detta slag av arbete.

En arbetsform som prövats alltför lite inom miljörörelsen är solidaritetsarbetet med grupper som är ute i öppen kamp vid företag eller i bostadsområden. Kamp som har ett väsentligt inslag av miljö- eller resursfrågor kan därigenom få stöd hos bredare grupper än vad t ex vänstergrupperna kan nå. En militant fortsättning på Surtearbetarnas kamp för rätten till meningsfullt arbete med miljövänliga produkter skulle t ex kunna stödjas av hela miljövårdsrörelsen. Den öppna kampens metoder skulle kunna förklaras för annars ointresserade mellanskiktare. Samtidigt skulle förståelsen kunna öka för vikten av att sammanbinda det propagandistiska arbetet med öppen kamp i avgränsade miljöer.

Vissa frågor passar inte in i det mönster som framställs här. De kan ha en sådan karaktär att det inte finns någon avgränsad miljö av direkt berörda att förankra den i — detta gäller t ex ett förslag att öppna en urangruva i ett folktomt område. I sådana fall måste kampanjen drivas ändå och då främst av miljövårdsgrupper och liknande organisationer.

I andra fall kan frågan vara så viktig för hela befolkningen att en allmän debatt överflyglar arbetet i avgränsade miljöer. Det gäller t ex kärnkraftsfrågan, där debatten under ett par år nådde en så hög intensitet att den genomträngde hela samhället, Det ovanliga inträffade att en klar majoritet av hela befolkningen samtidigt insåg att man borde säga nej till en för kapitalismen viktig verksamhet. I ett sådant läge är det visserligen också viktigt att förankra kampen hos särskilt berörda grupper, t ex arbetare på kärnkraftsbyggen och i urangruvor, men miljövårdsgrupperna och de särskilda aktionsgrupperna som bildades måste ta ett ansvar för att kampanjen verkligen drivs så långt det går. När befolkningens uppfattning är klar och ledande politiker ändå går emot opinionen måste man ta initiativ som ytterligare avslöjar dem och försvagar deras grepp över människorna. Här kommer kravet på folkomröstning in. Det är otroligt att man får igenom det, men om riksdagen vägrar efter en intensiv kampanj, som drar med stora delar av ”folkrörelserna”, innebär det en försvagning av förtroendet för partiledningarna och man får lättare att nå fram med fortsatta kampanjer i samma och andra frågor.

Plattformen

Vilka organisatoriska krav på miljövårdsgrupperna och deras nationella sammanslutning ställer nu dessa uppgifter? Som redan sagts ska de vara öppna för alla som stöder ett försvar för miljön och människan mot kapitalets intressen. De behöver en plattform som avgränsar dem från strömningar som vill underordna all kamp kapitalets intressen. Men den plattformen ska inte vara mer begränsande än vad som motsvarar kampens behov. Det som behövs är egentligen bara den nämnda allmänna principen, konkretiserad för de frågor resp grupper arbetar med och eventuellt grova linjer för de alternativ man accepterar så att man inte riskerar att bli uppfattad som en ren missnöjesgrupp.

Det finns en utbredd tendens bland socialister i rörelsen att försöka få med så avancerade krav som överhuvudtaget är möjliga att genomdriva. Den visar sig t ex när Socialistiska miljönätet vill skriva in arbetarkontrollen i plattformen för ett gemensamt tidningsprojekt med Miljö förbundet. Jordens Vänner, Fältbiologerna, Energigruppernas Kontaktorgan och arbetsmiljögrupperna. Denna tendens är ett uttryck för en farlig otålighet som lätt kan leda till att avantgardet inom miljörörelsen förlorar kontakten med massan. Naturligtvis bör man propagera för ett avancerat program och förbereda för svårigheter som kan väntas uppstå i kampen, men det är först när svårigheterna visar sig i praktiken som hela rörelsen förstår dem och det är först då som ett avancerat svar på dem verkligen .kan föra arbetet framåt med bibehållen bredd och ökad styrka.

För Miljöförbundet (som för närvarande diskuterar sin plattform) och för en miljötidning för hela rörelsen, borde dessa paroller vara tillräckliga:

– Mänskliga behov och ekologiska krav ska avgöra produktionen och levnadssättet!
– Meningsfullt arbete, rimlig materiell standard och en mänsklig arbetsmiljö åt alla!
– Hushållning med energi och råvaror!

Björn Eriksson 

Noter:
1. Romklubben är en internationell samling företagare och administratörer som med datamaskinkörningar har ”visat” att jorden går under före år 2050 med nuvarande utvecklingstendenser. De föreslår någon form av global resurshållning byggd på kapitalets organisationer.
2. M. Bookchin: Ecology and Revolutionary Thought. Lättast åtkomlig i norsk utgåva på Pax forlag, Oslo.
3. Se B Fryklund & T Peterson, Populism eller leninism. Zenit 2/73
4. Splittring (stalinistisk def): att utarbeta och framföra avvikande synsätt
Splittring (oförvanskad def): att organisatoriskt avgränsa gruppering som bara skiljer sig på underordnade frågor.
5. En något likartad idé som nu förs fram till diskussion av norska populister är att fackföreningarna inte ska kräva mer i lönepotten än vad som behövs för att bevara levnadsstandarden. men vad de ytterligare kan pressa ut ska avsättas i fonder som facket kontrollerar och som används för utvecklingshjälp, för miljövårdande åtgärder, kollektivtrafikens utbyggnad etc. Genom att fonderna inte ska placera profitabelt i det egna företaget, binder de inte de fackliga ledarna på samma sätt till företagets och kapitalets behov som Meidnerfonderna gör.
6. Se t ex Atombulletinen nr 1 1976

Den tredje vägens politik – socialdemokratisk politik i kris

Den tredje vägens politik – socialdemokratisk politik i kris

Från tidskriften Zenit nr 90, 1985.

Tom Gustafsson och Sten Ljunggren gör i denna artikel en politisk och ekonomisk lägesbestämning – efter själva valet, med den första eftervalsdebatten, och inför de kommande årens fördjupade svårigheter för svensk ekonomi, välfärdspolitik och svensk arbetarrörelse.

Dessa svårigheter härleds ur det genomslag som den internationella krisen måste få på ett samhällssystem som det svenska och effekterna av en alltmer högerin riktad och marknadsanpassad socialdemokratisk regeringspolitik.

Artikeln är en kritisk genomgång av läget inom svensk arbetarrörelse, där innebörden och konsekvenserna av socialdemokraternas ’tredje vägens politik’ granskas. Slutsatsen är att den av socialdemokraterna förda ekonomiska politiken inneburit en ytterligare försämring av arbetarklassens ekonomiska och politiska ställning.

Författarna försöker avslutningsvis skissera brytpunkterna för en ny socialistisk arbetarvänster.

En sådan seger till och de är förlorade

’En stor seger. Det är den officiella historieskrivningen på socialdemokratiskt håll. ’Några förlorade riksdagsmandat på marginalen.’ Men viktigare, om man får döma av (s)-organet Aktuellt i Politiken (26.9.1985), är att man kunde ’behålla regeringsmakten trots att ribban höjts (genom samverkan mellan centern och kds)’ och att man ’lyckades slå tillbaka den kanske värsta högeranstormningen sedan kosackvalet 1928’.

Vad det nu handlar om är. enligt Aktuellt i Politikens ledarskribent, att slå vakt om ’väljarnas förtroende för den tredje vägens politik – att vi ska både arbeta och spara oss ur krisen. Grunden är lagd. Nu handlar det om att konsekvent fullfölja denna politik. Det blir en svår men ingalunda omöjlig uppgift.’

Även om bilden har nyanserats något efter hand – och framför allt efter det att den offentliga debatten har trängt sig fram genom socialdemokratins egna grundorganisationer – är det denna bild av segern som är (s)-ledningens dominerande bidrag till eftervalsdebatten.

Nyanseringen har handlat om att man inte tillräckligt nått ut med och kunnat förankra sin politik på basnivå. Det var till exempel (s)-ledningens viktigaste slutsats, när man vid valutvärderingen på Bommersvik konfronterades med den mycket markanta nedgången i röststöd i industriområden, arbetarförorter och invandrarstadsdelar.

Med denna ’nyansering’ vill man också slå ett nytt slag för en aktivering av socialdemokratins grundorganisationer och deras initiativförmåga. Men man gör därmed i praktiken en kringgående politisk rörelse runt huvudproblemet – burman skall kunna bygga ut och aktivera grundorganisationerna med en politik som i allt högre grad står i motsättning till de traditionella arbetarväljarnas intressen.

Vi skall alldeles strax komma tillbaka till detta med politikens innehåll och dokumentera vår kritik. Men låt oss för ett ögonblick dröja vid detta med att ’nå ut’. Här slås man ofelbart av parallellerna med (s)-ledningens utvärdering av valnederlaget 1976 eller sättet att tackla den alltmer utbredda kritiken mot den eftergiftsfyllda oppositionspolitiken i slutet på 1970-talet.

Former och innehåll

Också då handlade det om att förbättra arbetsformerna – ’att hinna vara ute mer bland folk och inte ägna så mycket tid åt ’arbete på riksdagsmotioner, som hamnat i papperskorgen direkt och som partifolket inte haft en aning om’ (Sten Andersson, Veckans Affärer 23.10 1979). Man kan bara upprepa den fråga som Veckans Affärer den gången skickade med sitt intervjuoffer, apropå den tidens ’nyanseringar’:

Om partiet nu lägger om kurs i näringspolitiken, accepterar att olönsamma företag måste läggas ner (och får en växande kritik för det inifrån den egna rörelsen) – hur skall man då (med Sten Anderssons ord) gå ut till människorna som sätter allt hopp till socialdemokraterna och tala om detta? Hur skall socialdemokraterna tala till arbetarna på Öresundsvarvet (i Landskrona) eller till (de avskedade) stålarbetarna i Spännarhyttan?

Med denna – obesvarade – fråga satte den borgerliga Veckans Affärer också fingret på socialdemokratins ömma punkt inför det 1980-tal vi nu är mitt uppe i.

Samma fråga kan i dag ställas med förnyad kraft. Det var inte i första hand svagheten i socialdemokraternas lokalorganisationer i Uddevalla och Borlänge och bristande kommunikationsproblem som gjorde att (s) tappade l 200 respektive nära 2 400 av de avgivna rösterna i kommunalvalen (till vilket också det ökande antalet soffliggare skall fogas).

Grundorganisationerna blev svaga därför att de fick den otacksamma uppgiften att försvara en politik som i allt högre grad kommit att strida mot varvsarbetarnas, stålarbetarnas och andra arbetarväljares intressen. Det säger sig självt att dessa grundorganisationer därmed också kommer att ha svårt att rekrytera nya medlemmar i framtiden – och att det, om det sker. då främst kommer att gälla de marginalväljare och andra som direkt gynnas av den förda regeringspolitiken.

Att socialdemokraterna överlag klarade sig bättre i villa- och överklassdistrikt än i utpräglade arbetarstadsdelar och hyresområden (jfr till exempel LO-tidningen 1985:38. 39). är en händelse som också motsvarar en tanke bland väljarna på båda sidor om klassgränserna.

Verklig självprövning

Nu är det ganska naturligt så – och i högre grad än 1976 – att socialdemokrater ute i landet och många (s)-röstande fackliga aktivister är betydligt mer oroade av utvecklingen än vad partiledningen är – eller ger sken av.

Man behöver här inte bara gå till den rätt så utfryste (s)-ideologen Jan Lindhagens utskåpning av det egna partiets politik alltsedan Hjalmar Brantings tid: ’Maktpolitiken har trätt i stället för idépolitiken; fraserna och klyschorna, de utbytbara skämten har ersatt talekonsten: taktiken har relativiserat sanningen; enväldet har införts i partiet och fegheten satts i system! Det är illa nog, men dubbelt fördärvligt i en tid med nya hjältar och en ny elitism, och då vi skymtar en ny fattigdom och på nytt ett förakt för de svaga’ (Aftonbladet, 9.11 1985).

En mycket vanligare och närliggande typ av kritik är den som man finner i lokaltidningar. lokalradiodebatter eller mer eller mindre rättframma självprövningar i olika (s)-märkta arbetarkommuner.

Ta dessa båda exempel från Norrländska Socialdemokraten, av den 29.10 1985: Olle Ed, socialdemokrat i Boden, skriver apropå den lokala partiledningens försök att lägga locket på. att detta inte får hindra en nödvändig kritisk utvärdering: ’Den socialdemokratiska valförlusten i Boden är förklarlig. Orsaken är alltför många okloka beslut. Det underlag som man fattat besluten på är ofta ofullständigt. Väsentliga frågor som ställs före besluten blir ofta obesvarade. De som ifrågasätter besluten uppfattas som obekväma. De får sällan stöd från andra medlemmar som är rädda om de egna politiska karriärerna. Lojaliteten mot parti- och kommunledning väger alltför tung’.

Och hans partikollega i Kiruna, gruvarbetaren Lars Törnman, fortsätter lite längre ned på samma tidnings ledarsida: ’De socialdemokratiska föreningarna måste bli fullständigt demokratiska. Föreningsordförandena skall inte ges möjlighet att leka ”småpampar”. Vad är det för fel när valdeltagandet är så lågt i de östra byarna (i Kiruna kommun)? Kan det vara så att folk där rent av har tappat tron på (s)-politikerna? Av vilken anledning skall exempelvis Soppero-borna gå och rösta på socialdemokraterna? Vad har socialdemokraterna uträttat för Soppero-borna? Nu verkar det som om de är intressanta för- partiet enbart som kommunalskattebetalare’.

Ja, så ser de lokala rännilar av kritik ut som nu tar sig fram på många olika håll i landet:
en blandning av kritik i sakfrågor och ett missnöje med att de egna partiledarna börjar bli för mycket myndighetspersoner.

Det är tydligen så att den ’tredje vägen’ – själva grundpelaren i socialdemokratins regeringspolitik – är något helt annat än vad SAP-ledningen ger sken av. och att den fått ett betydligt mera blandat mottagande än vad partipressens språkrör basunerat ut alltsedan valdagen den 15 september.

Låt oss då komma tillbaka till det (s)egervissa konstaterandet att arbetarrörelsen lyckats slå tillbaka den värsta högeranstormningen sedan 1928 – ett konstaterande som SAP-ledningen för övrigt delar med VPKs talesmän och kommentatorer från de mindre stalinistpartierna KPML(r) och APK.

Tyvärr är det ett uttalande som måste relativiseras betydligt. Från att slå fast att det var en framgång att moderaterna och skränhögern tillfogades ett kännbart bakslag och att Ulf Adelsohns planer på att bli ny statsminister effektivt släcktes, är det en lång väg till en sådan slutsats. Högern föll faktiskt mer på eget grepp än på en bred folklig mobilisering under den etablerade arbetarrörelsens ledning. Och arbetsgivarna – med SAFs Olof Ljunggren i spetsen – lät inte hejda sig för en minut. Redan den 16 september var de i farten igen med nya arbetarfientliga förslag, för att pressa regeringen från höger!

Trots tre års socialdemokratiskt grepp om regeringsmakten, trots en flera år lång ekonomisk högkonjunktur före valet 1985, trots en djup oro och vrede inför de ’nyliberala’ nedskärningsplanerna hos breda samhällsgrupper, trots centerpartiets fortsatta utförsrutschning efter 70-talets rekordår och svårigheterna för de andra borgerliga partierna att kompensera detta med nya väljare i det givna läget – trots allt detta höll borgarna på att ta över ledningen strax före mållinjen.

Man behöver inte någon övermänsklig fantasi för att föreställa sig att borgarna kunde ha nått fram till sitt gemensamma mål med en annan taktisk uppläggning av det gemensamma uppträdandet.

I det läget finns det större anledning för den samlade arbetarrörelsen att bekymra sig över utsikterna för den närmaste treårsperioden än att gotta sig åt att man kom undan med blotta förskräckelsen. Vi gjorde ändå en fantastisk upphämtning under halvåret före valet, replikerar (s)-ledningen med partisekreteraren Bo Toresson i spetsen. Rätt! En stark upphämtning från ett urdåligt läge! Men vad orsakade då denna djupa vågdal? Skulle man inte kunna våga pröva hypotesen att uppgången skedde som ett resultat av att många människor till slut valde sida i ett läge med en skarp politisk polarisering och inte efter en aktiv och medveten uppslutning bakom socialdemokraternas egen regeringspolitik.

Vi är övertygade om det förra och tror också att det bekräftas av själva valresultatet – med dess markanta skillnader på riksdags- och landstings- eller kommunalvalsnivå – och den följande eftervalsdebatten. Vi tror också att det är härifrån vi måste staka ut kursen för de närmaste åren.

Den ’tredje vägen’ – en återvändsgränd!

Låt oss nu gå rakt på den socialdemokratiska pudelns • politiska kärna: vart pekar den ’tredje vägen?

När SAP åter kunde äntra regeringstaburetterna i september 1982 var det med mycket bestämda föresatser. Det skulle ’återskapa en handlingskraftig regering och ’röja upp i den ekonomiska härva de borgerliga partierna ställt till med under två mandatperioder’.

Med sin ’tredje väg’ lovade socialdemokraterna att få ekonomin på fötter igen, en tredje väg förbi skyhög arbetslöshet och oacceptabla prisstegringar. Det skulle ske utan att ’Välfärdssverige’ raserades, utan att klyftorna växte mellan välbeställda och låginkomsttagare, utan att arbetslösheten sköt i höjden… I stället för en ensidig åtstramningspolitik skulle vi gemensamt, solidariskt, bära bördorna efter förmåga. Hur gick det då efter 1982?

Jämför man med den sista borgerliga majoritetsperioden (1979-82) verkar det som om socialdemokraterna också delvis lyckades infria sina löften – reallönerna minskade mindre, och arbetslösheten ökade mindre. Däremot växte klyftan mellan rika och fattiga mer.

Fast folk bryr sig ändå mer om sin egen situation än om andras. Och det är otvivelaktigt så att det under denna regeringsperiod gick mindre dåligt för vanligt folk. än under den närmast föregående treårsperioden. Det berodde emellertid inte på att socialdemokraternas politik gynnade arbetare och låginkomsttagare – till skillnad från borgarregeringarnas löntagarfientliga politik – utan på att SAP höll regeringsmakten under mycket mer fördelaktiga förhållanden.

Med facit i hand …

Valet 1982 skedde precis när ekonomin befann sig vid ett bottenmärke i lågkonjunkturen. Borgarna hade före valdagen 1982 i mer än två år dragits med en fortlöpande ekonomisk nedgång. Socialdemokraterna hade fram till valet 1985 åtnjutit mer än två år av ekonomisk uppgång. Det är föga förvånande att SAP i sin propaganda framställde konjunkturnedgången 1980-82 som en följd av borgerlig klantighet – och uppgången efter årsskiftet 1982/83 som ett resultat av sunt socialdemokratiskt fögderi.

Den socialdemokratiska agitationen gick förstås hem på många håll. Men den var egentligen absurd. För tolkad till sin bokstav ger den det lilla Sverige – med sina åtta och en halv miljoner invånare – en avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen i hela västvärlden! Så är det naturligtvis inte. Sverige följer med när de kapitalistiska jättarna rör sig – uppåt såväl som nedåt. Varje regering som låter det privata kapitalet sätta ramarna för sin politik tvingas följa med i denna ekonomiska berg- och dalbana.

Att, som den ena socialdemokratiska vältalaren efter den andra, ständigt jämföra resultatet av den socialdemokratiska politiken under en konjunkturuppgång med resultatet för borgarna under en konjunkturnedgång var och förblir missvisande. Det vann en del poäng hos dem som ville – och vill – tro på SAP-regeringens politik. Men det är sakligt ohederligt. och för ett parti som månar om sin trovärdighet lägger denna metod ett politiskt ’fälleben’ för framtiden. Objektivt sett riktigare är då att jämföra resultatet av den senaste SAP-regeringens vägval med borgarnas regeringspolitik under den förra konjunkturuppgången 1978-79 (för att sedan komma tillbaka och undersöka hur den politik SAP-ledningen skisserat för de närmaste åren kan komma att falla ut under den förväntade ekonomiska utförslöpan).

En sådan jämförelse visar hur långt åt höger politiken vridits på bara några år. Socialdemokraterna har under de senaste tre åren bedrivit en politik som varit betydligt hårdare mot arbetare och låginkomsttagare än vad borgarnas var 1978-79.

På punkt efter punkt har socialdemokraterna faktiskt fört mer av högerpolitik. Det som var ogenomförbart för borgarna 1978-79 lyckades socialdemokraterna genomdriva 1982-85. Några exempel:

– Den disponibla inkomsten för en vanlig arbetarfamilj ökade med drygt 3 000 kronor 1979. Den minskade med drygt 2 000 kronor under 1984!
– Den samlade arbetslösheten minskade med 109 000 personer 1978-79. Den har minskat med ungefär lika mycket hittills under 1984 och 1985 (107000). Minskningen är dock procentuellt mindre (20 mot 27 procent), och i absoluta tal är arbetslösheten nu mycket hög (465 000 mot 291 000)!
– Klyftan mellan den genomsnittlige höginkomsttagarens och den genomsnittlige arbetarens inkomst efter skatt minskade med 3 000 kronor under 1980-82. Den ökade med 11 000 under 1983 och 1984.
– Förmögenhetsöverföringen från hushållen och den sociala servicesektorn till det privata näringslivet låg på 13 miljarder kronor under 1979. Under 1983 tjänade bankerna, företagen och de rika hushållen närmare 100 miljarder kronor på den omvända Robin Hood-politiken!
– När borgarna kom igång med sina ’sparplaner lyckades de under 1980 och 1981 ’strama åt’ ekonomin med 6 miljarder kronor i den statliga budgeten. Den socialdemokratiska åtstramningen kostade sammantaget 20 miljarder kronor under 1983-84. (Alla siffror är uttryckta i fasta, ’inflationsrensade’, priser.)

Denna jämförelse baserar sig på tillgängligt officiellt material.(1) Lägre inkomster för arbetare och låginkomsttagare, högre arbetslöshet, mindre jämlikhet, större omfördelning till de rika och mer åtstramning – det är facit av den så kallade ’tredje vag som den svenska socialdemokratiska ledningen följt sedan valet 1982.

Försämrat utgångsläge
Det faktum att en borgerlig regering skulle ha vetat, skulle ha försökt och möjligen också skulle ha lyckats driva en ännu hårdare högerpolitik, ändrar ingenting i detta dystra facit: Socialdemokraterna har i regeringsställning drivit politiken långt åt höger.

Nu står vi snart inför en ny lågkonjunktur; exakt när kan vi i dag bara spekulera över. Kanske börjar nedgången redan i början av 1986, kanske något senare. Hur som helst kommer den regering som valdes vid riksdagsvalet den 15 september att sitta under en mandatperiod präglad av ekonomisk lågkonjunktur.

Inför den ekonomiska nedgången är läget för arbetare och låginkomsttagare betydligt värre än vad det var när konjunkturen vände nedåt förra gången – 1980:
– En arbetarfamilj har cirka 14 000 kronor mindre att röra sig med per år, efter skatt och de nödvändigaste utgifterna.
– Den öppna och dolda arbetslösheten(2) är i dag 174 000 personer högre än vad den var när konjunkturen vände nedåt hösten 1980. Samtidigt har storföretagen, bankerna och de rika större ekonomiska resurser – och därmed också större politisk tyngd – än tidigare. Vad kommer då att hända i fortsättningen med inkomster, arbetslöshet och social service?

Som vi sett har försämringarna för arbetare och låginkomsttagare under den förra lågkonjunkturen långt ifrån kompenserats under den senare konjunkturuppgången. Under den förra lågkonjunkturen
– förlorade en vanlig arbetarfamilj 10 000 kronor av sin årsinkomst
– ökade den öppna och dolda arbetslösheten med 200 000 personer och
– växte statens budgetunderskott med 30 miljarder kronor.

Om samma utveckling upprepas denna gång kommer- en vanlig arbetarfamilj med två barn inte att ha någonting kvar av sin inkomst efter skatt och de nödvändigaste utgifterna. Den öppna och dolda arbetslösheten kommer att öka från dagens 465 000 till 700 000 människor. Budgetunderskottet kommer att passera 100 miljarder kronor. Det kommer att bli ännu fler socialhjälpstagare till följd av minskade inkomster och ökad arbetslöshet. Nyfattigdomen och antalet socialhjälpstagare kommer att fortsätta att öka i en takt som aldrig förr i ’välfärdssamhället’.

Men det kommer att bli fler miljonärer på grund av den fortlöpande omfördelningspolitiken till de rikas förmån – genom skatteomläggningar och ökade ränteutbetalningar till följd av statsskulden.
Det kommer vidare att bli mer sjukdomar och social utslagning till följd av den ökade arbetslösheten. Samtidigt kommer det växande budgetunderskottet att användas som argument för ’rationaliseringar inom sjukvård och social omsorg. Satsningarna på miljöskydd och alternativa energikällor kommer i kläm, liksom förbättringarna av bostadsmiljön och fritidsverksamheten. Vad gör socialdemokraterna då?

Skrytvalsen

Det finns det ingen som vet, för SAP-ledningen förnekar i det längsta att det kan gå så. I stället målar den socialdemokratiska regeringen fortfarande upp en idyllisk bild av ett Sverige på rätt kurs, om än i något mindre bjärta färger än under valrörelsen!

Ända till i februari 1985 förnekade finansminister Kjell-Olof Feldt att det över huvud taget skulle bli någon regelrätt konjunkturnedgång. Senare modifierade han sig på den punkten och började i våras att tala om en ’konjunkturavmattning’ någon gång i början av 1986. Men under hela perioden fram till valdagen vidhöll Feldt att om bara han och Olof Palme fick förnyat förtroende att skynda vidare på den ’tredje vägen’ skulle det bli möjligt att under den kommande mandatperioden trygga både välfärden och en positiv inkomstutveckling. Länkarna i argumentationskedjan var följande positiva förbättringar som socialdemokraterna genomfört under sin treåriga regeringsperiod:

– En framgångsrik inflationsbekämpning har stärkt den svenska ekonomin och gör att vi även under en ’konjunkturavmattning’ kan hävda oss i den internationella konkurrensen.
– Den ’nya industripolitiken’ har minskat bidragen till förlustindustrier och krisbranscher och i stället stimulerat ’mer utvecklingsbara delar av näringslivet’.
– Devalveringen hösten 1982 har medfört ett ’kraftigt nivålyft för exporten’.
-’Utvecklingen mot ständigt stigande budgetunderskott har brutits och underskottet har bringats ned väsentligt.’
– ’En industriell expansion har inletts med kraftigt ökande lönsamhet, produktion och investeringar.’

Detta, förklarade regeringen, visar klart att den ’tredje vägens’ ekonomiska politik varit rätt utformad för att stegvis föra den svenska ekonomin i riktning mot full sysselsättning och ekonomisk jämvikt, och med bevarad välfärd. (3)

Denna ljusa framställning kom stundom under valrörelsen att benämnas skrytvalsen. Och det med rätta, för man kan för varje durstrof i skrytvalsen också finna en mer verklighetsanknuten variant i moll…

Sprängt pristak

Till de mer iögonfallande misslyckandena hör regeringens ’prispress’. Regeringens inflationsmål för 1984 på 4 procent blev i stället 8,2 procent! Årets mål på 3 procent har redan passerats.

Det finns inga övertygande tecken på att regeringen lyckats ens dra ned inflationstakten. Under de tre senaste åren har inflationen i maj månad stigit på följande sätt sedan föregående år:

– Maj 1983: 7,6 procent
– Maj 1984: 7,9 procent
– Maj 1985: 8,4 procent.

Inflationsbekämpningen har misslyckats -även om man tar hänsyn till att priserna ’normalt’ stiger extra mycket i högkonjunktur.

Lönerna – och särskilt då lönerna för industriarbetare och lägre tjänstemän – har tilldelats hela skulden för inflationen. Men hur fel denna ständigt upprepade tes är framgår helt klart om man undersöker sambandet mellan löntagarnas löner och inflationen och andra ekonomiska faktorer.(4) De verkliga bovarna bakom inflationen är företagen som höjt sina priser för att öka vinsterna, regeringen som höjt mervärdeskatten och annat för att betala statens skuldräntor till de rika samt priserna på importerade varor som ökat extra mycket genom chockdevalveringen hösten 1982. Men mot dessas prishöjare är regeringen totalt kraftlös. Resultatet kan naturligtvis då bara bli ett – inflationen fortsätter att vara hög.

Det enda bestående resultatet av den uppreklamerade inflationsbekämpningen är regeringens unika ’bedrift’ att – mitt under en högkonjunktur – lyckas sänka realinkomsterna för vanliga arbetarfamiljer.

’Jobb på 90-talet’

Den ’nya industripolitiken’ har skapat bättre förutsättningar för framtiden genom att krisbranscherna ’sanerats’ – det vill säga folk har avskedats i tusental och bankerna har fått miljardtals kronor i ersättning. Nu skall staten i stället satsa på ’framtidsföretag’ heter det – företag som ’kommer att klara konjunkturavmattningen bättre’. Det är möjligt, men långtifrån säkert, att just de företag som 1977 till 1982 var krisföretag kommer att klara nästa lågkonjunktur bättre.

Men nya ’strukturproblem’ står hursomhelst för dörren. Redan 1982 skrev Industridepartementet: ’Den strukturomvandling inom industrin som kan förutses ske under 1980-talet kommer i hög grad att ske i orter som domineras av enstaka arbetsställen’. ’Det finns i dag inemot 200 orter som helt domineras av en bransch och i åtskilliga av dessa förestår stora personalförändringar [läs personalminskningar]. Många av dessa orter har också ett så isolerat läge att annan sysselsättning för arbetskraften inte kan erbjudas inom rimligt pendelavstånd.’

Konjunkturuppgången har – med en del undantag som Uddevallavarvet och stålverken i Fagersta och Avesta – dolt dessa problem för stunden. Nu står de emellertid återigen för dörren. Och det enda regeringen har att komma med är löften om framtidssatsningar. Industriminister Thage G Peterson kunde nyligen ge Bergslagenborna beskedet att regeringens åtgärder inför Avesta ABs planerade avsked av många hundra arbetare ’kommer att bära frukt först i mitten på 90-talet’. Bergslagens 18-åringar skall få jobb när de börjar närma sig 30-årsåldern! Bara detta exempel visar att regeringens ’nya industripolitik’ inte kommer att hjälpa under den lågkonjunktur vi nu står inför.

Ökad export

Till socialdemokraternas framgångar hör ’nivålyftet för exporten’, även om de naturligtvis gärna också överdriver resultatet. Exporten har sedan 1982 ökat med drygt 20 procent. Det är bättre än de 14 procent som exporten ökade med under förra konjunkturuppgången, men att man med dessa extra 6 procent skulle ha lagt sig på en ’ny nivå’ torde vara svårt att bevisa.

Starka exportföretag ligger naturligtvis bra till – när konjunkturen går uppåt internationellt. Finns det också starka fackföreningar, kan även arbetarna dra nytta av situationen. Går däremot facket i finansministerns strypkoppel tillfaller vinsterna bara ägarna och de höginkomsttagare som förmått ta för sig.

När den internationella konjunkturen vänder kan ett mycket stort exportberoende däremot bli en förbannelse. Ett litet räkneexempel för att visa detta:

Exporten svarade 1976 för 27 procent av den samlade produktionen av varor och tjänster i det svenska samhället (BNP). En minskning av exporten med 5 procent innebar då att BNP minskade 1.4 procent. I dag svarar exporten för 36 procent av BNP. Fem procents minskning av exporten betyder idag att BNP minskar med 1,8 procent. Skillnaden mellan minus l,4 procent och minus 1.8 procent kan tyckas liten. Men den kan omräknas till ungefär 20 000 jobb!

Satsningen på exportföretagen har inte bara gett miljardvinster (som denna gång enbart tillfallit ägarna och de högre tjänstemännen). Den har också gjort svensk ekonomi känsligare för en internationell konjunkturnedgång. ’Nivålyftet för exporten’ kan sålunda under den kommande perioden också visa sig ha en verkligt kostsam baksida.

Mer svångrem, mindre svängrum

Också när det gäller budgetunderskottet har den socialdemokratiska regeringen kunnat inhösta vissa framgångar. Det har minskat från 83 miljarder 1982 till 70 miljarder i år. Denna bantning har naturligtvis positiva följder. Men återigen har medaljen en baksida. Det är nämligen arbetarna och låginkomsttagarna som fått betala det minskade budgetunderskottet med skattehöjningar och sämre social service. Skattehöjningarna har bidragit till sänkt realinkomst. Det betyder i sin tur mindre köpkraft, mindre produktion för den del av svensk industri som producerar för hemmamarknaden, och mindre försäljning för handeln. Den del av svenskt näringsliv som är inriktad på hemmamarknaden har helt enkelt ett sämre utgångsläge inför den kommande lågkonjunkturen än vad den hade inför den förra konjunkturnedgången. Minskningen av budgetunderskottet har dessutom också minskat den offentliga sektorns betydelse. Denna sektor av den svenska ekonomin har vid varje lågkonjunktur haft en bromsande effekt, så att nedgången inom det privata näringslivet inte slagit fullt igenom inom ekonomin i dess helhet. Det är faktiskt förekomsten av en stor offentlig sektor som är en viktig orsak till att lågkonjunkturerna under 70- och 80-talen inte utvecklats till regelrätta depressioner som i 20- och 30-talens Sverige då arbetslösheten uppgick till flera tiotal procent.

Denna ’bromskloss på krisen’ som utgörs av den offentliga sektorns verksamhet har minskat från 36.3 procent av BNP 1980 till 31,6 procent 1985. Den minskningen betyder att nedgången inom det privata näringslivet under den kommande lågkonjunkturen får ett större genomslag på hela ekonomin. Därmed ökar risken för att till exempel arbetslösheten skall öka ännu mycket kraftigare än förra gången. Budgetbesparingarna kan under rådande villkor leda till att det enda som uppnås är en omfördelning av de offentliga utgifterna – från kostnader för fasta jobb till kostnader för arbetslöshet!

Myten att vinster = jobb

Pärlan, till sist. bland de påstådda socialdemokratiska framgångarna är den så ’positivt kraftigt ökade lönsamheten’. Och visst har lönsamheten ökat…

Vinstexplosionen har gjort att företagen i juli 1985 hade 270 miljoner kronor i sina kassakistor. Bankerna och andra finansföretag har en sammanlagd förmögenhet på 300 miljarder kronor. Innan den dåvarande borgerliga regeringen 1976 inledde den omfördelningspolitik som socialdemokraterna sedan fortsatt och intensifierat, hade företagen 35 miljarder och bankerna med flera finansföretag 75 miljarder. Deras förmögenhet är nu sammanlagt 460 miljarder större!

Låt oss granska de argument som ser detta som positivt med hänvisning till att höga vinster och stora reserver ger många nya jobb. När konjunkturen vänder nedåt minskar efterfrågan på företagens produkter. Behovet av arbetskraft minskar. När efterfrågan minskar och möjligheterna att sälja , de framställda produkterna med en tillräckligt god profitmarginal också de minskar – ter sig nyinvesteringar mindre lockande. Kommer företagen då ändå att ta av sina miljarder i kassakistorna för att hålla sysselsättningen uppe, fast efterfrågan och produktion dalar? Kort sagt: kommer företagen att visa ’samhällsansvar inför krisen eller kommer de att satsa sina miljarder på mer lönande spekulation? Den socialdemokratiska politiken bygger på det förra antagandet.

Med den jättelika omfördelning som socialdemokratisk politik har medfört har företagen och de rika i samhället fått ännu mycket större resurser och ’svängrum’. Om man inte skall börja tala i konspirativa termer måste man utgå ifrån att de socialdemokratiska ekonomerna och politikerna här förutsätter att den privata företagsamheten skall använda sin makt och sina resurser så att även socialdemokratins nuvarande och potentiella väljare gynnas. Infrias inte denna förhoppning faller socialdemokratins ekonomiska politik samman och SAP går emot en parlamentarisk självstympning.

Kjell-Olof Feldt har nyligen uttryckt ungefär denna tanke i vad som rubricerades som en duell med folkpartiets Bengt Westerberg, men som i stället utvecklade sig till ett fredligt samtal i utpräglad samförståndsanda (Veckans Affärer1985-39):

’Vi står inför ett vägval eller sanningens minut för den tredje vägens politik, som Olof Palme uttryckt det. Om vi inte under de närmaste ett till två åren klarar av att slutgiltigt besegra inflationen och få ned kostnadsstegringarna till de nivåer vi har talat om. ja då har den tredje vägens, eller den svenska vägens, politik misslyckats. Då återstår bara den väg som många andra länder tvingats gå. dvs hård åtstramning och en mycket stor del av befolkningen i AMS-jobb och beredskapsarbeten. Kan vi inte lösa problemen med inkomstbildningen och uppfylla kraven på konkurrenskraft och effektivitet. ja då kan vi inte heller driva en politik som avviker från de övriga industriländernas. Eller så kan vi driva iväg med fortsatta underskott, expansion och inflation till dess att det brakar ihop på annat sätt.’

Låga löner för att dra ned kostnadsstegringen, gynnsamma villkor för företagen och tillit till att de utnyttjar allt detta till produktiva investeringar – det är alltså den hypotes som hela den ’tredje vägens’ politik vilar på. Om denna hypotes visar sig felaktig – då slutar den ’tredje vägen’ vid ett stup!

Samhällsansvar?

Det finns verkligen inte mycket som talar för att företagarna kommer att motsvara finansministerns högt ställda förhoppningar:

– Samtidigt som storföretagarna predikade återhållsamhet och samhällsansvar för andra, höjde de sina egna löner med i genomsnitt 17 procent enbart under 1983.
– För att tjäna några hundra miljoner extra passade storföretagen på att spekulera ut miljarder ur landet och drev med det fram en chockhöjning av räntan i våras.
– Trots relativt sett sjunkande kostnader för arbetskraften har de svenska företagen höjt sina priser och blivit många miljarder rikare, samtidigt som inflationen hålls kvar på en hög nivå.

Aftonbladet kommenterade förra våren (22.5. 1985) fakta som dessa i följande ordalag:
– En del företag har enligt SAF-tidningen höjt sina priser så mycket att de håller på att helt prissätta sig ur marknaden. Andra har spekulerat i att kunna göra stora, snabba
pengar på valutaspekulationer. – Kortsiktiga vinster som undergräver möjligheten till långsiktig lönsamhet är ingen klok politik.

Nej, men det behövs nog starkare styrmedel än fromma förhoppningar och milda pekpinnar. om den ’tredje vägen” skall kunna bli det den utger sig för. Därmed ter sig utgångsläget mycket mörkt inför den kommande konjunkturnedgången.

’80-talets besvikelse’

Det främsta resultatet av den ’tredje vägens’ politik har varit att den ökat företagens och de rikas möjligheter att möta den kommande lågkonjunkturen på sitt sätt. De olycksbådande molnen hopar sig och med dem risken för att den kommande lågkonjunkturen – enligt mönster av den förra -kommer att leda till en ytterligare minskning av realinkomsten för en vanlig arbetarfamilj, med cirka 10 000 kronor. Risken kvarstår att den öppna och dolda arbetslösheten kommer att nå nya rekordhöjder på uppemot 700 000 personer. Hotet består om att budgetunderskottet kommer att växa till mer än 700 miljarder.

Detta om man följer mönstret från den föregående internationella lågkonjunkturen. Blir lågkonjunkturen nu ännu värre kan siffrorna försämras i motsvarande grad. Allt om den påbörjade politiken kommer att fullföljas. ’Det absolut grundläggande är att återföra Sverige till ekonomisk balans med bevarad sysselsättning’, konstaterar Kjell-Olof Feldt (i Veckans Affärer 1985:21). ’Misslyckas vi med det finns bara en väg. Det är Adelsohns recept… och då får vi också den höga arbetslöshet man har runt omkring oss.’ Om finansministerns förhoppningar skulle komma på, skam – ja, då ger han helt enkelt upp.

Vi minns författaren Karl Vennbergs ord om att 1980-talet i mycket skulle handla om hur vänstern förmådde hantera sin besvikelse. Inför det perspektiv vi här målat upp skulle detta kunna omformuleras till: Mycket av det fortsatta 1980-talet kommer att handla om hur dagens socialdemokratiska väljare kommer att hantera sin besvikelse.

Alla de som med sin röst för socialdemokratin velat välja solidaritetens, jämlikhetens och välfärdens samhälle – vart tar de vägen när ’tredje vägen’ når fram till sin politiska ättestupa? Det är den fråga så stora delar som möjligt av svensk arbetarrörelse nu måste ställa – och försöka besvara i en bred dialog och nya organisationssträvanden.

I land efter land i Västeuropa har missnöjda arbetarväljare vänt ryggen åt sina tidigare partier. I flera fall har det också skett strömhopp från fackliga organisationer. Att det i dagens Spanien finns fler arbetslösa än fackligt organiserade hör i högsta grad samman med det spanska socialistpartiets politik i regeringsställning och fackliga ledares följsamhet mot denna. Desperata protester, som förstörelsen av det lokala franska socialistpartiets partikontor på sina håll i Lorraine-provinsens ståldistrikt, är bara toppen på ett isberg av missnöje och tröstlöshet. Vad säger att den svenska arbetarrörelsen skulle förskonas från en – efter svenska förhållanden -motsvarande utveckling.

I en intervju i Internationalen (6.6.1985) uttrycker Åke Söderberg – ordförande för Statsanställdas avdelning 4013 i Uppland och kommunstyrelseledamot för (s) i Östhammar – hur mycket ont blod regeringens sparpaket och familjepolitik väckt ute i partiorganisationer och fackföreningar:

’Politiken blir alltmer underlig. Det finns inget trovärdigt alternativ. Röstar man på vpk blir det (också) på en socialdemokratisk politik. Samma sak med det borgerliga blocket. Röstar man på folkpartiet eller centern blir det moderat politik man får. Resultatet blir då givet att fler och fler kommer att rösta blankt.’

Och så drar Åke Söderberg en missriktad slutsats av sitt resonemang. Inte så att den skulle vara oförståelig. Men när Söderberg och hans avdelningskamrater motionerade till Statsanställdas förbundskongress om att förbundet skulle lämna LO för att förbättra samordningen bland de offentliganställda – då slår det snett. Ett bättre alternativ är ju en skärpt kamp inom LO för en förändrad facklig politik och en samordnad opposition med andra LO-anställda. både bland industrins och den sociala servicesektorns folk.

Om det är denna typ av stämningar som börjar växa fram i dag – och Söderberg och avdelning 4013 är långtifrån ensamma – då kan man bara fantisera om var svensk arbetarrörelse kommer att hamna om tre år, när den skall göra bokslut över valet 1988!

Kanske ser en Stig Malm – från sin upphöjda utsiktspunkt och med sina samhällslojaliteter – lika lite som Kjell-Olof Feldt något som helst alternativ till den förda kursen. Sedan må den bära eller brista. Men när han bannar sina LO-medlemmar för att de vill använda sin fackliga organisering till att värna om köpkraft och sysselsättning i aktiv kamp, då är det fråga om facklig självmordspolitik. LO-medlemmar, som blir kallade ’motparter för att de går ut i öppen lönekamp,(5) kanske tar Malm på orden och konstaterar att ’tja, om det är så, då får vi väl se oss om efter en annan organisation’.
Så börjar avlövningen av en av världens organisatoriskt sett starkaste fackföreningsrörelser. Spåren från andra länder förskräcker.

Det socialistiska alternativet byggs i vardagen

Vi tror oss i det tidigare ha visat att den ’tredje vägens’ politik i stället för att leda oss mot full sysselsättning och bevarad välfärd riskerar att alltmer undergräva båda. Då faller också grundpelaren i socialdemokraternas hela argumentation mot moderaternas krav på systemskifte.

Om det visar sig att socialdemokratins ekonomiska system inte kan säkra välfärdssystemet. så kommer följande fråga alltmer att ställas: Skall vi skrota det nuvarande välfärdssystemet för att bevara samma ekonomiska kurs – eller skall vi pröva ett nytt ekonomiskt system för att kunna rädda och förbättra välfärden?

I och med att socialdemokratin omgett sin ekonomiska politik med ett ljust ideologiskt skimmer – alstrat ur honnörsord som ’solidaritet’. ’gemenskap’ och ’ansvar – kommer den tredje vägens politiska ättestupa att ge nyliberalerna en stark draghjälp i deras offensiv mot arbetarrörelsens grundvärderingar och ambitioner.

Hade socialdemokratin beskrivit den ’tredje vägen’ som exakt vad den är – ett försök att föra en lite mera moderat åtstramningspolitik inom de givna kapitalistiska ramarna – så hade man å andra sidan, med sitt misslyckande, gett näring åt dem av oss som så fort som möjligt vill byta ekonomiskt system. För detta är ju den enda solidariska och medmänskliga lösningen på den motsättning som socialdemokratin målar upp i sin praktiska politik: ett socialistiskt alternativ för att bevara och utveckla välfärden. Det är ett opinions- och organisationsarbete mot strömmen – i massmedia och inom det politiska och fackliga etablissemanget. Men det har styrkan att bygga på förhållanden i människornas vardag – och en ökande medvetenhet om roten till dessa förhållanden.

Vardagen efter valdagen

Drygt en månad efter valdagen hade massmedia återhämtat sig och återvände till vardagen från valrörelsens glättade journalistik. Den skrämmande siffran på en halv miljon socialhjälpstagare blev förstasides-stoff. Socialminister Gertrud Sigurdsen fick kalla fötter och lät snabbt inkalla en ”analysgrupp’ – för att gå igenom redan befintligt utredningsmaterial och. ’om så skulle behövas’, komplettera det med lite stickprovsundersökningar … Redan det är ett halvt erkännande av att man undanhållit existerande brännbart stoff från valdebatten. För Gertrud Sigurdsen visste förstås långt före slutet av oktober att siffrorna på socialhjälpstagare höll på att skena i väg alldeles förskräckligt och att många kommuner våndades inför problemet hur man skulle kunna komma åt ökningstakten.

Socialdemokraterna lusläste alla moderaternas valutredningar – och det med rätta -för att kunna slå larm om deras brutala nedskärningsplaner. Men moderatutredningen om ’Den nya fattigdomen’ från 1984 – som faktiskt pekade på att 400 000 barnfamiljer hamnat under konsumentverkets normer -missade man. Olof Palme slingrade sig i valdebatterna undan med det ganska ynkliga konstaterandet ’att ökningstakten höll på att minska’. Man kan undra hur många av dessa hundratusentals socialhjälpstagare som helhjärtat röstade för den ’tredje vägen? Det är i denna trista verklighet som det socialistiska alternativet måste mejslas fram. De som instinktivt känner att utvecklingen går på tok, att det är galet att folk som inte gjort ett ärligt dagsverke i hela sitt liv bara skall kunna fly fältet med sina miljoner och åter miljoner, att det är vanvettigt att det skapas tusentals nya jobb för välbeställda toppbyråkrater samtidigt som tiotusentals arbetstillfällen slaktas för vanligt folk – de kommer inte att nöja sig med politisk retorik! De kommer att söka sig egna vägar ut ur den etablerade politikens rävgryt. En del kommer kanske att ’stånga sina pannor blodiga och misströsta. Andra kommer att söka sig fram till den ljusstrimma som för dem ut i fria luften, och genom sitt exempel visa vägen för åter andra.

För oss många organiserade och oorganiserade socialister som fortfarande har hjärtat till vänster finns det en enorm omedelbar livsuppgift. Vi som deltar i opinionsbildningen på arbetsplatser och i bostadsområden eller har tillgång till tidningsspalter och tidskriftssidor måste samordna vårt arbete för att vrida arbetarrörelsen på ny kurs.

Det handlar inte – som många av VPKs för – och eftervalsdebattörer trott – om att finna de mest gångbara argumenten för en ’realistisk’ kompromisslinje kring en modifierad regeringspolitik. Med den linjen försätter sig VPK inte alls i ett bättre styrkeläge, som det framställts, utan hamnar i en renodlad utpressningssituation och blir ett ständigt offer för (s)-ledningens hot om att frånta VPK dess ’parlamentariska immunitet’. Nej, det socialistiska alternativet grundläggs i vardagen och det ges sin näring i vår ständiga ’låginkomstutredning i folkhemmet’.

Per Holmberg – ansvarig för 60-talets låginkomstutredning – har lagt fram förslag om en ny sådan undersökning i socialhjälpsdebattens kölvatten. Men väl medveten om riskerna för att en sådan utredning förflackas – om den inte rent av amputeras som hans egen utredning, när den blev allt för politiskt obekväm – skickar han med några ord på vägen (Aftonbladet 2.11.1985):

’Tillsättandet av en ny låginkomstutredning förutsätter politiskt mod, innebärande att fördelningsfrågorna återigen ges hög prioritet. Det innebär samtidigt att den klara tendensen sedan 70-talets början runtom i samhället att tolerera och acceptera vidgade inkomstklyftor, stegrad arbetslöshet och ökad social utslagning avbryts och medvetet motarbetas. Jag är övertygad om att de senaste årens modlöshet och pessimism inom svensk arbetarrörelse – liksom hos den borgerliga vänstern – därmed kommer an brytas.’

Tyvärr är det just därför som denna låginkomstutredning aldrig kommer att tillsättas av (s)-ledningen utan problemet plöjas ner i en ’analysgrupp’ från socialdepartementet – eller vilka departement som nu kan ha behov av att kanalisera människornas oro tillbaka in i det politiska rävgrytet.

Som av en händelse har också Olof Palme i dagarna börjat tala om en syneförrättning ’på fältet’. I en stort uppslagen intervju med (s)-högerns ideolog Berndt Ahlqvist förklarar han att det nu (!) är dags för det socialdemokratiska partiet att ute på fältet göra en grundlig ’syneförrättning’ just i syfte att ta ’reda på hur det verkligen är’ och vilka förändringar som människorna vill ha.

– ’Men’, undrar Berndt Ahlqvist, ’hur skall den ”syneförrättningen” praktiskt genomföras?’
– ’Det återstår att se,’ menar Palme. Vi ska nu fortsätta att diskutera det här och se vilka vägar som är praktiskt framkomliga.’
Ahlqvist invänder: ’Det låter ju lite märkligt att ett stort parti som det socialdemokratiska med sin djupa förankring i folkdjupet ska behöva vidta speciella åtgärder för att ta reda på ”hur det är”. Partiet borde ju mer eller mindre automatiskt vara engagerat i en ständigt pågående ”syneförrättning”.’
– ’Joo, det är det naturligtvis också, men samtidigt måste vi bekänna att våra känselspröt inte varit perfekta. En hel del viktiga underströmmar i folkdjupet har helt enkelt undgått oss därför att partiarbetet på olika plan har varit behäftat med brister. Det där ska vi nu ändra på genom att förnya partiorganisationernas arbete’ (Östra Småland, 9.11.1985) .

Och så var vi då tillbaka i problemet med grundorganisationernas skavanker. Risken är att antalet socialhjälpstagare kommer att växa till 600 000 innan (s)-ledningen lyckas ta ett enda steg för att häva den bristen. Det troliga är att klyftan efter hand kommer att fördjupas inom den socialdemokratiska rörelsen och väljarkåren mellan dem som framträder som det alltmer klassuppdelade samhällets förvaltare och dem som vill söka en annan kurs byggd på den svenska arbetarrörelsens bästa traditioner.

Det är en oundviklig process. Ju snabbare och djupare den går. desto bättre. Ju fler som kan räddas undan den socialdemokratiska ’tredje vägens’ resa mot avgrunden, desto större chans att den borgerliga anstormningen stoppas. Om denna långa artikel något lite kunnat bidra till den processen så har den tjänat sitt syfte – åtminstone i våra ögon.

Tom Gustafsson & Sten Ljunggren

Noter
l. För den som söker exakta referenser är siffrorna för utvecklingen av den disponibla inkomsten hämtade från Konsumentverkets tidning Råd och Rön (1985:5). Utvecklingen av arbetslösheten framgår av Meddelanden från Arbetsmarknadsstyrelsens utredningsenhet. Jämförelsen mellan olika befolkningsgruppers realinkomster kan hämtas ur Arbetsmarknadsstyrelsens tidning Arbetsmarknaden samt aktuell lönestatistik från Statistiska Centralbyrån och Landsorganisationen. Omfördelningen framgår ur officiellt material från Statistiska Centralbyrån och Finansdepartementet. Effekterna av statsbudgetens åtstramning slutligen kan utläsas ur Konjunkturinstitutets rapportKonjunkturläget Januari 1985.
2. Bland de dolt arbetslösa inräknas här människor i ’arbetsmarknadspolitiska åtgärder’ (till exempel omskolning och beredskapsarbeten), ’latent arbetslösa’ (personer som inte sökt arbete, men skulle velat och kunnat arbeta) samt ’partiellt arbetslösa’ (människor som arbetade mindre än 35 timmar, men skulle ha velat arbeta heltid).
3. Citaten om den ’tredje vägen’ är från regeringens budget, januari 1985. och kompletteringspropositionen från april 1985.
4. Se Löneökningarna – Roten till allt ont? En undersökning av de etablerade sanningarna om löneökningarnas skadegörelse. av Sten Ljunggren
5. Svenska Dagbladet. 6 augusti 1985.
6. Citerat från Industridepartementets Industri och industripolitik 1982.

Den peruanska regeringen, oligarkin och de utsugna

Det råder stor förvirring inom vänstern huruvida denna regering är anti-oligarkisk eller inte. Den abstrakta karaktären av uttrycket ”oligarki” bidrar till denna förvirring. Om man i vårt land med oligarki menar bomulls- och sockersektorn eller sierrans caciquism(1), kan man säga att regeringen är anti-oligarkisk. Men om man med oligarki menar en intressegrupps regering, kan man inte kalla juntan anti-oligarkisk. Vi bör snarare säga att den representerar den ”nya oligarkin”, som ersätter den ”gamla oligarkin” och till stor del till och med suger upp den senare, införlivar den med sig själv med dess samtycke eller med våld.

Peru, imperialismens halvkoloni

Vårt land har varit och är fortfarande USA-imperialismens halvkoloni: imperialismen i sin klassiska form karakteriserades av att den motsatte sig de underutvecklade ländernas kapitalistiska utveckling, höll dem kvar i deras roll som råvaruproducenter och importörer av industriprodukter; Latinamerika var ”en råvarukälla” som kompletterade ”industriländerna” inom en imperialistisk ekonomis ramar. I detta sammanhang var imperialismens huvudsakliga allierade i vårt land ägarna av socker- och bomullsodlingarna, sierrans caciquer, exploatörerna, importörerna, exportörerna och de med dessa sektorer förbundna bankerna, dvs. de grupper som hade intresse av att kvarhålla vårt land i underutveckling.

Oligarki och industriell bourgeoisie

Den industriella bourgeoisien som eftersträvade landets kapitalistiska utveckling var mycket svag. Trots detta ökade den industriella sektorns betydelse undan för undan. I själva verket förstod dels imperialistiska företag till sist att det var mycket mindre förmånligt för dem att sända råvarorna till utlandet, betala relativt höga löner till nordamerikanska arbetare och sedan på nytt skicka de färdiga produkterna till Peru, än att sätta upp egna fabriker i vårt land. Förutom närheten till råvarukällorna skulle de kunna utnyttja billig indiansk arbetskraft, betalad i sol,(a) och tillverka produkterna i samma land som de skulle säljas. Dels valde en del industriägare som måste importera råvarorna att etablera sig där, liksom ”monteringsindustrier” som på så sätt kunde dra sig undan skatter genom att få bilar och annat levererat till sig i lösa delar.

Men å andra sidan utökar den ”gamla oligarkins” familjer sin aktivitet och inriktar den på industrisektorn på ett mer eller mindre generaliserat sätt: namn som Aspilliaga, De La Piedra, Pardo och Prado börjar dyka upp i fabrikationsindustrin.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.