Författararkiv: Hugo Blanco

Intervju med Hector Béjar, Ricardo Gadéa och Hugo Blanco

Denna intervju består av en sammanställning av nyligen givna svar från tre peruanska revolutionära ledare. Den är av intresse för den som följer den diskussion som står på dagordningen inom Latinamerikas avantgarde angående problem som gerillakrigets roll, dess förhållande till skapandet av ett kämpande revolutionärt parti, den yttersta vänsterns olika tendenser, de nya bolivianska och peruanska regimernas karaktär och kubanernas inställning till dessa regimer.

Frågorna ställdes till Hector Béjar och Ricardo Gadéa, som avtjänade sina straff i fängelset i Luringaucho och till Hugo Blanco som avtjänade sitt på El Fronton, före den färska amnestin. Intervjuaren har ordnat svaren för att få fram en diskussion, som de tre politiska fångarna gärna hade deltagit i, för att få tillfälle att gå i polemik eller åtminstone att föra diskussionen vidare.

Hector Béjar har skrivit en artikel som nu cirkulerar och som fick Casa de las Americas pris 1969: PERU 65, anteckningar från en gerillaerfarenhet (Rabén & Sjögren Temo-pocket 1970). Han företräder E.L.N.:s inställning (Ejército de Liberacion Nacional – Nationella Befrielsearmén).

Ricardo Gadéa talar i M.I.R.:s namn (Movimiento de Izquierda Revolucionaria – Revolutionära Vänsterrörelsen). Liksom Béjar deltog han i gerillakampen 1965.

Hugo Blanco, som nådde världsberömmelse i 60-talets första stora bonderesning, är ledande i F.I.R. (Frente de Izquierda Revolucionaria – Revolutionära Vänsterfronten), den peruanska sektionen av Fjärde Internationalen.

Hänvisningen till Fidel Castro i en av frågorna gäller ett tal hållet av den kubanske ledaren i sockerraffinaderiet Antonio Guiteras i Puerto Padre (Orienteprovinsen) den 14 juli 1969 i vilket han säger att ”om en verklig revolution utvecklas i Peru – även om dess ledare är militärer – kommer Kuba att försvara denna revolution”. Om möjligheten av en sådan händelse i Peru slår Castro fast: ”resultatet av en sådan process kan bli att den fortsätter att gå framåt och den kan slutligen nå en fullständig seger…”.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.

Den peruanska regeringen, oligarkin och de utsugna

Det råder stor förvirring inom vänstern huruvida denna regering är anti-oligarkisk eller inte. Den abstrakta karaktären av uttrycket ”oligarki” bidrar till denna förvirring. Om man i vårt land med oligarki menar bomulls- och sockersektorn eller sierrans caciquism(1), kan man säga att regeringen är anti-oligarkisk. Men om man med oligarki menar en intressegrupps regering, kan man inte kalla juntan anti-oligarkisk. Vi bör snarare säga att den representerar den ”nya oligarkin”, som ersätter den ”gamla oligarkin” och till stor del till och med suger upp den senare, införlivar den med sig själv med dess samtycke eller med våld.

Peru, imperialismens halvkoloni

Vårt land har varit och är fortfarande USA-imperialismens halvkoloni: imperialismen i sin klassiska form karakteriserades av att den motsatte sig de underutvecklade ländernas kapitalistiska utveckling, höll dem kvar i deras roll som råvaruproducenter och importörer av industriprodukter; Latinamerika var ”en råvarukälla” som kompletterade ”industriländerna” inom en imperialistisk ekonomis ramar. I detta sammanhang var imperialismens huvudsakliga allierade i vårt land ägarna av socker- och bomullsodlingarna, sierrans caciquer, exploatörerna, importörerna, exportörerna och de med dessa sektorer förbundna bankerna, dvs. de grupper som hade intresse av att kvarhålla vårt land i underutveckling.

Oligarki och industriell bourgeoisie

Den industriella bourgeoisien som eftersträvade landets kapitalistiska utveckling var mycket svag. Trots detta ökade den industriella sektorns betydelse undan för undan. I själva verket förstod dels imperialistiska företag till sist att det var mycket mindre förmånligt för dem att sända råvarorna till utlandet, betala relativt höga löner till nordamerikanska arbetare och sedan på nytt skicka de färdiga produkterna till Peru, än att sätta upp egna fabriker i vårt land. Förutom närheten till råvarukällorna skulle de kunna utnyttja billig indiansk arbetskraft, betalad i sol,(a) och tillverka produkterna i samma land som de skulle säljas. Dels valde en del industriägare som måste importera råvarorna att etablera sig där, liksom ”monteringsindustrier” som på så sätt kunde dra sig undan skatter genom att få bilar och annat levererat till sig i lösa delar.

Men å andra sidan utökar den ”gamla oligarkins” familjer sin aktivitet och inriktar den på industrisektorn på ett mer eller mindre generaliserat sätt: namn som Aspilliaga, De La Piedra, Pardo och Prado börjar dyka upp i fabrikationsindustrin.

Läs hela artikeln i Röda Häften nr 13/14, 1972.