Författararkiv: Lars Fredriksson

Portugal, socialdemokratin och den svenska revolutionen

Utvecklingen sedan april 1974 i Portugal, liksom utvecklingen på hela den iberiska halvön, bekräftar på ett dramatiskt sätt den bärande tesen i den politiska resolution som antogs vid Fjärde Internationalens 10:e världskongress: Efter att i drygt 20 år haft sitt centrum i de koloniala och halvkoloniala länderna har världsrevolutionen också fått ett uppsving i de imperialistiska staterna. Från att ha varit relativt väl integrerad i olika klassamarbetsformer under efterkrigstiden har arbetarkampen i Europa utvecklats i allt snabbare takt sedan 60-talets slut. I ett flertal av Europas länder står idag förrevolutionära kriser på dagordningen.

Efter den kinesiska revolutionen upplevde vi revolutionära situationer och explosiva strider i en rad imperialistiskt dominerade länder: Korea, Algeriet, Kuba, Vietnam…

Klasstriderna i dessa länder tog sig formen av ett befrielsekrig, som en kamp mellan befrielse- styrkor och imperialistiska inkräktare. Kampen ställde därför inte ohöljt frågorna i klass- mässiga termer, dvs som en kamp mellan socialism och kapitalism. Klassinnehållet i vietna- mesernas befrielsekamp var t ex under en lång period inte uppenbar för många av dem som solidariserade sig med deras kamp. Också FNL/PRR var mycket försiktiga och lade utåt sett oftast inga klassmässiga synpunkter på sin kamp, något som den svenska solidaritetsrörelsen – DFFG – gjorde en dygd av. De som här i Sverige talade om socialism i Vietnam – t ex trotskisterna – försökte DFFG till och med utestänga från solidaritetsarbetet trots att också de ansåg att det breda solidaritetsarbetet måste ske utifrån paroller som inte krävde ett ställnings- tagande för socialismen. I dag finns det dock ingen som tvivlar på vad vietnamesernas kamp hela tiden ytterst har gällt: För en förening med DRV; för ett socialistiskt Vietnam.

Vår solidaritet med kampen i de imperialistiskt dominerade länderna hade under denna period liksom idag en speciell betydelse. Vietnamesernas kamp var för oss ett heroiskt bevis på möj- ligheten att besegra imperialismen. Men de erfarenheter vi drog av befrielsestyrkornas strider hade en begränsad tillämpbarhet på den svenska klasskampen. Vietnamesernas kamp sågs som ett föredöme utan att dess former tillät oss dra direkta paralleller med situationen i Sverige.

Idag, när en explosiv kamp mot kapitalismen och imperialismen fördjupas också i Europa, med en förrevolutionär kris i Portugal och upptakten till en likartad utveckling i Spanien, Italien och kanske också Frankrike, ställs vi inför en ny situation i minst två avseenden:

För det första kommer solidaritetens omfång såväl som dess former att fördjupas och förnyas. Orsaken härtill är inte bara den geografiska närheten utan också den likartade ekonomiska, sociala och politiska strukturen. Många är de band som gör att det svenska folket och den svenska arbetarklassen noggrant kommer att följa utvecklingen i de sydeuropeiska länderna. Vad gäller Spanien finns också en historisk tradition av solidaritet med den antifascistiska kampen. Den svenska fackföreningsrörelsen uppmanar och kommer i än högre grad att upp- mana till solidaritet med klassbröderna i Spanien – om än på ett stympat sätt. De olika svenska arbetarpartierna har eller kommer att finna broderorganisationer i de berörda länderna och här i Sverige mana till ett aktivt stöd för dessa organisationer. Det Socialdemokratiska partiet driver idag en insamling till sin spanska broderorganisation – PSOE – såväl inom partiet som inom fackföreningsrörelsen (att insamlingen rubriceras ”För Spaniens folk” visar på SAP:s falska sätt att utveckla solidariteten). Alla partier, inklusive de borgerliga, kommer att tvingas ta ställning till utvecklingen i södra Europa och allt efter den egna ideologin lyfta fram de förebildliga eller varnande exemplen från dessa länder. Debatten om utvecklingen i Spanien, Italien eller Frankrike kommer att i än högre grad än den gångna sommarens dis- kussioner om Portugal kunna bli en ”politisk fråga” i Sverige. Massmedia kommer att öka sin bevakning och med reportage analyser och sensationsmättade ”glimtar” försöka täcka upp utvecklingen.

Genom existensen av de multinationella företagen kommer informationen om strejker och ockupationer att snabbt sprida sig till arbetarna i Sverige. Därmed kommer frågan om en aktiv klassolidaritet att ställas mer konkret än under t ex den vietnamesiska befrielsekampen. Strejken vid LM i Spanien för en tid sedan och de svenska arbetarnas solidaritet med den är bara ett första exempel. Det nya uppsvinget i den europeiska arbetarkampen öppnar stora möjligheter för en bred och aktiv klassolidaritet och en ökad politisering av den svenska arbetarrörelsen.

För det andra kommer utvecklingen i södra Europa att konkret aktualisera frågan om den revolutionära strategin för kampen i de imperialistiska länderna. Kampen i Spanien Italien och Frankrike utspelar sig, liksom den i Portugal, med samma medverkande som i den svenska klasskampen: en traditionsrik arbetarrörelse med en organiserad fackföreningsrörelse, social- demokrater, traditionella kommunistpartier och en extremvänster. Kampen i dessa länder kommer att ge upphov till problemställningar som har direkt relevans för den svenska revolutionen och den ställer därför inte bara förnyade krav på vår solidaritet, utan ger oss också en rik erfarenhetskälla att ösa ur för arbetet i Sverige.

Om kampen ute i Europa i dag lägger grunden för en aktiv solidaritet och en nödvändig teoretisk diskussion så kan den i morgon vara den utlösande faktorn för en förrevolutionär eller revolutionär kris i Sverige. Ty det är endast i samband med en revolution i Europa som vi kan föreställa oss en revolutionär kris i Sverige.

Klasskampen i Portugal har öppnat den första ådern i Sydeuropas revolutionära källa. Det är en strid åder och frågan måsta ställas: vad i dagens Portugal är viktigt att diskutera och vinna klarhet i? Vad är relevant för den svenska revolutionen?

Vi tänker göra några anmärkningar kring fyra viktiga områden och problem som vi menar på ett slående sätt har illustrerats av den förrevolutionära krisen i Portugal:

  1. Arbetarklassens självständighet.
  2. Socialdemokratins och arbetarklassens enhet.
  3. Regeringsfrågan i den revolutionära strategin.
  4. Är det revolutionära masspartiet möjligt?

1. Arbetarklassens självständighet

Detta enkla med avgörande villkor för ett revolutionärt maktövertagande kan konkretiseras: Med självständighet avser vi arbetarklassens politiska och organisatoriska oberoende av borgarklassen; en självständighet som finner sitt organisatoriska uttryck i upprättandet av arbetarklassens egna maktorgan: fabriksråden, bostadskommittéerna, soldatråden, bonderåden och arbetarråden.

Historien har på det mest brutala sätt visat vilka katastrofala nederlag som följt i spåren på en politik som har övergivit denna tanke, för att i stället inleda ett samarbete med borgarklassen: Frankrike -36, Spanien 1936-39, Italien 1945-46, Indonesien 1966-67, Chile -73…

Ett av de mest utmärkande dragen i Portugal har varit den självorganisering som utvecklats bland arbetarna, bönderna och under hösten -75 också bland soldaterna. I en annan artikel i detta nummer gör Julieta Gomez en konkret genomgång av formerna för och utbredningen av denna självorganisering. Låt oss dock peka på några centrala punkter. De arbetar-, bonde- och bostadskommissioner som idag finns i Portugal har i de flesta fall uppkommit ”spontant” – dvs på arbetarnas och böndernas egna initiativ och utan disciplinerade ingripanden från de olika partierna.

Delvis har detta sin förklaring i den historiskt sett starka anarkosyndikalistiska traditionen inom den portugisiska såväl som spanska arbetarrörelsen – en tradition för vilken rådstanken är central. Den spanska revolutionen 1936 utgör det överväldigande exemplet på hur denna tanke materialiserades på den iberiska halvön.

En av revolutionens oundgängliga grunder är alltid massornas ”spontana” uppbrott från det gamla samhället och sökandet efter nya livsformer. Men spontanism är inte lika med revolution. Spontanismen kan också leda in i en återvändsgränd. Att självorganiseringen inte generaliserats och samordnats i Portugal beror i stor utsträckning på att de olika partierna saknat en förståelse för vad folkmaktsorganen representerade. I stället för att se arbetar- och bostadskommissionerna som potentiella representanter för hela arbetarklassens makt, som en framväxande parallellmakt i förhållande till den borgerliga staten, har partierna haft en tendens att manipulera med dem i egna snäva partiintressen.

MFA insåg som många andra självorganiseringens betydelse och i juli -75 lade de därför fram ett dokument – det s k vägledningsdokumentet – som avsåg att legalisera dessa s k folkmaktsorgan och förse dem med viss befogenheter. Men samtidigt ville dokumentet just frånta organen dess rådsfunktioner. Så skulle exempelvis inte partier få verka inom dess ramar och folkmaktsorganens uppgifter begränsades i huvudsak till lokal nivå. Något förslag om en allmän och centraliserad rådsstruktur innebar inte vägledningsdokumentet. Avsikten var helt enkelt att integrera självorganiseringen i MFA:s maktapparat och förhindra att en parallell- makt utvecklades.

Också Soares såg vilka potentiella möjligheter som fanns gömda i folkmaktsorganen … och skrämdes av dem. Det portugisiska socialistpartiet existerade inte som en politisk kraft under Caetanoregimen. Dess organiserade närvaro inom arbetarklassen är därför mycket svag. Partiet tillhör dessutom en tradition inom arbetarrörelsen som på det senaste halvseklet med ytterst få undantag ägnat frågan om rådsregeringar och självstyre något större intressen (diskussionerna inom det franska socialistpartiet under de senaste två åren utgör ett intressant undantag, som skapat intresse för socialistpartiet hos breda grupper av arbetarmilitanter).

Den portugisiska socialdemokratins strävan har istället hela tiden varit att ”stabilisera” den portugisiska situationen och upprätta en auktoritativ borgerligt demokratisk stat. Soares reaktion på de folkmaktsorgan som utvecklats i Portugal har därför varit direkt reaktionär. De var för honom ett tecken på anarki och upplösning av statens auktoritet – tecken som måste stävjas, även om detta inte kunde ske genom att SP uppmanade till en direkt mobilisering mot självorganiseringen.

Kommunistpartiets – PCP – hållning till folkmaktsorganen har hela tiden varit motsägelsefull. Dess strategiska inriktning på ministerposter och lokala myndigheter har gjort det oförmöget att förstå eller acceptera den revolutionära dynamiken hos dessa organ. Samtidigt har det, för att inte förlora sitt inflytande bland arbetarklassen och för att stärka sina positioner gentemot SP, tvingats till att aktivt arbeta i folkmaktsorganen. Men det har varit ett arbete som kännetecknats av stalinismens sedvanliga egoism och trångsynthet.

Också den revolutionära vänstern har långt ifrån förstått den centrala betydelsen av en enad klassorganisering. Så försökte t ex FUR under dominans av MES och PRP/BR att förvandla soldatorganiseringen SUV till sitt eget instrument (i konkurrens med kommunistpartiets soldatorganisering) istället för att omedelbart se fördelarna med en organisering som tjänade alla soldater.

Trots sina begränsningar och brister har självorganiseringen utgjort styrkan i den portugisiska revolutionen. Vi måste analysera erfarenheterna av den, inklusive dess begränsningar. Och vi måste se den inte bara i relation till det portugisiska samhället utan också i ljuset av vår kunskap om det samhälle vi själva verkar i.

Arbetarrörelsens olika traditioner i olika europeiska länder har medfört att förutsättningarna för framväxten av en rådsrörelse varierar från land till land. Vid en jämförelse mellan Sverige och förhållandena i södra Europa vill vi peka på två skillnader:

För det första den nästan totala frånvaron av en rådstradition inom den svenska arbetarrörelsen. Den svenska arbetarrörelsen kom mycket snabbt att hegemoniseras av socialdemokratin. Dess idétraditioner gick tillbaka till Lasalles ministersocialism och inte till Marx tankar om den revolutionära kommunens uppbyggnad. Endast under exceptionella förhållanden, som under strejkvågen 1917-18 och under inflytande av den ryska oktober- revolutionen och händelserna på kontinenten, kunde rådstanken överhuvudtaget vinna insteg i den svenska arbetarklassen och då i stympad form: potatisrevolutionen i Västervik, upproret på Seskarö, soldatorganiseringen i Stockholm. Men det fanns ingen stark organiserad del inom arbetarrörelsen som förmådde hålla den traditionen vid liv.

Det nybildade kommunistpartiet saknade en leninistisk tradition och kom mycket snabbt att inrangera sig under den framväxande sovjetbyråkratins vingar. Den syndikalistiska traditionen har alltid varit liten (även om den tidvis upplevt en uppgång) inom den svenska arbetarrörelsen. Idag är också den, med undantag av dess vänsterflygel, lika fast förankrad i den borgerliga demokratin som SAP. Under 70-talets strejker har dock vissa centrala element i rådstraditionen blivit aktuella genom att arbetarna valt stor-mötesformen för att knyta samman alla arbetare i kamp i en demokratisk beslutsform. SAP-ledningens hets mot stor- mötena, nu senast i samband med skogsarbetarstrejken, visar också vilken utmaning de är gentemot den nuvarande byråkratin inom fackföreningarna.

För det andra vill vi peka på skillnaderna vad gäller den fackliga organiseringen – en skillnad som inte saknar samband med den förstnämnda punkten. I såväl Portugal, Spanien, Italien och Frankrike existerar en facklig splittring som vi tror kan gynna uppkomsten av olika typer av kommittéer och råd under den öppna kampen. Också den låga fackliga organisationsgraden i dessa länder kan verka i samma riktning. (Därmed inte sagt att vi är positiva till vare sig facklig splittring eller låg facklig organisering). I Sverige däremot fick fackföreningsrörelsen tidigt en stark ställning – bl a beroende på socialdemokratins hegemoni och den svenska kapitalismens specifika utveckling – vilket resulterade i en enhetligt centraliserad klassorganisation: Landsorganisationen. Idag organiserar LO-kollektivet närmare 2 miljoner arbetare!

Den portugisiska utvecklingen har lärt oss, och sannolikheten är stor att också en förrevolutionär situation i Sverige kommer att lära oss, att råden inte behöver eller kommer att vara rena, obefläckade institutioner, med ett fullständigt demokratiskt funktionssätt i förhållande till alla arbetare. Julieta Gomez visar i sin artikel om självorganiseringen i Portugal hur en mängd olika förslag diskuterats och prövats. Denna slags experiment och variationer kommer naturligtvis också att göra sig gällande under en revolutionär kris i Sverige, och då med utgångspunkt i de förhållanden som är specifika för klasskampen i Sverige. Givet de viktiga skillnaderna mellan förhållandena i Sverige och de sydeuropeiska länderna som vi diskuterat ovan vågar vi kasta fram följande antagande om den svenska självorganiseringens form och uppkomst.

Rådsorganiseringen kommer i flera fall och kanske t o m i de flesta fall att ske med utgångspunkt från den fackliga organiseringen och de fackliga strukturerna. Orsakerna till detta är att dagens fackliga organisering (hög organisationsgrad, enhetliga fackliga organisationer) med stor sannolikhet innebär att en kraftigt stegrad arbetarradikalisering i första hand ökar aktiviteten i fackföreningarna och på många håll leder till dramatiska konfrontationer mellan medlemsmassorna och byråkratin, med stärkta fackföreningar och klubbar som resultat. Oavsett om de senare tvingas lämna de stora fackförbunden eller ej är det sedan just dessa kämpande fackföreningar som tillsammans med olika strejk- och kampkommittéer kommer att utgöra utgångspunkten för en framväxande rådsrörelse. Om och när de olika nivåerna inom SAP/LO-byråkratin kommer att sanktionera, delta eller gå emot denna utveckling kommer att vara beroende av de politiska styrkeförhållandena, både i Sverige och internationellt. Även om fackföreningarnas funktion av att permanent upprätthålla klassens organisering och utgöra en dagligt kämpande organisation, inte kan fullföljas under arbetardemokratins djupaste former p g a det kapitalistiska samhällets hämmande inverkan finns det ingen absolut motsättning mellan en rådsorganisering och en facklig organisering på fabriksnivån. Vi kan därför mycket väl få se fabriksråd som är identiska med eller utses av lokala fackklubbar. Det specifika med rådsorganiseringen är att den uppkommer i en starkt politiserad situation – i en förrevolutionär kris – och bryter igenom de skrankar som den normala fackliga organiseringen alltid bär med sig och anpassats till.

En rådsorganisering förmögen att på hela det politiska fältet utmana den borgerliga statsapparaten måste förutom en organisering på fabriksnivå samordnas och centraliseras på olika geografiska nivåer, i arbetarråd, där också andra samhällsområden – utbildnings- och sjukvårdsinstitutioner, regementen, osv – finns representerade. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att påminna om att de svenska fackföreningarna också har skapat en geografisk struktur som skulle kunna spela en viss roll vid bildandet av dessa lokala sovjeter; De Fackliga Centralorganisationerna (FCO), som sammansluter alla avdelningar på lokal nivå.

Har vi genom dessa resonemang förfallit till legalism? De svenska fackföreningarna är ju i högre grad än kanske i något annat ”västdemokratiskt” land omgärdat av och innästlat i en lagstiftning som lägger makten i fackbyråkratins händer och omöjliggör en demokratisk organisering. Vi vet att det förhåller sig så. Men varje djupare samhällelig kris med en åtföljande kraftig radikalisering och kamp leder till att arbetarklassen och andra kämpande rörelser försöker bryta igenom denna reaktionära lagstiftning. I vilken form detta sker kommer att vara beroende av hur styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen utvecklas, mellan medlemsbas, lägre fackföreningsfunktionärer och den centrala ledningen, mellan vänster- och högerströmningar inom socialdemokratin och mellan SAP och den revolutionära vänstern. Det vi gör här är enbart att peka på en av de troligaste och viktigaste formerna för en framtida kraftig arbetarradikalisering i Sverige: uppkomsten av kämpande fackföreningar och fackklubbar i bred skala, vilka kommer att ta på sig eller stödja uppbygget av fabriks- och arbetarråden. Huruvida denna ”fackliga utgångspunkt” är bra eller dålig är en ointressant fråga som endast kan besvaras av den framtida utvecklingen själv. Det vi gör är att antyda en process som till en början i huvudsak är oberoende av ingripanden från olika revolutionära organisationer. De senare kommer endast ha en marginell positiv eller negativ inverkan på denna utvecklings första fas.

Med sin troliga utgångspunkt i huvudsakligen fackföreningarna riskerar emellertid en framtida rådsrörelse och självorganisering att få en deformerad och byråkratisk karaktär, där, också beroende på svenska förhållanden, behovet av arbetarklassens självständighet och enhet inte förstås på ett klart sätt. Revolutionärernas bästa sätt att motverka detta är att redan från början vara närvarande i den massiva rörelsen av stegrad facklig aktivitet (och inte försöka lansera några ”rena”, ”genuint klasskampsinriktade” kommittéer som organisatoriska alternativ). Ett eventuellt brott med LO-byråkratin eller förbundsbyråkratierna måste antingen föreslås ske i en situation då det kan förstås av en majoritet av de kämpande arbetarna eller då LO-byråkratin efter kamp utestänger arbetarna från LO. Endast med en sådan taktik kan vi bidra till att den ”specifikt svenska” rådsrörelsen blir framgångsrik och utan alltför stora ihåligheter och deformationer.

2. Socialdemokratin och arbetarklassens enhet

Vi skrev tidigare att arbetarklassens självständighet är en nödvändig förutsättning för ett revolutionärt maktövertagande. Ett annat villkor som är lika centralt är arbetarklassens enhet. Den är nödvändig därför att en revolution utan stöd av en majoritet av arbetarklassen är en utopi. Enheten och självständigheten är ömsesidigt beroende av varandra. En ökad enhet i handling mellan arbetarpartierna gynnar självorganiseringens och dubbelmaktsorganens utveckling. En stark självorganisering som drar in allt större arbetargrupper i aktivitet gynnar enheten. Vi måste i själva verket se de utvecklade arbetarråden som den högsta formen av arbetarklassens enhet.

Om vi sade att styrkan i den portugisiska utvecklingen var dess självorganisering, så måste vi säga att en av dess stora brister är splittringen inom arbetarklassen och de otillräckliga försök som gjorts att komma över denna splittring. Framför allt har splittringen gått mellan socialdemokrater och PCP-anhängare, men också mellan dessa två grupper och den yttersta vänstern – främst då de relativt starka grupperna iden f d revolutionära enhetsfronten FUR.

Splittringen fick sitt mest dramatiska uttryck under sommaren 75 när socialdemokraterna genom sin antikommunistiska propaganda kom att utgöra en samlingspunkt för reaktionen och dess mobiliseringar, vilka t o m tog sig formen av rena pöbelupplopp mot kommunist- erna. Den portugisiska socialdemokratins kännetecken har varit antikommunismen. Denna har dock misskrediterat Soares parti i många arbetares ögon och medfört att partiet under hela perioden efter valet förlorat stöd inom arbetarklassen.

Kommer den svenska socialdemokratin att kunna använda antikommunismen på ett likartat sätt? Kommer antikommunismen att bli en lika stor kraft i den svenska som den portugisiska revolutionen? Kan vi förhindra det?

Låt oss först peka på några viktiga olikheter. Med MFAs uppkomst, framträdande och genombrott fick också det portugisiska kommunistpartiet från början en stark maktställning (oproportionerligt stor om vi ser till styrkeförhållandena inom arbetarklassen). Cunhals parti fungerade dock som ett klassiskt stalinistiskt parti och utnyttjade inte sin ställning till att stärka arbetarklassens positioner genom att utveckla självorganiseringen och den proletära demokratin. Under sommaren 74 gick istället partiet hårt ut mot de stora strejker som genomfördes. Partiet sög sig fast i den borgerliga maktens boningar genom att buga sig och ta emot de ministerposter MFA erbjöd det. PCP gick i bräschen för en byråkratisk styrning av den fackförening – Intersindical – det kontrollerade och godkände en lag som förbjöd andra fackföreningar. Kommunistpartiets syn på Socialistpartiet låg dessutom många gånger nära teorierna om ”socialdemokratin som socialfascistisk”. När exempelvis socialdemokraterna kallade till sitt stora möte i Lissabon i somras för att fördöma ”den kommunistiska diktaturen” talade PCP om ”marschen till Lissabon” för att erinra om Mussolinis marsch till Rom. Därigenom förstärkte kommunisterna sin motsatsställning till de socialdemokratiska arbetarna, som det naturligtvis blev ännu svårare att vinna för en enhet i olika aktioner.

Kommunistpartiets starka ställning, liksom deras politik, utgjorde alltså en viktig grund till att Socialistpartiet kunde sätta igång sin reaktionära offensiv. Vid en skärpt klasskamp i Sverige kommer styrkeförhållandena mellan socialdemokrater och kommunister närmast att vara de omvända. Det är SAP som har den största makten. Det är de som kommer att se sitt inflytande utmanat genom att kommunister vinner ett ökat inflytande vid olika strejker och inom fackföreningar och andra rörelser.

Hur kommer SAP att reagera i en liknande situation? SAP är ett arbetarparti i den meningen att det sociologiskt och politiskt är beroende av och baserat på ett stöd från den svenska arbetarklassen. Samtidigt har partiet politiskt accepterat det borgerliga samhällets ramar, och t.o.m. satt sig i ansvarsställning för detta samhälle. Det är spänningen mellan dessa två uppgifter – att förvalta det ruttnande senkapitalistiska samhället och samtidigt försöka tillgodose arbetarklassens mest trängande behov – som förklarar mycket av socialdemokratins politik.

Låt oss dessutom säga att den situation vi skisserat ovan – med en djup radikalisering i det svenska samhället – inte är möjlig utan att ett massivt misstroende börjat skapas inom arbetarklassen mot socialdemokratins misslyckade försök att tillgodose arbetarnas intressen. Socialdemokratins svar på den sociala krissituationen får därför inte bara vara ett svar mot kommunismens ökade inflytande, utan också ett svar för att hejda det egna partiets sönderfall. Vi tror därför att det socialdemokratiska partiets ledning kommer att svara på flera olika sätt.

Vi måste vara medvetna om att SAP har kontroll över statsapparaten, över viktiga delar av massmedia och ett starkt grepp över flera av de s k folkrörelserna. Denna styrka kommer man med all sannolikhet att utnyttja både i en bred antikommunistisk propaganda och i en selektiv repression mot den revolutionära vänstern. Vi måste vara klara över att SAP-ledningen inte drar sig för att utnyttja de antikommunistiska stämningar som sedan årtionden av borgerlig propaganda finns hos de flesta svenskar. SAP har gjort detta förr och med utgångspunkt från den internationella situationen – exempelvis finska vinterkriget eller kalla kriget – drivit igång antikommunistiska kampanjer och därigenom rensat ut kommunister från hyresgäströrelsen och fackföreningarna, för att inte tala om interneringen av kommunister i koncentrationsläger under andra världskriget.

Vi vet också att denna medvetna antikommunism fortfarande frodas inom den social- demokratiska apparaten. Vid varje strejk eller konflikt söker LO-byråkraterna ivrigt efter ”hemliga kommunistiska celler”. IB-affären, avslöjandena av SAPO och agentverksamheten på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg är mer än tydliga tecken. Deras högljudda och totala uppslutning bakom Soares antikommunistiska kampanj i somras är lika talande som deras skamlösa tystnad inför den reaktionära våldsvåg som idag drar fram i Portugal. Det är en tystnad som klart anger vilken demokrati SAP försvarar: det är den borgerliga demokratin och de parlamentariska institutionerna som försvaras mot massornas självorganisering, kamp och experiment; mot den demokrati arbetarna själva utvecklar i kampen.

Därmed är vi också inne på en annan del i SAP:s svar på den förrevolutionära krisen. Liksom Soares kommer de att framställa sig som demokratins försvarare, som skaparna av den ordning som ska stiga fram ur ”kaoset” – om bara arbetarna förenar sig med Olof Palme – likt ordningen i den babyloniska skapelseberättelsen när Tiamat förenade sig med Apsu.

Men det är Olof Palme och den socialdemokratiska ledningen som är beroende av arbetarna och inte tvärtom. För att åstadkomma den ”nödvändiga” föreningen kommer SAP:s ledning därför också att svara på krisen med en radikalisering av sin politik. Socialdemokratins känslighet för en radikalisering inom det svenska samhället har illustrerats mer än en gång det senaste decenniet. Dess svar på olika missnöjesyttringar framstår ofta som taktiskt välöver- vägda för att tillgodose behovet hos medlemsbasen och den radikala oppositionen. Genom §32-utredningen och Meidners förslag om löntagarfonder har man gripit in i de viktiga maktfrågorna och försökt ge bilden av socialdemokratin som arbetarklassens verkliga parti. Under de uppmärksammade städerske- och skogsarbetarstrejkerna höll sig SAP-ledningen taktiskt utanför och överlät det byråkratiska manövrerandet på LO-ledningen. De radikala reaktionerna mot USA:s interventioner i Vietnam och mot kuppen i Chile har kontrats med socialdemokratiska insamlingar och solidaritetskommittéer. Även om SAP-ledningens olika utspel inte saknar taktiska överväganden (långt därifrån) får vi inte uppfatta dess förhållande till ”rörelsen” som en fråga om ren manipulation. Det socialdemokratiska partiets politik vägleds inte bara av den objektiva situationen i samhället utan också av den socialdemokratiska ideologin; en ideologi som genom sin anknytning till arbetarklassen skiljer partiet från ett genuint borgerligt parti.

Alla ovannämnda exempel visar att socialdemokratin kommer att svara på varje bred radikalisering i samhället med eftergifter och med egna ”radikala” reformförslag. Och precis som Soares kommer Olof Palme att göra läpparnas bekännelse till socialismen och arbetarmakten. Endast på så sätt kan socialdemokratin behålla eller återvinna kontrollen över ”rörelsen” och avskilja den från den revolutionära vänstern. Hur stora eftergifter SAP kommer att göra är beroende av den internationella scenen, av radikaliseringens omfång och djup samt av styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen.

Hur ska då vänstern bemöta socialdemokratins utspel och kampanjer? Låt oss än en gång peka på problemets vidd: en revolution är inte möjlig utan stöd från en majoritet av arbetarklassen. Det betyder självfallet att den svenska revolutionen inte är möjlig utan att de arbetare som idag har sina sympatier hos SAP bryter med partiet politiskt och organisatoriskt. Vänsterns svar får därför inte bara vara ägnat att rädda sig själv undan Socialdemokratins hetsjakt utan måste ha som sitt syfte att politiskt slå undan benen för SAP genom att vinna över deras arbetarbas till revolutionens sida. Det är därför som varje seriös diskussion om den svenska revolutionen måste sätta problemet med socialdemokratins roll i den revolutionära processen i centrum.

Vi ska i detta avsnitt bara ta upp en fråga som vi menar är central för att vänstern ska lyckas i sin utmaning av socialdemokratin. Det gäller frågan om demokratin. Vi har sett i den portugisiska utvecklingen hur arbetarnas kamp hela tiden gått utöver den borgerliga legalitetens ramar. Därför har Soares och socialistpartiet höjt stridsfanan och framställt sig som demokratins försvarare mot den rådande anarkin. De har inte varit sena att utnyttja varje (taktiskt) misstag som begåtts av massorna i kampen för att slå ned på kampen som odemokratisk. Fallet Republica utgör det mest slående exemplet härpå. På samma sätt har vi sagt att den svenska Socialdemokratin kommer att agera.

Men demokratiproblemet ger också den revolutionära vänstern den bästa möjligheten att driva socialdemokratin tillbaka. I en skärpt klasskampssituation kommer de kämpande arbetargrupperna inte i första hand att ”mäta” demokratin kommer att vara en del av själva den revolutionära processen. Vi har sagt att SAP är ett arbetarparti och därmed menat både att det har sin sociala och politiska bas bland ar-golvet, bostadsområdet och kampkommittéerna.

De kommer att främst se ”demokratiproblemet” som en fråga inom arbetarrörelsen. Det är därför som kommunisterna genom en riktig taktik, som förmår ena hela arbetarklassen kring de konkreta och nödvändiga kraven, har stora möjligheter att visa att de är betydligt ”bättre demokrater” än Socialdemokratin. Men kampen om demokratin och för dess utvidgning kommer inte att vara begränsad till fackföreningarna. Det kommer att vara nödvändigt att också kämpa för andra rörelsers – såsom kvinnorörelsen, anti-kärnkraftsrörelsen etc – själv- klara rätt att agitera och propagera. Och vi måste inom alla dessa rörelser slåss för en bred demokrati – för arbetardemokratins principer.

De stalinistiska partierna – med sina byråkratiska organisationsformer och sin lojalitet till byråkratierna i den ena eller andra arbetarstaten – framstår i sina relationer till andra grupper och partier som lika manipulativa som socialdemokratin. De är därför oförmögna att i praktiken utmana socialdemokratin. Endast den kommunistiska riktning som ser demokratin inom arbetarrörelsen som en huvudfråga, som ser den som ett nödvändigt instrument för kampen och för att stärka arbetarklassens enhet i handling och som därmed ger den ett reellt innehåll – dvs erkänner varje arbetarorganisations rätt att existera på lika villkor – kommer att ha möjlighet att inför de socialdemokratiska arbetarna visa att det är de och inte byråkraterna som står för den proletära demokratin.

Vi har i diskussionen utgått från att den svenska socialdemokratin kommer att vara en del av själva den revolutionära processen. Vi har sagt att SAP är ett arbetarparti och därmed menat både att det har sin sociala och politiska bas bland arbetarklassen och att det äger sin egen ”ideologi”. Kort sagt: vi säger att socialdemokratin är en del av arbetarrörelsen. Detta måste nödvändigtvis få konsekvenser för vårt taktiska förhållningssätt gentemot SAP, för vår pedagogik att vinna de breda arbetarmassorna.

De socialdemokratiska ledarna kommer att säga att de kämpar för arbetarnas intressen, att de är för ett rättvist och jämlikt samhälle utan klasskillnader, att de är för socialismen. En stor del av arbetarklassen kommer fortfarande att uppfatta SAP som sitt parti, som det instrument med vars hjälp deras problem ska lösas. Vi kan inte vifta bort någon av dessa sidor med påståenden om vår vetskap om socialdemokratins ”sanna” karaktär. Tvärtom måste vi i viss mening ta både de socialdemokratiska ledarna och de breda arbetarmassorna på orden.

Till SAP måste vi säga: ni säger er kämpa för arbetarnas intressen och för socialismen. Bra! Det gör vi med, och vi anser att arbetarklassen just nu måste ta kamp för följande krav. Låt oss gemensamt kämpa för att dessa genomförs. Låt oss för det ändamålet bygga gemensamma kamporgan där vi har rätt att existera och lägga fram vår politik på lika villkor.

Till de socialdemokratiska arbetarna måste vi säga: I vår kamp har vi tagit strid för högre löner, för makt över produktionen, för makt i samhället. I den kampen har ni som tillhör eller stöder SAP kämpat sida vid sida med oss som tillhör Kommunistiska Arbetarpartiet. I vår kamp, som är en kamp för hela arbetarklassens intressen, har vi upprättat våra egna demo- kratiska organ. Vi vet också att för att lösa de problem den sociala krisen ställt oss inför måste vi gå vidare. Vi måste utvidga och centralisera våra maktorgan och vi måste omedelbart ta itu med att förverkliga ett aktionsprogram som svarar mot arbetarklassens behov och intressen. Kamrater i SAP, och kamrater som sympatiserar med SAP; ert partis ledning säger att den stödjer våra intressen, och att den är för arbetarmakten och socialismen. Måste ni då inte kräva av ert parti att det aktivt stödjer vår kamp och vår organisering; att det tillsammans med andra strömningar inom arbetarrörelsen ska kämpa för det nödvändiga aktionsprogrammet och den nödvändiga samordningen av våra maktorgan. Det är detta synsätt – medvetenheten om socialdemokratins närvaro i och betydelse för den revolutionära processen – som i sin förlängning också reser frågan öm kravet på en arbetarregering.

3. Regeringsfrågan

En aspekt av den portugisiska utvecklingen som är angelägen att ta upp är ”regeringsfrågan” och behovet av att ge ett samlat nationellt svar på den ekonomiska och politiska krisen i landet. Det är en aspekt som hänger intimt samman med samordningen och centraliseringen av ”rådsrörelsen” och självorganiseringen.

Den portugisiska utvecklingen har, som alla förrevolutionära situationer, utmärkts av ekonomiska kriser och en bred kämpande massrörelse som urgröpt de borgerliga institutionernas auktoritet och medfört instabila regeringar. Frågor som endast kan få en klar lösning på den nationella nivån, genom åtgärder i nationell skala, har ställts i centrum, t ex krediter till de arbetarstyrda företagen och jordbrukskollektiven, en nationell jordbruksreform, kontroll över utrikeshandeln, osv. Flera av dessa frågor kan utgöra och har också utgjort utgångspunkten för en kamp på det lokala planet, – kamp mot inflationen, kamp för jordbruksreformens praktiska genomförande, kamp för arbetarkontroll. Men hela tiden har det funnits ett behov av att organisatoriskt och politiskt samordna kampen i nationell skala. Dvs att på alla fabrikerna, jordbrukskooperativen och i kvarteren utveckla bredast möjliga mobilisering kring gemen- samma politiska krav – krav av nationell karaktär, krav som är gemensamma för hela arbetarklassen och som kunnat bidra till att ge klassens mobilisering en bestämd inriktning.

Pga den politiska splittringen och olika partiers oförståelse eller rädsla för en sådan nationellt inriktad mobilisering, men också pga sociala skillnader, mellan storindustri och småindustri, stad och land, norr och söder osv, har inte detta behov tillgodosetts tillräckligt väl. Vi kan se det negativa resultat detta haft på den portugisiska utvecklingen.

Ett problem som automatiskt aktualiseras i samband med försöken att mobilisera till kamp kring nationella politiska krav är vilka organ och institutioner som skall genomföra kraven. Till vilka eller vem riktar massrörelsen kraven? Inom vänstern finns en del syndikalistiska och anarkistiska grupper som aldrig insett detta problem utan i alla situationer enbart manar att ”arbetarklassen skall, bör eller måste göra det eller det”, en ganska meningslös inställning eftersom arbetarklassen som maktorgan inte är särskilt konkret. Vi måste se det annorlunda.

P.g.a. kravens nationella karaktär är det logiskt att någon form av central instans måste falla i blickpunkten. Regeringen? Ja! Men vilken typ av regering?

Svaret aktualiserar alltså regeringsfrågan, vars lösning måste ses i relation till klasskampens läge och en politik som befrämjar arbetarklassens självständighet och enhet.

När det gäller regeringsfrågan måste vi peka på några centrala punkter. Varje förslag på regering som skall genomföra de krav vi kämpar för måste täckas av begreppet ”arbetarregering”. Vi kämpar alltså för de traditionella arbetarpartiernas självständighet gentemot de borgerliga partierna (ut med PPD ur regeringen, nej till Hagaöverenskommelser osv), eftersom vi vet att varje folkfrontsallians försvagar arbetarklassens kampmöjligheter. I en situation då det finns en antikapitalistisk mobilisering och en borgerlig regering sitter vid makten riktar vi inte kraven till denna regering, utan kräver att arbetarpartierna eller fackföreningarna skall bilda en regering på basis av ett aktionsprogram. Vi riktar alltså i det läget inte kraven till den sittande regeringen då det endast skulle bidra till att skapa illusioner om en regim som arbetarklassen tidigare haft liten tilltro till.

Annorlunda förhåller det sig när den sittande regeringen består av ett eller flera arbetarpartier, partier som arbetarklassen fortfarande har illusioner om och vilka det är vår avsikt att bryta. Att i en sådan situation få med socialdemokratiska arbetare i en kamp kring krav som riktas till den sittande regeringen kan antingen få till resultat att regeringen tvingas vidta de krävda åtgärderna, vilket är bra och troligen stimulerar arbetarna till ytterligare aktivitet, eller att regeringen låter det stanna vid ord, löften och vädjan om lugn, varvid besvikna social- demokratiska arbetare får anledning att leta efter ett politiskt och organisatoriskt alternativ till socialdemokratin.

Varje förslag på arbetarregering som vi agiterar för måste också betyda en regering som av majoriteten av arbetarna uppfattas som en arbetarklassens regering. I annat fall är inte agitationen verkningsfull. Att i ett läge där t ex fortfarande socialdemokratin har ett betydande inflytande inom arbetarklassen agitera för en regering som inte ger socialdemokraterna någon representation bidrar endast till att öka splittringen inom arbetarklassen. Denna funktion hade t ex FUR:s krav på en ”revolutionär enhetsregering” som just uteslöt socialdemokraterna, eftersom dessa enligt FUR:s felaktiga bedömningar sades sakna inflytande inom arbetarklassen och viktiga löntagargrupper.

Kravet på en arbetarregering är dels en logisk förlängning av de nationella krav arbetarna kämpar för, det fokuserar frågan om den centrala makten i samhället. Men kravet på en arbetarregering har också till uppgift att bidra till att förändra styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen till revolutionärernas fördel genom att försöka tvinga de traditionella arbetarpartierna till att följa eller sanktionera en viss handlingsinriktning hos arbetarklassen. Kravet på en arbetarregering med uppgiften att genomföra de krav rörelsen kämpar för kan, precis som kampen för en proletär enhetsfront kring samma krav, därigenom bli ett redskap för att utveckla kampen och hjälpa fram självorganiseringen. Ännu större möjlighet att uppnå detta har vi om kampen sker kring krav som är oförenliga med kapitalismen och som för att tillgodoses kräver en ständigt ökad aktivitet, kontroll och självorganisering av arbetarna – krav som fungerar som ”övergångskrav” i den aktuella situationen (i Portugal t ex kravet på indexreglerade löner nationaliseringar av de stora företagen under arbetarkontroll etc).

Denna inriktning och en diskussion om den, är speciellt viktig i de västeuropeiska länderna där de traditionella arbetarpartierna har en stark ställning och de revolutionära organisationerna med största sannolikhet kommer att gå in i den förrevolutionära situationen med svaga styrkor.

Den taktiska frågan om exakt vilken typ av arbetarregering som revolutionärerna bör agitera för vid en given tidpunkt – t ex ”För en PCP/SP-regering baserad på fackföreningarna” (konstituerande församlingen, arbetarkommissionerna eller kombinationer av dessa), ”För en arbetarregering vald av en nationell församling som sammankallats av arbetarkommissionerna/råden”, osv – måste avgöras av klasskampens läge. Vi kan därför inte redogöra för alla olika ”regeringsformler” som förts fram vid olika tidpunkter i Portugal, där också regerings- frågan komplicerats från början genom MFA:s självpåtagna roll som absolut maktcentrum bakom de olika regeringsbildningarna. Ett par exempel får räcka för att illustrera problemet.

I en situation med en framväxande rådsrörelse; där en samordning och centralisering av ”råden” till ett nationellt maktcentra – en nationell parallellmakt i förhållande till den borgerliga statsapparaten – framstår som möjlig, dvs i en situation där dubbelmakten är möjlig, måste regeringsfrågan ses i direkt relation till denna rörelse. Agitationen måste ske kring krav som siktar till en omedelbar samordning och centralisering av de existerande maktorganen och till att dessa förbereder och genomför en nationell kongress utifrån vilken en arbetarregering utses med uppgiften att driva igenom de krav kampen och självorganiseringen i första hand utvecklats kring. Det är denna inriktning som Fjärde Internationalen och KAF ansett vara den riktiga i Portugal sedan sommaren 1975 och fram till novemberhändelserna.

I en situation när ”rådsrörelsen” är svagt utvecklad och varje agitation för en arbetarregering baserad på dessa ”råd” enbart skulle uppfattas som ren propagandism, måste diskussionerna om arbetarregeringen ges en annan utgångspunkt. De kan förvisso alltid innehålla en, propaganda för en viss typ av regering, precis som revolutionärerna alltid propagerar för en arbetarregering baserad på arbetarklassens egna kamporgan – arbetarråden. Men i agitationen för vilken omedelbar lösning som krävs på regeringsfrågan måste klasskampsläget utgöra utgångspunkten.

Om vi som exempel utgår från Portugal efter aprilvalen, som resulterade i en regering bestående av SP, PCP och PPD och med Gonzalves (MFA/PCP) som regeringschef och där ”rådsrörelsen” ännu inte gått in i en mer stegrad fas, är det troligt att en paroll som ”Ut med PPD” var korrekt att föra fram för att stimulera kampen och ge den en centraliserande inriktning. Kravet, som i realiteten innebar en SP/PCP-regering och med nödvändighet måste ha kopplats till krav riktade mot MFA:s ”maktfullkomliga” ställning, pekar dels på nödvändigheten av en arbetarregering utan borgerliga partiers deltagande, dels på den nödvändiga enheten mellan arbetarpartierna. Om det hade förankrats hos de portugisiska massorna hade den kommande periodens politiska splittring mellan främst SP och PCP delvis kunnat motverkas.

Det är också händelser under den kommande perioden, med början i juni -75 som gör att frågan om regeringen måste ställas på ett annorlunda sätt än vad som tidigare varit fallet. Dels utvecklades ”rådsrörelsen” i positiv riktning, dels ökade ”sprickan” mellan SP och PCP snabbt. Rådsrörelsens utveckling ställde regeringsfrågan i ett nytt ljus, socialistpartiets offensiv omöjliggjorde den förra periodens regeringsparoll.

Socialistpartiet gick ut i en bred kampanj mot arbetarnas självorganisering och till försvar för den borgerliga demokratin. Med valresultatet som utgångspunkt gick man därvid också till attack mot MFA:s och därmed i den aktuella situationen, PCP:s starka inflytande i statsapparaten. ”För demokrati, ner med den kommunistiska diktaturen” och ”ut med Goncalves” var Socialistpartiets slagord. Socialistpartiet gjorde inget för att politiskt och organisatoriskt skilja sig från de borgerliga partierna och grupperna, vilka med SP:s stora manifestationer på försommaren och sommaren fick ett utomordentligt tillfälle att framträda offentligt med massiva och organiserade styrkor, något som de överhuvudtaget inte vågat tidigare. Ur Socialistpartiets manifestationer föddes regelrätta attacker och aktioner mot PCP:s lokaler och medlemmar. Att under denna period bevara kravet på en SP/PCP-regering, vilket i parollform under demonstrationerna skulle ha formulerats ”Ut med Goncalves, in med Soares”, hade fått en motsatt verkan än vad vi som revolutionärer skulle ha avsett. Kravet var identiskt med det som massorna och pöbeln önskade, samtidigt som det naturligtvis aldrig skulle ha mött någon som helst förståelse hos alla de arbetare som sympatiserade med PCP och den yttersta vänstern. Det skulle ha fungerat splittrande, och då dessutom till reformisternas fördel.

Vilken typ av arbetarregering skulle revolutionärerna då ha arbetat för? En regering bestående av PCP och yttersta vänstern, dvs partierna som senare bildade FUR, samt UDP? Nej, också en sådan regeringsformel skulle i agitationen fått en direkt splittrande effekt, eftersom den inte inneslöt arbetarmajoriteten. I stället måste vi konstatera att det var omöjligt med den här typen av agitatoriska regeringsparoller under denna period, något som det naturligtvis inte är något att förvåna sig över.

Den centrala uppgiften under denna period var att försöka bygga upp ett enat försvar mot de av SP initierade upploppen. Samtidigt förberedde utvecklingen en annan infallsvinkel på regeringsfrågan. Självorganiseringen utvecklades kraftigt och fick ett viktigt tillskott i början av hösten i och med att vissa soldatgrupper bröt sig loss från beroendet av MFA och bildade kamporgan för soldaterna. Rådsrörelsens utvecklingsgrad blev nu helt central för frågan om den centrala makten, och det gällde att avgöra om den var tillräcklig för att revolutionärerna, som centralt krav i agitationen skulle föra fram frågan om en centralisering och samordning av rådsrörelsen.

Utvecklingen i Portugal har på ett konkret sätt visat hur den förrevolutionära situationen alltmer ställer nationella politiska frågor i förgrunden och förlägger arbetarklassens politiska intresse till den centrala, nationella nivån (vilket förvisso också sker punktvis under lugnare perioder, t ex vid val). Den revolutionära organisation som hade insett detta och haft en tillräcklig politisk förankring i arbetarklassen hade här haft stora möjligheter att förändra styrkeförhållandena inom den portugisiska vänstern och attrahera många av arbetarna med tidigare sympatier för t ex SP.

I Sverige kommer antagligen ovanstående att demonstreras i ännu högre grad. Detta bl a beroende på strukturella – ekonomiska och sociala – skillnader mellan Portugal och Sverige, t ex den centraliserade ekonomin, den kvalitativt och kvantitativt bättre utbildningen och en tradition med ett arbetarparti som länge suttit i regeringsställning.

Ovanstående resonemang kommer därför att vara av utomordentlig betydelse för en taktik gentemot socialdemokratin. Ty för den revolutionära organisation som söker en plats på den nationella politiska scenen och eftersträvar att bli en strömning inom den svenska arbetarrörelsen är ett nationellt svar på klasskampens huvudfrågor en absolut nödvändighet, ett aktionsprogram som både anger kampinriktning och precisa krav, och som fungerar på den centrala nivån, dvs som är det svar som måste ges på frågan: ”vad skulle ni göra om ni satt vid makten idag”. Att vi understryker betydelsen av detta beror bl a på att det dominerande SAP efter 40 års regeringsinnehav och taktiska utmanövreringar av SKP/Vpk just hade förstått betydelsen av att ge ”nationella politiska svar” för att vinna trovärdighet inom arbetarklassen. Varje organisation som inte ställer sig uppgiften att utforma ett sådant ”svar”, utan inskränker sig till att stödja den lokala kampen och rent allmänt och slagordsmässigt uttrycka sin ideo- logiska hemvist och nationella inriktning kommer aldrig att kunna utmana det socialdemo- kratiska inflytandet inom arbetarklassen, allra minst i en förrevolutionär situation när arbetarna och de kämpande rörelserna kommer att söka en nationell, enande och centrali- serande kampinriktning. SAP/LO kommer att ge sitt svar, ett reformistiskt, lugnande och enande svar som med reformförslag och begränsad välvilja avser att dämma upp kampen och integrera den i de vanliga institutionerna.

Regeringsfrågan kommer också i Sverige att få sin speciella betydelse p g a socialdemokratins tyngd och närvaro. Redan idag riktar vi krav mot regeringen: ”Ni talar om internationell solidaritet, ni säger er vara en arbetarregering, genomför då en effektiv bojkott av den spanska diktaturen”, osv. I en skärpt klasskampssituation, med en avsevärt ökad radikalisering i samhället och i fackföreningarna förändras läget, eventuellt kan det bli aktuellt att stödja agitationen för en speciell typ av arbetarregering, t ex en arbetarregering baserad på och kontrollerad av fackföreningarna och med upp giften att genomföra de viktigaste krav fackföreningarna utvecklat sin kamp kring (arbetslösheten, inflationen, miljöfrågorna t ex, allt formulerat i precisa krav som direkt uttrycker klassens intressen – arbete åt alla – sextimmarsdag, index- reglerad lön osv). En sådan regeringsformel kan komma att bli just det krav som griper in i arbetarklassens aktuella medvetenhet och diskussioner och utlöser en enhetlig och massiv kamp.

4. Är det revolutionära masspartiet möjligt?

”Det finns ännu ingen klar bild av en möjlig organisation
och den finns ännu heller inte
i verkligheten.

Den möjliga organisationen finns bara som bild.”

G. Sonnevi; Det oavslutade språket.

Den möjliga organisationen är också den nödvändiga. Nödvändig för att ena, konsolidera och leda arbetarklassens kamp fram mot revolutionens seger, till början av ett nytt liv, ett liv där klasser och klassers kamp ska dö – ty enbart genom den döden kan livet bestå:

”Det kommer att ta lång tid innan en möjlig organisation blir verklig!

Och vi vet inte om det finns någon tid kvar innan allt språk, all verklighetutplånas.
De härskande klasserna är i stånd till detta.

Det kanske inte finns någon tid kvar
Utom för meningslösa demonstrationer mot döden De oavslutade serierna av språk
skulle då redan
vara avslutade, i det
existerande samhällets
kalkyl.

Men den kalkylen bygger på sannolikhet och inte på levande människor
Varje enskild människa
kan i ett enda begrepp upphäva

summan av alla
tidigare begrepp, och slå undan
grunden för all sannolikhet
Det gör livets möjlighet större
men också förtvivlans!
Det gör allt livs utplåning mera sannolik men också
allt livs möjligheter allt större.”

Sonnevi; Det omöjliga, första delen

Händelserna under sommaren och hösten 1975, liksom det som idag sker i Portugal, åskådliggjorde på ett drastiskt sätt den revolutionära organisationens nödvändighet för att bryta det existerande samhällets barbariska sannolikhetskalkyl. Vi såg en situation där den borgerliga statsapparaten – inklusive dess våldsdel – började falla sönder samtidigt som arbetare, bönder och soldater började upprätta sina egna maktorgan. Men den borgerliga statens sönderfall var inte total och den uppväxande proletära parallellmakten led av en rad svagheter. Den var ojämnt utvecklad, den saknade i hög grad den nödvändiga samordningen och den klass vars makt självorganiseringen representerade var djupt politiskt splittrad. Ingen organisation inom arbetarklassen var förmögen att överbrygga dessa svagheter. 1 stället kunde borgarklassen samla sina styrkor och utnyttja händelserna kring 25 november till en första motoffensiv. En motoffensiv som kan – om de mest tragiska farhågor besannas – visa sig ha varit upptakten till en reaktion liknande den i Tyskland efter januarinederlaget 1919.

Historievetenskapen är inte laborativ och något säkert svar kan inte ges; likväl måste frågan ställas om det som skett var ”nödvändigt”; om möjligheten till en annan utveckling var och är förhanden; om det i den givna situationen var och är möjligt att förverkliga den nödvändiga organisationen?

Det är en fråga som är avgörande inte bara för den portugisiska revolutionen, utan för utvecklingen i hela Europa. I samtliga europeiska länder kommer den revolutionära vänstern att gå in i den förrevolutionära krisen med mycket begränsade styrkor. Om inte dessa styrkor förmår att växa och att erövra en majoritet av arbetarklassen för sin politik kommer med all sannolikhet ett historiskt tillfälle att krossa kapitalismen att ånyo förspillas.

Men ännu är inte den portugisiska arbetarklassen slagen. Fortfarande finns möjligheten att ”i ett enda begrepp upphäva summan av alla tidigare begrepp, och slå undan grunden för all sannolikhet”. Det är en möjlighet som vi menar existerat åtminstone sedan våren 1975. Den portugisiska utvecklingen – liksom alla förrevolutionära kriser – har nämligen lett inte bara till att yttersta vänstern stärkt sin ställning, utan också till uppkomsten av ett omfattande arbetaravantgarde och en politisering av de breda massorna. Med en politik som gett de nödvändiga svaren på de objektiva behov den revolutionära krisen ställer och som samtidigt tar med i beräkningen (och knyter an till) den revolutionära processens svagheter – kampens och medvetandets ojämna utveckling, arbetarklassens splittring – skulle arbetaravantgardet ha kunnat vinnas till en revolutionär organisation. Det är nödvändigt att förstå att det i kampen uppkomna arbetaravantgardet är nyckeln till de breda massorna. Men det är också viktigt att förstå att för att vinna detta arbetaravantgarde och genom det en majoritet av arbetarklassen, måste den lilla revolutionära organisationen ha en politik som inte bara riktar sig till det mest medvetna skiktet i samhället utan som förmår att sätta massorna i rörelse. Det är på det planet som det historiska ansvaret kan komma att falla tungt på de organisationer som ingick i den Revolutionära Enhetsfronten – FUR. FUR förmådde nämligen inte lägga fram ett konkret aktionsprogram för att lösa den sociala krisen i det portugisiska samhället; än mindre att med hjälp av ett sådant program försöka ena arbetarklassen. Istället intog FUR en sekteristisk hållning gentemot såväl Socialistpartiet som PCP. FURs politik riktade sig bara till en minoritet i samhället, och genom att förväxla stämningarna hos den minoriteten med med- vetandet hos de kämpande massorna och genom att helt underskatta de traditionella arbetar- partiernas inflytande och betydelse kom FUR:s politik att utgöra en av grunderna för att möjliggöra borgarnas 25:e november.

Vi har åtskilliga gånger påpekat att en revolution inte är möjlig utan en medveten och aktiv medverkan från en majoritet av arbetarklassen, och att detta för den svenska revolutionen betyder att SAPs politiska och organisatoriska grepp över arbetarklassen måste brytas. Vi har ställt frågan hur detta är möjligt och vi har reducerat den till frågan om det är möjligt att bygga ett revolutionärt massparti. Vilket svar kan vi ge på den frågan med hjälp av bl a erfarenheterna från dagens Portugal?

Vi menar att man först måste avvisa tesen – om nu någon tror på den – att det är möjligt att under detta samhälles normala tillstånd bit-för-bit erövra socialdemokratins bas. Istället måste vi slå fast att det är enbart i förspelet till och under den revolutionära krisen som stora arbetargrupper i handling kommer att bryta med reformismen och som den revolutionära organisationen har möjlighet att bli ett massparti. Detta påstående är idag, under senkapitalismen, mer giltigt än någonsin tidigare i historien. Ty aldrig förr har samhället under sina stabila perioder präglats av en så effektiv privatisering – genom massmedia, boende, stadsbygge, utbildning, etc – vilken ständigt driver intresset bort från lösningar utanför det givna samhällets ramar. Endast en radikal omvälvning i samhället, endast en förrevolutionär kris kan förmå den borgerliga ideologins grepp över massorna att lossna. Men under den revolutionära och förrevolutionära krisen räknas normala år och månader i dagar och timmar. Vad som inte varit möjligt på årtionden kan vara möjligt inom loppet av några veckor.

De breda massorna kommer att aktivt bryta in på den politiska scenen, ett arbetaravantgarde av bred karaktär kommer att utvecklas. Inom fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet kommer detta med all säkerhet leda till brytningar och uppkomsten av ett nytt vänster- socialdemokratiskt parti är långt ifrån otrolig.

Det är i en sådan situation som en liten revolutionär organisation om den förmår ta korrekta politiska initiativ kan spela en avgörande roll för den revolutionära processens utveckling. För att vi en gång i framtiden ska kunna ta till vara den möjligheten krävs det att vi idag diskuterar de erfarenheter vi kan dra av utvecklingen i de länder som ligger före oss i den europeiska revolutionen. Vi har – utan att göra anspråk på några definitiva lösningar – velat peka på det centrala problemet med socialdemokratins närvaro i den revolutionära processen och de politiska och taktiska slutsatser som måste dras av detta.

Under den förrevolutionära krisen kommer massorna att som aldrig förr aktivera sig. Det kommer att synas som om en väldig spontan kampvåg väller fram över landet. Men arbetarklassens kamp är sällan eller aldrig spontan i ordets rätta bemärkelse. Den förrevolutionära krisens utbrott och utkomsten av en massiv mobilisering och ett omfattande arbetaravantgarde förutsätter såväl att stora arbetargrupper tidigare skolats i öppen kamp som att ett åtminstone mindre omfattande arbetaravantgarde vuxit fram. Utan att dessa erfarenheter gjorts och utan att denna radikalisering av vissa arbetargrupper ägt rum är förutsättningarna för en revolutionär kris små. Det är därför grunden för morgondagens seger läggs i dagens strider.

Vi skrev tidigare att fackföreningarna troligen kommer att spela en inte obetydlig roll under den revolutionära processen, och att arbetaravantgardets framväxt idag till största delen kommer att ske inom ramen för de fackliga organisationerna. Många tecken tyder också på att – efter de första strejkvågor sedan gruvstrejken 69 vilka närde antifackliga tendenser inom vissa arbetargrupper – så är fallet. Slaget om massorna kommer därför också att vara slaget om fackföreningarna. I det slaget, som påbörjas här och nu, är en korrekt taktik gentemot social demokratin lika nödvändig som under den förrevolutionära krisens massiva strider.

Lars Fredriksson

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1/1976