Inledning

Fernando Claudins kritiska arbete om den världskommunistiska rörelsen är ett viktigt verk. Det beror inte så mycket på att hans kritik mot t ex Kominterns linje i Tyskland 1928-34, folkfrontspolitiken i Frankrike och Spanien 1934-39, eller de franska, itali­enska och grekiska kommunisternas politik kring 1945 skulle vara särskilt originell eller nyskapande. Det mesta som Claudin har att säga i dessa frågor har sagts av andra före honom — och ofta bättre. I andra frågor, där hans bidrag är mer originella, kan man sätta många frågetecken kring hans resonemang (detta ska exemplifieras senare). Ändå har hans arbete rönt stor uppmärksamhet i många länder och stått i centrum för en livlig diskussion. Vad kan detta bero på? Svaret är att flera faktorer sammanverkat. Av dessa utgör verkets positiva kvaliteter (som faktiskt är många) bara en aspekt. Av övriga faktorer kan vi nämna följande:

— Claudins arbete är ett av de första seriösa försöken att utifrån en marxistisk grundsyn analysera och värdera den kommunistiska världsrörelsens historia från dess bildande ända till Stalins död. Tidigare arbeten har för det mesta behandlat mer avgränsade perioder. Claudin försöker således ge en helhetsbild av sitt objekt.

— Som ledande medlem i det span­ska kommunistpartiet från 30-talets mitt fram till mitten av 60-talet har Claudin genuina personliga erfarenhe­ter av stora delar av den historia han skildrar (han har dessutom upplevt det stalinistiska Sovjetunionen, där han var bosatt ett antal år). Att han på detta sätt haft tillfälle att iaktta systemet inifrån är också ett plus i kanten ur en annan synvinkel: Det är svårt för dem som fostrats i den stali­nistiska och maoistiska skolan att i vanlig ordning, nästan reflexmässigt framkasta det »förkrossande« argu­mentet att han är »trotskist« och där­för inte behöver tas på allvar — punkt slut. (Detta har dock inte hindrat vissa recensenter att försöka med detta bil­liga trick — se nedan).

— Det traditionella kommunistpartiets utveckling mot ett större oberoende gentemot Moskva och ett ifrågasättan­de av en del av den sovjetiska »socialismens« värsta sidor har lett till en större öppenhet och en mer kritiska hållning till stalinismen och den egna historien. En liknande effekt har maoismens kris fått på de kinaorienterade organisationerna.

De omständigheter vi berört ovan har bidragit till att det även i Sverige varit omöjligt att tiga ihjäl Claudins arbete. Tvärtom finns det knappast någon riktning inom den svenska »vänstern» som kunnat undgå att uppmärksamma utgivningen av den sven­ska upplagan av Krisen i den kommu­nistiska rörelsen. Däremot har reaktio­nerna givetvis blivit mycket blandade.

Från socialdemokratiskt håll har mottagandet blivit i stort sett positivt. Anledningen är ganska enkel. För socialdemokratin spelar det egentligen in­gen roll om kritiken mot den kommunistiska rörelsen kommer från vänster eller höger. Det viktiga är kritiken. Den kan nämligen användas för att misskreditera kommunismens själva så noga. De kan ju alltid filtreras bort. Och kvar står kritiken.

Intressantare är därför reaktionerna från eurokommunismens och »maoismens« företrädare i Sverige (VPK och SKP). Symptomatiskt nog går åsikterna om Claudins verk mycket isär även inom dessa organisationer.

Detta återspeglar givetvis delvis ett taktiskt-politiskt problem, nämligen svårigheterna att bestämma sig för vilket förhållningssätt som är bäst för det egna partiet, men det uttrycker också verkliga politiska meningsskiljaktigheter om de problem Claudin reser (detta gäller i synnerhet SKP).

I denna artikel granskas två recensi­oner från vardera VPK och SKP. Som vi kommer att se är recensionerna mycket olika till sin karaktär, vilket illustrerar det ovan sagda, men de har trots allt ett gemensamt: Alla försvarar de folkfrontspolitiken och förkastar följ­aktligen Claudins kritik av densamma.

Det är nu inget förvånande, ty både VPK:s och SKP:s politik bygger på folkfrontsidén. Att erkänna att t ex Claudins kritik mot t ex folkfronten i Frankrike och Spanien i huvudsak är korrekt skulle därför lätt kunna leda till att även den egna politikens grundvalar ställs under debatt. (OBS dock att Claudin inte är motståndare till folkfrontsstrategin i princip — något som våra recensenter tydligen inte upp­märksammat — utan han kritiserar bara dess konkreta tillämpning i Spanien och Frankrike. Däremot kritiserar han inte den variant som praktiserades i Kina).

Lår oss så ta itu med de olika recen­sionerna en och en

Per Francke (VPK) — Socialistisk Debatt, nr 47

Man behöver inte läsa många rader för att upptäcka att PF är ordentligt skakad av Claudins verk. Det politiska budskapet gillar han inte alls. Samti­digt inser han att risken är stor för att VPK:s medlemmar och sympatisörer ska smittas av det claudinska viruset. Följaktligen känner PF ett stort behov av att vaccinera sina läsare mot smittan. Men det är inte så lätt att finna någon bra medicin. Resultatet har blivit därefter. Som vanligt då sakargumenten tryter tillgrips demagogi, motstån­darens ståndpunkter förvanskas för att lättare kunna nedgöras osv.

PF börjar med att försöka misstänkliggöra Claudin som person. Vi bibrin­gas bilden av en mentalt störd individ som drivs av ett sjukligt hat mot sitt kommunistiska förflutna: »den kris Claudin behandlar är väl i mycket hans egen«, han har bara »hån och förakt till övers för sitt eget förflutna«, hans utgångspunkt är att »allt som kommu­nisterna eller Sovjet gjort varit felaktigt eller förestavat av en ond vilja« (sic!), han »tycks drivas av ett slags hat mot den italienska kommunistledaren Palmiro Togliatti« (??). Dessa påståenden är så dumma att vi avstår från att kommentera dem. De säger mycket mer om PF:s förvridna världsbild än om Claudin. Syftet med detta osmakliga personangrepp är uppenbart: Om Claudins arbete är en produkt av hans högst personliga och suspekta antipatier, då behöver man ju inte lägga så stor vikt vid en diskussion om sakinnehållet. För att riktigt göra klart för läsa­ren vilken suspekt figur vi har att göra med, skriver PF att Claudin är en av många andra som genomgått »en liknande utvecklings »Mönstret känns lätt igen« konstaterar PF. Det PF här antyder är att Claudin är av samma skrot och korn som många andra för­aktliga avfällingar som under histori­ens lopp lämnat den kommunistiska rörelsen för att med stor frenesi ställa upp i den borgerliga hetsen mot socialismen och kommunismen. Det när­mast tragikomiska i kråksången är att frågan om dessa avfällingar behandlas redan i Jorge Sempruns förord till Claudins arbete (är det därifrån PF fått idén?), men bara för att visa att Claudin har en helt annan inställning än dessa figurer, att han har kvar sin marxistiska världsuppfattning och sina kommunistiska ideal.

»Mönstret känns lätt igen«. Dessa ord slår tillbaka mot PF själv: Det är de gamla stalinistiska debattmetoderna som går igen i hans argumentation. (I detta sammanhang kan jag inte motstå frestelsen att påpeka att PF:s partifränder i Spanien har en helt annan uppfattning om Claudin. Carillo har t o m vid flera tillfällen klargjort att han anser att Claudin hör hemma i det spanska kommunistpartiet).

Efter sin inledande kringgående rörelse för att i största allmänhet miss­tänkliggöra Claudin, konstaterar PF i förbigående att »två av de fyra delarna« (i själva verket har Claudin bara skrivit de två som nu översatts till . svenska) utgetts av Röda Rummet och Barrikaden »i ett slags mer eller mind­re trotskistisk förlagsenhetsfront« (vad det FK-anknutna Barrikaden skulle ha med trotskism att göra, det är obegrip­ligt). Sedan skrider PF till verket för att dissekera Claudins ståndpunkter och analys. Den som till äventyrs närt förhoppningar om att här finna ansatser till en mer seriös kritik blir dock grymt besviken. Vi serveras ett synner­ligen primitivt politiskt budskap som döljs bakom ett uppskruvat tonläge (som endast bryts i de 20-30 sista raderna).

Det första som PF kastar sig över är Claudins syn på Kominterns bildande och de första åren därefter. Om PF ha­de tagit sig an denna fråga med litet större allvar skulle han ha kunnat kamma hem en hel del poäng, ty det tillhör otvivelaktigt de svagaste punk­terna i Claudins analys (vi återkommer till detta). Men PF schabblar genast bort alltihop genom att demagogiskt förvanska Claudins ståndpunker. Överhuvudtaget är det förvånande hur svårt det tydligen är att läsa innantill och begripa vad som verkligen står skrivet (något som PF tyvärr inte är ensam om — se nedan). Ett exempel på detta är ett avsnitt som PF rubricerat »poänglösa bevis« (är det fråga om självironi?) och som vi ska kommente­ra lite utförligare.

PF skriver:

En del av Claudins exempel på den kommunistiska rörelsens följsamhet gentemot sovjetisk politik har stort intresse. Men de anförs enbart för att kunna kritisera både Sovjet och den kommunistiska rörelsen.

Detta är i och för sig en överdrift, men det spelar mindre roll i samman­hanget. Det poänglösa med anmärkningen är, att de ju faktiskt är Claudins uttalade avsikt att kritiskt analy­sera den kommunistiska rörelsen, sam­tidigt som det är en av hans grundläggande teser att Moskvas kraftiga grepp och styrning av de kommunistiska par­tierna var mycket skadlig för den revolutionära rörelsens utveckling.

PF fortsätter:

Intressantare hade varit om Claudin förmått höja sig till en diskussi­on om hur den internationella arbe­tarrörelsen skall ordna förhållande­na mellan partierna/internationalen och det/de länder som styrs av rö­relsen. Vilken roll spelar nationalstaten i detta sammanhang och vilken roll bör den spela? Var går gränsen mellan nationell och inter­nationell politik? Det finns inget självklart svar. Men Claudin är ty­värr inte intresserad av att frågan besvaras.

Man gnuggar sig i ögonen och undrar om man läst rätt, ty just det som PF påstår saknas går faktiskt »som en röd tråd« genom hela Claudins framställning. Vad som däremot kan ifrågasättas är Claudins förslag till lösning på detta problem: en decentraliserad international av federal typ, där de ingående partierna självständigt utfor­mar sin politik och de internationella relationerna inskränks till »ömsesidigt samarbete och stöd«, samt »ömsesidig kritik«.

Vi citerar vidare:

Som en röd tråd genom texten går ropet på revolution. Det kan ge in­tryck av kritik »från vänster«, men det är knappast konsekvent. Ropet på revolution som lösning av prob­lemen i alla situationer förefallet ibland lika mekaniskt rutinartat som hos vår genomsnittlige hemmamaoist för ett dussintals år sedan. 

Återigen en grov förvanskning av Claudins ståndpunkter. Tvärtom avvisar han ständigt sådana ultravänsteristiska barnsligheter. Kritiken mot politiken i Tyskland går exempelvis i huvudsak ut på detta. Inte heller i de fall Claudin kritiserar Komintern »från vänster«, t ex i fråga om folkfronten i Frankrike, förespråkar han omedelbar revolution eller något dylikt. Det Clau­din efterlyser är en revolutionär poli­tik, d v s en politik som syftar till att utveckla, fördjupa och radikalisera masskampen, vilket skulle ha kunnat leda fram till en revolution. Detta i motsats till den förda folkfrontspolitiken som innebar att kampens gränser var fastslagna på förhand: den borgerliga demokratin och de kapitalistiska egendomsförhållandena fick inte överskridas. Claudin är mycket noga med att betona att en inriktning på att »utveckla rörelsens revolutionära potential« inte är liktydigt med att sätta allt på ett kort och inrikta sig på ett omedelbart maktövertagande. Däremot skulle enbart en revolutionär politik ha kunnat »besvara frågan huruvida kri­sen i det franska samhället kunde få en revolutionärt socialistisk lösning, eller om det inte var möjligt att gå längre än till mer eller mindre radikala reformer inom kapitalismens ramar«. (s. 282-83)

För PF är svaret redan givet:

»Masskrafternas fördelning« var sådan att en revolutionär seger i Frankrike var omöjlig. Inför detta överrumplande argument står vi helt handfallna. Vi som trott att »klasskrafternas fördelning« var något mycket dynamiskt och ständigt förändrades i takt med klasskampens utveckling har tyd­ligen grundligt tagit miste. Skämt åsi­do! Hänvisningen till »klasskrafternas fördelning« är bara en innehållslös fras. Det finns endast ett sätt att avgöra om »klasskrafterna« är gynnsamma för en revolution eller inte och det är genom att föra en politik som syftar till att försöka ändra dem.

PF:s något mer utförliga resonemang om den spanska revolutionen går i princip ut på samma sak: Styrke­förhållandena (nationellt och interna­tionellt) var sådana att en revolution var omöjlig. Men här stöter PF genast på ett besvärligt problem: den spanska verkligheten stämmer inte överens med »teorin«. Hur ta sig ur detta dilemma? Anpassa teorin till verkligheten, eller anpassa »verkligheten« till »teorin«? PF gör det senare. Enligt honom inskränkte sig de spanska massornas roll till att »aktivt« stödja folkfrontens »demokratiseringspolitik«. Det längsta han kan sträcka sig är att det fanns en »revolutionär potential«. Punkt slut. Inte ett ord om det revolutionära uppsving med massdemonstrationer, strejker, jord- och fabriksockupationer m m som utlöstes efter folkfron­tens valseger och gick långt utöver folkfrontens »demokratiseringspolitik« i sina politiska och ekonomiska krav. Inte ett ord om den massresning som blev svaret på Francos militärkupp och som medförde att den gamla statsapparaten, särskilt dess våldsapparat, slogs sönder och den verkliga makten hamnade i händerna på arbetarnas och böndernas egna organisati­oner, att en arbetar- och bondemilis snabbt organiserades för att besegra Franco och hålla ordning i de delar av Spanien där kuppen hade nedslagits, att arbetarna tog över fabrikerna och verkstäderna och att lantarbetarna och fattigbönderna lade beslag på jorden och fördelade den mellan sig eller bildade kollektivjordbruk. Den sociala revolutionen i Spanien, som ingående har beskrivits av ett stort antal histori­ker, var i själva verket betydligt mer djupgående än i Ryssland vid tiden för Oktoberrevolutionen 1917.

Det är mycket avslöjande att PF inte med ett ord berör Claudin beskrivning av denna spanska verklighet. Det skul­le givetvis bara skapa oreda i PF:s fina schema: den sociala revolutionen exis­terade enbart som en »potential« och något annat kunde det inte bli heller, ty »de europeiska kapitalisterna tänkte inte tillåta någon revolutionär utveck­lings

Vi har hört argumentet förut. Det har alltid använts av motståndare till sociala revolutioner. Redan 1917 till­grep mensjevikerna och vissa bolsjeviker (bl a Zinovjej och Kamenev) den typen av resonemang för att avråda från försök att gripa makten.

Frågan om en revolution har utsikter att segra eller ej avgörs inte av kapitalisternas subjektiva vilja. Om så ha­de varit skulle vi aldrig ha fått uppleva någon segerrik revolution, ty kapitalisterna är alltid emot sociala revolutio­ner och så kommer det att förbli tills dess den socialistiska revolutionen seg­rat i världsmåttstock. Säg den revoluti­on som segrat med imperialisternas goda minne? Ryssland, Kina, Kuba, Vietnam?

Ur en rent militär synvinkel har imperialistmakterna alltid varit starkare än de revolutionära rörelserna. Ändå har revolutioner segrat. Varför? Jo, därför att en revolution är inte en frå­ga om en rent militär konfrontation. Det rör sig om klasskamp, en i grun­den social och politisk kraftmätning. Tag t ex den ryska revolutionen. Hur kunde den bolsjevikledda revolu­tionen gå segrande ur konfrontationen med inte bara den tsaristiska armén, utan också de utländska interventionsarméerna? Jo, därför att den tsaristiska armén till stor del bröts sönder in­ifrån och soldaterna vanns över till re­volutionens sida, medan arbetarprotesterna i de imperialistiska staterna tvingade regeringarna där att avbryta sina interventionsförsök. Eller hur kunde vietnameserna segra trots att de slogs mot världens starkaste militär­makt? Jo, därför att det till slut blev politiskt omöjligt för USA-regeringen att fortsätta kriget, inte därför att USA militärt hade besegrats.

Spanien då? Är det fullkomligt ute­slutet att något liknande skulle kunnat hända där? I själva verket var det internationella läget vid tiden för spanska inbördeskriget betydligt gynnsam­mare för de revolutionära krafterna än det var under stora delar av Vietnam-kriget. En medveten inriktning på att fördjupa och konsolidera den sociala revolutionen i Spanien skulle inte bara ha stärkt de spanska massornas kamp- och offervilja och fungerat undergrävande på moralen i Francos trupper (Jfr tsaristarmén i Ryssland) utan också ha fått gynnsamma återverknin­gar på klasskampen utomlands, i för­sta hand Frankrike, men även i andra länder. Och detta skulle i sin tur i grunden ha förändrat den internationella »kraftfördelning« som PF är så förhäxad av.

Hela detta problemkomplex, som Claudin diskuterar ganska utförligt, är nödvändigt att analysera för att det ska vara möjligt att dra några slutsat­ser om vad en alternativ politik skulle ha kunnat få för konsekvenser. PF ig­norerar hela frågeställningen. Det är ett axiom att folkfrontspolitiken var den enda rätta. Det är bara dumskallar eller ansvarslösa frasmakare som kan ifrågasätta detta. Därför har PF bara spydigheter till övers för Claudins alternativa strategi: »Troligen är det dock tur för honom att hans spekulati­oner aldrig sätts på prov. Det är ju för sent att söka bevisa dem«. Ja, det är möjligt att Claudins strategi hade miss­lyckats. Men en sak är klar och det är att resultatet knappast kunde ha blivit värre än det blev med den förda folk­frontspolitiken: totalt nederlag. Detta obestridliga faktum borde göra PF lite mindre kategorisk i sina omdömen.

Som vi sett förtiger PF fullständigt den sociala revolution som ägde rum särskilt under inbördeskrigets inledan­de fas. Anledningen är givetvis att den spanska verkligheten inte stämmer överens med »teorin« om att revolutionen befann sig i sitt »borgerligt-demokratiska stadium«. Han nöjer sig emellertid inte med detta våld på verkligheten. Han påstår också helt fräckt att folkfrontsstrategin »accepterades av alla« (med undantag av »smågrup­per«). PF fortsätter: »Kommunister, socialister, anarkosyndikalister, borgerliga — alla enades i kampen mot Franco. Alla ansåg att denna demokratiska front, denna samordning, skul­le ge största chansen att besegra fascismen«. Det enda som stämmer i denna beskrivning är att de grupper PF nämner (med undantag av en stor del av borgarna som stödde Franco) var villiga att bekämpa Franco. Däremot är det felaktigt an alla skulle ha stött folkfrontspolitiken. Majoriteten av socialisterna (de s k caballeristerna), anarkosyndikalisterna och POUM (som PF förmodligen räknar till »smågrupperna« trots att partiet hade tiotusentals medlemmar, dvs var flera gånger större än PF:s eget VPK) förkastade folkfrontsstrategin och förespråkade social revolution.

Som Claudin visar förmådde dock dessa (p g a politisk oklarhet och inbördes splittring) inte formulera en gemensam och klar alternativ strategi till folkfrontspolitiken. Detta i kombinati­on med bl a hårda sovjetiska påtryckningar (villkor för vapensändningar m m) gjorde an de hamnade på defensiven och bara förmådde föra ett uppe­hållande försvar för de sociala erövrin­garna. Bit för bit trängdes de tillbaka och tvingades uppge sina positioner. Den oheliga alliansen mellan kommu­nister, högersocialister och borgerliga republikaner utmanövrerade sina poli­tiska motståndare en efter en enligt välkänt mönster (»salami-taktiken«). Först slog man till mot och avlägsnade de mest radikala grupperna, sedan gick man vidare och tog itu med nästa grupp osv. På detta vis hade man till slut utmanövrerat inte bara en rad »smågrupper« och POUM (som för­bjöds sommaren 1937), utan också vänstersocialisterna (med Caballero i spetsen) och anarkosyndikalisterna.

Men inte nog med det. När koalitionen mellan borgarna, högersocialisterna och kommunisterna på detta sätt hade trängt tillbaka de övriga kom turen till kommunistpartiet självt. Borgarna och högersocialdemokraterna hade utnytt­jat kommunisterna som spjutspets för att bli av med de radikala strömningarna inom arbetarrörelsen. Nu behövdes de inte längre. Tvärtom stod kommu­nisterna i vägen för en kompromissfred med Franco. Slutet för den spanska republiken var nu nära. Kampviljan hos de arbetande massorna hade systematiskt brutits ner genom att dess sociala erövringar krossats och deras organisationer förföljts. Demoraliseringen spred sig snabbt. Resultatet blev Kataloniens katastrofala fall (Barcelona föll praktiskt taget utan strid) och den s k Casado-revolten, ett militärt uppror som hade sin udd riktad mot kommunisterna och syftade till att få slut på inbördeskriget till nästan vilket pris som helst. Folkfrontens saga var slut.

Det finns egentligen mycket mer att säga om både Spanien och PF:s recension. Vi ska dock begränsa oss till en kommentar till. Det gäller PF:s lättsinniga och kategoriska avståndstagande från Claudins uppfattning att de fran­ska och italienska kommunistpartierna hade stora möjligheter att gripa mak­ten under andra världskrigets slutskede. Det intressanta är att Claudin på denna punkt kan åberopa stöd från stalinistiskt håll. Kritik mot de franska och italienska kommunisterna att de låtit denna möjlighet glida sig ur hän­derna framfördes nämligen vid Kominforms grundningsmöte (1947). I spetsen för denna kritik gick de jugoslaviska representanterna, men de fick också stöd av den polska representanten Gomulka. Ingen av de övriga dele­gationerna ställde upp till försvar för fransmännens och italienarnas agerande. Inte nog med det. Även ledande medlemmar i det franska och italienska partiet har senare fört fram liknande kritik. Den mest kände av dessa är André Marty, som under 30- och 40-talen tillhörde den s k ledartrojkan (Thorez, Duclos, Marty) i det franska partiet. Även om historien lärt oss att »analyser« av stalinistiskt ursprung bör behandlas med varsamhet, borde detta ändå fungera som en tankeställare och därmed också föranleda en viss försiktighet i omdömena. Men inte hos PF. Han har bara sarkasmer att komma med.

Därmed lämnar vi PF:s recension för att titta på vad hans partikamrat lyckats åstadkomma.

Ingemar Andersson (VPK) — Ny Dag nr 2/81

Det bör sägas redan från början att IA:s recension är av en helt annan ka­raktär än Franckes. Den är relativt sansad i både ton och innehåll. Den erkänner vissa kvaliteter hos Claudins arbete, t ex att hans »synpunkter på Lenins partiteori är intressanta«, att behandlingen av ultravänsterpolitiken i Tyskland förmedlar »insikter som är värdefullas att avsnittet som avhand­lar schismen mellan Moskva och det jugoslaviska partiet är bra och att Claudin förmodligen har rätt i att läget i Grekland 1944 var sådant att kommunisterna skulle ha kunnat gripa makten. Kritiken är också den ganska återhållsam. Det är inte fråga om råsopar under bältet á la PF, utan del förefaller som om IA, utifrån sina politiska utgångspunkter, åtminstone allvarligt försökt hitta svaga punkter i det som Claudin verkligen sagt. Sedan är det en annan sak att IA inte lyckats särskilt väl i sitt uppsåt.

IA gör t ex en ansats att kritisera Claudins tes att en av de grundläggan­de orsakerna till Kominterns urartning står att söka i att organisationen bildades och byggdes upp »med det specifi­ka syftet att leda en omedelbart förestående världsrevolution och det i ett läge då någon sådan inte förestod«. Detta är faktiskt en mycket fruktbar angreppspunkt, men tyvärr vidareutvecklar IA inte sin tankegång, utan trasslar in sig i en rad hårklyverier som inte leder någon vart. (Claudins resonemang går i korthet ut på att det felaktiga perspektivet ledde Lenin & Co att på ett brådstörtat sätt och till stor del med organisatoriska medel söka skapa »rena« partier av bolsjevikisk typ i stället för att låta sådana partier mogna fram genom en längre klargöringsprocess — diskussioner, klasskampserfarenheter osv. Detta förde med sig att Komintern redan från bör­jan fick en ultracentralistisk struktur, att det sovjetiska partiet fick ett opro­portionerligt stort inflytande, samti­digt som det kritiska och självständiga tänkandet undertrycktes i de övriga partierna och därmed de opportunistiska tendenser som var benägna att blint följa Moskvas direktiv gynnades. Därmed var urartningen av Komintern inbyggd i Komintern redan vid födseln. Claudin menar att utvecklingen därefter var mer eller mindre automa­tisk om än inte oundviklig. Även om det faktiskt finns en del sanning i Claudins resonemang, duger det inte som en förklaring på Kominterns urart­ning. Orsakerna måste sökas i materiella faktorer och inte i idéernas värld såsom Lenins »teoretiska misstag« osv. Bolsjevikernas överoptimism beträffande världsrevolutionens snara ankomst och det sätt på vilket Komintern byggdes upp kan givetvis ha un­derlättat urartningsprocessen, men in­te orsakat den. Kominterns utveckling var intimt sammanknippad med utvecklingen i Sovjetunionen. M a o skulle en annan utveckling i Sovjet också inneburit en annan utveckling för Komintern. Således måste frågan om Kominterns urartning ledas tillba­ka till den ryska revolutionens urartning. Det är endast om vi finner rötter­na till den senare som vi kan förklara den förra. — Vi återkommer till denna frågeställning i det avslutande avsnittet i denna artikel.)

Den enda fråga som IA diskuterar lite utförligare gäller Claudins analys av Stalins syften med kraven på en andra front under andra världskriget. Detta förefaller å andra sidan en smula underligt eftersom det inte tillhörde de »tyngre« avsnitten i Claudins verk, men uppenbarligen är det så att IA an­sett sig ha fast mark under fötterna i sin kritik på denna punkt. Detta betyder å andra sidan inte att frågan är oviktig, ty den rör i sista hand sovjetregimens natur (något som IA dock inte berör), och förtjänar därför att disku­teras.

Tyvärr gör IA det allt för lätt för sig. Han rycker nämligen en mening ur sitt sammanhang på ett sätt som får Claudins uppfattning att framstå som myc­ket underlig. Den mening som IA bygger på lyder som följer: »Den andra fronten var alltså inget nödvändigt villkor för att besegra Tyskland, som Stalin påstod, utan för att förebygga risken för den socialistiska revolutionen i Västeuropa«. Om man inte känner till den föregående analysen (om bl a styrkeförhållandena på slagfältet — se nedan, förhandlingarna mellan »de tre stora« m m) och det efterföljande re­sonemanget, kan detta otvivelaktigt förefalla vara ett mycket vågat påstående. I själva verket upplöses »mysteriet« till stor del redan i de två meningar som följer den av IA åsyfta­de: »Den andra fronten var helt enkelt en av de viktigaste sidorna av Europas uppdelning i intressesfärer. Och Stalins sätt att tackla frågan styrdes av detta syfte ända från det att de stora allianserna började ta form«. (s. 127) Claudins resonemang går alltså ut på att Stalins främsta målsättning var att komma överens med västmakterna om hur Europas framtid skulle se ut. På grundval av en sådan överenskommel­se om »intressesfären (där det gällde att både ge och ta) hoppades sovjetledarna att det skulle vara möjligt att efter kriget upprätta ett bestående till­stånd av »fredlig samexistens« mellan Sovjet och västmakterna. Precis som försöken att få till stånd en antinazistisk allians med Frankrike och Storbritannien »under 30-talets andra hälft förutsatte att den spanska revolu­tionen hölls inom borgerliga gränser, sökte Stalin nu bygga en bestående allians med västmakterna på revolutio­nens bekostnad i Västeuropa. Försöken att vid krigsslutet hålla tillbaka och tom kväva revolutionerna i Ju­goslavien, Kina och Grekland var ett led i samma strävan.

IA varken nämner eller argumenterar mot detta. Han hävdar i stället att förklaringen till de sovjetiska kraven på en andra front är mycket enkel: att »Sovjet faktiskt behövde den militära avlastning som en andra front innebar«, eller alternativt att syftet var att »försvåra vad Sovjet hade att frukta mest — en separatfred mellan västmakterna och Tyskland«. För att underbygga sitt argument hävdar IA att Claudins påstående att det under kri­gets slutskede (från slutet av 1943) råd­de en stor sovjetisk militär överlägsenhet i Europa är falskt: »Claudin kan inte heller anföra andra belägg än några citat från politiserande högre västallierade officerare«. Här har IA läst slarvigt. De citat som Claudin redovi­sar härrör från president Roosevelts stabschef och från Roosevelt själv. Dessutom visar Claudin att detta var den officiella sovjetiska ståndpunkten efter andra världskriget (s. 125), något som IA förtiger. Sist men inte minst re­dogör Claudin för utvecklingen av det militära läget. IA:s påstående att tesen om en sovjetisk militär överlägsenhet i Europa (IA tillägger adjektivet »enorm«, något som Claudin aldrig hävdat) är ett »sensationellt påstående« i en »seriös historisk debatt« framstår som minst sagt lättsinnigt mot bakgrund av detta. Det är svårt att veta vad IA menar med »seriös« i detta samman­hang. Uppenbarligen räknar han inte sovjetiska källor dit. I själva verket är det IA som lär få svårt att finna »seriösa historiker« som avvisar Claudins allmänna karakteristik av de militära styrkeförhållandena från 1943 och framåt. (Vid krigsslutet, då väst­makternas arméer stod långt inne i Tyskland och USA hade skaffat sig monopol på atombomben var givetvis de rent militära styrkeförhållandena annorlunda. För en diskussion om möjligheterna att göra revolution i t ex Frankrike och Italien räcker det dock inte att hänvisa till detta nya läge. Jfr. resonemangen om Spanien tidigare och givetvis Claudins arbete.)

Ett annat faktum som IA tar mycket lätt på är att de hårdaste kraven på en andra front inte framfördes 1941-42, då situationen för sovjetarmén var svå­rast, utan från våren 1943 (i samband med Kominterns upplösning). Kraven blev sedan allt enträgnare i slutet av året för att få sitt allra mest kategoriska uttryck i en dagorder från 1 maj 1944. Hur förklarar IA detta? Lägg märke till att sovjetarmén redan under sommaroffensiven 1943 hade återerövrat två tredjedelar av det förlorade sovjetterritoriet. Det var från denna tidpunkt ingen tvekan om krigets utgång, särskilt som den sovjetiska krigsindustrin (belägen öster om Ural) hade kommit igång på allvar och producerade krigsmateriel i stora mängder. Med tiden skulle alltså sovjetarméns över­lägsenhet komma att bli allt större.

För att belysa detta ska vi citera en annan »oseriös (?) historiker«, nämligen Isaac Deutscher. Avsnittet är häm­tat ur hans Stalinbiografi (s. 397) och behandlar diskussionen mellan »de tre stora« på Teheran-konferensen (i no­vember 1943). Deutscher skriver:

Skenbart gällde frågan de militä­ra operationernas fortsatta förlopp. I själva verket var den mycket mera omfattande, ty av dessa operationer berodde, till en viss grad, Europas politiska utveckling efter kriget. Churchill framlade för konferensen sin plan för en anglo-amerikansk invasion på Balkan, vilket ytterliga­re skulle fördröja invasionen i Frankrike. Animositeten mellan Stalin och Churchill, vilken legat och grott sedan deras möte i augusti 1942, bröt genast fram med förnyad styrka. 1942 hade Stalin misstänkt att motivet bakom dröjsmålet med den andra fronten var hans alliera­des avsikt att låta Ryssland och Tyskland ömsesidigt trötta ut sig på varandra. Han kan alltjämt ha hyst samma misstanke, då invasio­nen i Frankrike inte ägde rum som­maren 1943 heller. Men nu, i slutet av 1943, fruktade han inte längre ett utrotningskrig. Inte kan han heller ha trott att Churchill räknade med Rysslands styrka, inte dess svaghet, och att syftet med hans nya plan var att förekomma en rysk ockupation av Balkanländerna. Churchill för­knippade verkligen också sitt för­slag om det nya företaget i Medel­havet med en plan på en gemensam brittisk, amerikansk och rysk ocku­pation av Balkanländerna. Stalin motsatte sig hårdnackat planen och krävde landstigningar i Frankrike.

Deutscher bekräftar således Clau­dins värdering av styrkeförhållandena på slagfältet. Men det är givetvis inte i första hand därför citatet medtagits, utan därför att Deutschers iakttagelser beträffande Stalins reaktioner inför förslaget att upprätta en ny front på Balkan illustrerar det som Claudin sagt om syftet med den andra fronten. Balkanländerna gränsade till Sovjet och tillhörde därmed det område som Stalin & Co ville inbegripa i Sovjets »intressesfärs Därför ville Stalin inte veta av någon allierad invasion där. Västeuropa däremot tillhörde västsidans »intressesfär«.

Hur ligger det då till med IA:s andra (alternativa) förklaring: att det Sovjet fruktade mest var en separatfred mellan Tyskland och västmakterna? Den­na tes håller inte alls. Mellan 80-90 procent av Nazitysklands landstridskrafter var redan insatta mot Sovjet, och vad som än hände skulle Hitler in­te ha kunnat öka sin slagkraft på östfronten tillräckligt för att kunna beseg­ra Sovjet. Faktiskt var det västmakter­na som från slutet av 1943 och stora delar av 1944 hade mest att frukta av en separatfred mellan Tyskland och Sovjet. (Detta var inte ett fullständigt osannolikt perspektiv. Förespråkare för detta fanns i Hitlers omgivning. Inte minst var Mussolini varm anhängare av en sådan separatfred.)

Dessutom var amerikanerna ange­lägna om att försäkra sig om ett sovje­tiskt deltagande i kriget mot Japan, vars utgång fortfarande var osäker.

Nej, IA:s »enkla« förklaringar visar sig vid en närmare granskning inte va­ra så enkla. De reser fler frågor än de besvarar. Vi lämnar därmed IA och övergår till två recensioner som publi­cerats i Gnistan (SKP:s veckotidning), nr 10-81. Deras karaktär gör att vi kan behandla dem ganska kortfattat.

Conrad K. Lindell

CKL:s recension skiljer sig markant från alla de övriga. I stort sett är det fråga om en lovsång till Claudins arbe­te. De kritiska synpunkter som CKL har att framföra gäller typiskt nog de avsnitt då Claudin kritiserar från »vänster«: »han tenderar för mycket åt den trotskistiska kritiken av folkfrontspolitiken«, »han underskat­tar betydelsen av arbetet för kollektiv säkerhet inför andra världskriget, »han talar för en äventyrlig linje under slutskedet av kriget«. Detta säger ganska mycket om CKL:s politiska uppfattning. För honom ar en revolutionär politik »äventyrlig«. I stället ska man ena sig med borgarna (folkfrontspolitik, »kollektiv säkerhet«). Kritik mot Lenin, Komintern och stalinismen är utmärkt så länge den rör sekterism, vänsteravvikelser osv, dvs om det inte är nödvändigt att dra revolutionära slutsatser. Kritiken upphör att vara riktig då klassamarbetspolitiken angrips. Kort sagt: CKL läser Claudin på ett reformistiskt satt.

Även om CKL:s recension på sätt och vis är mer sympatisk än de övriga i det att han uppenbarligen inte försökt förvrida Claudins verkliga ståndpunk­ter, måste man bestämt varna för detta sätt att använda Claudin. Särskilt felaktigt är det att göra som CKL, dra en gräns vid 1934: Före den­na tidpunkt är Claudins kritik välgrun­dad och i huvudsak riktig, men när han kritiserar folkfrontspolitiken, lik­som kommunistpartiernas politik un­der andra världskrigets slutskede, då har han fel. Man måste ha klart för sig att Claudins analys (trots sina brister) är en sammanhängande enhet. Om man accepterar huvuddragen av Clau­dins framställning när det gäller Kominterns utveckling före 1934. då har man också skrivit under på att urartningen gått ganska långt i både Sovjet och i Komintern vid mitten av 30-talet. Det betyder bl a att man accepterat att Komintern reducerats till ett instrument för Sovjetunionens utrikespolitik. Folkfrontspolitiken var just ett uttryck för detta. Moskvas syfte med denna var att hindra och hålla tillbaka en revolutionär utveckling för att ska­pa gynnsamma betingelser för en antinazistisk allians med främst Frankrike och Storbritannien. Folkfrontspoliti­ken utgick alltså inte från den internationella arbetarklassens intressen och behov, utan från sovjetbyråkratins.

För det första innebär det att man på förhand avskrivit varje möjlighet av att det skulle ha kunnat finnas en revo­lutionär utväg ur den kris som rådde i mitten av 30-talet.

För det andra innebär det att det 1934 plötsligt rådde en identitet mellan världsproletariatets intressen och Moskvas utrikespolitiska manövrer för att få till stånd en allians med »västdemokratierna«. (OBS att politi­ken genomfördes konsekvent i världs­måttstock. I t ex Latinamerika lades kampen mot USA-imperialismen ner till förmån för kampanjer mot den tyska nazismen. Med tanke på att den ty­ska närvaron i denna världsdel var för­svinnande liten kan man fråga sig: »I vems intresse?«)

För det tredje innebar det ett accep­terande av tesen att folkfrontspolitiken var det effektivaste sättet att stoppa fascismen, vilket svårligen låter sig be­visas om vi tittar i facit (nederlaget i både Frankrike och Spanien). Till råga på allt lyckades politiken inte ens åstadkomma den av Moskva eftersträ­vade alliansen med Paris och London. Kan en politisk bankrutt demonstreras tydligare?

Hans Isaksson

HI:s recension är i särklass den mest förvirrade och absurda av dem vi behandlat hittills. Att reda ut alla miss­uppfattningar, motsägelser, förvräng­ningar och direkta felaktigheter som HI:s bedrövliga alster år bemängt med skulle kräva en hel broschyr. Vi ska därför begränsa oss till att ta upp någ­ra exempel för att påvisa karaktären av hans produkt.

HI inleder med att skriva att Claudins verk »förmedlar viktig kunskap om vår historia från en som har varit med att göra den«. Vari denna »viktiga kunskap« består är det dock svårt att förstå efter att ha läst HI:s recension. vara kritisk mot en del av Claudins uppfattningar, men det går inte att läsa ho­nom hur som helst, godtyckligt plocka vad som passar ens egna ideologiska fördomar och förkasta resten.

I och för sig erkänner HI att Clau­din har en del vettigt att säga om ultravänsterpolitiken i Tyskland 1928-34 (Hl skriver felaktigt 1935), om Sovjets politik 1939, och om de jugoslaviska och kinesiska revolutionerna, men f ö är Claudin — om vi får tro HI — full­ständigt ute och cyklar och förresten är även de läsvärda avsnitten behäftade med mycket stora brister. Claudin har nämligen en »synnerligen snäv historiesyns Han är ju »trotskist« och hans verk »återger en genomarbetad trotskistisk syn« på historien, Slutsats: »Den bör läsas med åtminstone (!) samma vaksamhet som t ex den klassiska SUKP(b):s historia«.

Allt vad Hl här skriver är ren och skär gallimatias.

Claudin »trotskist«? Här har HI brukar begreppet »trotskist« på samma slappa sätt som var brukligt på Stalins tid. Den enda beröring med »trotskismen« som Claudin har, är att han ger Trotskij rätt i en del av hans kritik mot Komintern och utvecklingen i Sovjetunionen. (Detta gäller särskilt i fallet Tyskland, där HI själv är benägen att ge Claudin rätt. Ska vi tolka det som att Hl åtminstone är »halv-trotskist«?) Bortsett från detta innehåller Claudins verk mycket (för det mesta helt felaktig) kritik mot Trotskij och trotskismen. Claudin avvisar t ex Fjärde Internationalen med en fnysning, han förkastar fullständigt en av trotskismens grundpelare, »teorin om den permanenta revolutionen« (något som HI tydligen inte alls upptäckt); han är inte (som trotskismen) principiellt motståndare till folkfrontspolitiken (det han kritiserar är det stelbenta sätt på vilket den tillämpades i Frankrike och Spanien). Helt följdriktigt är Claudin idag positiv till eurokommunismens strategi, fast givetvis med vissa reservationer. (Han anser att grund­tanken är helt korrekt, men att eurokommunisterna gått för långt i sitt klassamarbete. För en något radikala­re eurokommunism är således Claudins recept). Ska man sätta en etikett på Claudin bör därför beteckningen »vänstereurokommunist« ligga nära till hands.

Eftersom Claudin på flera avgörande punkter förkastar trotskismen kan han inte heller ha skrivit »en genomar­betad trotskistisk« analys. Vad han däremot gjort är att han på ett ärligt sätt och utifrån fakta försökt beskriva och analysera den kommunistiska rörelsens historia. Man kan förvisso ifrågasätta hans slutsatser och tolkningar. Han kan också ha misstagit sig på enskilda detaljer och t o m fullständigt förbisett andra. Vad vi däremot är övertygade om, är att HI kommer att få det mycket svårt att föra i bevis att Claudin skulle ha förfalskat citat, diktat ihop historiska fakta osv. Att jämföra Claudins arbete med den stalinistiska SUKP(b):s historia från 1938, där lögnerna fullständigt staplas på varandra är i det närmaste befängt. Därmed vill vi inte ha sagt att HI är rub­bad. Nej, HI:s recension är bara ett exempel på den slags skadliga ideologiska blockering som Claudin själv och de flesta andra stalinister var offer för under Stalin-epoken. Skillnaden är ba­ra att HI:s Mecka heter Beijing, medan Claudin & Co:s hette Moskva.

Av ovanstående borde framgå att undertecknad menar att det är ganska meningslöst att föra en diskussion om de uppfattningar som HI ger uttryck för. Det fåtal som delar HI:s mycket förvridna historiesyn är oemottagliga för sakargument och de som inte gör det lär heller inte påverkas det minsta av hans skriverier. Det finns alltså in­gen anledning att ödsla krut på eländet. Det får räcka med att påvisa två grova lögner i HI:s recension.

Den första lögnen är att trotskisterna »i många länder« skulle ha suttit »på staketet i kampen mot fascismen under andra världskrigets I själva ver­ket var trotskisterna de första som inledde illegala aktioner mot ockupati­onsmakten i de av naziarmén härtagna länderna. Detta medan de stalinistiska kommunistpartierna fortfarande »satt på staketet« som en konsekvens av den sovjet-tyska pakten (1939-41). Helt lo­giskt blev också listan över fängslade, deporterade och dödade trotskister un­der andra världskriget mycket lång. Nästan hela den ledande kadern i Eu­ropa före kriget och många basmedlemmar fick sluta sina dagar i nazistiska koncentrationsläger.

Den andra lögnen hänger samman med den föregående. HI är nämligen medveten om — och kritisk emot — att kommunistpartierna i stort sett inte förde någon kamp mot den tyska na­zismen under perioden 1939-41 (dvs till den 22 juni 1941 då Hitlers arméer angrep Sovjet). Detta föranleder HI att anklaga Claudin för att inte erkän­na någon »antifascistisk kamp vare sig nationellt eller internationellt«. HI fortsätter: »Hans invändningar mot Kominternpolitiken 1939-41 inriktar sig huvudsakligen mot uppenbart pro-tyska tendenser — inte mot att man undandrog sig kampen mot fascismen«.

HI:s påstående är fullständigt absurt. Redan på den första sidan som behandlar den sovjetisk-tyska pakten klargör Claudin att dess värsta konsek­vens var att den antifascistiska kampen övergavs. Detta tema genomsyrar sedan hela avsnittet och återkommer i del 2 när han behandlar det franska kommunistpartiets politik under krigs­åren (se t ex del l, s. 385-86, 391, 393, 395 och del 2, s 23-25). De protyska tendenserna i Kominterns propaganda, som helt riktigt Claudin också kritiserar, var bara en sida av samma politik.

Därmed lämnar vi recensionerna. men efter att ha använt så många rader för att kritisera andras kritik, bör det väl vara på sin plats att också säga några ord om på vilka punkter författaren till dessa rader anser att kritik måste riktas mot Claudin. Jag ska inte gå in på några detaljer, utan bara skissera några av de viktigare metodologiska och principiella frågeställningarna. En utförligare analys får vi återkomma till.

Några kritiska hållpunkter

Den första punkten gäller Claudins syn på orsakerna till Sovjetunionens och Kominterns urartning. Som vi re­dan varit inne på (se avsnittet om Ingemar Anderssons recension) tar Claudin sin utgångspunkt i påstådda teoretiska misstag hos Lenin (uppfattningen att »kapitalismen var döende«, att »världsrevolutionen var på oemotståndlig frammarsch« osv). Dessa fel­aktiga teorier skulle i sin tur lett fram till felaktiga politiska och organisatoriska slutsatser (t ex beträffande Kominterns struktur och politik) och därmed ’.ar degenerationsprocessen igång.

För det första kan man ifrågasätta om allt det som Claudin vill beteckna som teoretiska misstag verkligen var sådana (det finns otvivelaktigt en del matnyttigt i hans kritik, men ofta är den överdriven och i synnerhet drar han alltför långtgående slutsatser). Men den avgörande bristen ligger inte på den nivån. Kardinalfelet i Claudins analys är att den är idealistisk. Och detta är förvånande eftersom Claudin gör anspråk på att utgå från den mar­xistiska världsåskådningen, som klart säger ifrån att det är materiella faktorer och inte idéer som styr den histori­ska utvecklingen. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara Kominterns och Sovjetunionens urartning med teoreti­ska, politiska, organisatoriska eller andra misstag. Sådana faktorer kan gi­vetvis underlätta eller försvåra en viss utveckling, men i grunden ligger betydligt mer handfasta materiella faktorer: klasskampen, den ekonomiska utvecklingen osv. Det är i detta samman­hang symptomatiskt att Claudin inte behandlar det sociala skikt, byråkra­tin, som tillskansade sig makten i parti och stat i Sovjetunionen under 20-talet. Därmed saknar Claudin också det nyckelbegrepp som gör det möjligt att korrekt förstå och analysera utvecklingen. Exempelvis var det inte en samling felaktiga teorier som styrde in allt på felaktiga banor, utan tvärtom byråkratin som omstöpte teorin för att denna skulle främja dess intressen (ett exempel på detta är »teorin om socia­lismen i ett land«, som Claudin själv behandlar). Denna fatala oförmåga att förstå urartningens materiella rötter gör Claudin också oförmögen att förstå stalinismen och det avgörande brott med leninismen som den innebar. Claudin förmår därför bara beskriva en del av stalinismens yttringar (vilket dock ofta görs på ett mycket förtjänstfullt sätt).

En annan central punkt i en kritik mot Claudin gäller hans syn på den revolutionära strategin och taktiken. Hans centristiska vacklan i förhållande till folkfrontspolitiken har vi nämnt ti­digare. Andra frågeställningar tillhörande detta fack är hans principiella avståndstagande från en centraliserad International (inte bara en byråkratiskt centralistisk International, utan en centraliserad International överhuvudtaget). Avvisandet av teorin om den permanenta revolutionen hör också hit.

En tredje punkt gäller Claudins idealiserade bild av den kinesiska revolutionens teori och praktik (vilket f ö lett till att avsnitten om Kina, särskilt det i del 2, är förhållandevis svaga).

På de ovan nämnda punkterna (och en del andra) är det således möjligt att rikta allvarlig kritik mot Claudin. Kritiken är så grundläggande att det skulle vara rena bedrägeriet att försöka ge sken av att hans verk ger en revolutio­närt marxistisk framställning och analys av »krisen i den kommunistiska rörelsen«. Däremot har verket andra kvaliteter som gör att det bör läsas av varje klassmedveten arbetare och andra progressiva. Det gör inte minst ett viktigt röjningsarbete för att avslöja många stalinistiska myter och för att återupprätta den historiska sanningen.

Speciellt värdefulla är de avsnitt som beskriver de praktiska konsekvenserna av Kominterns (och Moskvas) politik. Även de mer teoretiska avsnitten innehåller mycket läsvärt. De bör dock lä­sas med större försiktighet och betraktas som ett kontroversiellt, men viktigt diskussionsinlägg i den debatt som är nödvändig att föra om stalinismens rötter, den revolutionära strategin osv. Under förutsättning att Claudins arbe­te används på detta sätt kan det myc­ket väl bidra till att förverkliga den målsättning som Claudin själv uttalat i sin introduktion: »att röja väg för nya former för den revolutionära rörelsen, befriade så långt som det är möjligt från det förgångnas myter, bindningar och misstag« (s.21).

Martin Fahlgren

Från Fjärde Internationalen 2/1981