Intervju med Göte Kildén.

Vilka är de viktigaste frågorna Socialistiska Partiet vill lyfta fram i årets val?

Den viktigaste frågan handlar om att det i dag inte finns någon politisk kraft som företräder arbetarna på ett konsekvent sätt. Som många av oss har sagt på jobbet de här senaste dagarna: Sverige just nu, det är ett land där bönderna och direktörerna demonstrerar, där poliser och rulltjänstemän försvarar sina fackliga rättigheter. Men där de breda arbetargrupperna inte har nagon politisk kraft som uttrycker deras intressen. Det handlar väldigt mycket om att framför allt socialdemokratin, men också vpk, inte för fram frågor och politiska svar som gör dem trovärdiga bland större grupper av människor. De är trovärdiga i en mening, nämligen att den stora majoriteten av lönearbetare i dag i sista hand väljer att rösta på dem och se dem som ett bättre alternativ än borgerligheten. Men det räcker inte för att entusiasmera eller dra ut folk på gatan. Ta 1 maj, då lyckades de inte mobilisera folk just därför att det saknas en trovärdig grund. Vi har ju sett under den senaste regeringsperioden — från devalveringen över avtalsrörelsen till den senaste räntehöjningen — hur chock efter chock har drabbat industriarbetarna, och även många som arbetar inom den offentliga sektorn. Svek i fråga efter fråga. Under de år jag har varit politiskt aktiv och arbetat fackligt, har jag aldrig upplevt ett sådant misstroende som det i dag finns mot socialdemokratin i största allmänhet. Men vi ser inga alternativ, ingen möjlighet för folk att lösgöra energi, politisk energi, på samma sätt som bönder, direktörer och TCO-S folk har gjort. Och det är väl det som är den viktigaste frågan för oss i valet: Att så gott som det bara är möjligt visa på hur ett sådant alternativ skulle kunna se ut. Vilka former det kan ta mot åtstramningspolitik, mot rustningar, för en 6-timmarsdag, och självfallet för socialistiska helhetslösningar, en planerad ekonomi, ett demokratiskt arbetarstyre. Det är väldigt mycket det som vår valrörelse handlar om. Man kan säga att det egentligen är valets huvudfråga. En normal valrörelse är det inte…vi spelar så att säga på bortaplan. Det är mycket svårt att vinna något för utomparlamentariska aktioner, för en hård facklig kamplinje osv, eftersom hela valrörelsen väldigt mycket handlar om att föra fram parlamentariska lösningar, institutionella lösningar. Och vår rörelse handlar om att motverka detta. Naturligtvis i liten skala där vi är aktiva, bland de människor vi kan nå ut till. Det är ju begränsat.

Socialistiska Partiet ställer upp i valet utifrån ett perspektiv på en politiskt sett brett sammansatt arbetarprotest mot den socialdemokratiska regeringens åtstramningspolitik och borgarnas etter värre alternativ. Men hur trovärdig är egentligen en arbetarprotest kampanj som består av Socialistiska Partiet och ett antal andra organisationer som, sina kvalifikationer till trots, saknar tyngd och auktoritet inom arbetarleden. Eller, för att ställa frågan rakt på sak, kommer inte en sådan kampanj att uppfattas som ett politiskt jippo?

Det skulle vara ett politiskt jippo om vi så an säga spelade ett pokerspel där vi låtsades sitta med full hand — med starka intresseorganisationer bakom oss, numerärt starka politiska organisationer som stödde den här inriktningen. Det handlar det inte om. Vi säger väldigt ärligt och öppet att det är en kampanj i liten skala. Vi har fått en del individer, ett tiotal, att ställa upp på våra listor. Vi har kanske fått några hundra att arbeta kring vår valkampanj. Vi har fått två organisationer, Socialistiska Förbundet och ungdomsföreningen Benny att arbeta tillsammans med oss i en sådan här valkampanj. Mer handlar det inte om. Vi ser det som ett sätt att träna oss själva och andra i hur en sådan kampanj kunde organiseras i ett annat samhällsläge med större förutsättningar. Därför, eftersom det inte förespeglar något annat, kan det heller inte bli ett jippo. Men däremot vill vi understryka att det är ett viktigt initiativ. Det ger många, eller en del, som känner sig utan röst, en möjlighet att formulera sig, att få en plats i en valrörelse. Vi kan väl beteckna det som om vi spelar en slags knattefotboll för att senare, i en framtid, spela på elitnivå. Det handlar om att träna i dag.

Ett ofrånkomligt argument — jag hörde det själv alldeles nyligen av en socialdemokratisk arbetare — är att en sådan här kandidatur spelar borgarna i händerna genom att dra röster från de stora arbetarpartierna. Vad är ditt svar på en sådan invändning?

Det har jag hört sedan 1973, när vi första gången deltog i en valrörelse. Fast det är inte, i och för sig, så vanligt som man kanske skulle kunna tro. Jag har hört många fler som respekterar att vi ställer upp till val. De tycker att vi på det sättet tar våra åsikter och arbete alla andra dagar på allvar. Invändningen kommer väldigt ofta från de socialdemokratiska byråkraterna. Den kan vara mer eller mindre seriös, beroende på hur de stora arbetargrupperna uppfattar ett sådant val, och en socialdemokratisk förlust. Vi kan ju grupper. Jag brukar svara att vi har hoppat av det ekorrhjul som (s) satt igång och sköter. Det ekorrhjul i Sverige som betyder massmöten, klubbar, diskussioner. De utvecklas i stället väldigt mycket genom Rapport, Magasinet och Aktuellt, vilket gör att det som finns närvarande i TV blir det som är verkligt. Det är ju det enda möjliga. Det faktum att man är utestängd från TV och att det finns en spärr som gör det föga realistiskt för ett litet parti som vårt att bryta igenom, hindrar ett oberoende politiskt liv och att nya grupperingar som hotar fempartimonopolet att växa fram. Så jag vill gärna trycka på att ställa upp i ett val, det är ett sätt att ta upp de demokratiska friheterna när det gäller bl a val, och att visa hur inskränkta dessa är. Samma människor som här yrar om brister i valet i Nicaragua, måste ju om man går in i sakfrågorna medge att där finns mycket mer generösa villkor för oppositionspartier än det någonsin har funnits i Sverige under min livstid.

När man hör dina argument får man ibland en känsla av att du inte tycker att valet har så stor betydelse. Stämmer det?

Ja, det stämmer. Valet har betydelse, vi är ingen syndikalistisk eller anarkistisk rörelse, utan vi anser att det har betydelse. Men vi kan ju bara ta en sådan sak som när Centerpartiet ändrade sin inställning i fråga om sjukförsäkringen. Den ändringen kom till stånd enbart på grund av ett tryck från partiet, en inställning bland de egna medlemmarna. Det finns ju en del låglönegrupper inom centern som behöver de här pengarna när de blir sjuka. De tvingades att ändra sig i partistyrelsen och köra över sin riksdagsgrupp. Det är ett litet exempel som kunde mångfaldigas… Rösträtten i Sverige, själva rätten att över huvud taget ha val röstades ju inte fram, utan kom till stånd pga en massrörelse där revolutionen hotade. Och man fick göra eftergifter i form av bl a rösträtten. Den infördes genom ett beslut i riksdagen, men var i själva verket resultatet av en massrörelse. Där kan vi lära oss av de olika socialdemokratiska regeringar vi har upplevt i Europa bara under de senaste åren. Ofta hindrar de massrörelser när deras eget parti sitter i regeringen. Vi hade aldrig sett den avtalsrörelse vi nu gått igenom om moderaterna suttit i regering. En sådan flathet och ett sådant svek. Men nu har den fackliga byråkratin ett förtroende för socialdemokratin i stort, och den är beredd att svälja väldigt många mindre svek tack vare att man har ett förtroende i stort. Och detta håller tillbaka den rörelse, som i sista hand förändrar saker. Men här gäller det naturligtvis att inte leva i sin egen värld. Det kan ju vara så att jag, eller vi i vårt parti, har uppfattningen att det framför allt är en kamprörelse som förändrar, sociala rörelser som påverkar och leder till politiska beslut. Men de flesta av våra arbetskamrater kanske inte tycker så. Då skulle en sådan taktik vara tveksam om de också hade upplevt det som halsbrytande — att riskera en valförlust för (s) — att vi ställde upp. Om vi hade gjort den bedömningen, hade vi inte ställt upp i valet. Nu tror jag istället att det är många som kanske tycker att det är onödigt. Men det är också många, inte minst bland de unga, som inte alls skulle förstå. Det skulle kunna ha motsatt effekt om vi t ex lade våra röster på vpk eller socialdemokratin i valet, med argumentet ”Rösta mot högern. Man skulle förknippa oss med deras institutioner och deras politik. Då blir det en bumerangeffekt mot vad vi vill nå ut med i den här valrörelsen. Det blir ännu färre alternativ än det finns i dag. Men det är en taktisk fråga som man får diskutera från valperiod till valperiod.

Hur skulle en framgång för kampanjen se ut? Vad skulle räknas som en framgång?

Det är svårt, om man ska mäta det i siffror eller röster kan man ju naturligtvis säga att en framgång är ett bättre resultat än för tre år sedan. Med tanke på att det inte finns något som säger att radikaliseringen skulle ha blivit till socialismens fördel under de här tre åren, så är det säkert en framgång. Likaså vore det en framgång om vi kan få fler prenumeranter än tidigare och därigenom lägga grunden för en större upplaga för vår tidning, få med många nya människor i studiecirklar och som partimedlemmar. Det är naturligtvis en framgång. Likaså om de människor som tycker om de ideer som vi för fram i vår valkampanj, tar med sig dem i andra sociala rörelser och fackliga organisationer efter valet, så att de dyker upp i andra sammanhang. Det är naturligtvis också en framgång. Allt det här är bara så oerhört svårt att mäta, för det finns inga bra mätinstrument. Det är också så, när man talar om mätinstrument, att det är mycket svårare att samla människor till större möten i dag än för tio år sedan. För de människor som vi vänder oss till och där vi har sympatier, har inte samma politiska kultur. Jag talade förut om att den politiska kulturen inom arbetarklassen är oerhört svagt utvecklad, medan den, om än i begränsad form, fanns inom ungdoms- och studentrörelsen på 60- och 70-talet. Vi kan här i Göteborg ha väldigt många som sympatiserar med våra åsikter och inom ungdoms- och studeranderörelsen på 60- och 70-talet, som också drog till sig mycket folk på möten och annat. Vi kan här i Göteborg ha väldigt många som sympatiserar med våra åsikter och även röstar på oss, låt oss säga i Biskopsgården, där många Volvoarbetare bor, samtidigt som det är väldigt svårt att få människor utan vana, utan politisk träning, att komma till möten eller demonstrationer. Det är ett mycket långt steg att ta, medan det för en studerande i början av 70-talet kanske inte var något steg alls.

Om man går från valet till partiets övergripande, så kallade strategiska perspektiv, kan du då kortfattat formulera detta med utgångspunkt från situationen i dag?

Egentligen måste det inom varje människa finnas en fruktansvärd ångest över hela livstillvaron. Om man inte är politiskt aktiv, om man inte samtidigt försöker förändra något…samtidigt som bilderna på de uppsvällda magarna på barnen i Etiopien, eller bilder från dödsskvadroner i El Salvador, eller från svält och krig i andra länder och på andra kontinenter, etsar sig fast. Likadant när man ser en ny massfattigdom breda ut sig bland grupper i Sverige med socialt elände och en social kris… Men den ångesten, den förtrycks väl i de flesta fall i dag. Man förtrycker den genom allt ifrån totospel och tips — jag tippar i och för sig själv, men jag tror inte att det är för att förtrycka någon ångest — via Dallas-serier och kortsiktiga personliga lösningar. Det är på den nivån som vårt program och vår strategi ingriper — att det inte finns något parti som har en radikal, ja, revolutionär lösning på den kris som världen och Sverige, som en del av den, brottas med. Även om vi i Sverige, när det gäller alla de här uttrycken för krisen, drabbats väldigt lindrigt jämförelsevis. Värt program och vår strategi handlar egentligen om två enkla saker: För det första behovet av en planerad ekonomi när det gäller storproduktion, transporter och annat. För det andra — genom lärdomarna under 1900-talet när det gäller stater som Sovjetunionen och Polen — att förutsättningarna i en planekonomi aldrig kan utnyttjas fullt ut om det inte finns demokrati. Det är väl det vi kan föra in som en radikal lösning. Det är bara det att jag har en känsla av att det är oerhört få som vågar ställa sig frågor om allt från svälten i Etiopien till miljöförstöringen om hundra år, eftersom man inte nu ser någon politisk lösning. Och den lösningen kan ju bara vara revolutionär, det blir uppenbart om man studerar världen.

Men hur ska man nå dit? För det är ju målet?

Om målet är självförvaltning, självstyre och demokratisk socialism, kan aldrig en socialistisk revolution handla om en militär kupp där så och så många pansarvagnar kör fram och proklamerar att nu har vi tagit makten! Den måste handla om att alla vi människor som ska leda det här samhället är med i en sådan här rörelse. Jag sade förut att direktörerna och bönderna har börjat. De har en rörelse. Men arbetarna har det inte. Vi är på efterkälken. Därför handlar vårt program i dag väldigt mycket om att föra fram krav, organisationsformer, idéer, som arbetarprotest i valet. Som grogrund för just självaktivitet, att folk lär sig att göra saker själva och att fler kan utöva ledning och att makten därigenom blir mer demokratisk. Så enkelt tror jag att man kan sammanfatta vår strategi. Sedan kommer det in mer sinnrika regeringsparoller, övergångskrav och annat som ingår i vårt programmatiska gods. Det handlar ju bara om erfarenheterna från arbetarrörelsen de senaste 150 åren, ett försök att sammanfatta det bästa härur vad gäller taktik i olika situationer. Men själva strategin måste handla om att förbereda så många människor som möjligt för att ta makten och behålla den så att den inte tas över av byråkrater eller militärer. Benny-föreningen var närvarande med två av sina medlemmar på vårt senaste partistyrelsemöte. En av flickorna hade en väldigt rolig kommentar. Hon sade att: ”ungdomen tycker att socialism osv är väldigt politiskt och tjatigt och gubbaktigt. Däremot går det mycket bra bland ungdomar att säga att man är revolutionär”. Jag tror att det speglar en del av det jag försöker säga. Det var väl Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht som en gång sade att ungdomen var revolutionens stormsvalor. Och det är ju sant. Men vi har inte många sådana stormsvalor i Sverige för tillfället. Istället upplever ungdomen hela det politiska livet som ett skådespel som inte ger dem tillräckligt som människor. Det är inget som de engagerar sig i, för det ger dem ingenting. Om man ska bryta detta är det naturligtvis inte genom något mer sinnrikt krav eller någon bättre reform än något annat parti har. Då handlar det just om att ge en helhetslösning, att tala om behovet av en revolution, att förstöra den kapitalism och den imperialism som förstör så många människor, naturen och miljön.

Det här leder naturligt in på frågan om Socialistiska Partiet i dag. Om man ser på partiet, så slås man av att det, i likhet med nästan alla andra politiska organisationer, ar påfallande få ungdomar organiserade och aktiva. Hur kommer det sig?

I och för sig beror en hel del säkert på en viss gubbaktighet hos oss själva i vårt parti, när det gäller vår tidning, vårt sätt att vara, våra organisationsformer som är ganska döda och träiga för ungdomar. Men det är inte huvudproblemet. För det är mer en fråga om navelskåderi. Ser man till det samhälleligt, så är det ju ett fenomen som gäller alla partier och en hel generation av ungdomar.

Efter de svåra nederlagen för imperialismen i framför allt Indokina, men också i Afrika, har man svarat med att ideologiskt bygga upp motalternativ och motideologier. Imperialismens nederlag i Indokina innebar i Sverige att borgerligheten och arbetsgivarväldet var på reträtt på arbetsplatserna. Det uttrycktes i arbetsmarknadslagarna, i den allmänna debatten, på tidningarnas kultursidor, i skolorna. Det var ett medvetet svar. I världsmåttstock har vi sett hur Reagan och Thatcher politiskt symboliserat det här försöket till svar, när besten blivit instängd i grottan. I Sverige har vi sett hur SAF och borgerligheten medvetet har byggt upp en egen, självständig ideologi. Det har inte heller skett spontant. De översvämmar skolorna och tidningarna. Vi har ju, inte minst från 4-oktoberkommittén, upplevt hur lömskt man har byggt upp sina värderingar. Och man jobbar med det här inom alla områden. Detta speglas ju naturligtvis mycket snabbare hos ungdomen. Ändå är detta inte så tragiskt — för lika fort som det här har utvecklats, lika fort kan det brytas. Vi kan få en förändring istället, just för att ungdomen är så väldigt känslig politiskt.

Om man skall försöka göra en allmän positionsbestämning av Socialistiska Partiet i dag, var befinner sig det då?

När vi, så att säga, öppnade egen butik kring 1970-talets början, kom vi från ingenting. Vi var ju ingen utbrytargruppering eller opposition inom något annat parti eller ungdomsförbund. Vi hade inte ens ett eget postgirokonto med oss från början. Vi hade inga lokaler, inga bokhandlar, ingen organisatorisk erfarenhet. Vi hade heller inga fackliga erfarenheter. I dag, femton år senare, har vi byggt upp och stabiliserat en självständig organisatorisk struktur och en organisationsvana. Vidare har vi fått fackliga och politiska erfarenheter av skilda slag från solidaritetsarbete, från strejkrörelser och erfarenhet av att hantera politiska frågor av skilda slag. Och vi har stabiliserat ett minimum av medlemmar, för att på regelbunden basis kunna utföra ett politiskt arbete i nationell skala. Vi är en nationell organisation, om än med stora geografiska begränsningar. Hade vi haft samma medlemsantal och organisatoriska styrka som vi har idag 1967, då vi inte existerade, hade vi i dag kunnat vara ett parti som organisatoriskt kanske hade haft tiotusen medlemmar och valmässigt för länge sedan överflyglat vpk — vi hade varit det andra arbetarpartiet! Detta är ett tankeexperiment, men det är inte bara drömmerier — jag tror att det hade varit fullt möjligt! Det skick som vpk och andra vänsterorganisationer var i då, det var ingenting. Det betyder att när det sker en förändring i det politiska livet, finns det också objektiva förutsättningar för en snabb tillväxt, och vi har lagt grunden för att klara av detta. Det är det vi uppnått under de gångna 15 åren. Jag tror själv att det här första steget är svårare än det andra: Att, från där vi står i dag, gå fram till tiotusen medlemmar. Det handlar inte bara om att ha ett postgirokonto, en bokhandel, att kunna ge handledning för studier, eller att kunna ge ut en tidning. Det handlar också om att ha en metod att lösa motsättningar, att diskutera problem i organisationen, så att man inte behöver splittras på första bästa fråga. Där har vi gjort misstag inom var rörelse. Kanske bara för att vi försökt utveckla frågor som tendensfrihet och en öppenhet i jämförelse med arbetarrörelsen i stort. Men vi har också lärt oss en hel del av dessa misstag, och jag tror att för varje sådan snabb kantring i politiken som jag talar om, när man kan rekrytera i en omfattande skala, så betyder det naturligtvis också att det finns explosionsrisker när man rekryterar på en dålig politisk grund eller när man vinner människor som inte kan handskas med politiska motsättningar på ett förtroendefullt sätt. Vi har lagt grunden för att vid en kantring i det politiska livet kunna rycka fram till ett betydligt större arbetarparti.

Socialistiska Partiet och dess föregångare föddes ju ur ungdoms- och studentradikaliseringen, och merparten av de organisationer som föddes ungefär samtidigt har ju antingen upplösts och försvunnit, eller har gått kraftigt tillbaka. Vad är det da som gjort det möjligt för oss att överleva?

Jag tror att man måste formulera om frågan så här: Varför har Fjärde Internationalen överlevt? För i väldigt många länder har våra systerpartier överlevt, medan grupperingar som Förbundet Kommunist, eller maoistiska strömningar försvunnit över en natt. Jag har hört talas om maoistorganisationer med tiotusentals medlemmar som brutit upp på en vecka och sedan försvunnit utan aktivitet och där medlemmarna har slukats upp av intet. Kanada är ett sådant exempel och Sverige är inte långt ifrån heller, om man ser till det starka KFML/SKP som fanns. De försvinner på samma sätt som en oljetanker som bara går ut för att sedan aldrig höras av igen — den kommer aldrig fram och har brutits itu och sjunkit och är borta. I grunden handlar det om att Fjärde Internationalen inte, som så många andra partier inom arbetarrörelsen, vuxit fram ur segrar, den är inte segrarnas International i första omgången. Vi har sett hur Tredje Internationalens partier formerades kring den segerrika ryska revolutionen. De maoistiska grupperingarna eller centristiska grupperingar som Förbundet Kommunist, växte fram inspirerade av den kinesiska revolutionen, kulturrevolutionen eller av revolutionen i Vietnam. De var också okritiska och följde i många fall blint ledarskapens svängningar. Men när det kinesiska Kommunistpartiets ideologi och utrikespolitiska linje förföll totalt, och detta blev uppenbart för många av de här människorna som gatt med i maoistiska grupperingar, så betydde det ju att tio år av deras liv var som bortsopat. De blev desillusionerade. De hade ingen skolning när den grund de stod på försvann, fanns det ingenting att göra. Vår rörelse växte ju upp, om man får ta till stora ord, som en fågel Fenix ur askan, ur en raserad Tredje International, ur nederlaget i Tyskland, nazismens seger och andra världskrigets frammarsch. De bittra, men också programmatiska, lärdomar en liten kader i många länder kunde dra, men också det att man under alla de här åren slöt sig samman i en International — det skapade en helt annan grund att stå på. Vi kunde stödja den kinesiska revolutionen utan att svälja dess avarter med hull och hår. Vi förstod betydelsen av att imperialismen förlorade i Kampuchea utan att för den skull vara beundrare av Pol Pot. På samma sätt har vi kunnat förstå vad som sker i Polen på ett bättre sätt än någon annan gruppering eller parti inom arbetarrörelsen. Detta gör att besvikelsen aldrig behöver bli lika stor, att vi ser alternativ och att vi förstår varför saker och ting har hänt. Det är skälen till att Fjärde Internationalen har överlevt och därmed till att Socialistiska Partiet lever kvar. Det är jag övertygad om.

När man ser till partiets storlek så har ju i stort sett styrkan bibehållits sedan mitten av 70-talet. Vad har egentligen förändrats?

Om vi ser till själva partiet så har medelåldern ökat. Det är i sig inte någon nackdel. Problemet är istället att vi inte har ett starkare ungdomsförbund. Vid vårt partis grundande var vi ju i själva verket ett ungdomsförbund. Vad som har hänt är att den generation som jag själv tillhör, som nu närmar sig de fyrtio, har åldrats. Många har fått familjer, tempot har kanske dragits ner vad gäller politiskt arbete, beroende på jobb, på att många är familjeförsörjare och annat. Men det har också gett en större stabilitet. Jag tycker att det är hemskt roligt att vårt parti har klarat av detta. Trots att många medlemmar har skaffat sig barn, har de inte brutit med rörelsen bara för det. De lever kanske lite annorlunda vad gäller aktivitet och tempo. Men det betyder ju samtidigt att vi har lättare att nå fram till de medelålders som vi hade svårt att nå fram till 1970, när vi själva bara hade ett fåtal. Eller att det över huvud taget bara var ett fåtal som hade barn då. Det är den stora sociologiska förändringen som skett. Men vi har också i det stora hela förvandlats från att ha varit en liten intellektuell gruppering med akademisk eller annan studerandebakgrund, till att i huvudsak ha medlemmar som är lönearbetare. Det är ju faktiskt så att vi inom många områden har ett starkare och mer betydelsefullt fackligt arbete än vad vpk har. Vi kan ta den vår vi upplevt här i Västsverige som exempel, med femkronorsstrejker och annat som spritt sig som ringar i vattnet, och som till stora delar kommer från vårt parti. Det är alltså möjligt med en väldigt liten kader, men det är också möjligt tack vare den erfarenhet jag talat om och den satsning vi gör på ett industriarbete. Det är väl i vissa fall så att vi faktiskt kan säga att vi lider brist på intellektuella i vårt parti i dag — det är inte det omvända som gäller.

Om den starka sidan är ökad mogenhet och en förändrad social sammansättning, vilka är då partiets svaga sidor?

Jag tycker att organisationslivet på vissa nivåer fungerar amatörmässigt. Jag tänker på möteskulturen och annat. Jag är medveten om de objektiva svårigheter som finns att skapa andra mötesformer. Men ser man till vår tid med video och musikliv och allt vad som i övrigt finns att hämta från andra organisationer i samhället, så får man vara väldigt dum om man inte inser att vår mötesverksamhet är oerhört tråkig och träig för människor som inte är väldigt politiskt intresserade. Självfallet är det också en tröskelfråga, dvs man måste ha ett visst antal människor för att kunna ha en grund för den typ av mötesverksamhet jag talar om; hur man bygger upp framgångsrika kampanjer, demonstrationer, valmöten och annat. Men jag tycker att detta är en svag sida.

Ett problem som du tog upp var frånvaron av ett starkt ungdomsförbund. Men hur är det med kvinnornas roll i partiet och partiets roll för kvinnorna?

Svag. Jag vet inte om den är så mycket svagare än i andra partier, men den är i alla fall inte bättre. Jag märker det ju väldigt tydligt och är kanske samtidigt ett offer för det, eftersom jag är anställd på Volvo Lastvagnar, Lundbyverken, som är Sveriges sämsta verkstadsindustri när det gäller antalet anställda kvinnor. De är bara en handfull över hela Lastvagnar här i Göteborg, så det är lite grand av en kaserntillvaro. I partiet hade vi en generation kvinnor som bröt fram och som var politiskt driftiga, i synnerhet när det gäller kvinnofrågor. Många av dem är medelålders i dag, kanske mödrar och har på samma sätt som männen större problem att vara aktiva — samtidigt som vi inte rekryterar yngre tjejer som är politiskt aggressiva och fräna på samma sätt. Det speglar väl ett klimat och en viss förändring i samhället. Jag tror också att det speglar att den offentliga sektorn, där många kvinnor är fackligt aktiva, fått en styvmoderlig behandling av oss, genom att vi av för oss tvingande skäl prioriterat Metall. Där har inte kvinnan samma plats objektivt och också mycket svårt att få det subjektivt. En diskussion om att satsa på den offentliga sektorn just pga den här aspekten, fördes bl a upp på det senaste Partistyrelsemötet av många kamrater.

Vilka uppfattar du som partiets största framgångar hittills?

Jag skulle vilja ta upp tre saker, som jag också vill ställa på jämbördig fot. För det första den Kommitté mot Direktörsmarschen som byggdes upp här i Göteborg förra hösten, åtminstone om man ser till den betydelse den fick här i Västsverige. Jag tror aldrig att vi har ingripit i en politisk fråga som har haft så stor betydelse och med så pass stor framgång. Den andra frågan är att vi, enligt min mening, var den avgörande faktorn bakom att Folkkampanjen mot Kärnkraft byggdes upp i inledningsskedet. Sedan blev vi överkörda och överspelade av mäktigare krafter. Men vi fick en väldig betydelse för både regeringars fall och rörelsens liv. Den tredje frågan är den roll vi spelade för att bygga upp protesterna mot Davis Cupmatchen i tennis, i Båstad 1975. Där arbetade vi, tycker jag, på ett föredömligt sätt både politiskt och organisatoriskt, och kunde utgöra kanske ryggraden i den rörelsen.

…och misslyckanden?

Så här i efterhand vet jag att vi gjorde många sekteristiska misstag gentemot FNL-rörelsen. Det var ett taktiskt misslyckande som jag tror fick stor betydelse, att vi inte trots motstånd och trots förbud från dess ledning, inte bemötte det på ett mer konsekvent sätt. Vi svarade helt enkelt felaktigt på provokationerna från maoisterna och deras anti-trotskism. Jag tror att det spelade en roll för rörelsen, och jag tror att den hade kunnat bli starkare om vi, så att säga, hade tillkämpat oss en plats inom rörelsen med andra metoder. Vi svarade då med att bl a bilda SKI, Solidaritetskommittén för Indokina. Jag tror att det var fel metoder att svara på deras förföljelser och kampanjer. Jag tror också att om vi hade gått ut med artiklar, namninsamlingar och lobbyverksamhet för att få vara med, så hade det varit bättre och hade vunnit fler för vår sak. Hade vi då, via sådana metoder, kunnat vinna en plats, en starkare sits inom den organiserade Vietnam-rörelsen, så hade vi också kanske kunnat motverka demoraliseringen. Vi hade också kunnat motverka att många maoister i dag kastat allt överbord, lämnat sitt förflutna liv, och i många fall i stället blivit reaktionära.

Om man ser bortom valet. Hur tror du att utvecklingen kommer att se ut under de närmaste fem, tio åren?

Jag tror att väldigt mycket är avhängigt situationen i Europa, och då framför allt när och hur den eller de stora, avgörande striderna, som vi pratat så mycket om, kommer. Det vill säga då borgarklassen i ett eller flera länder, för att återställa sina profiter och för att kunna skapa sig politisk styrka, inte bara vinner ett slag, utan hela kriget mot fackföreningarna och hela den organiserade arbetarrörelsen. Alternativt är att arbetarklassen segrar i ett eller flera länder i Europa, att vi får se en socialistisk revolution Nu kommer inte den som en Joker i ett kortspel — den är bara möjlig genom tidigare erfarenheter och det handlar om år av uppbygge. Men det behöver inte handla om decennier. Striderna i Europa är naturligtvis väldigt utslagsgivande för situationen i Sverige. Men sedan finns det ett helt spektrum av frågor som inte går att besvara. Det är ju naturligtvis fullt möjligt med ett kärnvapenkrig som ett misstag — i morgon så kanske inte den här intervjun behöver publiceras. Så kan framtiden se ut. Men om vi bortser ifrån sådana teoretiska möjligheter, så handlar det politiska och sociala livet i Europa väldigt mycket om när och hur sådana konfrontationer blir av.

Du säger att det inte behöver handla om decennier innan kampen om makten ställs på dagordningen, som en gammal sliten fras uttrycker det. Vad får dig att tro det?

Alla erfarenheter där arbetarklassen, där arbetare och allierade klasser har tagit makten. Men det handlar inte om dagar eller månader eller om ett eller två år. I stället handlar det om att bygga upp erfarenheter och en styrka över ett antal år. Samtidigt kan man också se att det ekonomiska och politiska livet i vår tid har ett helt annat tempo än det hade för 150 år sedan. Allting går fortare. Alltifrån när en strejk blir ohållbar för de styrande eller för arbetarna, till vilken genomslagskraft ammunitionen har.

Vi lever i en helt annan tid och det gör också sociala revolter, och politiska skiften kan gå väldigt lort. Vi har ju upplevt ett förspel till en förrevolutionär kris i Danmark. Jag tror inte att man kan tala om den som en revolutionär kris, men väl som ett förspel, det är helt uppenbart. Jag har rest runt i USA ett antal veckor under senvintern, och då talade vi ofta om Danmark. Vi räknade ut att det antal människor som var på Raadhuspladsen i Köpenhamn, skulle i New York ha motsvarat 1 600 000 arbetare om man översatt det. Då förstår man lite grann vilken rörelse som det var, och är, i Danmark.

Vad fick du för intryck i USA? Den bild vi ofta får från USA är högerns bild av en stark borgerlighet med växande självförtroende på frammarsch. De bilder som dominerade slutet av 60- och 70-talet, med de svartas radikalisering, ungdomsradikaliseringen, den begynnande arbetarkampen, osv, tycks ha försvunnit. Vad fick du för intryck av din resa i ”bestens buk”?

Det är uppenbart så att borgarklassen i USA och en stor och välbärgad över- och till vissa delar medelklass, har ganska glada tider. Det är de som höjer bägaren i dag. Men det är smolk i den också. Det är inte så att det förstör deras glädje. För det allvarligaste i USA är fackföreningens tillbakagång med tre miljoner medlemmar på kort tid. Bara 17 procent av lönearbetarna i USA är fackligt organiserade. Där finns egentligen ingenting som talar för något motstånd i någon större skala, ännu. Däremot ser man att bilden ser annorlunda ut när det gäller borgarklassens möjligheter att genomföra sina lösningar fullt ut. Framför allt då det gäller deras internationella lösningar. Motståndet mot kriget i Centralamerika är stort — 4 av 5 amerikaner är i opinionsundersökningar mot att amerikanska soldater sätts in i kriget. Jag såg en jättelik demonstration i Washington — det största motståndet sedan Vietnamkriget mot någon administration. Man kan också se bland de färgade, bland puertoricaner, folk från mellanamerika och mexicaner, hur man mobiliserar, hur man tar avstånd från försöken att krossa Nicaragua eller gerillan i El Salvador. Det här är positiva inslag. Men när det gäller arbetarklassens läge så är det skrämmande, just därför att det inte ens finns ett ruttet reformistiskt parti i större skala. Socialdemokratin i USA är som Socialistiska Partiet vad gäller storleken och uppträder som en mindre organisation. Det är en viktig lärdom också att se att oavsett alla svek, alla förräderier, oavsett byråkrati, så representerar den svenska arbetarrörelsen en styrka som byggts upp under generationer av både socialdemokratin, kommunistpartierna och av 30-talets Socialistiska Parti, som gör att vi socialt och politiskt har mycket större möjligheter och friheter än den amerikanske arbetaren har. Han är också mycket mer hunsad och nedtrampad och saknar social trygghet. Det är en lärdom — så man får inte bli blind när man blir förbannad över svek i avtalsrörelser och annat — att man ser att den fackförening vi har i dag, helt osminkad som den är med all sin skit, ändå är bra. Historiskt sett så representerar den ett framsteg för arbetarna.

Kan inte denna väldigt jämna utveckling med stora och starka arbetarorganisationer tillsammans med en högre grad av politisering i Europa, och, å andra sidan, arbetarklassens hårt pressade situation i USA, ha en bromsande effekt på en bred radikalisering — om man ser till USA:s oerhört strategiska roll i världsskala?

Jag får väl säga som i populära TV-intervjuer: Svaret är ja.

Och…?

Det är helt uppenbart att det inte bara är i USA som arbetarklassen är tillbakatryckt, utan även i Sovjetunionen. Detta får stora konsekvenser eftersom det också är där som vi ser de två, socialt sett, starkaste arbetarklasserna. Men i Sovjet är det fråga om en politisk och inte en social upplösning av arbetarklassen. Tragedin är att den är så atomiserad. De båda framstår som två modeller, hur man än vrider och vänder på sig, för en svensk arbetare. Det är USA, framgångslandet som visar sig vara så socialt otryggt, fyllt med arbetslöshet, brutalitet och våld, men också av enorma möjligheter för den som har tur, eller råkar vara vit, ung och rik och ha arbete. Den andra modellen är den sovjetiska, med sin politiska ofrihet och den sociala förlamning som drabbar människorna, inte minst genom den fruktansvärda alkoholismen. De två ändarna samverkar, så att säga, också för att kortsluta, och det blir ju en kortslutning när de två kopplas samman för svensk arbetarklass. Slutsatsen blir: Ja, det är ändå bäst hemma. Det förlamar en rörelse i Sverige, då det blockerar möjligheten till andra alternativ. Det är ju därför som socialdemokratin, också med framgång, kan tala om sitt tredje alternativ; fri marknad, kapitalism, men med trygga sociala reformer osv.

Du menar att den här bristen på alternativ är ett av socialdemokratins starkaste kort?

Ja, absolut! Om rörelser som t ex Solidarnosc i Polen kan fa en socialistiskt klarare inriktning och utvecklas vidare, och om den eller liknande rörelser kan bli segerrik i ett eller flera länder, sa blir det samtidigt socialdemokratins död. För då finns det ett verkligt tredje alternativ, och inte bara Feldts manövrer.

Slutligen en personlig fråga: Många av dina egna generationskamrater, som Otto Mannheimer, Rene Coeckelberghs och Klas Eklund, som radikaliserades i slutet av 60-talet, som var med och bildade de olika vänsterorganisationerna och var aktiva under en stor del av 70-talet, har ju lämnat den politiska scenen, gjort karriär i massmedia, och/eller helt enkelt gått höger ut. Men inte du. Varför? Ärligt talat: är verkligen åratal av illa belönat slit i nästan okända organisationer värt sitt pris?

Jo, det är det. Det viktigaste skälet är att min huvudsakliga verksamhet finns i en gemenskap, i en facklig gemenskap, där vi tillsammans inom vår fackförening, och vår egen politiska fackklubb, dagligen upplever ett gemensamt behov av att försvara oss, och en gemensam nytta av Socialistiska Partiet, med all dess litenhet och problem. De personer du nämnde, försörjer sig inte genom lönearbete, de säljer inte sin arbetskraft. De försörjer sig genom att sälja sin skrivkonst åt borgerligheten, socialdemokratin, eller en allmän opinion. För att kunna leva på sin skrivkonst måste man byta åsikter — behöll de sina ursprungliga åsikter överlevde de inte heller på sitt skrivande. Om vi, däremot, byter uppfattning kan vi inte försvara oss fackligt lika bra. Vi har helt andra intressen. För mig personligen har aldrig politiskt arbete varit martyrskap eller någonting som över huvud taget handlar om ett pris. Det finns ett pris som jag varit tvingad att betala, och det är att jag, som sa många andra svenskar, ogillar politiska möten i juni och juli. Men annars har det varit ständiga belöningar i form av att man förstår världen och vad som sker omkring en. Jag tycker att inte bara vi inom Socialistiska Partiet, utan även många av de människor som var med i den radikala rörelsen på 70-talet, och som i dag hoppat av, gjort mycket nytta. Överallt så lever det kvar idéer och styrkeförhållanden från detta uppsving. Det finns inom alla områden: kvinnans ställning idag, de internationella frågorna, om rasismen, om förhållandena inne på arbetsplatserna. Så den arbetsinsatsen ger resultat och har givit resultat och fortsätter att ge resultat. Sedan tror jag också att det är väldigt viktigt att man i en tid där det inte handlar om lättköpta framgångar, där man inte bygger barrikader måste inrätta sitt liv så att det inte bara blir politik i strikt mening. Man måste försöka hinna med eller organisera sin tillvaro så att det också finns ett privatliv med plats för familj, fiske, resor, läsande eller vad man nu vill göra. Det är oerhört viktigt, så att man inte går omkring och känner sig stympad och plågad över att man inte får någon behållning eller lustupplevelse som är tillräckligt stor av det politiska livet. Just därför att man kanske på ett masochistiskt sätt utesluter allting annat när man jobbar politiskt. Det får man betala förr eller senare i form av att man hoppar av allt. Socialistiska Partiet behöver inte bara medlemmar, det behöver också människor, hela människor.

Vilken tycker du själv är den allra viktigaste lärdomen eller erfarenheten av de här femton åren?

Det är två händelser som uttrycker samma sak, samma erfarenheter. Jag kan börja med den lilla händelsen. Nu under våren organiserades en kort entimmesstrejk vid Lundbyverken i protest mot femprocentsramen och det avtal som Metall slöt. Den strejken var hundraprocentig bland våra medlemmar. I diskussioner med företaget efteråt kunde jag uppleva den respekt och den betydelse som en sådan gemensam handling har, och att den betyder väldigt mycket på alla områden. Inte bara när det gäller det avtal det handlar om, för vi kanske misslyckades att påverka det i någon större utsträckning. Men det betyder lärdomar för nästa år, också för avtalsrörelsen, för företag och för toppen inom Metall. Men det har också fått en betydelse inom hela verkstaden, för sättet att arbeta ihop, relationen till arbetsledarna, chefernas sätt att se på både medlemmarna och deras fackförening och dess ledning. Det blir en helt annan respekt när de ser att här finns en motkraft. Den större händelse som uttrycker samma sak, inträffade när jag var i Polen 1981, när de polska arbetarna byggde upp ett minnesmonument över de som sköts ihjäl 1971 i Gdansk. När jag deltog i den högtiden, med över en miljon arbetare församlade, där massmötet var omgivet av varvsarbetare i gula hjälmar, som helt och hållet upprätthöll ordningen själva. Att se hur den oerhört starka apparaten i Polen, med sin milis och polis, var lamslagen… Det var själva kulmen på rörelsen. Vilka möjligheter som öppnade sig — när man stod där var det så självklart att de människorna som fanns där kunde göra vad som helst med landet. Nog fanns det brister i ledningen, det fanns oerfarenhet, situationen var ny, osv. Det gemensamma — både för massmötet i Gdansk och den hundraprocentiga arbetsnedläggelsen på Lundbyverken — är att man ser att den gemensamma handlingen, när den omfattar alla på en arbetsplats eller inom arbetarklassen, har sådana oerhörda möjligheter att förändra saker och ting. Vilken styrka det finns. Det glömmer man lätt när man ser robotar i TV, missiler och kärnvapen och hela militärapparaten och den ideologiska apparat som borgerligheten har. Men man kan också se att en massrörelse kan lamslå. detta. Det är nog min viktigaste erfarenhet.

Ur Fjärde Internationalen 2-1985.