Att försöka beskriva motståndet i Chile idag leder lätt till en känsla av att jaga sin egen skugga.

Det är uppenbart att juntan är isolerad i Chile. Kanske mer än någonsin tidigare. Under de dryga tre år som gått sen kuppen har stora delar av de sociala skikt som i början stödde juntan – fr a bland de som politiskt artikulerade sig genom det Kristdemokratiska partiet (DC) – i allt högre grad direkt drabbats av den ekonomiska krisen och i olika former vänt sig mot juntans politik. Eller delar av den.

Samtidigt har något av den skräck och rädsla som den våldsamma repressionen gav upphov till börjat släppa. Folk pratar mer öppet. Den isolering som följde av skräcken börjar luckras upp.

Det råder ingen tvekan om att juntans sociala bas har minskat drastiskt sedan september 1973.

Det är också uppenbart att det finns ett motstånd i Chile. Men att göra en konkret beskrivning av detta motstånd; att analysera dess karaktär, peka ut de viktigaste tendenserna och söka konkretisera dess perspektiv, känns ändå näst intill hopplöst.
För att tala med Strindberg: ”Den är som ålen. Tar man åt huvet får man fatt i stjärten – ifall man får fatt i’n.”

Naturligtvis beror det på svårigheterna att få tag i information. Censuren är effektiv på alla nivåer. Repressionens effektivitet och de krav det ställer på ett strikt underjordiskt arbete från partiernas sida gör att informationen rör sig långsamt även inom partierna. Det tar lång tid för information från en del av landet att komma till en annan – det är svårt att centralisera informationen och skapa sig en övergripande bild av läget.

Motståndskommittéerna – motståndets verkliga grundval

Men det är ändå inte det främsta hindret. Vad som gör att man kommer att känna sig som en ålfångare är istället detta:

”Tusentals motståndskommittéer byggs underjordiskt upp över hela landet – på fabriker, jordbruk, universitet, skolor, gruvor m m. Inom dessa motståndskommittéer kämpar medlemmar i UP-partierna, MIR-anhängare, progressiva kristna och breda folkliga sektorer utan partitillhörighet sida vid sida till försvar av massornas levnadsnivå och för att upprätta de demokratiska rättigheterna. Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.” (1)

Dvs den uppfattning om vad motståndet i Chile är – fr a som den framställts i Chilebulletinen.
– Men, det här citatet är ju gammalt! Det skrevs för två år sedan, utropar någon. ”Idag har vi en mycket mer realistiskt uppfattning om läget”.

Fan tro’t. Så här skrev Chilebulletinen i det sista numret före Chilekommitténs förra kongress:

”Till stor del initieras eller organiseras detta motstånd av de s k motståndskommittéerna. Dessa omfattar upp till sju (!) personer och organiseras underjordiskt från basplanet på arbetsplatser och inom bostadskvarter (É) Motståndskommittéerna utgör basenheten inom den folkliga motståndsrörelsen och har som sådana såväl politiska som militära uppgifter. (…) Motståndskommittéerna är öppna för såväl partilösa som för medlemmar ur vänsterpartier och Kristdemokraternas vänsterflygel. Många – också kommunister och kristdemokrater – har anslutit sig till motståndskommittéerna i den aktiva kampen mot militärdiktaturen. Den enhet som ännu inte kunnat uppnås på partinivå kommer alltså många gånger till konkret uttryck på basnivå genom motståndskommittéerna och deras arbete.” (2)

Och så här stod det i nummer 5/76:
”Motståndskommittéerna organiseras inom fabriker, jordbruk, slumstäder, skolor och universitet. I frånvaro av en enad vänsterfront är de motståndets verkliga grundval i kampen mot Pinochets militärdiktatur. Bakom motståndskommittéerna står främst MIR, MAPU, Kristna Vänstern och sektorer ur Socialistpartiet, men de stöds i praktiken av medlemmar ur alla de chilenska vänsterpartierna och även av medlemmar i Kristdemokratiska Partiets demokratiska vänster. Till motståndskommittéerna sluter sig också många juntamotståndare som inte är medlemmar i något parti,” (3)

…och början till Folkets Revolutionära Armé?

Det finns också med passusar i de senare artiklarna som tar upp andra uttryck för motståndet än motståndskommittéerna. Företeelser som folkliga matsalar, mödracentra, idrottsklubbar, fackföreningar, verkstäder för arbetslösa nämns bl a. Men någon tvekan om att det organiserade motståndet är detsamma som motståndskommittéerna råder det inte. Uppfattningen om hur motståndet utvecklas är densamma. Även om man nu accepterar att det kanske inte har skett en utveckling av motståndskommittéerna av den omfattning som först gjordes gällande, så råder det ingen tvekan om att det är så det kommer att bli. Det som inte var sant igår kan bli det imorgon.

Det är den föreställningen om motståndets utseende man måste brottas med och komma förbi för att förstå vad motståndet är i Chile idag. Det hjälper inte så mycket att det i de senaste numren av Chilebulletinen publicerats reportage från Chile som försöker beskriva de olika formerna för motståndet och under vilka villkor det utvecklas (4). För trots att motståndskommittéerna knappt nämns i dessa reportage så bryter de heller inte med föreställningen om att det verkliga, det organiserade motståndet, det som ger perspektiv för kampen, är det som utvecklas av motståndskommittéerna. Det är motståndskommittéernas utveckling som är bestämmande för hur de övriga formerna kommer att utvecklas; dessas betydelse ses helt i förhållande till motståndskommittéerna.

Kanske är det en personlig tolkning. Men det faktum att motståndskommittéernas roll, som de tidigare beskrivits, aldrig någonstans direkt och öppet ifrågasätts gör att den vision om motståndets utveckling som de skapat – utanför Chile är det kanske bäst att tillägga – finns kvar.

Det är det som gör försöket att beskriva motståndet till en ålfångarliknande sysselsättning. Tar vi åt matsalarna får vi fatt i motståndskommittéerna. Tar vi åt fackföreningarna får vi fatt i motståndskommittéerna.

Men lika lite som ålens stjärt är detsamma som dess huvud, lika lite är motståndskommittéerna detsamma som motståndet. Att begreppet motståndskommittéer fått denna genomslagskraft har naturligtvis att göra med den intensiva propagandan, men fr a måste det förstås utifrån den strategiska uppfattning som ligger bakom:

”Under kampens gång kommer motståndskommittéerna att samordnas till en enad nationell motståndsrörelse och skapa en folkets revolutionära armé, den kraft som slutgiltigt kommer att krossa borgarklassens militärapparat och garantera ett socialistiskt Chile.”

Det är MIRs strategiska uppfattning som här kommer till uttryck; det förlängda folkkriget vilket idag reser uppgiften att bygga en folkets revolutionära armé med motståndskommittéerna som bas.

Syftet med den här artikeln är nu inte att diskutera MIRs strategiska uppfattningar.
Men den tyngd med vilket begreppet motståndskommittéer lanserades ligger just i dess anknytning till denna strategiska uppfattning; och har därför avgörande betydelse för de föreställningar om vad motståndet är som vi måste bryta oss igenom för att kunna närma oss en beskrivning av det verkliga motståndet.

Visserligen har motståndskommittéerna senare kommit att beskrivas på många olika och motsägelsefulla sätt vars slutsumma är att de helt enkelt är sammanslutningar av människor som ger varandra ömsesidigt stöd, diskuterar och kanske försöker sprida propaganda. Om vi utgår från den tolkningen så är det inga problem. Motståndskommittéerna skulle då helt enkelt vara ett samlande namn på grupper av helt olika karaktär och med helt olika inriktning. Med den beskrivningen förlorar motståndskommittéerna helt den betydelse de tidigare getts.

Vi menar att det är riktigt.

Vi menar att för att förstå skeendet i Chile och motståndets utveckling så måste motståndskommittéerna avmystifieras helt och hållet. Pascal Allende, MIR:s generalsekreterare, beskrev motståndskommittéerna så här i en intervju i Costa Rica i våras:

”Det finns fortfarande inte självständiga kommittéer, därför att partierna (som initierar dem) arbetar fr a inom de avantgardistiska sektorerna. Jag skulle vilja säga att många av motståndskommittéerna fortfarande är mycket beroende, de har mer karaktären av stödgrupper (till partierna). Och att de först nyligen har börjat penetrera massrörelsen.” (5)

Och om partierna sa han:

”Alla organisationer – några mer organiserade, andra mer försvagade – existerar som organiserad kraft fr a inom det revolutionära avantgardet. Det finns inga massorganisationer i den meningen att de har en organiserad kader som är närvarande inom breda arbetarsektorer. Den som påstår motsatsen ljuger. Några finns mer, andra mindre i form av avantgardistiska kärnor (nucleos). Ännu har vi inte nått de styrkeförhållandena mellan den dominerande klassen och arbetarna, inte heller den nivån av reaktivering, av svängning av tillbakagången, som skulle tillåta reorganisera partierna på ett omfattande sätt inom mer omfattande sektorer av massan.” (6)

Det är en realistisk beskrivning. Tar man sin utgångspunkt i den har man mycket större möjligheter att förstå vad som idag är motståndet i Chile och vilket perspektiv det har.
Men så länge inte MIR – och dess eftersägare i Sverige – öppet bryter med sitt strategiska schema, och den roll motståndskommittéerna där ges, så kommer det att – pga den genomslagskraft denna uppfattning haft – finnas en risk för att uppfattningen om motståndet som detsamma som motståndskommittéerna kommer att leva kvar. En uppfattning där verkligheten anpassas till strategin och inte tvärtom. Och så länge kommer det också att finnas en grund för demoralisering och besvikelser. En demoralisering som redan idag uttrycks av många chilenska kamrater: ”I Chile är allting slut”, säger de. ”I Chile finns ingenting”.

Den typen av demoralisering är baksidan av samma mynt där de osanna proklamationerna om motståndets framgångar är framsidan.

För de har fel.

Visst finns det ett motstånd i Chile. Det har t.o.m. skett en märkbar reaktivering av det under det senaste året. Men det motståndet har ingenting att göra med de beskrivningar av motståndet som vi citerade tidigare. Det är inte ett motstånd där ”motståndskommittéerna utgör grundvalen”. Det är t.o.m. tveksamt i vilken grad partierna har del i det.
Det är ett motstånd som fr.a. är mer eller mindre spontana reaktioner på den eländiga situationen som juntan tvingat människorna att leva under. Reaktioner som har börjat artikulera sig i olika former.

De folkliga matsalarna och verkstäderna för arbetslösa är två former. Genom dem har några av de mest näraliggande problemen börjat angripas; hungern och arbetslösheten som är störst i de fattiga arbetarkvarteren.

Matsalarna och verkstäderna är inga enhetliga företeelser. De flesta av dem är beroende av olika kyrkliga organisationer. Många är uttryck för ett rent biståndsarbete från kyrkans sida – sådant det alltid utövats av kyrkan; välgörenhet för att köpa själar.

Andra fungerar som något mer än ett ställe där man kan få ett mål mat eller där man kan utföra något slags arbete; som mötesplats, som fora för diskussion; som element som bidrar till att bearbeta isoleringen och uppsplittringen. Och därigenom återge något av det självförtroende som kuppen trasade sönder.

Det finns andra liknande exempel. Det genomgående positiva med dem är just detta att de bryter isoleringen; att de tillåter folk att börja tala med varandra. Och kanske börja göra något tillsammans.

Men det viktigaste motståndet är det som utvecklas av arbetarklassen. Det som utvecklas där arbetarna finns på fabriker och i fackföreningar.

Det är arbetarklassen som är den centrala kraften i all opposition mot juntan. Det är dess reaktivering som bestämmer hur motståndet mot juntan ser ut.

Och det är också här, på fabrikerna och inom fackföreningarna, som reaktiveringen – utvecklingen av motståndet – främst stått att finna under den senaste tiden.
Den här artikeln har inte ambitionen att beskriva läget i Chile i ett övergripande perspektiv. Den är istället begränsad till frågan om reaktiveringen inom den chilenska arbetarklassen.

Fackföreningen – arbetarnas organisation

Det var mot de fackliga organisationerna och vänsterpartierna som juntan riktade huvudelden den 11:e och därefter. CUT (det chilenska LO) förbjöds, tusentals fackliga ledare och militanter mördades, fängslades eller tvingades i landsflykt. Genom en serie olika bestämmelser stympade juntan den chilenska fackföreningsrörelsen.
Förhandlings- och strejkrätten upphävdes, mötesfriheten inskränktes och fackliga val – liksom alla typer av val – förbjöds. Allt detta som ”övergångsåtgärder”, enligt juntan. Men ”övergångsåtgärderna” har dröjt kvar till nu. Och de tenderar att bli permanenta inslag genom de nya lagförslag som juntan har presenterat.

Men fackföreningarna som sådana, som organisationer förbjöds inte. Något vi lätt skulle kunna tro pga den totala avsaknaden av analyser om arbetet i fackföreningarna i den chilenska vänsterns propaganda.

Fackföreningarna har minskat i antal. Försiktiga bedömningar antyder att endast hälften av fackföreningarna och förbunden fortsätter att fungera. På landsbygden har resultatet blivit än mer förödande. Där har de lokala fackföreningarna krossats nästan helt.
Som ersättning för fria fackliga val gäller dekret 198, som säger att vakanser (dvs när någon fängslas, mördas, tvingas i landsflykt eller i enstaka fall dör en naturlig död) i den fackliga ledningen ska fyllas av den längst anställde på företaget. Om det uppstår vakanser på förbundsnivå, utses ersättaren av juntan.

Många av de fackliga ledarna på olika nivåer idag är samarbetsmän, tillsatta av juntan. Men långt ifrån alla. Många fackliga ledare som valdes till sina poster före kuppen fick sitta kvar. Främst gäller det naturligtvis de som inte var organiserade i något vänsterparti, fr a många kristdemokrater. Men det finns också flera – inte bara enskilda – exempel på medlemmar ur UP-partierna som kunde bli kvar på sina poster efter kuppen.

Det är dessutom inte omöjligt att dekret 198 till viss del kommit att gynna de reformistiska arbetarpartierna; att gamla medlemmar i kommunistpartiet och socialistpartiet som varande de längst anställda på företagen blivit insatta i den fackliga ledningen efter kuppen.

Men trots stympningen av fackföreningarna och trots förändringar i den fackliga ledningens sammansättning tyder allt på att de chilenska arbetarna fortfarande upplever fackföreningarna – de organisationer som tillåts fortsätta – som sina egna organisationer.

En faktor som underlättat reaktiveringen inom fackföreningarna och som fungerat som ett sammanhållande element när de naturliga fackliga uppgifterna omöjliggjorts, har varit den mycket bredare sociala betydelse – i jämförelse med Sverige idag – som fackföreningarna har i Chile. Och Latinamerika överhuvudtaget.

Fackföreningarna har inte bara varit klassens kamporganisation. Det har varit den som stått bakom idrottsevenemang, kulturella tillställningar, danser och fester etc. Fackföreningslokalen har varit en central punkt – en självklar mötesplats. Arbetarfamiljens flesta aktiviteter har varit centrerade kring fackföreningen.

Den typen av aktiviteter kunde till stor del fortsätta även efter kuppen. Rättare sagt var det väl den enda typen av aktivitet som alls kunde fortsätta. Men det var tillräckligt för att ge en viss kontinuitet åt fackföreningarna. De sociala aktiviteterna gav ett fortsatt liv åt fackföreningarna. I allt större utsträckning har dessa aktiviteter också kommit att delvis upphäva mötesförbudet och istället kommit att fungera som kamouflage för vanliga fackliga möten.

En möjlighet att konkretisera och artikulera de diskussioner som började i skydd av en fotbollsmatch eller en folkmusikafton gavs i slutet av förra året då juntan – övertygad om sin styrka – tillät att dess förslag på ny arbetslagstiftning och socialförsäkringslagstiftning sändes ut på remiss till de fackliga organisationerna. Juntan tillät t o m att det ordnades stormöten och i vissa fall studiecirklar för att studera och diskutera förslagen… Efter ett samlat tryck från fackföreningarna tillät också juntan att tiden för diskussionerna förlängdes med mer än det dubbla.

För första gången sedan kuppen blev det möjligt för fackliga ledare från olika håll att träffas i stormöten. Möten med upp till tusen deltagare organiserades. Och dessa hade i sin tur förberetts av mindre lokala möten och av studiecirklar. Detta gav också en legal form för att genomföra diskussioner som gick långt utanför de ramar juntan tänkt sig skulle gälla. Såväl arbetslagen som socialförsäkringslagen är ju direkt relaterade till arbetarnas konkreta situation och till frågan om hur de akuta problemen bör lösas. Vad var då naturligare att diskutera än de konkreta problemen och vilka lösningar de krävde?
Istället för att, som juntan trodde, vinna politiska poäng genom sitt ”demokratiska” förfarande, hjälpte remissdiskussionerna till att slå undan spärrar för den fortsatta reaktiveringen. Klassammanhållningen stärktes. Att kunna mötas i stora församlingar och föra kollektiva diskussioner bidrog till att återföra något av självkänslan och förmågan att agera som klass.

Juntans lagförslag avslogs enhälligt av fackföreningarna. Men när synpunkterna på lagförslaget postades till arbetsministeriet så innehöll kuvertet inte bara dessa synpunkter. Många fackföreningar passade på att föra fram åsikter om de andra frågor som diskuterades i samband med lagförslagen. Frågor som rörde den ekonomiska situationen i stort; lönerna, arbetslösheten, de fackliga rättigheterna etc.

Av lättförståeliga skäl är breven oftast skrivna i hövlig, nästan underdånig ton; ”Vi är medvetna om de svårigheter som landet nu genomlider och vi litar på regeringens ansträngningar.” Men skalar man av de hövliga fraserna så står ändå kraven där ganska klart. Först och främst är det synpunkter på att den löneminskning arbetarna varit underkastade hela tiden sedan kuppen måste brytas. Sen kommer kraven på förhandlingsrätt. Vissa fackföreningar gick längre och krävde också mötesrätt och rätten att få välja sina egna fackliga ledare. Äter andra krävde strejkrätten tillbaka.

Eftersom breven skickades till arbetsministeriet blev de inte allmänt kända. De allra flesta av dem och de synpunkter de framförde stannade innanför ministeriets väggar. Men inte alla.

För samtidigt med remissdiskussionerna kring juntans lagförslag började det dyka upp allt fler brev från olika fackföreningar i juntatidningen La Tercera’s fackliga spalt. Spalten användes tidigare fr a för att försvara och ”förklara” juntans ekonomiska och fackliga politik. Men under 1975 börjar innehållet i den fackliga spalten att förändras. Från att ha riktat sig mot arbetarna för att få dem att ”förstå”, så kom den allt mer att riktas mot juntan för att få den att ”förstå” arbetarnas problem. Kopior av de brev som skickades till arbetsministeriet började nämligen skickas också till tidningarna, till den fackliga spalten i La Tercera och till den av kristdemokraterna dominerade veckotidningen La Ercilla. De krav som de fackliga organisationerna riktade till arbetsministeriet började bli kända för en bredare publik. Publiceringen av breven gjorde det lättare för andra arbetare att kräva av sina fackledningar att skriva liknande brev och skicka dem till tidningarna.

Strejker och brev

Gör man en genomgång av Boletin Informativo (som publiceras av den ”antifascistiska solidaritetskommittén för det chilenska folket” i Havanna och som har tillgång till de flesta chilenska tidningar och de chilenska vänsterpartiernas publikationer) finner man att det just är genom den här formen av petitioner och brev som den fackliga reaktiveringen tar sig uttryck. Och inte bara den fackliga reaktiveringen, utan motståndet överhuvudtaget.

Det finns enstaka exempel på strejker. I september förra året genomfördes t ex gruvarbetarna i El Salvador en sammanhängande fyratimmarsstrejk och därefter åtta halvtimmarstrejker för att tvinga företaget att återanställa några fackliga ledare som avskedats. I mars i år gick arbetarna i den stora koppargruvan Chuquicamata ut i en kortare strejk på 20 minuter för att företaget vägrat betala ut den årliga bonusen.
Det finns andra exempel, även om de ännu inte är många. De flesta av dem har naturligt nog genomförts av arbetarna på de stora industrierna eller gruvorna.

Men strejker är alltså undantag. Den vanligaste formen är brev, petitioner och uppvaktningar av olika slag. Det är de former som är möjliga idag med hänsyn till repressionen.

Men det är inte enbart lönekrav från begränsade arbetargrupper som dessa brev och petitioner idag gäller. I allt högre grad har det blivit kring de övergripande frågorna om de fackliga rättigheterna som kravet ställts.
För att ta några exempel:

I december skickade de 1 000 delegater (representanter för 350 000 arbetare) som samlats i södra Chile för att diskutera juntans förslag till ny socialförsäkringslagstiftning brev med krav på att den ekonomiska politiken förändras, att fria fackliga val måste få hållas och att regeringen aktivt söker lösningar på arbetslöshetsproblemet.

I februari skickade koppararbetarförbundet och metall- och stålarbetarförbundet ett av sina många brev med krav på att dekret 198 måste upphävas – dvs att juntan tillåter fria fackliga val.

I april skickade 120 olika fackliga organisationer ett brev där de samtidigt som de avvisar det nya förslaget till socialförsäkringslag ställer krav på att de fackliga friheterna återupprättas.

Höjdpunkten på den här typen av brevväxling nåddes i somras, då presidenterna i de tio största fackförbunden i Chile skickade ett långt brev till juntan. Brevet gör dels en analys av situationen för en normal chilensk arbetare idag och reser därefter ungefär de krav som kommit fram i de tidigare breven. De tio undertecknarna är just de av de fackliga ledare som juntan försökt söka stöd hos, som, trots att flera av dem stödde kuppen när den kom, har en reell arbetarförankring. I och med deras brev har t o m flera av dem som juntan betraktat som sina agenter inom arbetarklassen vänt sig emot juntan, pressade av basmedlemmarna inom deras organisationer.

Minimilön – en fjärdedel av existensminimum

Betydelsen av brevet visas också i det att juntan går i svaromål. Men på juntans svar följer ännu ett brev från ”de tio”. Brevväxlingen avslutas med ett kort brev från juntans arbetsminister där han helt kort konstaterar att han mottagit det andra brevet och lagt det till handlingarna.

Men viktigast för reaktiveringen av fackföreningarna var det faktum att hela denna brevväxling publicerades i sin helhet. Den kom därigenom att utgöra utgångspunkten för nya diskussioner inom fackföreningarna; diskussioner som i sin tur ledde till nya brev och nya petitioner till juntan.

Betydelsen av brevet kan motivera en lite mer omfattande genomgång av dess innehåll.
Den analys av den chilenska arbetarens livssituation som inleder det första brevet visar att den absoluta minimiinkomsten idag måste ligga på mellan 1 700 och 1 800 pesos. Mot detta ställs den inkomst som hälften av de chilenska arbetarna idag uppbär: 431 pesos.

Den nödvändiga minimilönen räknas ut utifrån en lista på de mest nödvändiga baslivsmedlen – men där inte sådana varor som kött, kaffe, mjölk och drycker finns medräknade. Enbart kostnaderna för dessa baslivsmedel uppgår för en trebarnsfamilj till drygt 950 pesos – dvs det dubbla mot vad hälften av de chilenska arbetarna tjänar. Till detta kommer hyra, resor, kläder, hygien etc. Dessutom, påpekar ”de tio”, uppgår arbetslösheten till 20 procent. Och till dessa kommer ytterligare 10 procent som är anställda inom det av juntan hårt propagerade ”sysselsättningsprogrammet” (Empleo minimo), som har ännu sämre förhållanden än övriga arbetare; inga som helst sociala förmåner, ingen som helst trygghet i anställningen, ingen som helst rätt till facklig organisering etc.

De tio fackföreningsledarnas tes är att juntans fackliga politik hittills kan delas upp i två faser.

Den första fasen, som genomfördes i ”den nationella säkerhetens namn” och enligt regeringsdeklarationen endast var av övergående karaktär, syftade till att paralysera den fackliga rörelsen genom en hel serie förbud och restriktioner; upplösningen av CUT, mötesförbudet, strejkförbudet, förhandlingsförbudet etc.

Den andra fasen – som fortfarande pågår – innebär att de ”övergående” inskränkningarna permanentas plus genomförandet av reformer som ”tenderar att helt försvaga och upplösa den fackliga rörelsen”. De reformer ”de tio” syftar på är fr a förslaget till ny arbetslagstiftning, socialförsäkringslagstiftning och lagar som har att göra med skötseln av fonder för utbildning som baseras på avgifter från arbetarna.

Brevet slutar med en begäran om att dekret 198 ska upphävas och att regeringen tar de synpunkter som kommit fram i diskussionerna inom de fackliga organisationerna i beaktande vid det vidare utarbetandet av ny arbetslagstiftning och ny socialförsäkringslagstiftning. ”Vi har information”, säger brevet, ”som pekar på att dessa synpunkter är av stort tekniskt värde och att de i många avseenden innehåller allvarlig och grundläggande kritik av de förslag som regeringen lagt fram”.

”Ännu en gång begär vi”, säger ”de tio” om dessa krav. Det är de krav som kommit fram i de flesta uttalanden som dessa fackliga ledare gjort under de senaste två åren.
Till dessa ”gamla” krav läggs också förslag om att i ett övergångsskede – tills förhandlingsrätten återinrättats – de s k ”comisiones tripartitas” (trepartskommissioner), som regeringen införde efter kuppen för att reglera förhandlingar mellan fackföreningarna och arbetsköparna, ska effektiviseras och att minimilönen höjs samt att dess beräkningsbas förändras.

”Trepartskommissionerna” ska, enligt juntadekretet, bestå av en representant för fackföreningen, en representant för arbetsköparna och en representant för regeringen. Dess uppgift är att studera inkomna förslag och lägga fram ett gemensamt förslag som slutligen regeringen – dvs juntan – har att ta ställning till. ”Trepartskommissioner” har bildats – även om det inte skett i någon större utsträckning. Och de som har bildats har knappast fungerat.

Så här uttrycker sig t ex Carlos Garrido, en fackföreningsledare från pappersmonopolet ”La Papelera” (känt i Sverige genom Markaryddemonstrationen) i juni i år om ”trepartskommissionernas” effektivitet:

”Dagarna gick, och veckorna och månaderna… Nu befinner vi oss redan i juni 1976 och vi väntar fortfarande på att regeringen ska säga ja eller nej till vad kommissionen kom fram till i slutet av oktober 1975.” (9)

Effektiviseringen av ”trepartskommissionerna” ska fr a ske genom en på förhand klart begränsad tidsperiod för dess arbete.

Men det klargörs i brevet att detta bara kan vara en övergångsform tills de traditionella förhandlingsrättigheterna som, betonar brevskrivarna, har en lång historia i Chile – återinförts.

Minimilönen måste justeras så att de åtminstone motsvarar vad som krävs utifrån de beräkningar om levnadskostnaderna som de presenterat tidigare i brevet. Dessutom, menar de, måste justeringarna av lönen genomföras inte som hittills utifrån konsumtionsprisindex, utan utifrån prisökningarna på de basvaror som finns med i den ”canasta populan; – dvs listan med baslivsmedel – som de tidigare presenterat. Detta därför att prisökningen på livsmedel är större än prisökningarna i allmänhet. Och att det officiella konsumtionsprisindex därför inte mäter den verkliga kostnadsökningen för en arbetarfamilj.

”Detta är elementära och minimala krav” säger brevskrivarna innan de avslutar brevet med de vanliga hövliga fraserna.

Som motivering för kraven för de fackliga ledarna fram risken med att den fackliga rörelsen helt ska paralyseras, men också att juntans politik idag skapar ett klimat av klasskamp som kan utnyttjas av de ”totalitära riktningar som tidigare dominerade fackföreningarna”!

Det sista sägs nästan i hotande ordalag: den nuvarande politiken leder till att de olika sociala klassernas intressen delas upp definitivt, utan att arbetarna får några som helst möjligheter att delta i beslutsprocesserna; så om inte de förändringar som vi föreslår genomförs kan vi inte ta ansvar för vad som kommer att hända.

”En liten reducerad grupp fackliga ledare”

Den 25 juni besvarar arbetsministern brevet. Det är ett ytterst kortfattat svar som går ut på att ”de tio” inte vet någonting om den verkliga situationen i landet. ”De tios” brev uttrycker en total brist på kännedom om den arbetarpolitik regeringen utvecklar till fördel för Chiles arbetare, skriver arbetsministern. ”Tillämpningen av denna politik har inneburit en harmonisk tillämpning av viktiga åtgärder inom det sociala området som skapat en tilltro till regeringen hos landets viktigaste sektorer och helt säkert hos arbetarna, som dag efter dag ger sitt stöd och erkännande till den nuvarande regeringen, något som i sin tur stimulerar dess beslutsamma och patriotiska handlande.”

Vidare skriver han att det knappast är ”de tios” – ”en liten reducerad grupp fackliga ledare, heterogena sinsemellan, som bara representerar vissa mycket begränsade sektorer” – sak att yttra sig om dessa frågor.

Ungefär en månad senare – den 21 juni – svarar ”de tio”:

”Strikt talat, herr minister, är vi övertygade om att vårt brev, som riktades till republikens president och till övriga medlemmar av regeringsjuntan, inte besvarats på ett sätt som arbetarna, vilka vi representerar, kan anse tillfredsställande. Detta också med hänsyn taget till den patriotism som vi visat under de senaste 34 månaderna. Emellertid, eftersom den fackliga rörelsen och dess ledare tjänar permanenta intressen uppfattar vi det som en skyldighet att behandla några av de argument som förts fram av Er. Och detta har inte bara ett intresse för dem vi direkt representerar, utan för alla arbetare i vårt fosterland.”

Så inleds brevet och fortsätter därefter med en genomgång av de ”reformer” som juntan genomfört. Punkt för punkt visas att ”reformerna” på inget sätt, ens marginellt, har förbättrat eller bibehållit arbetarnas levnadsstandard. Tvärtom. Situationen har ständigt försämrats och de eventuella åtgärder som juntan har vidtagit har varit sämre än de som gällde tidigare.

”Det är inga åtgärder vi kan uppfatta som positiva eller nyskapande. Tvärtom så är de flesta åtgärderna som vidtagits enbart negativa – eller negativa avspeglingar av den katastrofala situation vi arbetare tvingats in i.”

Brevet uttrycker i mycket skarpare ordalag än det första en total osämja med juntan: ”Ingenting är mer skadligt”, skriver de, ”än paternalismen hos dem som tror sig vara ägare av sanningen”.

Slutsatsen för ”de tio” blir att det nog snarare är juntan än de som har en felaktig uppfattning av hur verkligheten ser ut. ”Därför är det minsta vi kan begära”, fortsätter de, ”att de som säger sig vilja göra något med oss, gör det med oss”.

Arbetsministerns antydan om att ”de tio” inte skulle vara representativa besvaras med ett förvånat utrop. ”Tidigare var det regeringen som på olika sätt hävdade vår representativitet genom att skicka oss som representanter till internationella konferenser som ILO och utse oss som delegater i olika kommissioner som regeringen bildat. Hur och när har denna plötsliga förändring skett?”, frågar de.

”Dialogen har brutit samman”

”Vi har aldrig hävdat att vi representerar alla arbetare i landet. Vi representerar enbart vår egen has (….) Det enda sättet att kontrollera vår representativitet är för övrigt att tillåta fackliga val”, blir deras lakoniska slutkommentar. Dessutom begär de att – för att riktigheten i deras brev ska kunna bekräftas eller förkastas – att regeringen tillåter arbetarna i hela landet att samlas i lokala och regionala möten för att diskutera innehållet i dem.

Arbetsministerns svar blir helt kort att han bekräftar mottagandet av brevet och att det lagts till handlingarna eftersom alla relevanta svar redan getts i det första svarsbrevet.

I samband med att brevväxlingen publicerades hölls också en presskonferens i Santiago då ”de tio” beklagade att den dialog som de, tillsammans med ytterligare tio fackledare, inledde i augusti förra året med juntan, inte lett till några resultat.

”Vi kan inte diskutera våra problem med regeringen. Den tar inte emot oss. Brev vi skickar blir inte besvarade”, beklagar de sig inför journalisterna. De beklagar också att juntan förbjudit tidningen La Tercera att presentera en diskussion som tidningens redaktion haft med dem.

Publicerandet av breven från de tio är kanske den allvarligaste offentliga konfrontationen juntan tvingats in i sedan kuppen. När exilpresidenten, den kristdemokratiske reaktionären Eduardo Frei i slutet på förra året publicerade sin bok innebar det också en offentlig konfrontation, som dock juntan på ett ganska enkelt sätt kunde vinna. Frei stod för en borgerlig opposition mot juntan och hade genom sitt ansvar i kuppen mycket litet förtroende bland de chilenska massorna – t o m inom stora sektorer av sitt eget parti. De tio fackliga ledarna kan också skrivas in som en del av den borgerliga oppositionen.

Vad de står för framgick klart på presskonferensen:

”Den 11:e september trodde den stora massan av arbetare att befrielsen skulle komma”, sade de bl a då.

Det är uppenbart att de tio på inget sätt står för en socialistisk opposition. Deras opposition har samma syfte som Freis. Men de är inte Frei. De är inte borgare, de flesta av dem är valda fackföreningsledare. De krav de för fram är direkt lierade till vad arbetarklassen känner. De är formulerade på arbetsplatserna och på olika fackmöten. Deras gensvar inom arbetarklassen är därför helt annorlunda än det Frei kunde åstadkomma.

Ernesto Araneda – en av CUT:s utlandsrepresentanter – sa i en kommentar till brevet att de krav som breven för fram i sitt innehåll är det substansiella i vad som utgör kampplattformen för alla basorganisationer i Chile idag. ”Om de säger så, så innebär det att de uttrycker basens krav….”
Ernesto Aranedas representativitet kan diskuteras.

Men även om det egentligen inte på ett entydigt sätt existerar någon motsvarighet till CUT inne i Chile, utan fr a är det det organisatoriska uttrycket för en del av den gamla fackföreningsbyråkratin som nu befinner sig i exil – så är det inte ointressant att han menar att ”de tios” krav överensstämmer med de chilenska massornas krav. Samma synpunkter återfinns i de underjordiska vänstertidningarnas kommentarer till breven.

”De tio är förrädare, men kraven de för fram är korrekta och är uttryck för basens tryck på dem”, är den allmänna bedömningen.

Spontan reaktivering

Men, invänder någon, allt det som hittills behandlats är ju bara uttryck för reaktiveringen. Vad som visats är att det skett en reaktivering och hur denna artikulerat sig, men därmed är ju ingenting sagt om hur den organiserats.

Kan man inte tolka reaktiveringen som ett resultat av det arbete som revolutionärerna utfört i motståndskommittéer, fabrikskommittéer, arbetarkommissioner och andra underjordiska strukturer?

Är det inte så att breven och petitionerna från fackföreningarna bara är det synliga uttrycket för det underjordiska mullvadsarbete motståndskämparna utfört?
Till en viss del är det säkert så.

Säkert har medlemmar från de olika vänsterpartierna spelat en aktiv och ledande roll i denna reaktivering.

Säkert finns det också en mångfald exempel på hur arbetarna på olika fabriker organiserat sig i vad som skulle kunna kallas underjordiska strukturer.

Men lika säkert är det att det inte skett efter det schema som fr a MIR, men också MAPU, Kristna Vänstern och Socialistpartiets Coordinadora, har velat göra gällande – och här i Sverige fortfarande gör gällande.

Reaktiveringen – motståndets utveckling – har inte skett på det sätt som det framställs i Chilebulletinen.

Det har inte funnits några motståndskommittéer ”med upp till sju personer”, som är ”öppna för medlemmar i alla vänsterpartier och även partilösa” som utgjort ”grundvalen för motståndet”. Det finns inga sådana enhetliga strukturer.

”Vi har just börjat knyta kontakter med massrörelsen”, är den relativt samstämmiga beskrivning som representanter för olika vänsterpartier gett uttryck för i intervjuer gjorda i Chile.

Till det kommer att reaktiveringen främst skett inom de tunga delarna av ekonomin – storindustrin och gruvorna – dvs de sektorer där MIR och de andra partierna som brukar räknas till den revolutionära vänstern, hade sin absolut svagaste förankring och svagaste stöd före kuppen. Det är knappast troligt att det skett någon förändring av det förhållandet efter kuppen. Snarast har den brutala repressionen som juntan riktat mot fr a MIR inneburit att avståndet mellan dessa sektorer och den revolutionära vänstern ytterligare ökat.

Att därför vilja tolka reaktiveringen inom fackföreningarna som ett resultat av motståndskommittéernas och liknande organisationers arbete, är att göra sig blind för verkligheten.

Hur skulle organisationsformer som är isolerade från massrörelsen och som dessutom är beroende av partier som i sin tur är begränsade till vissa avantgardistiska skikt, kunna initiera denna reaktivering?

Nej, vad vi ser i Chile idag är en i huvudsak spontan reaktiveringsprocess som sker utan något större deltagande av ”den revolutionära vänstern”.

Naturligtvis är det troligt att det i själva reaktiveringsprocessen växer fram olika slags underjordiska strukturer (parallella ledningar för fackföreningarna, kärnor av revolutionära arbetare, enhetsstrukturer mellan medlemmar ur olika partier etc.) Men det sker då troligen snarare utifrån de speciella förhållandena på fabriken och inom fackföreningen och inte i relation till olika partiers ”projekt”. En växande aktivitet inom fackföreningarna borde också innebära nya möjligheter för partierna att stärka sina band med arbetarklassen och dess organisationer.

Men reaktiveringen idag är knappast i sig ett resultat av att dessa band redan har stärkts. Att beskriva det så – som den ”revolutionära vänstern” och dess svenska talesmän så länge velat göra – är att ställa allt på huvudet.

Om det vore så, så borde MIR – den organisation som mest konsekvent hävdat den synen och som framställt sig som representanten för den ena av de ”två linjerna” för motståndet; den revolutionära linjen – mer konsekvent och med än större kraft än tidigare hävda sina positioner.

Men vad gör MIR?
Vilka förslag reser MIR idag?

MIR och UP i exil

I det senaste dokumentet från MIR, skrivet i Havanna den 25 september i år och undertecknat av partiets generalsekreterare Pascal Allende och Nelson Gutierrez, vinns ingenting om motståndets ”två linjer”. Där finns ingenting om de revolutionära styrkornas frammarsch. Ingenting av den styrka MIR tidigare uttryckt i sina upprop till UP-partierna.(10)

Dokumentet är ett svar på det dokument som UP-partierna antog i Berlin den 10 september i år och som i stort upprepar vad som sagts i tidigare UP-dokument i exil. Men Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att UP-dokumentet visar att det nu finns en tillräcklig grund för att komma fram till en snar enhet mellan hela den chilenska vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.

De centrala uppgifterna för denna enhet ska, enligt den minimiplattform de föreslår, vara:

1. Enheten mellan hela folket i kampen mot diktaturen, under ledning av arbetarklassen.
2. Enhet mellan vänstern och alla anti-gorillastyrkor. Gemensam kamp med det Kristdemokratiska partiet.
3. Kämpa för att största diktaturen, för den politiska demokratin och socialismen, som idag tar sig uttryck i kampen för att upprätta en demokratisk, folklig och revolutionär regering.
4. Kampen för återerövrandet och utvidgandet av de demokratiska friheterna.
5. Kamp till försvar av massornas levnadsnivå.
6. Organisera en bred och stark folklig motståndsrörelse.
7. Utvecklandet av det chilenska folkliga motståndets sociala styrka, de politiska styrkorna och militära makt.

Den andra punkten i minimiplattformen är att organisera, utvidga och förstärka det folkliga motståndet. Den är uppdelad i fyra undergrupper:

1. Förstärka, återuppbygga och reaktivera den fackliga rörelsen på basnivå och på federal nivå, att initiera CUT:s återuppbyggande på nationell, provinsiell och lokal nivå.
2. Utveckla och mångdubbla de återstående basorganisationernas handlande, dvs: studentorganisationer, grannskapsorganisationer (juntas de vecinos), mödraskapscentra, ungdomsorganisationer etc.
3. Stödja och förstärka de nya legala och halvlegala organisationer som utvecklats efter kuppen: försvarskommittéerna för de arbetslösa, de folkliga matsalarna, solidaritetskassorna, försvarskommittéerna för de politiska fångarna och de försvunna.
4. Initiera och förstärka massornas underjordiska organisering i form av underjordiska baskommittéer som utvecklas under namn som motståndskommittéer, fabrikskommissioner, bondekommittéer, arbetarkommissioner etc.

Därefter följer sex ytterligare huvudpunkter som i sin tur är uppdelade i underpunkter. Huvudpunkterna är: ”kamp till försvar av levnadsnivån”, ”kamp mot repressionen”, ”försvar av den nationella ekonomin”, ”försvar av undervisningen och kulturen”, ”arbete gentemot de väpnade styrkorna” och ”arbetet utomlands”.

Dokumentet avslutas med att ytterligare en gång understryka att det finns mer än tillräckliga förutsättningar för att omedelbart konkretisera en överenskommelse som tillåter en verklig enhet mellan vänstern och alla krafter som är emot diktaturen.
Nej, det här dokumentet är inget uttryck för att de revolutionära positionerna stärkts. Det är inget förslag som ställs av ledningen för ”folkets motståndsrörelse”. Här är det inte representanterna för ”den revolutionära linjen” som vänder sig till ”den andra, den reformistiska linjens” ledning.

Det här dokumentet är uttryck för ”den revolutionära linjens” nästan totala underordnande under ”den reformistiska linjens” krav.

MIR har tvingats anpassa sig till verkligheten, men gör det inte genom att resa en revolutionär linje för arbetarklassens reorganisering utifrån de former reaktiveringen sker idag. MIR gör det genom att söka byråkratiska överenskommelser med ledningen för de reformistiska partierna inom UP. Och inte bara det. De gör det genom att acceptera hela det projekt som ligger bakom reorganiseringen av UP; ett bredare UP, en allians med Kristdemokratiska partiet, ett nytt klassamarbetsprojekt.

Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver att det idag finns en ”tillräcklig grund” för att komma fram till en enhet. Men vilken är denna grund?

På vilket sätt har förutsättningarna förändrats så att det idag är möjligt att föra ”gemensam kamp med det kristdemokratiska partiet”?

Varför behandlas idag det som igår var ”det grundläggande elementet i folkets motståndsrörelse” – motståndskommittéerna – enbart som ett namn bland många andra?
Hur kommer det sig att CUT för Pascal Allende och Nelson Gutierrez plötsligt blivit ett uttryck för arbetarrörelsens reorganisering? CUT finns ju inte i Chile. Enligt vad Pascal Allende själv sagt. CUT är ju bara uttryck för ett antal gamla fackliga byråkrater i exil. Också enligt Pascal Allende. Är det det CUT som nu ska återupprättas?
Vad är det som förändrats?

Dokumentet ger inga svar på de frågorna. Det motiverar överhuvudtaget inte mer än att ”det finns nu en tillräcklig grund”. Det är naturligtvis allvarligt. Framför allt är det allvarligt för MIR:s egna medlemmar; en kursändring annonseras uppifrån utan att några element som kan förklara förändringen presenteras; utan att någon motivering utifrån en självkritisk analys av motståndets utveckling presenteras.

Men det är också allvarligt för solidaritetsrörelsen. För så länge inga klargöranden presenteras, så länge förändringarna av linjen inte presenteras som förändringar utan bara på ett indirekt sätt; i glidande formuleringar som inte bryter med det tidigare schemat, så länge kommer förvirringen om vad motståndet är att finnas kvar.

Förvirringen blir ännu större när MIR:s representanter i Sverige tillsammans med Sverigerepresentanterna för MAPU och Socialistpartiets Coordinadora presenterar dokument i vilka de säger sig ha bildat en ”revolutionär enhet i Chile”. Och inte bara det. I flygblad går de till häftig attack mot UP-överenskommelsen ungefär samtidigt som Pascal Allende och Nelson Gutierrez skriver sitt positiva svar. ”upprättandet i utlandet av Unidad Popular speglar inte den enhetsprocess som pågår i Chile och utgör i praktiken ett hinder för skapandet av en bred enhet med revolutionär inriktning”, skriver de. Om motståndskampen säger de: ”den viktigaste uppgiften idag är att skapa, stärka och mångdubbla motståndskommittéerna, arbetarkommissionerna och andra organismer i motståndets bas”. (11)

Vem har rätt?
Vilken linje är det som gäller?

Det är inte så konstigt att förvirringen bland chileaktivisterna är stor vad gäller motståndet, när representanter för samma partier säger så olika saker.
Men det är Pascal Allende som är MIR:s generalsekreterare.

Vi måste utgå från att de dokument han skriver under är de som står för partiets linje.
Och den linjen innebär att MIR böjt sig för UP-partiernas – fr a Kommunistpartiernas – krav. Att MIR är villig att ställa sig bakom kommunistpartiets projekt för att inte bli helt isolerade.

Och kommunistpartiets projekt innebär en allians med Kristdemokraterna. Ett nytt klassamarbetsprojekt.

Det troliga är också att det är just kommunistpartiet och kristdemokraterna som stärkt sina positioner både inom den chilenska arbetarklassen och inom bredare skikt av befolkningen.

Den styrka MIR uppnådde direkt efter kuppen har sargats svårt av den våldsamma repression partiet utsatts för. Och som bl a inneburit att partiets hela historiska ledning antingen mördats eller tvingats i landsflykt.

Men det är inte alls omöjligt att kristdemokraterna stärkt sin prestige bland stora sektorer av den chilenska befolkningen. Även om de upplevs som förrädare av många chilenska arbetare, så är det dom som kunnat ta en öppen konfrontation med juntan.
De fackliga ledare som kan agera är kristdemokrater. De biskopar och präster som kommit i skarpa motsättningar till juntan – och som ofta arbetar med matsalar och de politiska fångarna – är kristdemokrater. Många av de advokater som arbetat med de politiska fångarna är kristdemokrater.

Allt detta innebär förmodligen att många kristdemokratiska talesmän idag framstår som trovärdiga. Och genom dem framstår det kristdemokratiska projektet som trovärdigt. I vart fall som ett oändligt mycket bättre alternativ än det som juntan står för.
Men det kristdemokratiska partiet är ett borgerligt parti. Dess linje är det konsekventa uttrycket för kommunistpartiets linje.

Men det kan inte vara de revolutionära organisationernas linje. Att nu MIR är villig att ställa upp bakom kommunistpartiets projekt – med hela sin prestige, sitt rykte som den revolutionära organisationen – kommer naturligtvis att stärka kommunistpartiets positioner. Och försvaga MIR:s. Och därmed hela den revolutionära strömningens. Enheten är nödvändig. Men MIR:s ledning föreslår en byråkratisk enhet på reformisternas villkor.

En enhet som kommer att lägga grunden för ett nytt klassamarbetsprojekt.
Ett nytt – bredare – UP.
Ett nytt nederlag.

Lars Palmgren

Lars Palmgren har sedan sin återkomst från arbete i Colombia 1975 arbetat med Chile-kommittén och latinamerikanska flyktingar. Våren -76 reste han i Latinamerika och vistades bl a en månad i Chile.

Noter
1. Chilebulletinen nr. 5 1975.
2. Chilebulletinen nr. 5/6 1975.
3. Chilebulletinen nr. 4 1976.
4. Se bl a Chilebulletinen nr 5 och nr 6 1976.
5. Reportaje a Pascal Allende, Cuadernos Rojos. En intervju med Pascal Allende gjord i Costa Rica i mars i år av Pierre Fruhling och Lars Palmgren. Tyvärr finns den ännu inte tillgänglig på svenska, men har publicerats i sin helhet på spanska.
6. Reportaje Pascal Allende. Not 7 – 8 har utgått ur artikeln.
9. Boletin Informativo no. 94.
10. Boletin Informativo no. 100.
11. Flygblad undertecknat den 11 september av representationerna i Sverige för MIR, MAPU och Socialistpartiets Coordinadora.

Från Fjärde Internationalen 6/76