Etikettarkiv: Storbritannien

Bush och Blair – Korsfarare med kärnvapen

Detta korståg, detta krig mot terrorismen, kommer att pågå ett tag, sa George Bush efter attackerna den 11 september. Ja, Västerlandets kristna kyrkor och dess rika följeslagare har alltid älskat sina korståg.

Redan i slutet av 1000-talet hade korsfararna erövrat Jerusalem från den turkiska seldjukdynastin. Den djupt religiöse frankern, riddaren, Godefroid de Bouillon och hans knektar mördade då besinningslöst stadens alla muslimer och judar. Al-Aqsamoskén förnedrades och kom att användas till stall. Den bergsklippa, där Mohammed ansågs ha vistats före sin himlafärd, slogs sönder och bitarna auktionerades ut på en marknad i Konstantinopel.

Under århundraden fortsatte sedan dessa makabra korståg. ”Gud vill det”, var fältropet. Så fort blodstanken efter riddarnas räder hunnit dunsta var köpmännen från handelsstäderna Genua och Venedig där, för att roffa åt sig av den världsliga rikedomen.

– I dag är korsfararnas seger fullständig, sa generalen Sir Edmund Allenby när han 1917, efter det ottomanska imperiets sammanbrott, marscherade in i al Quds (Jerusalem) och var med om att infoga stora delar av Mellanöstern – och dess oljetillgångar – i det brittiska imperiet.

Föregångarna till dagens engelska tabloidpress firade triumfen på hemmafronten, genom att på sina löpsedlar låta trycka upp bilder med Rikard Lejonhjärta under den fantasifulla rubriken: ”Äntligen! Min dröm har blivit verklighet!”. ”Korståg i Europa”, kallade generalen och sedermera presidenten Dwight D Eisenhower traditionsenligt också sina memoarer. En av hans efterträdare, Ronald Reagan, såg Sovjetunionen som ”det ondas rike” och sitt eget politiska engagemang som ett ”personligt korståg mot den falska guden Marx och hans falska profet Lenin”.

För fyra år sedan, efter det inledande kriget i Afghanistan, inledde så våra mest moderna korsfarare, med de innerligt troende Bush och Blair i spetsen, niohundra år efter Godefroid de Bouillon, det senaste korståget, nu mot Irak. I maj 2003, bara drygt någon månad senare proklamerade junioren Bush, den seger hans pappa valde att aldrig kamma hem.

Med en regi och en dramaturgi som inte stod långt efter den största mästarens, den tyska filmregissören och nazisten Leni Riefenstahl, landade Bush denna dag med ett potent jetplan på hangarfartyget USS Abraham Lincoln. I raffig flygmundering med tuff skinnjacka vinkade han glatt åt alla matroser och marinsoldater, som likt väl tuktade rader med buxbom i Versailles parker formerat sig under en jättelik banderoll i de amerikanska färgerna, med budskapet att nu var ”Uppdraget verkställt!”

I dag, när vi kan summera en längre stridande amerikansk närvaro i Irak än den tid under andra världskriget när dess trupper var ute i fält, kommer eftervärlden att minnas glammet, festen och segeryran på USS Abraham Lincoln som en av de mest tragikomiska scenerna i världshistorien.

Ett politiskt bokslut över dessa fyra år går att sammanfatta på många sätt. Vår egen utrikesminister, mannen som skapade Bildtdoktrinen, ”Tjänar jag bra med pengar är detta bra för Sverige”, har inte ens uttalat en enda bokstav av kritik över USA:s roll. Han anser inte att det överhuvudtaget handlar om en ockupation, utan bara om ”en del inre besvärligheter”. Vi har, menar han, en demokratisk regering som möter ett illegitimt motstånd.

Men han kan svårligen förklara varför hundratusentals irakier har det så ”besvärligt” att de dött under detta demokratiska styre. Enligt den ansedda tidskriften the Lancet handlar det om 650 000 döda. Inte heller kan utrikesministern förklara varför snart tre miljoner människor har flytt hans demokratiska Irak. Eller varför så många ledamöter i dess parlament och från regeringen väljer att bo i det tryggare och för den delen mer vällustiga London.

Under de fyra första åren av andra världskriget var motståndsrörelserna mot de tyska ockupanterna i de flesta av Europas länder oerhört svaga (med Jugoslavien som det stora undantaget). Världskrigets Paris eller Köpenhamn var i det stora hela fridfulla sovande småstadsidyller i jämförelse med dagens Bagdad.

Då har ändå ockupationsstyrkorna och Nouri al-Malakis samarbetsregim i dag tillgång till långt fler soldater och en helt överlägsen militär teknik i jämförelse med de resurser som Wehrmacht och Gestapo förfogade över. Med de nya trupper, poliser och säkerhetstjänster som nu senast enrollerats kommer ”De villigas allians”, som ockupationsmakten benämner sig själv, att närma sig 180 000 man. Under ockupationen har 3 500 av dessa soldater dödats. 20 000 har sårats, varav många mycket svårt.

Räknar vi bort det avskyvärda etniska och religiösa våldet, så riktas enligt Pentagons senaste kvartalsrapport 68 procent av alla väpnade attacker mot amerikanarna.

Medeltidens korsfarare kom som så många andra erövrare i historien snart att hamna i underläge. Efter Salah al-Dins återerövring av Jerusalem 1187 (för övrigt utan någon som helst hämnd eller blodvite när portarna väl forcerats) kom korsfararna att trängas tillbaka in i små statsstater, skyddade av väldiga borgar.

På samma sätt har Bush fått göra i dagens Irak. Hans soldatesk och säkerhetstjänster sitter instängda i ett sextiotal väl försvarade baser bakom höga betongmurar. I Bagdads extremt välbevakade gröna zon finns samarbetsregimens och ockupationsarméns viktigaste ledningsfunktioner samt alla dess diplomater och löst departementsfolk.

Men nu bygger man för framtiden och då minst för de fyrtio långa år som man hoppas att den irakiska oljan och de nya oljekontrakten ska räcka. Utanför Bagdad tänker man investera i fyra jättelika militära baser. Tallil i söder. Al Asad i väster. Balad sju mil norr om Bagdad och Irbil eller Qayyarah i norr. Strategiskt utplacerade som sina föregångare under medeltiden, som moderna repliker av Tripoli, Sidon, Tyros och Askalon.

själva Bagdad, då som det nya Jerusalem, i ett jättelikt vackert parklandskap på 400 000 kvadratmeter sluttande ner mot Tigris historiska strandbädd, är USA redan i full gång med att bygga den största korsfararborg som folken i Mellanöstern någonsin har skådat. Mot horisonten kan Bagdadborna redan se konturerna av de 21 byggnader som håller på att färdigställas. I den färdiga borgen, där slutnotan blir uppemot fem miljarder svenska kronor, ska den nya amerikanska ambassadens folk och kringresurser dväljas.

Över 5 000 människor ska här leva inneslutna bakom alla tänkbara former av elektroniska och fysiska säkerhetshinder. Försvarade av elittrupper från US Marines. Med eget elkraftverk, eget vatten- och avloppssystem ska man alltid ha tillgång till den vardagliga infrastruktur som fattas för de vanliga irakierna. Egna restauranger, pooler, biografer, amerikanska klubben och andra förlustelser ska hålla undan ledan och tristessen. Sjukhus och kapell av alla de sorter ska givetvis finnas. Liksom McDonalds.

De fyra solida militärbaserna och den nya ambassadstaden är starka symboler för en de facto nykolonialisering. Men det finns också viktiga berättelser om nybygget att lyssna till. En sådan vittnar om Vita husets koloniala kulturförakt. Av över 5 000 ambassadanställda är det bara ynka sex procent som kan förstå och tala arabiska. Likt Johanniterorden, Tempelriddarna och Tyska orden på sin tid kommer dagens amerikanska säkerhetstjänster CIA, DIA; NSA; NGA m fl att här skrutta runt i alla sina byggnader utan att förstå särskilt mycket av vad som händer därute bland araberna i den röda zonen. Varför prata med folk när man kan skjuta dom?

En annan lika symbolisk berättelse handlar om de arbetare som bygger denna korsfararborg. Huvudentreprenör är First Kuwaiti Trading & Contracting som av säkerhetsskäl valt att anlita indier, pakistanier, filippiner och nepaleser som sin arbetskraft. Dessa arbetare flygs enligt flera uppgifter in bakvägen, fråntas sina pass och tror att de ska jobba i Dubai.

Löner och arbetsvillkor i stort är usla. Arbetsmiljön och hälsovården katastrofal. Människor kan tvingas att arbeta med öppna sår och värktabletter delas ut som godis. Ambassadbygget bidrar alltså inte ens till att lindra massarbetslösheten bland irakierna. För av säkerhetsskäl kan inte ens irakierna arbeta hos sina befriare. De enda vanliga stadsbor som flitigt tas in genom alla säkerhetsspärrar är Bagdads prostituerade…

Det är inte lätt att försöka skönja helheten i det som sker i Irak. Västvärldens inbäddade journalister har somnat in och sussar för gott och i våra TV-kanaler repriseras i stort sett samma sorgliga scen dag efter dag. Först en bild från ett nytt vansinnigt sekteristiskt bombdåd där vi får se ett virrvar av förtvivlade människor runt förvridna, rykande bildelar och sönderslitna, blodiga kroppsdelar. Därefter någon journalist, som mot en välbevakad husvägg inne i den gröna zonen förklarar att detta avskyvärda våld bara fortsätter.

Vi bjuds att titta in i ett hörn av skräckkabinettet, men mycket annat får vi aldrig se, framförallt får vi aldrig se dödade amerikanska soldater eller vraken av nerskjutna helikoptrar.

Vi får heller aldrig se när en marinsoldat på vrålande amerikanska sparkar in dörren till en vanlig lägenhet, stormar in och tvingar upp de boende i fångställning mot väggarna och sedan river upp allt bohag. Vi får heller aldrig se när samme marinsoldat rafsar runt efter vapen och sprängmedel i kvinnornas underkläder. Vår utrikesminister, som framförallt låter narcisserna blomma i sin blogg, han kan heller ingenting berätta om denna ockupation. Han låter bara meddela att den inte existerar

Ett bra sätt att hjälpligt försöka förstå vad som händer är att i minnet bläddra tillbaka i en verklig kanon från en av det kalla krigets mest hyllade ideologer, Zbigniew Brzezinskijs bok Det stora schackbrädet från 1997. Brzezinskij var för övrigt känd som pappa till Albrightdoktrinen (”Vad är det för mening med en så stor armé om vi inte använder den?”) och diskuterade i denna bok strategin efter USA:s lyckade bombningar av Belgrad, de flyganfall som möjliggjorde demonteringen av Jugoslavien.

Nu när vi har säkrat Balkan, hur ska vi då säkra den energi- och geopolitiskt så strategiska regionen från Afrikas Horn och Arabiska havet, över Mellersta Östern, Kaspiska havet och ända till Kazachstan och Balchassjön, frågade Brzezinskij.

Som ett barn av den amerikanska filosofiska traditionen utgick han från de oerhört enkla men pragmatiska och hårda fakta som var vid handen. Efter andra världskriget, 1945, satt USA med royal flush på hand, med 45 procent av världens BNP. En ekonomisk dominans som aldrig skulle komma att vara för evigt. Redan 2020 kommer USA bara att svara för 15 procent av BNP, menade Brzezinskij, och kommer därför oundvikligen att få stora svårigheter att på egen hand klara målet att också här balkanisera för att på så sätt kunna kontrollera denna så energirika och därför så vitala region.

Regimförändringar måste till i länder som Irak, Iran, Syrien, Libanon och Afghanistan. Hizbollah och den palestinska motståndsrörelsen måste krossas. Det vi därför måste bygga på är en stabil transeuropeisk säkerhetspolitisk allians, med Nato som sin militära plog; endast en sådan allians blir tillräckligt stark och uthållig för att orka med denna stora utmaning, blev hans svar (dvs den typ av allians som man nu med Sveriges hjälp bygger i Afghanistan).

Brzezinskijs ekonomiska prognos för tio år sedan verkar inte komma att slå slint. Snarare har tempot stegrats. 2006 svarade USA endast för 22 procent av världens BNP. Samtidigt som man står för hela 50 procent av världens militärutgifter!

Det som däremot slagit helt slint är hur valhänt Bush junior hanterat Irak, och därför har också Brzezinskij i dag blivit en av hans allra hårdaste kritiker. Bush misslyckades med att få med Nato i sitt korståg mot Saddam Hussein, och ”De villigas allians” har därefter försvagats betydligt. Hemmaopinionen i USA sviktar, eftersom amerikanarna aldrig tyckt om vare sig sporter eller krig där man förlorar, och den starka antikrigsrörelsen i Europa har gjort att Spaniens, Italiens, Danmarks och Polens regeringar svalnat och nu är helt ovilliga brudar för Bush och Blair.

Bush svalde också enfaldigt alla löften från sin utrikespolitiske nykonservative arkitekt Paul Wolfowitz och dennes av CIA uppraggade exilfigur, Ahmad Chalabi, som visade sig vara en politisk trashank. Wolfowitz och Chalabi hade lovat Bush att priset för invasionen var ett mot USA garanterat vänligt sinnat sekulärt majoritetsstyre i denna så oljestinna stat.

Därför vågade hans administration pröva vingarna på egen hand, och iscensatte invasionen utan stöd från vare sig Nato eller FN. Men givetvis med kraftiga israeliska applåder i kulisserna. Detta trots att Brzezinskij också varnat Vita Huset för dess överdrivna lyhördhet inför den i USA så starka israeliska lobbyn. En lobby som bara under en generation fått ett helt exempellöst inflytande och i dag fått Vita Huset att sätta likhetstecken mellan Israels och USA:s utrikespolitik.

Scott Ritter, FN:s förre vapeninspektör i Irak, själv jude och känd som Israelvän, har pekat på samma fenomen och sagt att det är omöjligt att i den amerikanska debatten diskutera om det eventuellt skulle finnas motstridiga intressen mellan de bägge länderna. Att ens ställa frågan är som att osäkra en granat, menar han.

Invasionen i Irak har blivit till ett svidande taktiskt nederlag för Bush. Tanken var att isolera Iran och Syrien, men i stället har han fått en samarbetsregering som domineras av politiska fraktioner med religiösa shiitiska förtecken, och om än med starka variationer är de alla vänligt sinnade mot just Iran.

Dessa fraktioner har också mycket starka egna miliser, framförallt Sadrbrigaderna och Mahdiarmén, som tillsammans när som helst kan lamslå ockupationsarméns alla försörjningsleder. Trots alla de militära resurser som USA och Storbritannien satt in och trots massakrer som den i Falluja växer hela tiden också de sunnitiska motståndsgrupperna både i antal och militär styrka.

I regionen i stort är bilden splittrad. När Syrien tvingades att upphöra med sin militära närvaro i Libanon och den mycket västvänliga regeringen Siniora installerades var detta en stor framgång för den långsiktiga amerikanska strategin. Men Hizbollahs militära triumf i försvaret mot Israels invasion i fjol sommar innebar att vägen mot Damaskus än en gång blockerats. Teheran har dessutom kvar en viktig militär och politisk bundsförvant nära Israels gräns i norr.

I Libanon pågår sedan länge en politisk kraftmätning där det för närvarande är clinch mellan Sinioras regering och oppositionen, med Hizbollah i ledningen. USA och Saudiarabien slussar in pengar och vapen både till Sinioras säkerhetstjänst och falangisterna, och enligt många källor låter man även medlen helga de kortsiktiga målen genom att donera resurser till våldsamt antiamerikanska sunnitiska jihadgrupper.

Hizbollahs samfundskaraktär – man organiserar inte efter exempelvis klassgränser utan rekryterar som medlemmar bara övertygade shiiter – samt ett borgerligt politiskt program i övrigt, innebär att man har svårt att göra inbrytningar bland de bredare lagren av sunniter. Trots mängder med provokationer har ändå Hizbollah, till skillnad från Mahdiarmén i Irak, lyckats hålla rent sina led från allt religiöst betingat våld.

Alltsedan det militära bakslaget i fjol lever dessutom Israel med en svår politisk kris. Som dessutom förvärras av korruptions- och sexskandaler som egentligen bara är ytliga tecken på de ideologiska motsättningar som i grunden skakar hela det sionistiska projektet. Hamas valseger var ett svårt bakslag för både Tel Aviv och Washington, men har till en del desarmerats av att man lyckats köpa upp både Mahmoud Abbas och stora delar av PLO och på så sätt kunnat sponsra ett lågintensivt inbördeskrig bland palestinierna.

Men retoriken om en tvåstatslösning är inte längre användbar. Man kan lika gärna prata om att jorden är platt. Kung Abdullah av Jordanien, som fått sin utbildning i USA och som tjänstgjort i den brittiska armén, bönade lika förtvivlat som förgäves inför den amerikanska kongressen förra veckan, när han bad om en omedelbar tvåstatslösning av Palestinafrågan. Samtidigt som hans land, utöver en stor mängd palestinska flyktingar från tidigare, nu på kort tid har fått ta emot en miljon irakiska flyktingar och därför hotas av en social explosion, vet han att det ”demografiska problemet” i Israel kan komma att betyda att Jordanien tvingas att ta emot ännu fler palestinska flyktingar.

Hela regionen är ekonomiskt och socialt svårt drabbad. I exempelvis Egypten slumrar samtidigt potentiellt sett de starkaste radikala islamistiska krafterna i hela Mellanöstern. I Kairo, med sina 15 miljoner innevånare, de flesta i marginalen till ett modernt samhälle, kan vi när som helst få se väldiga sociala och politiska eruptioner.

I denna regionalt sköra och mycket spända situation, där här bara skissats några huvudlinjer, talar många mycket om den shiitiska renässansen eller om den shiitiska ”faran”. Ska deras månskära bli till en fullmåne som lyser över hela östern? Många av de diktaturer som är USA:s och för den delen Israels stöttepelare i området, som regimerna i Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Bahrein, har sunnitiska förtecken och ogillar shiiten Mahmoud Ahmadinejad i Iran lika mycket som shiiterna Hassan Nasrallah (Hizbollahs ledare) eller Muqtada al-Sadr (Mahdiarméns ledare), men i grunden är de lika illa berörda av sunniten Ismail Haniya (Palestinska myndighetens premiärminister).

Det som gör dem alla så obekväma för dessa västvänliga arabregimer är att de alla fyra, var och en på sitt sätt, har skaffat sig ett omfattande stöd bland de fattiga massorna. Ofta sätter de sig också på tvären när det gäller de politiska lösningar västvärlden vill tvinga på deras folk. Sak samma med det sunnidominerade Syrien, där visserligen presidenten, Bashar al-Assad, är shiitisk alawit, men där hans maktbas och landets majoritet är sunniter.

Brännpunkten för alla diskussioner nu fyra år efter invasionen av Irak, och dess uppenbara fiasko, har märkligt nog hamnat ett tänkbart angloamerikanskt/israeliskt bombanfall mot Iran. Detta trots att IAEA sagt att det inte finns ett endaste litet belägg som talar för att landet är i färd med att ta fram egna kärnvapen. Alla rationella överväganden talar också mot ett sådant anfall. Konsekvenserna kan bli katastrofala. Av uppenbara resursskäl är det inte heller möjligt att sätta in mer omfattande markangrepp.

Ändå är inte nära förestående bombningar mot Iran på något sätt uteslutna. USA:s president och hans administration har hanterat invasionen av Irak på ett fullständigt irrationellt sätt, och enligt den mycket trovärdige Seymour Hersh från tidningen The New Yorker, vinnare av Pulitzerpriset, så är åtminstone vicepresident Dick Cheney personligen helt övertygad om att Iran redan har eller är nära att skaffa sig egna kärnvapen. Cheney tror dessutom också att Hizbollah har celler med kadrer inne i USA som kan sprida smutsig radioaktivitet. Israel vill se ett omedelbart flyganfall, och kan mycket väl kunna starta ett på eget hand.

Vi vet också att planerna är klara så långt att det mellan ordergivning från Ovala rummet och anfall, bara behövs 24 timmar. Hangarfartygen är på plats i Persiska viken. Bara USS Eisenhower har 800 tomahawkmissiler ombord. Även de taktiska kärnvapen, B61-11, så kallade bunker-busters, är klara.

Våra moderna korsfarare Bush och Blair kan vara redo att med kärnvapen utlösa ett regionalt storkrig mot de kärnvapen som inte finns. Är detta verkligen möjligt? Javisst! Inte troligt, men fullt möjligt, och avgörande för utgången kan vara om vi gör vårt yttersta för att stärka antikrigsrörelsen.

Göte Kildén, från Internationalen 11/07.

Varför imperialisterna bombar Irak

USA och Storbritannien bombar nu hänsynslöst Irak återigen, under förevändningen att Irak hindrar inspektörerna från UNSCOM. Men det är inte de verkliga orsakerna till den imperialistiska aggressionen mot Irak.

Det är viktigt att betona det hyckleri och den arrogans som USA-imperialismen och dess knähund Storbritannien visar upp i och med den senaste attacken. Den formella ursäkten för den var en rapport från UNSCOM:s inspektörer som påstods säga att regimen i Irak hade hindrat dem. I själva verket var rapporten sammansatt av kommissionens ordförande Butler tillsammans med höga tjänstemän i Pentagon, utan att konsultera de franska och ryska UNSCOM-rådgivarna. Bombningarna började medan FN:s säkerhetsråd fortfarande diskuterade rapporten och medlemmarna måste använda sina mobiltelefoner för att få reda på vad som hände. Samma möte höll på att diskutera en annan rapport från den internationella atomenergikommissionen, vilken rekommenderade att uppgradera Iraks status från inspektion till långsiktig kontroll, med andra ord ett medgivande att Irak inte har kapacitet att framställa atomvapen for tillfället.

Falska förespeglingar

Att Irak skulle ha hindrat UNSCOM:s arbete är en lögn. Under perioden mellan 15 november och 14 december inspekterades 427 ställen (av vilka 299 var återbesök). Av alla dessa, säger de sig ha stött på hinder vid fem! I ett fall uppehölls inspektörerna i 45 minuter, i ett annat ombads de minska antalet inspektörer till fyra och vid två andra tillfällen nekades de tillträde till byggnader eftersom de som jobbade där redan slutat inför helgen. Dessa förespeglade ”obstruktioner” krymper till en fjäder, speciellt som en av USA:s inspektörer, Scott Rider, var tvungen att sluta efter att man kommit på att han vidarebefordrade information till den israeliska underrättelsetjänsten!

Att Storbritannien och USA har genomfört angreppen på egen hand och har blivit totalt isolerade har understrukit att det är imperialismens intressen som står på spel. Det är inte omtanke om ”Iraks grannars nationella säkerhet”. Ingen av dessa har givit sitt stöd till bombningarna.

Kamp om makt och oljepengar

Ryssland, Frankrike och Kina har opponerat sig mot Washington. Ryssland har till och med dragit tillbaka sina ambassadörer från Washington och London, nånting som inte ens hände under det kalla krigets kyligaste period. Men skälen till dessa protester är långt ifrån humanitära. Det är kampen om marknader, inflytandesfärer och makt mellan olika imperialistmakter som driver Moskva och Paris opposition. Striden om de lukrativa oljekontrakt som blir möjliga om sanktionerna mot Irak hävs har en nyckelroll i att bestämma Frankrikes och Rysslands politik i regionen. USA å sin sida är angeläget att skydda intressena hos sina allierade oljeproducerande länder som Saudi-Arabien och andra reaktionära monarkier i området. Iraks återinträde på oljemarknaden skulle tvinga fram ytterligare prisfall på råolja och på så sätt skada dessa länders ekonomier.

Den amerikanska imperialismen ville att flygangreppen skulle tjäna som en varning till folken i de före detta koloniala länderna: ”Se vad som händer den som vågar sätta sig upp mot oss”. Detta är särskilt viktigt just nu då den omfattande plundringen av tredje världen genom IMF och Världsbanken redan orsakar stora protester mot ”den globala kapitalismens” politik.

Bombningarna slår tillbaka

Men bombningarna kommer att ge motsatt resultat. Redan har en protestvåg börjat över världen, med början i de arabiska länderna. Bombningarna kommer bara att förstärka hatet mot imperialismen bland folken i Mellanöstern liksom i övriga Asien, Afrika och Latinamerika. Rädslan för massprotester är vad som fått reaktionära regimer i arabländer att antingen opponera sig mot attackerna eller hålla tyst. Vid ett visst stadium kan dessa känslor leda till uppror som störtar dessa regimer.

Protester kommer också att komma från arbetarklassen i väst, särskilt i detta fall då skälen till och målen för angreppen ifrågasätts öppet i massmedia.

FN USA:s redskap

Högerflygeln inom den brittiska arbetarrörelsen har som vanligt gett sitt ovillkorliga stöd till imperialismens utrikespolitik. Några av Labours parlamentsledamöter på vänsterkanten har öppet motsatt sig attackerna. Tyvärr har de intagit en rent pacifistisk hållning och appellerar till ”den internationella legitimiteten” och FN:s roll. Denna hållning spelar i slutänden imperialismen i händerna. De o-Förenade Nationerna är inte en självständig institution som står över gott och ont. FN återspeglar bara USA-imperialismens förkrossande dominans i världen. Vi bör inte glömma att Irak-kriget 1991 där hundra tusen irakier dödades (vissa uppskattar antalet offer till en kvarts miljon), fördes under FN-flagg. Också exempelvis 1965 användes FN-soldater i Kongo för att störta Lumumba och ersätta honom med den hatade diktatorn Mobutu. Nedanstående citat är en ytterligare indikation på FN:s verkliga karaktär:

”När FN förklarade krig mot general Mohamed Farah Aidid, mellan juni och oktober 1993, öppnade amerikanska helikoptrar eld mot sjukhus, bostadshus och civila folksamlingar, och dödade hundratals obeväpnade människor. Efter en attack som dödade 71 personer, sade chefen för FN-uppdraget, amiral Jonathan Howe: ’Vi visste vad vi träffade – det var välplanerat.'” (Alex de Vaal i the Guardian, 30 oktober 1997)

Bara genom en tydlig klassopposition mot imperialisternas handlingar utomlands (oavsett vilken flagga de gömmer sig bakom) och den storföretagsvänliga politiken hos arbetarrörelsens ledare på hemmaplan kan man tjäna intressena hos folken i den tredje världen och arbetarrörelsen i väst.

Några har pekat på samtidigheten hos attackerna och riksrättsprocessen mot Clinton som ett skäl till angreppet. Vad vi än anser om Clintons uppträdande i Lewinsky-affären, är detta helt klart inte den verkliga orsaken till bombningarna i Irak. Orsakerna ligger djupare och är rotade i intressena hos de amerikanska storföretagen, för vilka Clinton bara är en representant.

De ”smarta” vapnen missar målet

Återigen matas vi med propaganda om ”smarta laserstyrda missiler”. Förra sommaren publicerade ”US General Accounting Office” (GAO), en undersökningskommission under den amerikanska kongressen, en rapport som krossade myten om ”smarta” bomber. Enligt denna rapport var träffsäkerheten hos laserstyrda bomber som släpptes av ”stealth”-bombplanen F-117 så låg som 41%. Pentagon hade hävdat att precisionen låg på 80%! Enligt samma rapport, missade F-117-planen 40% av luftförsvarsmålen under den första natten av Irak-kriget 1991. Pentagon insisterade på att hemlighålla de verkliga siffrorna för Tomahawk-missilerna, men GAO-rapporten hävdar att träffsäkerheten var ”lägre än vad som i allmänhet förespeglades”. Rapporten välter också Pentagons påstående ”ett mål, en bomb” för dess laserstyrda bomber, och antyder att det krävdes mellan fyra och tio bomber för att förstöra mål som broar.

När bombningarna nu startade igen den 16 december påstod general Sir Charles Guthrie, i ledningen för Storbritanniens militärförsvar, att de vapen som bara hade 50% träffsäkerhet under kriget 1991 nu hade förbättrats till 90% träffsäkerhet. Det är bara det att de påstod 1991 att vapnen hade 99-procentig precision om inte mer! Redan den första natten av de senaste bombningarna, missade ironiskt nog en av dessa ”intelligenta” missiler sitt mål med flera mil och landade i den iranska staden Khorramshah.

Oskyldiga får lida

Det är oskyldiga kvinnor, barn och civila som får lida mest, i vanlig ordning. Efter tre dagars bombningar, har redan stora delar av Bagdad förvandlats till ruiner. Detta kommer bara att stärka stödet för Saddam Hussein i Irak och övriga arabvärlden, eftersom han kommer att ses som någon som ställer sig upp mot imperialistisk aggression.

Detta är statsterrorism av värsta sort. Långt ifrån att lösa något av regionens problem, kommer den att öka spänningarna enormt, och kan till och med leda till att återuppväcka individuell terrorism mot amerikanska och brittiska mål. Socialister stöder inte individuell terrorism, som inte på något sätt flyttar fram positionerna för de förtryckta folken i världen utan tvärtom spelar imperialismen i händerna. Men vi är samtidigt helt emot statsterrorism.

Imperialisternas mål inte att störta Saddam

USA och Storbritannien medger att bombningarna inte kommer att leda till något av deras uppsatta mål. Vad gäller att störta Saddam Hussein, har Clinton och Blair redan klargjort att detta inte är ett av operationens mål. De har öppet slagit fast att detta skulle kräva att man sätter in hundratusentals soldater på marken, och det är de inte beredda att göra. Detta visar imperialismens begränsningar. De är rädda för en intervention med markstridskrafter eftersom detta säkerligen skulle väcka massprotester hemma och till och med inom trupperna. De vill inte ha ett nytt Vietnam.

Bombningarna av Irak kommer istället för att skrämma massorna i de f.d. koloniala länderna att avslöja begränsningarna hos en amerikansk militär intervention och blotta motsättningarna mellan olika imperialistmakter.

Folkets uppgift att göra sig av med regimen

Många arbetare världen över frågar sig fortfarande: ”Ja, detta är ett försök från imperialismen att visa vem som bestämmer i världen. Men Saddam Hussein är en diktator. Hur kan vi bli av med honom?” På detta svarar socialister att störtandet av Saddam Hussein är en uppgift för de irakiska arbetarna, bönderna och ungdomen. Redan 1991 visade de sin beslutsamhet i massupproret vid krigets slut. De allierade styrkorna ledda av USA stod och tittade på medan Saddams nationalgarde massakrerade de upproriska. Washington och London vill tusen gånger hellre ha Saddam kvar vid makten än att riskera en äkta folklig revolution i Irak som skulle spridas med blixtens hastighet till omkringliggande länder. Även om de skulle vilja störta honom uppstår frågan med vem han skulle ersättas. I bästa fall skulle det bli en instabil pseudodemokratisk regom under Washingtons direkta kontroll. I värsta fall skulle det bli en mer pålitlig diktator, kanske från de ”moderata” delarna av Saddams armé. Detta skulle inte vara någon som helst lösning för det irakiska folket.

När massorna en gång väl börjar röra sig finns det inget som kan stoppa dem. Om arbetarna i regionen, börjande med de mäktiga oljearbetarna, skulle gå i strejk och samordna sina styrkor, skulle alla reaktionära regimer i området falla som ett korthus. Efter att ha avlägsnat de hatade diktatorerna (allihop, inte bara de som är impopulära i väst) skulle de kunna ta Mellanösterns enorma naturresurser och planera deras användning för befolkningsmajoritetens behov och skapa basen för tidigare inte skådade framsteg i hela befolkningens levnadsstandard.

Naturligtvis måste en sådan revolution spridas till resten av världen för att överleva, i synnerhet måste den söka solidaritet hos arbetarna i väst. Imperialismens makt är ingenting jämfört med de beslutsamma handlingarna hos arbetarrörelsen i väst och i tredje världen.

Vi har gått in i en epok av revolution och kontrarevolution. Det är viktigt att socialister över hela världen diskuterar och lär sig förstå den nuvarande situationen och, inte mindre viktigt, erbjuder ett tydligt alternativ.

London 18 december 1998

Ted Grant

Från Tidskriften Socialisten

Krig(s)kongressen

Finns det någon rim och reson i tillvaron och ett uns av respekt för alla människors lika värde, så startade den socialdemokratiska kongressen med några tysta minuter.

Denna gång gäller det inte amerikanska liv. Utan afghanska civila. Människor av kött och blod. Barn som knappast kan göras ansvariga för terrorattacken den 11 september. Unga och gamla som lemlästas eller dör när de amerikanska missilerna gjort sitt.

Nu blev det inte någon tyst minut. Årets socialdemokratiska kongress äger rum i en unik situation. Göran Persson, Anna Lindh och den övriga regeringen har sagt ja till kriget. Bara detta borde, om det finns någon självrespekt och ifrågasättande, starta ett verbalt krig bland de 300 ombuden.

För det kan väl inte vara så att de som samlas på kongressen inte längre har någon tentakel ute och någon kontakt med vanliga människor? Var och en som har det vet nämligen att en stor del av opinio- nen i samhället är ytterst kritisk till den officiella socialdemokratiska hållningen.

Nu kommer signalerna. Från krigshökarna i Storbritannien och USA som förutspår att kriget inte kommer att vara slut i morgon. Inte i övermorgon. Inte om en månad. Inte om ett halvår. Utan kanske i bästa fall nästa sommar…

Det har bara gått fyra veckor. Nu kommer rapporterna tätare och tätare. Det var inget kliniskt krig. Det var ett helt vanligt krig. Och det torde inte vara obekant, inte ens för Anna Lindh om hon nu har någon som helst historiekunskap, att de som i störst utsträckning dör i ett krig är civila. Idag, i morgon, om ett halvår, om 25 år…

Vietnams offer

Fråga vietnameserna. De om några vet. Vietnam besegrade den amerikanske jätten. På valborgsmässoafton 1975 intogs Saigon. Befrielsen var inte längre nära, den var total.

Men fortfarande skördas offer av ett amerikanskt bombregn som pågick i nära tio år. Måndagen den 29 oktober kommer ett telegram. Avsändare TT och den internationella nyhetsbyrån AFP. Det lyder i alla sin nakna ruggighet så här:

Hanoi. Sex skolbarn dödades och två skadades allvarligt när en bomb från Vietnamkriget exploderade i ett risfält i Khanh Hoa-provinsen i Vietnam, uppgav polisen idag.

Olyckan inträffade i fredags när barnen, som var mellan 10 och 13 år, lekte med en USA-tillverkad M-9-bomb. De hade hittat den utanför byn utan att förstå att det var en sprängladdning. Bomben, som förmodligen var från 1975, hittades omkring 15 kilometer från turistorten Nha Trang som ligger i ett av de områden som utsattes för de häftigaste bombningarna.

Dussintals människor dödas eller lemlästas varje år av USA:s bomber från Vietnamkriget.

26 år har gått. Fortfarande räknas liken. Ännu sitter föräldrar skakande av gråt, förbi av förtvivlan efter att deras älskade barn har dött!

Förstår ni kongressombud som sitter tysta och inte säger ifrån vad ni lånar er till? Förstår ni inte att detta krig liksom alla andra krig kommer att skörda tusentals civila offer? Förstår ni inte att genom att fortsätta att tiga och samtycka, kommer ni att bli påminda om detta varje gång en bomb briserar, även när kriget är över? Förstår ni inte att afghanska människor också är människor? Lyssnar ni inte till alla kritiker inom de egna leden? Läser ni inte Ingvar Carlsson och Carl Tham? Bryr ni inte er om vad Maj-Britt Theorin och Sverker Åström säger? Är Vietnam inte längre nära…

Har ni stängt både öron och ögon i rädsla för att Göran Persson ska näpsa er? Eller Anna Lindh, som förespråkade mjuka bomber över Jugoslavien och framhärdar i att fortsatt krig är den bästa vägen till fred. En politisk piruett som inte ens George Orwell kunde drömma om när han på sin tid beskrev det totalitära 1984.

Fortsätter detta vanvett i fåfäng jakt på terrorister kommer den svenska regeringens stöd till kriget i slutändan att bli något som både Göran Persson och Anna Lindh får ångra.

Att ha en ståndpunkt som förespråkar fred. Att säga nej till terrorister. Att säga nej till bombningar. Att visa sin aktning för såväl amerikanska civila som afghanska innebär inte ett stöd till den brutala talibanregimen eller den amerikanska vitahusimperialismen.

Det är den enda hållning som är rimlig. Därför: Stoppa kriget – Stoppa terrorismen!

Ledare i Internationalen 1/11

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrorn, Moteld nr 7, 2001

Arbetarnas spionchef som avslöjade fascisterna kring Thatcher

Från Internationalen, 1984 Nr 43:

Det finns en tumregel som aldrig slår fel; där det finns fascister finns det också anti-fascister. Och så länge det finns anti-fascister, kommer också kampen mot extremhögern att drivas vidare.

Man kan vara anti-fascist på många sätt: Där de flesta människor nöjer sig med muntliga fördömanden finns det ett fåtal som tar steget fullt ut och ägnar sin kraft och sina liv till aktiv kamp. Det är de kämpar som till fullo insett vidden av extremhögerns hot mot demokrati, mänskliga rättigheter eller överhuvudtaget människovärden.

Den kamp de bedriver väcker sällan allmänhetens beundran eller ger belöningar i form av officiella erkännanden eller social prestige. Istället är det en kamp som förs – och ofta måste föras – i tysthet med små åtgärder och magra resurser. Resultatet kan ibland betyda liv eller död för andra människor.

Harry Vem?

En sådan man var Harry Bidney. När han för en kort tid sedan avled vid 62 års ålder var han tämligen okänd utanför de inre cirklarna; det var fler än en som frågade: – Harry Vem?

Så låt oss i all korthet besvara den frågan.
Harry Bidney har under de senaste 30 åren varit en av de viktigaste organisatörerna av anti-fascistisk kamp i England och Europa, och tack vare hans insatser existerar idag ett stabilt och slagkraftigt nätverk mot högerextremismen.
Harry föddes och växte upp i Londons East End, son till östeuropeiska immigranter. Han var soldat under andra världskriget, först i Europa och sedan i Malaya.

När han återvände till London 1946 hade Mosleyiterna – de engelska nazisternas gamla garde – redan börjat reorganisera sina organisationer, efter kriget. De marscherade och höll möten som provokationer, inte minst i East End där många immigranter fanns bosatta.

Provokationerna tog sig uttryck i våldsamma attacker mot judiska barn, trakasserier och mordbränder. Antifascistiska motdemonstranter blev inte sällan arresterade och fängslade när de försökte försvara sig. Många av dem var just hemvändande soldater, vars försvarstal inför domaren blivit klassiska. De hävdade att de gjorde precis vad de blivit inkallade för att göra: slåss mot fascister.

43-gruppen

Den första aktiva organiseringen mot fascisterna kom till på initiativ ur arbetarrörelsen. Efter en ovanligt våldsam sammanstötning med fascisterna samlades en grupp män och kvinnor över ett glas öl i en enskild hörna på en pub.

Under mötet beslutade man samfällt att skapa en organisation som på allvar var beredd att ta upp kampen genom att samla information, avslöja och stoppa fascisternas aktiviteter.

Vid slutet av mötet samlade man in pengar för att finansiera företaget. När man tömde hatten hittade man 43 sexpence-slantar: man döpte organisationen till 43-gruppen.

Med detta grundkapital byggde man under de kommande åren upp en av de mest magnifika aktionsgrupper arbetarrörelsen någonsin skådat. Genom tidningen On Guard (På vakt) förde man ut sitt budskap; problemet var inte tillfällig anti-semitism i London utan all form av rasism och fascism från Ku Klux Klan i USA till apartheidpolitiken i Sydafrika.

Gång på gång förvånade On Guard kollegorna i tidningsbranschen genom att publicera exakt information i avslöjande reportage, om fascisternas verksamhet. Vid flera tillfällen slog gruppen till, och kunde gripa bland annat SS-officerare på flykt undan rättvisan som gömdes av de engelska Mosleyiterna. Det var Harrys jobb; att infiltrera fascisternas organisation och skaka fram fakta.

Harry Bidney rekryterade anti-fascister bland arbetarungdom som var villiga att ansluta sig till fascisternas partier för att lämna information. Han kom att bygga upp ett veritabelt nätverk av spioner och infiltratörer, ofta med kontinentala förgreningar, som kontrollerades av Londonhögkvarteret.

Arbetarrörelsens spionchef

Verksamheten kom också att omfatta rekrytering av missnöjda fascister på lägre nivåer som man kunde övertala att lämna information.

En av nätverkets största framgångar fick man 1962 när avslöjandena ledde fram till arresteringar och fängslanden av en rad kända brittiska nynazister efter en serie mordbränder mot judiska kyrkor. Bland de gripna fanns nazibossarna Colin Jordan (se artikel om Roger Pearson, Internationalen 35/84) och John Tyndall samt Françoise Dior.

Domstolen uttryckte sin förvåning över att Harrys grupp kunnat krossa mordbrännarligan; något som polisen i över ett års tid varit fullkomligt oförmögen till.

Arvtagarna

Tidningen On Guards roll har idag kommit att övertas av tidskriften the Searchlight; arvtagarna som. bygger sin verksamhet på Harry Bidneys erfarenheter och metoder. Men ända fram till sin död ledde Harry sitt nätverk inom den yttersta högern.

På senare år kom den att koncentreras kring Tory-partiet där informationen bland annat ledde fram till avslöjandet av den så kallade Måndagsklubben; hjärntrusten inom Tories som leddes av ökända nyfascister.

Harry Bidney var inte kommunist och det är okänt om han överhuvudtaget sympatiserade med någon speciell politisk strömning. Men han var arbetargrabben som visste vilken politik han inte accepterade och som ägnade sitt liv till att göra slut på den.

Han var en sån person som förtjänar ett monument.

Stieg Larsson
Internationalen 1984, nr 43.