Debatten mellan Nicolas Krassó och Ernest Mandel om Trotskijs marxism fördes ursprung- ligen i den brittiska vänstertidskriften New Left Review (NLR) under 1967-68. Debatten, som inleddes med en artikel av Krassó i NLR nr 44 (hösten 1967), fick stor genomslagskraft och spridning. Den engagerade även andra skribenter (bl a skrev Tamara Deutscher, hustru till den kände marxistiske Trotskij-biografen Isaac Deutscher, ett inlägg i NLR).

Vilka var då debattörerna? Mandel en känd företrädare för den trotskistiska Fjärde Internationalen, behöver förmodligen ingen närmare presentation. Men vem var Krassó?

Nikolas Krassó var ungersk (antistalinistisk) kommunist, som anslöt sig till det ungerska kommunistpartiet redan vid fjorton års ålder. Han var en flitig skribent i kommunistpartiets teoretiska tidskrift 1947-49, men råkade i onåd i samband med den kampanj som 1950 riktades mot den marxistiske filosofen Georg Lukàcs. Efter sin militärtjänst deltog han i den intellektuella kampen mot ärkestalinisten Rakosi i kommunistpartiets ledning. Krassó deltog aktivt i Ungern-upproret, där han spelade en mycket viktig roll för bildandet av Budapests centrala arbetarråd. Efter upproret slagits ned tvingades han att gå i exil och kom till England, där han vid 60-talets början kom med i redaktionen för New Left Review.

Debatten mellan Krassós och Mandels översattes till många språk. I Sverige publicerades Krassós inledande inlägg i tidskriften Zenit och senare (1971) gavs debatten ut i bokform (i Zenitserien). Boken var försedd med en snorkig inledning av Zenit-redaktören Lennart Berntson, som uppenbarligen inte litade på att läsarna skulle ”förstå” att Mandel ”förlorade” debatten och därför tog han fram pekpinnen och för att klargöra hur det hela förhöll sig. Vi förstår honom, ty för det krävs ett stort mått med spetsfundigheter för att komma ifrån den rimliga slutsatsen att det i själva verket var Mandel som gick ”segrande” ur debatten, en konklusion som f ö en stor del av NLR-redaktionen delade, eftersom den närmade sig Fjärde Internationalen (och vissa redaktionsmedlemmar gick även med i FI, bl a Robin Blackburn). Det är i detta sammanhang heller inte så underligt att Berntsons inledning även föranledde en debatt i tidskriften Zenit (med inlägg från trotskisten Benny Åsman). I denna artikelsamling har vi dock inte tagit med något av denna sidodebatt, utan enbart Krassó/Mandel-inläggen – de behöver inga tillrättalägganden, utan reder sig utmärkt själva.

Januari 2007
Martin Fahlgren