”Antingen upprättas en enhetsfront för alla proletärer över hela världen, eller också fortsätter arbetarklassen att hungra och förnedras. Så står frågan….”
Ur appellen ”Till världens klassmedvetna arbetare” utfärdad av Kominterns Exekutivkommitté i april 1922.
Den 4 augusti 1914 splittrades den internationella arbetarrörelsen. Det första imperialistiska omfördelningskriget hade inletts. Den frågan som stod överst på dagordningen i varje arbetarparti var frågan om vilken hållning man skulle inta till kriget. Rent teoretiskt var saken till synes enkel. I resolution efter resolution hade Andra Internationalen förklarat att arbetarna skulle bekämpa kriget och vägra delta i imperialisternas slaktande; det imperialistiska kriget skulle förvandlas till ett krig mot imperialisterna, huvudfienden fanns i det egna landet. Men när det nu kom till praktisk handling började arbetarpartiernas ledningar att vackla. Skulle man verkligen rösta mot krigskrediterna? Var inte det egna landets imperialister det ”mindre onda”? I land efter land uppstod strömningar inom arbetarrörelsen som ville stödja de egna krigsansträngningarna. Den proletära internationalismen ersattes av socialpatriotism. Den 4 augusti röstade den socialdemokratiska riksdagsgruppen i Tyskland för sitt eget lands krigskrediter. Det parti som varit själva ryggraden i Andra Internationalen svek. Omröstningen blev Internationalens dödsattest. Över hela världen upprepades mönstret. Arbetar. rörelsen splittrades i en opportunistisk del och en revolutionär del, som höll fast vid de klassiska principerna om hur man skulle agera under kriget.