I dessa dagar talas det en hel del om Olof Palmes gärning och hans betydelse för svensk politik. Det mesta som sägs är positivt, kanske enligt mottot ”Om de döda inget annat än gott”. Rätt ofta, inte minst bland kritiska socialdemokrater, hörs också ofta en nostalgisk suck över dagens politik: ”Så hade aldrig Palme gjort.” Och visst kan man, i dagens gråmulna politiska landskap, sakna de retoriska brandfacklor som tände debatten och längta efter en mer visionär politik. Ändå tror jag att många går fel i sin Palmenostalgi.

Dels rent sakligt: kursändringen man suckar över skedde långt före de dimomhöljda skotten på Sveavägen. Den Palmeregering som tillträdde 1982 hade, trots paroller om ”den tredje vägen”, i allt väsentligt anammat de ekonomiska doktriner som utgick från Washington och internationella finansinstitut. Med ”inflationsbekämpning” som främsta lösenord övergavs i rask takt den keynesianska regleringspolitiken till förmån för ökat svängrum för marknaden. Ett avgörande steg togs 1985 när kreditmarknaden i tysthet avreglerades – den så kallade novemberrevolutionen – vilket rivstartade en spekulationskarusell som gav kapitalet en historiskt ökad handlingsfrihet samtidigt som den satte snävare ramar för politiken.

80-talet var också tiden då inkomstklyftorna började växa, liksom spänningarna mellan s-ledningen och fackliga gräsrötter. Politiken som den tidigare framtidsministern och biträdande statsministern Ingvar Carlsson genomförde var långt ifrån något brott med Palmes linje, snarare ett fullföljande.

Men fixeringen vid Palme och hans roll handlar också om en ”herman-lindqvistifiering”, en syn där historien drivs framåt av hjältar och genier. Det leder tanken fel och förminskar i onödan tron på att själva kunna påverka utvecklingen bland oss som inte känner oss som någondera.

För de reformer och den självständiga utrikespolitik som de flesta förknippar med Olof Palmes gärning var inte hans personliga verk. De var en följd av strömningar och rörelser i breda skikt i samhället där hans personliga engagemang kuggade i, och delvis användes av socialdemokratin för att fånga upp anti-imperialistiska stämningar hos en ny ungdomsgeneration och de växande reaktionerna på underordning och rationaliseringar inom arbetarklassen.

Upptagenheten med personer och – som en logisk följd – smutskastningskampanjer, passar väl in i dagens utveckling där personval och mediekampanjer blir det normala för ett krympande och allt mer isolerat skikt av professionella politiker, i avsaknad av tydliga motsättningar eller förankring i folkrörelser.

Lars Henriksson

GP 20060302