När det gäller helger och ledigheter i våra vidunderliga veckor under maj och juni månader är det ständigt stora trätor om vad som är traditionsenligt och därmed rätt och riktigt.

En ”riktig” midsommarafton ska firas med midsommarstång, blommor i håret, lådvin, ölflak, färskpotatis, sill, snapsar och knottbiten rumpa, säger en del. Gärna med en fot i Dalarna och den andra på någon skärgårdsö. Andra säger att den gamla midsommaraftonen, kvällen före den 24 juni och Johannes Döparens dag är den enda rätta.

Nu är en tradition, en kultur, alltid vad vi själva skapar. Men uppenbart kommer alla festligheter dessa dagar att kretsa kring solen och värmen, kring årets längsta dag, alltså sommarsolståndet, som en livgivande symbol för den ljusa årstidens alla fröjder. Sedan forntiden har människorna häruppe i norr firat denna midersomar (fornnordiska som betyder ungefär mitt i det ljusa halvåret).

Germanska och keltiska stammar har tänt eldar när de under natten festat in den dag som de keltiska prästerna, druiderna, kallade ett möte mellan himmel och jord. De vakade in detta magiska ögonblick när solen tycks förgöra mörkret och värmen driva bort kölden. Denna natt dyrkades solen, livets kretsgång och fruktbarheten. Varken färskpotatis, lådvin eller sillinläggningar fanns på deras midsommarmenyer. Snarare färskt kött från offren till gudarna, ursaltad fisk på glödbädd och osyrat tunnbröd gräddat på kornmjöl.

Nya seder

Med kristendomens ideologiska ockupation av människors sinnen kom nya seder. Kyrkans män förstod att bygga nytt på gammal grund. De första svenska kyrkorna restes i askan från asatrons tempel och Johannes Döparens födelse slogs i de kyrkliga kalendrarna fast till den 24 juni.

När Jesu moder, Maria, besökte Johannes mor Elisabeth efter hennes födsel, kände hon enligt annalerna för första gången att det barn hon väntade rörde sig i magen och kyrkliga kalenderbitare slog sedan fast att Jesus då föddes sex månader senare, alltså 24 december.

Kristendomen inlemmade på så sätt två förkristna viktiga riter, midvinterkult och midsommarkult, i sin egen och astronomernas kalendrar. Gamla runstavar med sina kalendermärken slängdes bort. I och med sitt dop av Jesus sågs Johannes som den som kom med ljuset, förlåtelsen, frälsningen och förnyelsen.

Brokig helg

I Danmark heter midsommardagen fortfarande Sankt Hans, i Finland Sankt Johannes. Midsommardagen blev en kyrklig helgdag. Om än i otakt med sommarsolståndet, ändå så nära att det knappt märktes. Vi fick en brokig midsommarhelg där hänförelsen inför sommaren, blandades med gammal magi, allmogeromantik och kristendom.

Men under femtiotalet kom nya budord från staten. Johannes Döparens dag, 24 juni, inföll på samma sätt som sommarsolståndet lite hur som helst. Här var risk för fest mitt i veckan och dyra klämdagar. I god modernitet och Harpsundsanda enades stat, kapital och kyrka om kalenderreformen 1953.

Midsommarafton låstes fast till en fredagskväll. Veckans produktion kunde flyta obehindrad av både sommarsolstånd och Johannes Döparen. Den statligt reglerade bakfyllan kunde vårdas på lördagen och på söndagen kom den andliga spisen. Den naturliga midsommardagen, den som följer himlakropparnas och naturens kretslopp övergavs.

Nu har vi fått 6 juni som den mest patetiska nationaldag som världen skådat. Historisk svensk flaggdag sedan 1916 när den borgerliga regeringen Hammarskjöld och monarkin var hårt trängd av en allt starkare och mer aggressiv arbetarrörelse.

Flaggdagen instiftades för att avvärja kraven på allmän och lika rösträtt. Som grund plockade överheten upp några sunkiga argument om Gustav Vasas kröning den 6 juni i Västerås och en regeringsform från 1809, som tillkom på samma datum genom en ämbetsmannakupp och som aldrig tog itu med det gamla ståndssamhället.

Varken ståndssamhällets fall 1866 eller den definitiva rösträttsreformen 1921 har varit med i den sentida helgdagsdiskussionen. Norrmän, fransmän och medborgare i Förenta Staterna firar sina nationaldagar därför att dessa har rötter i folklig frihetskamp. En frihet från förtryckande furstar och främmande ockupationer. En demokratisering av samhället.

Pinsamt magplask

Den helgdag som nu instiftats har i stället sina rötter i högerns försök att avvärja en folklig frihetskamp. Det är en dag då inget finns att fira. Därför blev denna dag också ett enda pinsamt politiskt pladask.

I SVT fick vi till livs att dagen firades dels därför att Gustav Vasa kröntes och etablerade en stark och enväldig svensk kungamakt, dels därför att denna enväldiga kungamakt beskars 1809.

Den mediala akrobatiken avslutades så på Skansens kullar med att vår nuvarande kung hyllade den tokiga anakronismen. I marginalerna kunde vi samtidigt se hur nazisterna i Rålambshovparken tågade fram bakom en vacker svensk fanborg samtidigt som Antifascistisk aktion i en akt av grotesk politisk piercing eller infantilism ropade att de ville skära pungen av kungen och se Sverige falla.

Bojkotta 6 juni

Så vad göra? Låt oss helt enkelt bojkotta den 6 juni som nationaldag!

Riksdagen måste se till att vi blir kvitt denna absurda anakronism. Lagstifta i stället om midsommarafton som en ny nationaldag. Vi som älskar Sverige vrider då den svenska fanan ur händerna på storsvenskar och nynazister och låter det blågula vara en symbol för naturmystik och den allemansrätt som ger oss en möjlighet att smycka våra fester med björklöv och sommarblomster.

Vi hyllar också de många åren av fred, demokrati och relativ social välfärd. De värden som i dag ärar Sverige och låter namnet flyga över jorden.

Trevlig helg!

Göte Kildén, metallarbetare, skribent. Publicerat i GP 2005-06-24: