När New Yorkborna idag har räknat samman sina döda och bomberna faller över planetens fattigaste folk, bör vi påminna oss om att allting har ett pris. I vår digitala sekundtid, när vi kan lagra åratals vetande på en diskett, tycks ju istället glömskan ha invaderat varje mentalt skrymsle. Och verklighetens debet och kredit omvandlas till anonyma ondskor och godheter där vi motståndslöst glider på den ”rätta sidan”.

De senaste veckorna finns emellertid de som påmint om vilka krafter som skapade Usama bin Laden och dennes islamistiska nätverk al-Qaida. I BBC-korrespondenten Ahmed Rashids bok ”Talibanerna” som nyligen utgavs av Svenska Afghanistankommittén, skildras hur amerikanska CIA ihärdigt understödde värvningen av militanta muslimer i arabvärlden för att kämpa mot de sovjetiska trupperna i Afghanistan på 80-talet. En av dem som värvades var bin Laden vars bas i Pakistan finansierades av CIA. Amerikanska och pakistanska officerare deltog i träningen av bin Ladens gerillasoldater som utrustades med högteknologiska vapen, inte minst Stinger-missiler, de sovjetiska helikopterpiloternas fasa.

Under 1980-talet, fram till 1992, uppgick CIA:s stöd till de fundamentalistiska islamistiska krafter som bekämpade den sovjetstödda regimen i Kabul, till bortåt fem miljarder dollar. Det var en av CIA:s största operationer någonsin. När de rivaliserande gerillaenheterna, efter Sovjets tillbakadragande 1989 och kabulregimens fall 1992, drabbade samman i ett förödande inbördeskrig, övergick USA och Pakistan till att stödja den väpnade enhet som byggts upp från koranskolorna i Pakistan, talibanerna. Syftet var, menar Rashid, inte minst att genom en tredje kraft pacificera Afghanistan och skapa stabila vill-

kor för olje- och gasutvinningen i regionen. Talibanernas seger 1996 tycktes till sist, efter nära tjugo år, kröna den amerikanska politiken med framgång. Men den kraft som genom decennier av krigs- slakt och religiös hjärntvätt trädde fram som Afghanistans härskare, var inte bara en monstruös slutprodukt av den amerikanska politiken. I ruinerna av alla förhoppningar om ett bättre liv, vände den sig även mot sin uppdragsgivare.

Vad som idag aldrig nämns med ett ord, är vad som hände före. Före talibanerna, före inbördeskriget och sovjetinvasionen. Det icke-kapitel i Afghanistans historia som idag är så opassande. Men som utlöste den amerikanska offensiven i Afghanistan.

Saurrevolutionen 1978

Det var den 26 april 1978 som Afghanistans president Mohammad Daud störtades i en kombination av militärkupp och folkliga massprotester i Kabul. Någon vecka tidigare hade kommunistledaren Akbar Khyber mördats och misstankarna gick till Irans hemliga polis SAVAK och amerikanska CIA som opererade i landet. Detta var året innan shahen stör- tades i Iran och den persiska och amerikanska säkerhetstjänsten samarbetade för att hålla regionen i schack. Radikala studenter från Kabuls universitet tågade till amerikanska ambassaden i protest mot mordet, den nervösa Daudregimen lät arrestera ledarna för kommunistpartiet PDPA, soldater vägrade öppna eld mot demonstrationsmassorna och radikala officerare anföll presidentpalatset.

Den regering som tog makten efter Daud, var inget rent beställningsverk av Moskva. Tvärtom hade Moskva haft hyfsat goda relationer med Daud. De nya makthavarna ur kommunistpartiet bars ovedersägligt fram av radikala stämningar bland studenter, arbetare och statstjänstemän i framförallt Kabul. Aprilrevolutionens, eller Saur-revolutionens program, som offentliggjordes i maj hade en antifeodal och sekulär inriktning med dekret om jordreform, åtgärder mot ocker, obligatorisk utbildning för män – och kvinnor! Förbud för tvångsäktenskap och brud- köp, nationalisering av företag och språkliga rättigheter för minoriteter, utbyggd och fri läkarvård. På regeringens program stod också demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Att sådana deklarationer, från ett prosovjetiskt kommunistparti, oftast visat sig inte vara vatten värda är sant. Och PDPA:s två huvudfalanger var uppfostrade i Sovjetunionen och utgjorde en del av den Moskva-styrda ”världskommunistiska rörelsen”. Men Saur-revolutionens program hade ett folkligt stöd bland de modernare sektorerna i det afghanska samhället. När studenter drog ut på landsbygden för att starta skolor och läkarstationer och statstjänstemän skulle mäta ut den nya jordfördelningen, utgjorde de inga slavar i totalitarismens tjänst. Utan hoppades lyfta upp Afghanistan ur den medeltid som betydde analfabetism, kvinnoslaveri, återkommande massvält, bland den högsta barnadödligheten i världen (vartannat barn dog före fem års ålder) och absolut lokal makt i händerna på en kvarts miljon jordägande mullor (muslimska präster).

Afghanistans stora tragedi är att de inte lyckades.

Stalinistiskt parti

PDPA var ett i huvudsak stadsbaserat parti i ett land med 85 procent av befolkningen på landsbygden. Det var ”marxist-leninistiskt” i ordets stalinistiska betydelse med tro på centraliserade kommandolösningar och statsbyråkratiska åtgärder. Det stödde sig på radikala delar av stadsbefolkningen, men hade dålig kontakt med landsbygdsbefolkningens djupa lager. När alfabetiserarna och jordreformatörerna från städerna mötte landsbygdens månghundraåriga maktförhållanden, trossystem och autonomi blev resultatet snabbt blodigt.

Den afghanska landsbygden hade aldrig låtit sig styras från städerna. De maktlösa på landsbygden var sammantvinnade med mullor och khaner i såväl ekonomisk som ideologisk mening. Unga studenter och studentskor i alfabetiseringsbrigaderna mörda- des i växande antal när de hotade patriarkala familjestrukturer. Jordreformatörer upptäckte att de fattiga inte vågade ta över den jord de tilldelats. Upprivningen av ockersystemet på landsbygden ställde småbönderna utan lånemöjligheter.

Medan regimen i växande grad backade upp sitt reformprogram med vapen och stridsvagnar formerade sig motrevolutionens brokiga styrkor kring muslimska teman mot ”de otrogna”. I januari 1979 inleddes jordreformen och i mars möttes den av ett helt annan militärt motstånd än tidigare då de muslimska motståndsgrupperna beväpnats med moderna vapen från Pakistans diktator Zia ul-Haq, Kina och USA. Striderna trappades upp dag för dag – liksom terrorn.

För dem som tror att islamisternas massakrer på civila tillhör 2000-talet vore det nyttigt att gå till- baka till de undanskymda tidningsnotiserna från 1979 års Afghanistankonflikt. Civila bilar och bus- sar, bybefolkningar och läkarstationer blev legitima mål för ”motståndskämpar” som propagerade ”purdahsystemets” återinförande (isoleringen av kvinnorna). Massakrerna och morden på civila och myndighetsfolk besvarades med stridsvagnar och flyganfall i en allt blodigare spiral där regimen militariserades och revolutionen tappade varje fotfäste på landsbygden. Det styrande PDPA-partiet fragmenterades av interna strider som kulminerade i mordet på partiledaren Mohammad Taraki i september 1979 då den militära överbefälhavaren Hafizullah Amin tog makten – för att tre månader senare störtas av den sovjetiska invasionen på juldagen 1979.

Revolutionen kvävdes

Det paradoxala med den sovjetiska invasionen var att den ägde rum för att dämpa motsättningarna i Afghanistan, hindra Hafizullah Amin från att genomföra en totaloffensiv mot gerillan och sätta in den mer kompromissvillige kommunistledaren Babrak Karmal för att nå en uppgörelse med de mer moderata islamistiska grupperna.

Resultatet blev förstås det omvända. I världspolitiken fanns inte längre några som helst hinder för Pakistan och USA:s nykläckte president Ronald Reagan att brassa på för fullt med stöd åt de islamistiska styrkorna för att knäcka ”Ondskans imperium”.

Och i Afghanistan kvävdes Saurrevolutionens sista andhämtning mellan sovjettrupperna och islamisterna i den alltmer förkrossande terrorn. Att i synnerhet landsbygdsbefolkningens massor, som drabbades allt gräsligare av den sovjetiska krigföringen, vanns över till de islamistiska gruppernas sida var inte oväntat för dem som kunde sin afghanska historia. Afghanernas historia av kamp mot utländska härskare var urgammal. Inte ens den engelska kolo- nialismen lyckades någonsin betvinga de afghanska stammarna och inlemma dem i imperiet. Utan stop- pades i de tre nesliga afghanska krigen fram till 1919.

När sovjettrupperna inledde sin reträtt i slutet av 1988 hade Saurrevolutionens drömmar om ett sekulärt, demokratiskt samhälle med lika rättigheter för män och kvinnor sedan länge begravts i ruinerna av städer och byar – tillsammans med 60- och 70-talets förintade vänstergeneration. I Kabul kvarlämnades resterna av den sovjetiska marionettregimen under ledningen av säkerhetschefen Najibullah som snart dinglade från galgen.

Kapitalismens triumf

Vad som under Reagans och Thatchers triumftid firades som demokratins och kapitalismens världshistoriska seger över den förtryckande kommunismen, utgjorde i Afghanistan jordfästningen över de sista strimmorna av hopp om ett modernt samhälle byggt på lika rättigheter. Redan de sandaler som, likt Pol Pots röda khmerer, trampade in i Afghanistans städer i början av 90-talet, bar med sig antimodernismens och den religiösa fundamentalismens budskap. Ytterligare tio år av krig lakade fram det ansikte talibanerna visar världen idag.

USA och dess allierade ville krossa den afghanska Saurrevolutionen – och alla andra liknande omvälvningar världen över – till varje pris. Och priset blev astronomiskt, för Afghanistans folk som drabbades av kombinationen islamistisk terror och sovjetiska bomber. Men också för andra människor som fallit offer för den islamistiska terror som de frivilliga muslimska gerillakrigarna från Afghanistan förde med sig tillbaka till Algeriet, Sudan och Tjetjenien.

Ja, ytterst betalades kanske priset på det mest oväntade håll. När kommunismens förhoppningar om ett modernt och jämlikt sekulärt samhälle släcktes i Afghanistan 1979, tändes helt andra visioner bland ”de otrognas” banemän. Visioner vi fick en mardrömsbild av när flygplanen kraschade med sin mänskliga last genom World Trade Center.