Det är inte utan förvåning jag noterar hur min uppsats ”Levande historia och kommunismen” i ”En helt annan historia. Tolv historiografiska uppsatser” (red: S Edquist, J Gustafson, S Johansson och Å Linderborg) behandlas av Henrik Höjer i Svenska Dagbladet 14/10. En veritabel sågning, skulle man kunna kalla det. Dock är det vid en närmare granskning ingen särskilt genomtänkt sådan – faktum är att ingen av de teser Höjer driver i sin recension finner något belägg.

För det första så gör Höjer en poäng av att jag doktorerar i oorganisk kemi och inte historia, och tycker sålunda inte att jag borde få publicera min historiografiska artikel i ett vetenskapligt sammanhang. Det är tur att den typen av stelbent elitism inte är särskilt utbredd inom akademin. Inom kemin granskar och diskuterar vi gärna ny kunskap om kemiska aspekter med den som visar sig besitta sådan, oavsett personens bakgrund och titel. Min erfarenhet från den historiska institutionen vid Uppsala Universitet är densamma – min artikel, som är ett kondensat av mitt magisterarbete, har växt fram under givande diskussioner med professorer, doktorander och studenter. Och givetvis har redaktörerna av antologin också granskat uppsatsen innan publiceringen, och funnit att den uppfyller de vetenskapliga kraven.

Vidare tar Höjer upp några sakfrågor i uppsatsen. Först skriver han att jag påstår ”att Levande historia (som senare kom att bli myndigheten Forum för levande historia) skapades av socialdemokratin eftersom näringslivsfinansierad historieskrivning under 1990-talet hade framställt folkhemmet som nära besläktat med Tredje riket och Sovjet.” Det är inte sant. Jag skriver däremot att kampanjen vände en decennielång defensiv för socialdemokraterna på historieskrivningens område, och blev en revansch på dem som anklagat socialdemokratin för att vara brunkantad. Samma sak kom den disputerade forskaren David Ludvigsson fram till i sin granskning av kampanjen.

Därefter skriver Höjer om mitt påstående att forskningen ännu inte kunnat leverera något egentligt svar på om svältkatastroferna i främst Ukraina på 30-talet var medvetet framkallade av den stalinistiska regimen. Detta påstående är långt ifrån kontroversiellt. Nicolas Werth förfäktar samma uppfattning i den långt ifrån leninistiska ”Kommunismens svarta bok”. Sveriges ledande Sovjetforskare, professor Klas-Göran Karlsson, kommer fram till samma slutsats i sin ”Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen”. Även min, enligt Höjer tydligen lika kontroversiella, beskrivning av totalitarismteorin sammanfaller med den Karlsson ger i sin bok.

Vidare försöker Höjer göra en poäng om mitt påstående att Forum för levande historia inte kännetecknas av någon leninism. Den slutsatsen tror jag dock samtliga medverkande vid myndighetens seminarier kan styrka.

Min slutsats, att det existerar en politisk bias i den historieskrivning Forum för levande historia presenterar, faller ut av en historiografisk granskning av hela det samlade materialet som finns publicerat av myndigheten. Detta enligt en historiografisk metodik som jag är långt ifrån ensam om att använda – det styrks av de andra bidragen i antologin. Min slutsats är givetvis intressant ur en politisk synvinkel. Men det gör den inte mindre vetenskaplig.

Daniel Brandell, oktober 2004