Etikettarkiv: Henrik Bachner

Antisemitism och sionism – i vänsterperspektiv

Inledning
Håkan Blomqvist

Israel-Palestinakonflikten utgör en skärningslinje i världspolitiken och avtvingar alla politiska krafter ställningstaganden. Striden om palestiniernas rättigheter och den judiska staten ställer frågor om gränser; mellan människor, mellan rättfärdigt och orättfärdigt, legitimt statsintresse och övergrepp, motstånd och terrorism – men också mellan politisk opposition, rasism och antisemitism. Tidsignal låter i föreliggande nummer ett antal olika vänsterröster uttrycka sig kring antisemitism, sionism och Israel-Palestinakonflikten.

-Man kan inte vara hård nog mot dom där. Om bara Hitler hade fått hållas litet till hade vi sluppet eländet nu.
Jag tappade förvirrat hakan – oförberedd, svarslös. Det är länge sedan nu. Jag arbetade som vaktmästare på ett storsjukhus i Stockholm, första jobbet efter skolan, och hade tagit mod till mig. Flygbladet från den lilla vänstergrupp jag gått med i under 68-vågen fördömde massakern på palestinier i Jordanien under den s k svarta september 1970. ”Feodalfascisten Hussein har axlat Dayans blodiga mantel”, minns jag än de första raderna som anspelade på Jordaniens kung och Israels överbefälhavare. Några av gubbarna på vaktmästeriet, eller ”utearbetet”, verkade politiskt intresserade så harklande överräckte jag mitt blad med ett ”det kanske är lite hårt skrivet, men…”

Israels ställning i den svenska opinionen var på den tiden mycket stark, något palestinskt folk fanns aldrig med i bilden under mina skolår. Även inom stora delar av vänstern i bred mening var stödet för Israel närmast självklart. Inom socialdemokratin förstås, vars israeliska broderparti länge satt vid regeringsmakten och som gärna framhöll Israel som exempel på demokratisk socialism. Det var den israeliska fackföreningsrörelsens, Histadruts, starka ställning med arbetarinflytande och fackföreningsägda företag, det var kollektivistiska jordbrukskibbutzer. Att resa på kibbutz kunde för ungdomar i väst vara ett sätt att se världen och praktisera internationell solidaritet i någon form av socialistiskt perspektiv, inte olikt att senare resa som brigadist till Kuba eller Nicaragua. Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israelsolidaritet och den arabiska nationalism som riktades mot Israel betraktades som reaktionär eller närmast feodal. Sexdagarskriget 1967 inledde en uppluckring av sympatin liksom bildandet av palestinska PLO och de olika palestinska gruppernas anslutning till vänstervågens sätt att betrakta imperialism och nationell befrielsekamp utifrån sekulära vänsterperspektiv. Naturligtvis hade även Sovjetunionens och Kinas ställningstaganden betydelse. Aret 1970 hade den radikala ”68-vänstern” sedan länge identifierat sina internationella strävanden med nationella befrielserörelser i tredje världen och räknade även palestinierna dit. Men ännu var den etablerade opinionen proisraelisk och hade svårt att ens erkänna ”palestinaproblemets” existens. Att fördöma massakrer på palestinier krävde hårda ord för att höras. Positivt mottagande av ett rasande flygblad till stöd för palestinierna var oväntat. Men kommentaren chockerande.

I Henrik Bachners idéhistoriska avhandling Återkomsten söker författaren leda i bevis att det var vänstervågen på 60- och 70-talet som genom ovarsam israelkritik öppnade dörren för återkomsten av antisemitiska teman i den offentliga debatten.’ Det är ett vanskligt företag. Sammanflätningen av enskilda formuleringar och exempel till en sammanhängande antisemitisk diskurs lider av klassiska svagheter. Representativitet, intensitet och avsikt kommer i skymundan. Forskaren tenderar att konstruera ett eget mönster och samband som knappast var synliga eller levande för aktörerna själva. Formuleringar laddas med eftervärldens betydelser. Ändå finns flera viktiga observationer — och reflektioner, i synnerhet kring avsaknaden av minne eller den bristande beredskapen.

Erfarenheten av antisemitismen och förintelsen hade under de första efterkrigsdecennierna i både väst och öst knutits tätt och unikt till nazismen. Antisemitism och nazism var en och samma sak. Över den brett accepterade och lösare europeiska antisemitism som under mellankrigstiden närvarat i många politiska och kulturella läger hade en slöja av glömska dragits. Auschwitz gjorde även konventionella rasbiologiska betraktelser, religiösa förkunnelser och vardagsuttryck kring ”penningjudar” och ”schackrare” misskrediterade. I stället för en djupgående uppgörelse med ett betydelsefullt europeiskt arv trädde den politiska lojaliteten med den nybildade staten Israel. Antisemitismen skyfflades undan med Tredje Rikets bråte.

För den generation som drogs med i 60- och 70-talets vänsterpolitik fanns inga starka egna minnen från en tid då skolläraren talade rasegenskaper, prästen judarnas skuld och butiksföreståndaren om ”schackerjudar.” Ibland kunde en gammal farmor undslippa sig ord eller en uppslagsbok lägga ut texten som rostiga lämningar från en annan tid. På skolgården kunde någon vara ”kuljude” — men vare sig judar eller antisemitism närvarade i de flesta icke-judars vardag. 68-generationen kände sällan till antisemitismens bredare kodspråk. Antisemitism förstods genom nazismen.

Det var på gott och ont. Uttalad antijudiskhet och förföljelser av judar betraktades som höger och reaktionärt och något att bekämpa. Men det bidrog också till bristande beredskap inför antisemitismens andra ansikten – och till häpenheten. Som inför den gamle vaktmästaren på ”utearbetet”. Va, var karln nazist? Nej, han talade med nostalgi i rösten om Stalin och ogillade kapitalismen. Eller som inför de härliga killarna med ”mellanösternbakgrund” i centralköket som skänkte av sina sista ören till palestinainsamlingen, men tillade ”ner med judarna!” Vi försökte övertyga oss att de menade Israel och sionisterna, att det var en språkfråga… Och visst, de hörde till undantagen. I allmänhet var vänsterfolk och palestinavänner, även från Mellanöstern, noga. Motståndet gällde sionismen, imperialismen och den israeliska statens förtryck, inte judarna. Ja, många av de mest aktiva var sj älva judar. Flygbladet om svarta september hade skrivits av Marcel Cohen, tysk judisk trotskist i svensk landsflykt sedan 30-talet och en av eldsjälarna både i vänstern och i kritiken av sionismen.(2) Därför var det också med förvirrat obehag vår egen grupp, ”trotskisterna”, tvingades erfara hur just Marcel och andra kamrater vid några tillfällen angreps av politiska vänsterrivaler för sin judiskhet. Eller snarare för sin ”kosmopolitism” och ”utländskhet” som knöts till deras judiska namn. Det var inte allmänt, inte det centrala, men kunde formuleras som en sarkasm eller politisk gliring mot vad som ansågs vara deras överdrivna internationalism. ”Mar-cäll Ko-äng”, ”Rä-ne Köck-äl-bärs” eller ”Känn Lo-is” var ”importprodukter” som på så sätt skulle betraktas som främmande fåglar och osvenska inslag man inte behövde ta på riktigt allvar — eller i värsta fall som utländska agenter för främmande intressen.(3) Återigen, det var inget överordnat tema i vänsterns strider, men förekom – och fick flera i vår egen strömning att söka ökad kunskap om antisemitismen och höja garden. För några, bland andra Marcel själv, bidrog erfarenheten till att slutligen — när vänsteruppsvinget bedarrade och alternativen upplöstes — söka sig till sionismen som en slags sista judisk försvarslinje inför det han erfarit i ett liv.

Konflikten Palestina-Israel utgör en skärningslinje i världspolitiken, där det israeliska statsintresset understöds av världens starkaste militära och politiska makt, USA, medan de fördrivna palestinierna möter stark sympati från människor, inte minst i tredje världen, som vänder sig mot imperialism, kolonialism och rasism. Frågor kring antisionism och antisemitism kommer därmed ofrånkomligen att tvingas hantera ställningstaganden kring Palestina-Israel konflikten. Samtidigt utgör antisemitismen ett europeiskt arv och en europeisk idéstruktur med djupa rötter. Det är i spänningsfältet mellan dessa faktorer föreliggande nummer av Tidsignal formulerats i ett försök att från vänster närma sig frågor kring antisemitism och antisionism, ur både dagsaktuellt och historiskt perspektiv. I en inledande historisk betraktelse visar Håkan Blomqvist att antisemitism och vänsterkrafter inte alltid varit som eld och vatten. Både i reformistiska och mer revolutionära socialistiska sammanhang har historiskt förekommit uttalat antisemitiska företrädare och uttryck. Något som också bör finnas med i vårt kollektiva minne inför dagens problematik. Och som en högst aktuell påminnelse om vad som kan ske när ett vänsterinriktat antiimperialistiskt tänkande ”vittrar sönder”, varnar Staffan Beckman, en av den svenska palestinarörelsens pionjärer på 60-talet, mot antisemitiska konspirationsteorier som nu sprids av reaktionära arabiska och andra krafter kring Palestinafrågan. Samma typ av frågor som diskuterades i början av 70-talet har åter fått brännande aktualitet, både genom denna reaktionära agitation och Sharonregimens hållning: Kan man bekämpa den israeliska statens och sionismens politik utan att ge uttryck för antisemitism?

Samtliga författare som berör saken tar på ett eller annat sätt ställning för palestinska rättigheter och befinner sig i opposition till den israeliska politiken. Däremot har de olika synsätt på sionismen, från Enzo Traverso som inte vill ”ifrågasätta dess historiska legitimitet som judisk nationell rörelse” till Lennart Grosin som vill beteckna även arbetarsionismen som en högerriktning besläktad med nationalsocialism. Här finns Judith Butter som ”investerat känslomässigt i staten Israel” men är kritisk mot dess nuvarande uttryck och vill ha en grundläggande förändring av den israeliska staten, just för att hon har ”dessa starka känslor”. Medan Grosin lyfter fram just icke-nationella strömningar inom judendomen.

Likt Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist, vänder de sig mot att anklagelser om antisemitism riktas mot kritik av Israel och stöd åt palestinska krav — men oroas även i olika grad av reell antisemitism, i arabvärlden och Europa. Att, av rädsla för denna antisemitism, trappa ner protester mot den israeliska ockupationspolitiken vore emellertid, hävdar de, en ogärning som skulle ge antisemitismen kort på hand. ”Inte i mitt namn”, har istället blivit lösenordet för judiska kritiker som vänder sig mot Israels politik. Endast genom att bekämpa all rasism och allt förtryck – antiislamism som antisemitism, förtryck av palestinier och förföljelser av judar – kan, framhåller Traverso och Warzawski, vänstern bana väg för en annan utveckling.

I polemik mot dem som, av kritik eller stöd, gör judiskhet och sionism till en ofrånkomlig kombination, framhåller Lennart Grosin andra strömningar inom judendomen, både religiösa och sekulära. Till uttryck för ”reformjudendom” räknar han även den judiska socialiströrelsen Bund som fram till andra världskriget organiserade betydande judiska massor i Polen och det forna ryska imperiet. Jiddischkulturen, vars radikala uttryck utvecklades bland annat kring Bund, berörs av musikern Dror Feiler, ordförande i European Jews for a Just Peace. I en personligt hållen intervju berättar han om sitt förhållande till jiddischkeit och den brokiga östjudiska kultur som ofta präglades av radikalism och rebelliska vänstertraditioner. Hur dessa vänstertraditioner attackerades av mellankrigstidens antisemitism och framställdes som uttryck för en judisk världskonspiration. skildrar Håkan Blomqvist i en glimt från en kommande bok. Föreställningen om bolsjevikrevolutionen 1917 som uttryck för ett judiskt maktövertagande utgjorde en vanlig hotbild under de första mellankrigsåren som även återspeglades i svensk offentlighet. När antisemitiska röster, från nynazister till islamister och nationalister av Radio Islams typ, idag sprider myter om l judiska konspirationer bakom ii september och västmedias lojaliteter, går de i gamla hjulspår. Nyss var det kommunismen som, i antisemitens ögon, var judarnas verk.

Den tyske historikern Mario Kessler, specialist på arbetarrörelsens förhållande till antisemitismen, granskar kritiskt den tyska arbetarrörelsens svagheter i bemötandet av de antisemitiska rörelser som till sist besegrade den. Bidraget påminner om att vänster och socialism ingalunda utgjorde några automatiska ideologiska garantier i detta sammanhang. En påminnelse som hade varit till min egen hjälp för trettio år sedan och bör ha sin plats även bland dagens aktivister. ”Den verkliga vänstern, som är antirasistisk och antikolonialistisk, behöver inte bevisa sitt engagemang i kampen mot den antisemitiska pesten”, skriver Warschawski i en stridslysten formulering. Kesslers bidrag rubbar möjligen den historiska tillförsikten i det påståendet.

Anne Hedéns betraktelse över hur förintelsen skildrats genom filmen pekar här på en omständighet värd att reflektera över, som går långt utöver filmens värld. Från att i äldre produktioner ha fått symbolisera något annat och bredare — imperialismens konsekvenser eller antikommunismens hänsynslöshet — har folkmordet på judarna i senare filmiska berättelser koncentrerat sig till det judiska lidandet självt. Den observationen fick mig att minnas ett störande samtal med Lena Einhorn på hemväg efter en gemensam bokpresentation för några år sedan. ”Jovisst, har vänstern uppmärksammat förintelsen och judeförföljelser, men alltid för att peka på något annat! Aldrig för att uppmärksamma det judiska lidandet i dess egen rätt.” Något i den stilen. Jag tyckte det var orättvist och kunde vid hemkomsten påminna mig flera historiska exempel.

Ändå finns här en reell problematik som inte heller detta tidskriftsnummer annat än snuddande berör – eller rentav återspeglar, genom sitt val av utgångspunkter Det var när den tyska arbetarrörelsen sj älv attackerades och hotades av den organiserade antisemitismen som den uppmärksammade antisemitismen och började gå till motangrepp. Det var, som den uppmärksamme läsaren redan noterat, närvar egen lilla gruppering angreps, flera av oss började ta frågan på större allvar. Och det är när palestinasolidariteten och vänstern kritiseras för antisemitism, vi publicerar ett tidskriftsnummer i frågan. Det var ju också den judiska socialismen själv, i form av framväxten av Bund och andra, som fick ta itu med att organisera sitt självförsvar och efter hand väckte den internationella arbetarrörelsens intresse och sympati. Men den mekanismen gällde inte enbart judarna. Först när förtryckta grupper själva gjorde sig synliga och sökte hävda sig kunde deras ”egen rätt” också börja inkluderas av andra. Universalistiska budskap, som de från vänster, bärs alltid fram ur begränsade omständigheter och får sin räckvidd bestämd genom dessa. Vidden utökas vid mötet med andra som förenar budskapet med sitt eget. Kring förra sekelskiftet var det judarna i centrala och östra Europa, på 1960-talet de fördrivna palestinierna. Inte minst judiska radikaler och internationalister som bar upp universella program om demokrati och mänskliga rättigheter vidgade cirkeln. Och till paradoxen i sammanhanget kan läggas att det ofta varit just radikaler av judiskt ursprung som inom socialismen representerat det universella och sökt motstå rekylerna mot återgång till isolerande gruppidentitet och rivalitet. Ja, att transformera det judiska lidandet till en mänsklighetsfråga, att söka förstå det i vidare sammanhang och låta det bränna som påminnelse om oförrätter och misshandel av andra förtryckta har tillhört det rikaste i judisk tradition. ”Älska din nästa såsom dig själv – ty han är som du”. påminner Grosin om en tolkning av torans huvudprincip. Betyder det att författarna i detta häfte glömt det judiska ”självet” eller tvärtom — att de uttrycker något i dess kärna?

Håkan Blomqvist

1. Henrik Bachner Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 Stockholm 1999.
2. För en liten biografisk hågkomst om Marcel Cohen se ”Marcel Cohen är död” i Håkan Blomqvist Socialismens sista sommar. Essäer om 1900-talets förhoppningar och sorger Stockholm 2002.
3. De raljanta fonetiska omskrivningarna för Marcel Cohen, René Coeckelberghs och K Lewis är från Lars Gustafsson, Kurt Wickman Marxism eller trotskism. Oktobers förl. Uppsala 1972, s 246.

Från Tidsignal 2/2005