I nr 2/81 skrev Martin Fahlgren och Stig Eriksson om det tragiska förhållandet mellan vänstern och Kina. Den okritiska uppslutningen bakom Kina har blivit alltmer katastrofal och bidragit till den kris och urartning som i Sverige t ex SKP och FK lider av idag. En grupp som kastat loss från Kina under senare år är KPMLr. Det har säkert bidragit mycket till att stoppa den kräftgång som KPMLr var inne i under några år från mitten av 70-talet.
Med en ny syn på Kina har också följt en ny syn på Sovjet. Den som vill ta del av denna nya linjer kan göra det genom två broschyrer i tidningen Proletärens skriftserie: Marxism eller idealism och Front mot revisionismen. Nedanstående artikel är främst en granskning av KPMLrs linje ifråga om Kina och Sovjet så som den framgår i dessa två broschyrer.
Kinas utveckling enligt KPMLr
”Vårt parti har både känt av och behandlat den förändringens vind som blåser över världen och förändrar den internationella situationen. Vi har på grundval av dessa förändringar tvingats till bl a en total omvärdering av utvecklingen i Kina och det kinesiska kommunistpartiets politik”.(1)
På detta sätt beskriver r-ledningen inledningsvis sin förändrade politik, som om det bara vore fråga om en anpassning till nya förhållanden. Det hela verkar då ganska rimligt. Men för det första så är det väl minst sagt märkligt att det tagit nästan 10 år för denna r-ledning att känna av denna ”förändringens vind”. För om man ska gå efter deras egna ord nu så började urartningen åtminstone redan i början av 70-talet:
”…USA:s erkännande av Kina föregicks av att Kina helt och fullt sålde ut den proletära internationalismen”(2)
Men Baude och co. fick inte upp ögonen för dessa förhållanden förrän i slutet av 70-talet. Och inte nog med det. Kamrater inom (r) som före omsvängningen förde fram försiktigare kritik av Kina än den nuvarande officiella linjen stämplades som trotskister och uteslöts.
För det andra så återstår det att bevisa att denna ”förändringens vind” lett till grundläggande kvalitativa förändringar, dvs att Kina verkligen förvandlats till ett kapitalistiskt land. För det är nämligen vad ”r” påstår idag:
”I Kina behärskar för närvarande den nationella bourgeoisin statsmakten, makten inom armén och makten i det kinesiska kommunistpartiet”(3)
Trotskisterna har aldrig haft den naiva synen på Kina som ett socialistiskt lyckorike, som bl a KFML(r) hade tidigare. Men ända från början har Fjärde Internationalen stött den kinesiska revolutionen. Dvs vår rörelse har stött alla landvinningar arbetarna och bönderna gjort gentemot imperialismen såsom jordreform, kapitalets expropriering och alla de fördelar detta medfört för det kinesiska folket ifråga om arbete, mat, bostäder, hälsa, utbildning osv.
Å andra sidan har Fjärde Internationalen redan från början kritiserat KKP:s byråkratism och avsaknad av proletär demokrati, liksom den reaktionära utrikespolitiken. Och den
världsresolution om den kinesiska kulturrevolutionen, som antogs vid 9:e världskongressen 1969, avslutas följdriktigt med en uppmaning till politisk revolution:
”Kulturrevolutionens erfarenheter visar än en gång att inte heller i Kina kan byråkratin elimineras genom reformer. Den måste avlägsnas från makten…”(4)
Kina är ett samhälle där kapitalismen krossats, ett övergångssamhälle, men byråkratiskt deformerat, där revolutionen måste gå vidare över byråkratins krossande. Detta gäller fortfarande. Någon social kontrarevolution har inte genomförts enligt vår mening.
Men Frank Baude och co. tycks vid sin omsvängning styras av den typiska småborgerliga mentaliteten att försöka ta igen sina ”förlorade år” retroaktivt.
Oftast brukar detta yttra sej som extrem antikommunism. Här är det istället genom en ”superradikal” hållning. Utvecklingen i Kina sägs ”med ilfart ha fört fram till ett återupprättande av kapitalism och militarism”(5). Förvisso måste utvecklingen verka oerhört snabb för den som blundat så länge och nog har kasten i byråkratins politik varit tvära. Men snabba kast och det som den materialistiska dialektiken kallar språng är emellertid inte samma sak. Enligt KPMLr är alla revolutionära landvinningar krossade i Kina, den ”nationella bourgeoisin” har tagit makten och återupprättat kapitalismen. För arbetare och kommunister skulle det f n inte finnas något kvar att försvara i Kina. Kina och Indien samma sak…? Det anser inte vi trotskister.
Ska vi nu anklagas för att vara ”kina-vänner” av (r)? Förut anklagades vi :för att vara ”socialimperialismens”, dvs Sovjets ”agenter”, därför att vi inte ansåg Sovjet vara kapitalistiskt.
Men saken är den att vi alltid försvarar revolutionens landvinningar i dessa länder — de nya egendomsförhållandena — så länge de består. Men som Trotskij sa till några revisionister i USA 1939:
”Försvaret av SSSR innebär på inget vis ett närmande till Kreml-byråkratin, ett accepterande av dess politik, eller en försoning med dess allierades politik”(6)
En omarxistisk linje
KPMLr: s nya syn på Kina som ett kapitalistiskt land är både osaklig, omarxistisk och självmotsägande.
• För det första saknas bevisen. Förgäves letar man i broschyren Marxism eller idealism efter några sådana bevis på kapitalismens återupprättande. Det finns några ynkliga försök på sidorna 38-39, men mer är det inte. Det anförs där att den nya ledningen ”eftersträvar en jugoslavisk modell i uppbygget”, att ekonomin ska bli mindre centraliserad, att vinsten ska användas som motivation till ökad produktion och att jordbruket ska gynnas genom höjda priser. Men dessa exempel kan på inget vis bevisa att kapitalismen redan har återupprättats. Dessa förändringar må vara felaktiga — jag utelämnar det här – men de är inte av den betydelsen att de kan förändra ett helt ekonomiskt system.
• För det andra är den nya linjen lika omarxistisk som den gamla. Eller rättare sagt: det är samma gamla omarxistiska linje som KPMLr tog över från KKP vid ”analysen” av Sovjet som man nu dammar av och tillämpar på de forna vännerna. Dvs borgarna kan ta makten genom en kupp, krossa den proletära statsapparaten och återupprätta kapitalismen med i stort sett rent ideologiska metoder och dessutom utan att massorna reagerar nämnvärt.
Broschyren om Kina bär som sagt titeln: Marxism eller idealism. Vad är idealism, om inte just att överdriva den politiska och ideologiska nivåns relativa självständighet så till den grad att den blir lösryckt från sin materiella grundval och till och med bestämmande för den?! Man konstaterar att ledningen för en reaktionär politik, vilket är lätt att bevisa, alltså är de borgare och således har kapitalismen återupprättats. Sådan är idealismens logik.(7)
• För det tredje har r-ledningen trasslat in sig i nya motsägelser. Eftersom man har kastat den kinesiska ”analysen” av Sovjet över bord — Sovjet är inte längre kapitalistiskt enligt (r) — så framstår deras ”kinesiska” analys av Kina som än mer haltande. För inget av de futtiga exempel på ”kapitalism” i Kina som dras fram är det någon svårighet att hitta även i Sovjet. Det är ju också samma typ av exempel som den kinesiska propagandan drog fram ifråga om Sovjet tidigare. Men då var det inte så viktigt med en seriös ekonomisk analys eftersom Mao sagt att revisionismen vid makten var detsamma som bourgeoisin vid makten. När man bevisat revisionismen så var saken klar. Men nu är det faktiskt knepigare än så, i alla fall om man vill vara logisk. För ’idag säger (r) att revisionister har makten i Sovjet medan det däremot är borgare i Kina. Man gör alltså en åtskillnad. Men då måste man också bevisa att de är borgare i ekonomisk mening på grundval av privat ägande och kapitalets fria rättigheter.
Att använda KKP:s kontrarevolutionära utrikespolitik som ett bevis på att kapitalismen återupprättats är slutligen farligt för KPMLr av två andra skäl.
För det första borde kontrarevolutionen då genomförts långt tidigare än vad man nu anger. Början och inte slutet av 70-talet utifrån deras egna bedömningar(8).
För det andra: Om ”borgerligt schackrande” och en ”nationellt inskränkt utrikespolitik som är i total avsaknad av ”proletära principer” i sig är bevis på kapitalism så borde kapitalismen segrat i Sovjetunionen redan under Stalins maktperiod. Men mer om det längre fram.
Några vettiga ståndpunkter
Jag ska avsluta den här delen om KPMLr och Kina med några vettiga synpunkter ur broschyren om Kina.
• Apropå kulturrevolutionen:
”Tonen gick upp i falsett”(9) ”Den linje som motståndarsidan sades stå för fick aldrig komma till tals, de utpekade ’borgerliga elementen’ fick inte ens presentera sin linje.”(10)
• Apropå Lin Piaos sorti:
”Denna historieskrivning förtjänar inget förtroende. Det är som en historia hämtad från någon billig deckare eller äventyrsroman.”(11)
• Apropå åsiktskampen:
”De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen… Det kinesiska partiet har inte heller fört en öppen partistrid där massorna haft möjligheter att orientera sig politiskt… Falsettonerna hos segraren har dikterat historieskrivningen”(12)
• Apropå utrensningarna:
”Hela det gamla gardet från befrielsen 1949 är antingen borta eller utrensat”(13)
Baude och de andra kamraterna är alltså mot hysterisk polemik, förkvävande av opposition, toppstyre, historieförfalskning och utrensningar av oliktänkande. Bra! Men kära kamrater, hur kan ni då så totalt undgå att se parallellerna i den sovjetiska utvecklingen efter Lenin? varför inte omstudera falsettonerna i den av er utgivna Stalinboken SUKP:s historia?
KPMLr och Sovjetunionen.
Den ”kinesiska” synen på Sovjetunionen har alltså varit officiell linje i KPMLr under större delen av organisationens existens. I hur hög grad (r) svalde den kinesiska propagandan framgår t ex av den politiska plattformen från kongressen -72 (14) där man i avsnittet om ledarna efter Stalin nästan ordagrant skrev av den kinesiska propagandabroschyren Leninism eller socialimperialism. Dessa formuleringar tar man nu indirekt avstånd från i broschyren Front mot revisionismen.
Ifråga om Kina har KPMLr bara gått från den ena ytterligheten till den andra. När det däremot gäller Sovjetunionen och dess roll i världen har man faktiskt utvecklats i en vettigare riktning. T ex anser man idag att:
”USA ensam utgör det främsta hotet mot världsfreden”(15) och ”Givetvis försöker Sovjetunionen som varje stormakt utvidga sitt inflytande i världen på ett sätt som man stundom kan kritisera. Men denna strävan har inte sin grundval i ett ekonomiskt system med internationell räckvidd som bygger på kapitalexport och exploatering”(16)
Bortsett från den VPK-aktigt överslätande beskrivningen av Kremls utrikespolitik, så är det faktiskt ett framsteg att man inte längre ser Sovjet som imperialistiskt. Men vad är det då? Ja, vi får faktiskt vänta till broschyrens sista två sidor innan det kommer ett försök att karakterisera Sovjetsamhället:
”Aldrig tidigare i historien har det hänt att ett så högt utvecklat socialistiskt samhälle som, låt oss säga Sovjetunionen 1953, har utvecklat sig bort från socialismen och slagit över i något annat, som en del kritiker av Sovjet påstått har skett där.” ”Revisionisterna kunde erövra den sovjetiska överbyggnaden, men de kunde inte rasera landets ekonomiska grund val…”
”När vi som proletärer och kommunister ser på det sovjetiska samhället, så instämmer vi med det statliga ägandet och förbudet mot utsugning… Men Sovjetunionen uppvisar en dualism. Överbyggnaden i samhället hålls av revisionisterna och basen är socialiserad med ett avskaffat privat ägande.”(17)
Naturligtvis är denna beskrivning av Sovjetunionen idag oerhört mycket mer avancerad än det tidigare socialimperialisttugget eller för den delen den nuvarande beskrivningen av Kina. Det är givetvis inte en trotskistisk syn på Sovjetunionen, även om Baude ironiskt nog säkert skulle ha ansett det för några år sen, men i alla fall ett steg framåt. Men därmed får det vara slut på vänligheterna. I broschyrens inledning konstaterar man självkritiskt att ifråga om analysen av Sovjetunionen blir det som:
”kattens tassande kring het gröt om inte marxismen-leninismens skarpa ljus belyser alla tvetydigheter i vår teori.”(18)
Tyvärr måste man konstatera att tvetydigheterna består eftersom nya har skapats. Om detta sen beror på bristande ljus, om det är p g a taktiska skäl som man inte vill påskynda omställningen i organisationen eller om anledningen är någon annan ska jag inte spekulera över här.
Låt oss tills vidare utgå från att ”socialismen stod starkare än nånsin 1953”. Sen dök revisionismen upp och ’ grep makten. Följdfrågor som då automatiskt uppstår är bl a: vilka är revisionisterna, vari består deras revisionism och på vilket vis skiljer sej deras maktutövning från den stalinska?
KPMLr tar idag avstånd från den maoistiska beskrivningen av perioden efter Stalin i Sovjet. De skriver;
”De (maoisterna) framställer revisionismens seger som en kontrarevolutionär kupp, genomförd av Chrustjev vid 20:e partikongressen… Så är det naturligtvis inte.”(19)
Men deras egen beskrivning av ”revisionismens seger” är rätt snarlik. Vi får veta hur revisionisterna före 1953 tvingades ligga lågt p g av att Stalin hade ”en oerhörd auktoritet”, men att de ändå gjorde vissa försök som dock slogs ner av Ledaren. Men efter Stalins död blev det fart på dem:
”I sina attacker mot proletariatets diktatur mobiliserade revisionisterna propagandaapparaten som låg i deras händer”(20)
”Eruptionen kom vid SUKP:s 20:e kongress.”(21)
Osv. osv…
Den enda skillnaden i denna beskrivning gentemot den maoistiska är att man talar om revisionister istället för borgare. En sak framgår i alla fall av denna beskrivning, nämligen att ”de politiska förändringarna till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen…”(22), som KPMLr uttryckte saken apropå utvecklingen i Kina. Låt oss lägga detta mönster på minnet. Naturligtvis är det inget märkligt med att revisionister tar makten i ett arbetarparti. Det har hänt många gånger i historien och det kommer att hända igen. Men det finns ett gemensamt drag i dessa omvandlingar, nämligen uppkomsten av ett privilegierat, från arbetarna avskilt skikt, som efterhand bildar en byråkrati med egna särintressen. Detta drag går igen i utvecklingen hos den 2:a Internationalens partier som efterhand lämnade klasskampens ståndpunkt. Enligt vår uppfattning kan man också se detta i SUKP:s utveckling”(23′) Men KPMLr talar bara om ”revisionisterna” som om en politisk kamp av det här slaget bara var en fråga om argument och åsikter. Förenklat uttryckt är deras resonemang ungefär så här: Det är nya herrar i toppen. Den avgörande skillnaden mellan dessa och den gamle som lämnade in 1953 är att de nya säger revisionistiska saker medan den gamle sa marxistiska grejer. Man gör inga som helst försök att påvisa några förändringar i maktens karaktär som inskränkningar i den proletära demokratin eller dylikt. Det är visserligen vist att inte göra några sådana försök eftersom det skulle misslyckas. Men det ger samtidigt en skrämmande fingervisning om vilket samhälle det är man önskar sej. Dom rätta fraserna vid makten blir viktigare än arbetarmakten.
Men om vi för en stund skulle acceptera även detta, att det väsentliga är att makthavarna säger ”rätt saker” enligt marxismen, dvs att det främsta beviset för revisionism inom stat och parti är makthavarnas uttalanden och teorier. Vari består då de nuvarande makthavarnas revisionism? Bland de exempel på revisionism som tas upp finns bl a:
”Propagandan för ”avspänning och fredlig samlevnad som tar hänsyn till den härskande klassens legitima intressen”, ”stormaktspolitik” och ”…en principlös och pragmatisk utrikespolitik, där Sovjetunionens möjligheter att vinna tillfälliga fördelar sätts över revolutionens intressen i det enskilda landet…” eller teorin om ”hela folkets stat” som är avsedd att ”dölja olikheterna i levnadsbetingelserna inom Sovjetunionen” och ge en illusion av att ”klasskillnaderna är utrotade”(24)
Jaja, det här är naturligtvis revisionism fast vi brukar kalla det en annan sak för att anknyta det till sin uppkomst och tidsperiod, nämligen stalinism. Denna teori och praktik av stormaktspolitik, internationellt klassamarbete och utslätande av klassmotsättningarna såväl inom som utom Sovjetunionen utvecklades nämligen i stor skala redan under Stalin.
Stalin klassamarbetsmannen
Stalinbyråkratins förräderi mot den internationella revolutionen är naturligtvis inte främst en fråga om revisionistiska uttalanden utan gäller i allra högsta grad praktisk politik på liv eller död. Men en genomgång av förräderierna mot den spanska revolutionen, krossandet av proletariatets revolutionära uppsving och möjligheterna till revolutionära utvecklingar i Frankrike och Italien 1944-45, eller det totala sveket mot den grekiska motståndsrörelsen som överlämnades att slaktas av Churchills interventionstrupper, osv, det är en omfattande och detaljrik genomgång om den ska vara förtroendeingivande.(25)
Dessutom brukar tyvärr många medlemmar i KPMLr slå ifrån sig kritiska genomgångar av den kommunistiska rörelsens historia med att det är ”trotskistiskt” eller nåt annat djävulskap. Av dessa anledningar och därför att vi tidigare, för resonemangets skull, accepterade r-metoden att se revisionismen i huvudsak som en fråga om den teoretiska eller fraseologiska nivån, ska vi nu gå över till en källa som ingen medlem i KPMLr kan ifrågasätta, nämligen Stalin själv. Enligt Baude så måste nämligen ”varje allvarlig undersökare” komma fram till att ”…Stalin som Lenins arvtagare förvaltade marxismen-leninismens lära helt i Marx och Lenins anda.”(26) Låt oss se hur detta förvaltande gick till genom att läsa vad Stalin sa om förhållandet till imperialismen, den internationella klasskampen eller klassförhållandena i Sovjet.
Den 10 juni 1943 upphörde som bekant Komintern, den tredje internationalen, att existera ”såsom ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen”(27) En upplösning av de kommunistiska partiernas egen internationella organisering i en sådan” komplicerad period som det 2:a världskriget verkar ju mycket besynnerligt utifrån marxismen-leninismen. Vilka var då Stalins argument:
”Kommunistiska Internationalens upplösning är en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamma fienden — hitlerismen.”(28)
Hur nationer delade i klasser såsom helheter betraktade kan vara ”frihetsälskande” är en gåta för marxister. Och det blir inte mera smakfullt om man tänker på att de Stalin främst syftade på var de ledande imperialistmakterna USA och England.
Men varför skulle då upplösningen av kommunisternas världsparti — ”Det internationella förbundet av partier, vilka leder världens mest revolutionära rörelse, proletariatets rörelse för att avkasta kapitalets ok…” som Lenin sa (29) — underlätta det gemensamma anfallet mot Hitler. Jo, enligt Stalin därför att:
”Den avslöjar hitlermännens lögn att Moskva skulle ha för avsikt att blanda sig i andra staters liv och ’bolsjevisera’ dem.”(30)
Enligt Stalins version har det således aldrig varit Kominterns uppgift att leda proletariatets rörelse för att avkasta kapitalets ok, dvs ”blanda sig i” och ”bolsjevisera” den kapitalistiska världen. Så talar en klassamarbetsman som har gett upp stödet åt proletariatets rörelse, en som är nöjd med status quo och inte vill riskera detta med någon okontrollerad klasskamp. Fortsättningen av argumentationen illustrerar detta ännu mer:
”Den (upplösningen — min anm.) underlättar i alla länder patrioternas arbete att förena samtliga frihetsälskande folk… och banar därmed väg för det framtida organiserandet av ett på jämlikhet grundat vänskapsförbund mellan folken.”(31)
Att tala om jämlikhet i ett vänskapsförbund mellan folken så länge imperialismen består är naturligtvis ren och skär revisionism. Men detta illusionsmakeri var ingen tillfällig tabbe från Stalins sida. T ex propagerade han i ett tal på Oktoberrevolutionens 27-årsdag 1944 för linjen att:
”alliansen mellan Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta Staterna grundar sig inte på tillfälliga och övergående motiv utan på livsviktiga och varaktiga intressen.”(32)
För alla som känner till det minsta om den amerikanska efterkrigspolitiken och kalla kriget måste dessa ord framstå som mycket aningslösa. Klassamarbete blidkar aldrig imperialismens fiendskap till arbetarklassen. Men Stalin hade här helt avlägsnat sig från en av marxismens kärnfrågor, klassmotsättningarnas oförsonlighet. och har man väl börjat tala om gemensamma intressen arbetarstat-borgarstat så är fortsättningen logisk. Nästa steg blir då det som Lenin i avsky kallade för ”socialpacifismens bedrägeri. Så här argumenterar Stalin i samma tal för hur nya krig skulle undvikas:
”…att bilda en särskild av representanter för de fredsälskande nationerna bestående organisation med uppgift att trygga världens fred och säkerhet, att till dess ledande organs förfogande ställa det minimum av väpnade styrkor som erfordras för att förebygga aggression…”(33)
Jämför ovanstående med Lenins inställning som den framgår t ex i broschyren Front mot revisionismen s. 26-27:
”ingen demokratisk reorganisering av Nationernas Förbund kan rädda mänskligheten från nya imperialistiska krig med mindre än att kapitalismen störtas på revolutionär väg.”
Chauvinism är naturligtvis också oförenligt med marxismen och uttryck för revisionism i partiet. Men inte heller detta var något som uppkom först med Chrustjev. Ett osmakligt exempel är Stalins skåltal till det ryska folket — en av Sovjetunionens många nationaliteter den 24 maj 1945:
”Jag höjer mitt glas först och främst för det ryska folkets välgång, därför att det är den mest framstående av alla de nationer som ingår i Sovjetunionen… Jag utbringar en skål för det ryska folkets välgång, inte bara därför att det är det ledande folket utan också därför att det har ett klart förstånd, en fast karaktär och tålamod.”(34)
Lenin talade om en ledande klass. Men ett ledande folk?! Undrar vad Stalins georgiska landsmän tyckte om det? Outtalat ligger ju i dessa fraser att de mindre ”framstående” eller ledda folken inte hade samma grad av ”klart förstånd”.
Ett annat inte mindre osmakligt, exempel på chauvinism och anti-leninism är Stalins ”hänvändelse till folket” den 2 sept 1945 med anledning av Japans kapitulation. Stalins sätt att ta upp detta var att blicka tillbaka till det rysk-japanska kriget 1904 då, som han uttryckte det, ”Japan inledde sin aggression mot vårt land”.
”De ryska truppernas nederlag 1904 i det rysk-japanska kriget kvarlämnade bittra minnen hos vårt folk. Det var en mörk fläck på vårt land. Vårt folk väntade med tillförsikt på den dag då Japan skulle lida nederlag och fläcken avtvås. I fyrtio år har vi, den äldre generationen, väntat på denna dag.”(35)
De ryska trupper som förlorade 1904 var tsarens trupper. Det var en spik i tsarismens likkista, som påskyndade revolutionen. Förhoppningsvis var Stalin ensam ibland bolsjevikerna om att rikta sin hämndlust mot Japan. När en gammal, eller rättare sagt före detta bolsjevik, börjat tala om nationell hämnd, så är det bara en tragisk bekräftelse på att han lämnat den internationella arbetarklassens ståndpunkt.
Nå men teorin om ”hela folkets stat” då, som är till för att ”dölja olikheterna i levnadsbetingelserna inom Sovjetunionen” och ge illusionen att ”klasskillnaderna är utrotade”? Låt oss jämföra med vad Stalin sa 1936 apropå förslaget till ny författning:
”Det visar sig således att alla utsugarklasser är likviderade. Kvar är arbetarklassen. Kvar är bondeklassen. Kvar är de intellektuella.” och ”Om vad vittnar dessa förändringar? De vittnar för det första om att gränserna mellan arbetarklassen och bönderna, och likaså mellan dessa klasser och de intellektuella håller på att utplånas… De vittnar för det andra om att de ekonomiska motsättningarna mellan dessa sociala grupper håller på att bortfalla och utplånas. De vittnar slutligen om att också de politiska motsättningarna mellan dem håller på att bortfalla och utplånas…”(36)
Visserligen säger inte Stalin rent ut att det blivit en hela folkets stat, men även han spred illusioner och dolde skillnaderna i levnadsbetingelser. För dessa skillnader var inte mindre utan större under Stalins tid (37). Samma sak med repressionen, 1936 var Moskva-processernas år…
Detta var några exempel på hur en del av det som KPMLr anser vara revisionism hos de nuvarande sovjet-pamparna, utvecklades redan under Stalins maktperiod. I konsekvensens namn bör KPMLr alltså antingen dra tillbaka kritiken av Brezjnev och Co. eller bunta ihop Stalin med hans efterföljare. Brezjnev marxist-leninist i nån sorts 70-30 variant eller Stalin-revisionist? Så står frågan. Och eftersom historien förr eller senare tränger sig på i nuets handlingar kommer KPMLr sannolikt tvingas välja. Låt oss göra vad vi kan för att inte APK ska få en oförtjänt ungdomlig tillökning om några år! För in så mycket ”marxist-leninistiskt ljus” som det är möjligt i det vacklande KPMLr!
Anders Fraurud
Noter
1. Front mot revisionismen, Proletärens skriftserie 1/80, s.5.
2. Marxism eller idealism, s.40.
3. Samma s.40.
4. Tidskriften Fjärde Internationalen 2/1969, s.48.
5. Marxism eller idealism, s.6.
6. Trotskij, Till Marxismens försvar, Coeckelberghs, s.49.
7. Det är t ex samma metod som används vid analysen av fackföreningarna.
8. I verkligheten går den reaktionära utrikespolitiken betydligt längre tillbaka i tiden — se den påbörjade artikelserien om Kina i Fl — även om det finns variationer. En period under 60-talet, då Kina var extremt isolerat,hade utrikespolitiken en mer radikal framtoning.
9. Marxism eller idealism s.29
10. Samma s.34.
11. Samma s.35.
12. Samma s.48.
13. Samma s. 40.
14. Dokument från KFMLr:s 3:e kongress. Proletärkultur 1972 s.62-63.
15. Front mot revisionismen, s.6.
16. Samma s.7.
17. Samma s.48-49.
18. Samma s.6.
19. Samma s.39-40.
20. Samma s.45.
21. Samma s.46.
22. Marxism eller idealism, s.48.
23. Läs t ex Trotskij — Den förrådda revolutionen, Ernest Germain, Om byråkratin Röda Häften l eller läs Lenin om andra internationalens urartning.
24. Front mot revisionismen, sidorna 17, 18 och 46.
25. För den som vill studera historien finns det en hel del. Jag skulle vilja rekommendera följande:
Om Spanien — Hyllning till Katalonien av G Orwell, Rabén & Sjögren.
Spanien 1931-37 av F Morrow, Bokförlaget Röda Rummet
35 Om krigsslutet — Krisen i den kommunistiska rörelsen av F Claudin, Bokförlaget Röda Rummet och Barrikaden. Främst del 11 kapitel l. Stalin av Isaac Deutscher, Coeckelberghs, kapitel 13
Om Grekland — Kapetan Aris av K Papakongas, Författarförlaget
26. Front mot revisionismen s. 12.
27. För en ordentlig genomgång se Claudins Krisen i den kommunistiska rörelsen del l kapitel I.
28. J Stalin, Sovjetunionens stora fosterländska krig. Förlaget för litteratur på främmande språk — Moskva 1954, s.105.
29 Lenin, Tredje internationalen och dess plats i historien, Valda verk band 11:2 s.202.
30. Stalin, Sovjetunionens stora… s. 106.
31. Samma s.106.
32. Samma s. 159.
33. Samma s. 162.
34. Samma s. 189.
35. Samma s. 197-198.
36. Stalin Om förslaget till Sovjetunionens författning, Leninismens problem,
Förlaget för litteratur på främmande språk — Moskva 1952, sidorna 783 och
786.
37. Se t ex Nove, Sovjets ekonomiska utveckling. Wahlström & Widstrand, sid
392-394.