Det återstår ännu att exakt bestämma Rosa Luxemburgs verkliga plats i den revolutionära rörelsens historia. Även om den leninistiska monolitens sönderfall har inneburit att många har erkänt hennes förtjänster, så har de samtidigt skyndat sig att tillägga att ”hon tillhör epoken före 1914”.(1) Genom att närma sig arbetarrörelsens historia med i huvudsak subjektiva kriterier, skapar de författare som på detta sätt placerar henne i ett särskilt fack ett hinder för sig själva. På detta sätt blir Rosas förtjänster – beroende på nyckerna hos författaren ifråga – hennes kompromisslösa försvar av marxismen gentemot Eduard Bernsteins revisionism, hennes djupa tillgivenhet till principen om massaktioner och spontanitet, eller t.o.m. hennes försvar av arbetardemokratin mot bolsjevismens ”överdrifter”.
Dessa svårigheter upphör så fort vi närmas oss arbetarrörelsens historia med objektiva kriterier, och tillämpar den historiska materialismens gyllene regel på marxismen själv: till syvende och sist är det det materiella varat som bestämmer medvetandet och inte tvärtom. För att tolka de förändringar som ägt rum inom den internationella arbetarrörelsens tänkande, inbegripet de olika bidrag som har berikat eller utarmat marxismen, måste vi utgå från den föränderliga samhälleliga verkligheten. Istället för att verka uppsplittrad och fragmenterad behåller, med denna metod, Rosas plats i arbetarrörelsens utveckling före 1914 (om inte före 1919) sin enhet. Det är bara en sådan metod- och inte den berättande historiens och den specialiserade efterforskningens empiriska metoder – som fullkomligt kan visa vilken avgörande vikt Rosas teoretiska och praktiska arbete har haft.
’Den gamla beprövade taktiken” i kris
I trettio år hade den tyska socialdemokratins taktik, ”die alle bewährte Taktik” (”den gamla beprövade taktiken”), fullständigt dominerat den internationella proletära rörelsen. Frånsett det lysande undantaget Pariskommunen, och erfarenheterna hos vissa, huvudsakligen anarkistiska, delar av den internationella arbetarrörelsen, så hade i själva verket klasskampens historia i ett halvt sekel burit socialdemokratins stämpel. Dess inflytande var så dominerade att t.o.m. personer som Lenin och bolsjevikerna, som på den nationella nivån i praktiken hade brutit med denna tradition, ändå fortsatte att betrakta den tyska modellen som en allmänt tillämpbar modell.
”Den gamla beprövade taktiken” hade en första klassens stamtavla. Trots en del vacklan,(2) hade Friedrich Engels under de sista åren av sitt liv så till den grad blivit förespråkare för den att han i sitt ”politiska testamente”, den ”Inledning” han 1895 skrev till den nya tyska utgåvan av Karl Marx Klasstriderna i Frankrike 1848/50, gjorde den till ett veritabelt stordåd. Mellan 1895 och 1914 citerades de mest berömda delarna av denna ”Inledning” ett oräkneligt antal gånger, och på samtliga europeiska språk. Och det var denna väg socialdemokratin följde från 1918 till 1929, fram till dess att den ekonomiska världskrisen och socialdemokratins kris sammanföll och satte punkt för denna sterila sysselsättning:
”Överallt har man följt det tyska exemplet att utnyttja rösträtten och erövra alla tillgängliga poster, överallt har den oförberedda revolten fått träda i bakgrunden. De två miljoner väljare, som den skickar till valurnorna, utgör jämte de unga män och kvinnor, som utan rösträtt står bakom dessa väljare, den talrikaste, mest kompakta massan, den avgörande maktfaktorn inom den internationella proletära armén. Denna folkmassa svarar redan nu för mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna… Dess tillväxt sker lika spontant, oavbrutet och oemotståndligt och samtidigt lika lugnt som en naturprocess. Alla regeringsingripanden mot den har visat sig fruktlösa. Redan idag kan vi räkna med 2 1/4 miljon väljare. Om denna utveckling fortsätter, kommer vi att vid sekelskiftet ha erövrat större delen av samhällets mellanskikt, småborgare liksom småbönder, och ha växt ut till den avgörande maktfaktorn i landet, inför vilken alla andra makter måste böja sig, vare sig de vill eller inte. Att fortsätta denna stadiga tillväxt, tills den av sig själv växer det nuvarande regeringssystemet över huvudet, att inte riva upp denna dagligen i styrka tillväxande maktfaktor i förpostfäktningar utan bevara den intakt till avgörandets dag, det är vår huvuduppgift.(3)
Idag känner vi naturligtvis till att de tyska socialdemokratiska ledarna på ett skandalöst sätt hade censurerat Engels text och förvrängt dess mening, och strukit allt som fortfarande var revolutionärt i dessa ord från den gamle kämpen och livslånge kompanjonen till Marx.(4) Men allt det är ovidkommande. Ovanstående citat är autentiskt. Det är ett fullständigt rättfärdigande av ”den gamla beprövade taktiken”: rekrytera så många medlemmar som möjligt, skola så många arbetare som möjligt, få så många röster som möjligt i valen, och inför en ny sociallagstiftning i författningssamlingen (i första hand kortare arbetsvecka) – allt annat kommer att följa automatiskt: ”alla andra makter måste (sic) böja sig”; vår tillväxt är”oemotståndlig”; vi måste ”bevara vår maktfaktor intakt till avgörandets dag” (sic).. .(5)
Ännu mer övertygande än denna välsignelse från den internationella socialismens nestor var fakta. De understödde Bebel. Vandervelde. Victor Adler och de andra pragmatikerna, som var nöjda med att lunka fram på denna väg. som därefter upphöjdes till samma status som den heliga skrift. I varje val fick man allt fler röster. Om det någon gång blev ett oväntat bakslag (”Hottentotvalen” i Tyskland 1907),(6) så följdes det av en särskild lysande motstöt: riksdagsvalen 1912, där den tyska socialdemokratin fick en tredjedel av rösterna. Arbetarorganisationerna blev hela tiden allt starkare, de utbredde sig till samhällslivets alla områden, och de blev stödjepunkter för ett verkligt ”kontrasamhälle” som stimulerade en ökande utveckling av klassmedvetandet. Lönerna ökade, lagstiftningen för att skydda arbetarna förbättrades, och fattigdomen minskade (även om den inte försvann helt). Flodvågen verkade så oemotståndlig att inte bara de troende utan även deras motståndare rusade med den.
Men som alltid låg medvetandet efter verkligheten. Denna ”oemotståndliga flodvåg” återspeglade bara den internationella kapitalistiska boomen, en varaktig minskning av den”industriella reservarmén” i Europa (främst genom emigration), och imperialismens ökande superexploatering av de koloniala och halvkoloniala länderna. I början av 1900-talet började de källor som hade gett näring åt denna tillfälliga lindring av de samhällsekonomiska motsättningarna att sina. Alltifrån denna tidpunkt var det en skärpning, och inte en lindring, av de samhälleliga motsättningarna som stod på dagordningen. Det som stod för dörren var inte en epok av fredliga framsteg, utan en epok av imperialistiska krig, nationella befrielsekrig och inbördeskrig. Den långa perioden av förbättringar skulle följas av tjugo år av stagnerande eller t.o.m. minskande reallöner. Evolutionens tidsålder var slut; revolutionens tidsålder skulle börja.
Under denna nya epok förlorade ”den gamla beprövade taktiken ” allt berättigande; ur organisatorisk synvinkel skulle den förvandlas till en dödsfälla för den europeiska arbetarklassen. Före den 4 augusti 1914 (7) insåg inte den överväldigande majoriteten av de samtida detta. Inte ens Lenin hade insett det för de länder som låg väster om det tsaristiska imperiet; Trotskij tvekade. Rosas bedrift var att hon var den första som klart och systematiskt insåg behovet av en grundläggande förändring av arbetarrörelsens strategi och taktik i Väst, som stod inför en förändrad objektiv situation: den imperialistiska epokens gryning.(8)
Rötterna till Rosas kamp mot ”den gamla beprövade taktiken”
Givetvis hade de mest förutseende marxisterna i slutet av 1800-talet till viss del insett den nya objektiva situationen. Fenomenet med de koloniala imperiernas utbredning och imperialismens uppkomst, så till vida som den var ett uttryck för storkapitalets politiska expansion, hade analyserats. Hilferding hade skrivit det anmärkningsvärda monumentala verketFinanskapitalet. Han uppmärksammade uppkomsten av karteller, truster och monopol (som revisionisterna utnyttjade för att hävda att kapitalismen skulle bli mer och mer organiserad, och således dess motsättningar mindre akuta; egentligen finns det inget nytt under solen). Efter Internationalens Stuttgartkonferens ökade Lenins och den polska, holländska. belgiska och italienska vänsterns misstankar angående Kautskys eftergifter mot revisionisterna, speciellt i frågan om kampen mot det imperialistiska kriget. Valopportunism och ”taktiska”block med den liberala bourgeoisin i den ena eller andra regionen, eller från den ena eller andra nationella grupperingen (såsom Badengruppen i Tyskland, (9) majoriteten av det Belgiska Arbetarpartiet, Jaurés anhängare i Frankrike, etc.) attackerades hårt. Men all denna kritik förblev partiell och fragmenterad, och framför allt kasserades inte ”den gamla beprövade taktiken” till förmån för ett nytt strategiskt och taktiskt system. Tvärtom behandlades den mer vördnadsfullt än tidigare.
Mellan 1900 och 1914 var Rosa den enda socialist väster om Ryssland som slog in på en ny väg. Denna oerhörda bedrift var inte bara resultatet av hennes otvivelaktiga begåvning, hennes klara tänkande, och hennes orubbliga hängivenhet till socialismens och den internationella arbetarklassens sak. Framför allt kan den förklaras med de historiska och geografiska, dvs. sociala, förhållanden under vilka hennes teori och praktik utvecklades.
Hennes unika ställning som ledare för två socialdemokratiska partier (det tyska och det polska) gjorde att hon befann sig i en gynnsam position för att förstå de två motsatta tendenserna inom den internationella socialdemokratin. Å ena sidan det farliga glidandet in i byråkratisk slentrian, som blev alltmer uttalat i Tyskland, och å den andra uppkomsten av nya kampformer och kampmetoder i det tsaristiska imperiet. Därför kunde hon utföra samma djärva operation för arbetarrörelsens taktik som Trotskij hade utfört vad gäller de revolutionära perspektiven. Det var inte längre nödvändigt att de mest ”utvecklade” länderna utgjorde en bild av de ”efterblivna” ländernas framtid. Tvärtom visade arbetarna i de”efterblivna” länderna (Ryssland och Polen) vilka taktiska förändringar länderna i väst måste genomföra.
Givetvis hade vissa marxister förutsett även detta. Så tidigt som 1896 hade Parvus publicerat en lång studie i Neue Zeit, där han förutsåg att man skulle använda ”en politisk masstrejk” för att slå tillbaka hotet om en kupp för att krossa den allmänna rösträtten.(10) Denna studie hade i sin tur inspirerats av en resolution som Kautsky hade lagt fram vid Socialistkongressen i Zürich (1893) angående hur man lämpligen skulle besvara hot mot den allmänna rösträtten. Även Engels hade tidigare fört samma fråga på tal, men det hade hela tiden rört sig om isolerade framstötar som inte ledde till några strategiska eller taktiska förändringar.
Rosa var också hjälp av en djupgående studie av de två politiska kriser som hade skakat Västeuropa i slutet av seklet: Dreyfussaffaren i Frankrike och generalstrejken för allmän rösträtt i Belgien (1902). Denna dubbla erfarenhet gjorde att hon utvecklade ett djupgående hat mot den parlamentariska kretinismen. Dessutom blev hon alltmer övertygad om att”den gamla beprövade taktiken” skulle svika i ”avgörande stund” om inte massorna dessförinnan hade skolats ordentligt i både de utomparlamentariska aktionernas politik och rutinmässigt valagerande och rent ekonomiska strejker. Men det var främst erfarenheterna från den ryska revolutionen 1905 som gjorde att Rosa kunde inordna sin spridda kritik i en systematisk kritik av ”den gamla beprövade taktiken”. Så här i efterhand kan vi tveklöst säga att det var 1905 som markerade slutet på den internationella socialdemokratins i huvudsak progressiva roll och utgjorde inledningen på den långdragna fas av vacklan, där tidigare progressiva drag alltmer blandades med ett allt starkare reaktionärt inflytande, tills dessa slutligen förde partiet till katastrofen i augusti 1914.
För att inse hur betydelsefull den ryska revolutionen 1905 var, så måste vi ha i åtanke att det var det första revolutionära massuppsving Europa hade bevittnat sedan Pariskommunens dagar: dvs. på 34 år! Det var därför inte konstigt att en så passionerad revolutionär som Rosa noggrant skulle studera utbrottets alla detaljer och särdrag för att dra de centrala lärdomarna för de stundande uppsvingen i Europa. I detta följde hon bara i Marx och Engels fotspår, som genomförde exakt samma undersökningar av upproren år 1948 och Pariskommunen.
Det var speciellt en aspekt av 1905 års revolution som var avgörande för att påskynda utvecklingen av en ny strategi och taktik för den internationella socialdemokratin, en strategi och taktik som stod i motsättning till SPD:s ”gamla beprövade taktik”. Under årtionden hade debatten mellan anarkister och syndikalister å ena sidan och socialdemokrater å den andra suttit fast i en falsk polarisering som ställde företrädarna för direkta minoritetsaktioner i motsättning till de som var för organiserade massaktioner, vilket i praktiken innebar ”fredligt”,”lagligt” arbete (på det parlamentariska området eller i fackföreningarna). Men revolutionen 1905 uppvisade den kombination av händelser som ingendera sidan hade förutsett. Ty under denna revolution genomförde massorna direkta aktioner, men långt från att lyckligt vältra sig i ett tillstånd av spontan och oorganiserad oskuld, så medförde just dessa massaktioner att massorna organiserade sig för att förbereda ännu djärvare aktioner i framtiden.
Alltså, även om den revolutionära syndikalismen i åratal hade ställt ”myten” om generalstrejken (11) i motsättning till socialdemokratins elektoralism, och trots att vi just då såg den första segerrika generalstrejken i Europa, så insåg både Lenin och Rosa ett faktum som ingen i Väst hade förstått: att 1905 innebar dödsstöten för den revolutionära syndikalismen i Ryssland! Givetvis borde de ha tillagt – och först efter 1914 insåg Lenin detta – att den revolutionära syndikalismens nedgång i Ryssland bara kunde förklaras av de faktum att den ryska och polska socialdemokratin (eller åtminstone dess mest radikala delar), långt från att gå mot masstrejken eller försöka kuva den på något sätt, hade blivit entusiastiska organisatörer och propagandister för masstrejken, och de hade sålunda gradvis övervunnit den gamla utdelningen: ”gradvisa aktioner – revolutionära aktioner”. (12)
Rosa bländades av erfarenheterna från revolutionen 1905, erfarenheter som hade slagit an en sträng i arbetarnas hjärtan i flera länder väster om det tsaristiska imperiet -till att börja med i Österrike, där den framkallade en generalstrejk som erövrade allmän rösträtt. De sista 14 åren av Rosas liv blev ett tålmodigt arbete att lära det tyska proletariatet denna grundläggande lärdom:
man måste överge gradualismen, man måste göra förberedelser inför de revolutionära masstrider som än en gång stod på dagordningen. Det första världskrigets utbrott, den ryska revolutionen 1917, och den tyska revolutionen 1918 bekräftade samtliga hur rätt hon hade 1905.
Den första februari 1905 skrev hon:
”Men även för den internationella socialdemokratin innebär det ryska proletariatets uppror något helt nytt, som vi måste känna med varje fiber av vår kropp. Alla, oavsett vilka anspråk vi gör på att behärska dialektiken, är obotliga metafysiker, besatta av det inneboende i hela vår vardagstillvaro. .. Det är först under revolutionens vulkaniska explosion som vi inser vilka snabba och omvälvande resultat den unga mullvaden har uppnått, och hur lyckligt den underminerar marken under det europeiska borgerliga samhällets fötter. Att mäta arbetarklassens politiska mognad och politiska energi med hjälp av av/statistik och lokalavdelningarnas medlemsantal är som att försöka mäta Mont Blanc med en linjal!”
Hon fortsatte den första maj:
”Huvudsaken är emellertid att man har klart för sig. an den pågående revolutionen i tsarriket kommer att i hög grad påskynda den internationella klasskampen, så an även länderna i det ’gamla Europa’ inom oväntat kort tid kan komma att ställas inför en revolutionär situation och inför nya taktiska uppgifter.”
Slutligen, i en sammandrabbning med reformistiska syndikalister av Robert Schmidts typ vid Jenakongressen den 22 september 1905, utropade hon indignerat:
”Hittills har man suttit här och lyssnat till många tal om den politiska masstrejken. Känns det inte som om man skulle vilja luta sin huvud i händerna och fråga sig själv: lever \i verkligen i den ärorika ryska revolutionens år eller är det fortfarande årtionden tills dess? Varje dag kan ni läsa rapporterna, och ändå har ni uppenbarligen varken ögon att se med eller öron att lyssna med… Inser inte Robert Schmidt alt det ögonblick, som våra stora lärofäder Marx och Engels förutsade, nu har kommit? Det ögonblick när evolution blir revolution! Vi härden ryska revolutionen rakt under näsan på oss. Vi vore dårar om vi inte lärde något av den.”(13)
När vi ser tillbaka vet vi att hon hade rätt. Precis som den ryska revolutionens seger 1917 skulle ha varit oändligt mycket svårare utan erfarenheterna från 1905 och den oerhörda lärotid den innebar för tiotusentals ryska arbetare, så skulle segern för den tyska revolutionen 1918-19 ha varit mycket lättare om de tyska arbetarna hade fått uppleva förrevolutionära eller revolutionära politiska masstrider före 1914. Man kan inte lära sig att simma utan att bli våt om fötterna, och massorna kan inte uppnå ett revolutionärt medvetande utan erfarenhet av revolutionära aktioner. Även om det var omöjligt att i Tyskland mellan 1905 och 1914 upprepa 1905 års revolution, så var det åtminstone fullt möjligt att fullkomligt omvandla socialdemokratins dagliga rutiner, att omorientera dem mot ett ständigt alltmer revolutionärt sätt att ingripa och forma kadrer, och på detta sätt förbereda massorna färden oundvikliga konfrontationen med bourgeoisin och dess statsapparat. Genom att vägra att slå in på en ny inriktning, och genom att envist hänga fast vid den alltmer overkliga formeln om socialismens ”oundvikliga” seger, bourgeoisins och dess ”oundvikliga” reträtt inför arbetarnas ”lugna och stilla styrka”, så sådde SPD:s ledare under dessa avgörande år de draktänder som 1914, 1919 och 1933 sprang fram som väpnade krigare, då de tyska arbetarna fick skörda nederlagets bittra frukt.
Debatten om masstrejken
Det är i detta sammanhang vi måste analysera den debatt om masstrejken som efter 1905 bröt ut i SPD. De viktigaste skedena i denna debatt var: Jenakonferens 1905 (i viss mening den mest ”vänsteristiska” konferensen före 1914, uppenbarligen p g a trycket från den ryska revolutionen); Mannheimkonferensen 1906; publiceringen samma år av två pamfletter, en av Kautsky och en av Rosa, bägge ägnade åt problemet med ”masstrejken”: debatten 1910 mellan Rosa och Kautsky; och slutligen debatten mellan Kautsky och Pannekoek.(14)
Schematiskt kan vi återge de viktigaste delarna av denna debatt så här: SPD-ledarna, som under årtionden hade bekämpat tanken på en generalstrejk som ”generalidioti”(”Generalstreik ist Generalsinn”) med förevändningen att man först måste organisera majoriteten av arbetarna innan en sådan strejk kan bli framgångsrik, blev skakade av den belgiska generalstrejken 1902-03. Men det var bara med yttersta tvekan de närmade sig varje förändring av små ”fridsamma” uppfattningar.(15) Vid Jenakonferensen 1905 drabbade fackföreningsledarna och SPD-ledarna samman, och fackföreningsledarna gick så långt som att föreslå att de som stödde generalstrejken omedelbart skulle bege sig till Ryssland eller Polen för att där sätta sina idéer i verket.(16) Motsträvigt, men inte utan kraft, trädde Bebel fram på scenen och angrep fackföreningsledarna och ”i princip” medgav han möjligheten av en politisk masstrejk. Mellan konferenserna i Jena och Mannheim kom man emellertid framtill en kompromiss. I Mannheim (1906) återupprättades freden i den centrala apparaten. Därefter skulle endast fackledarna kunna anses vara ”kompetenta” att ”proklamera” strejker, inbegripet en politisk masstrejk, och det sedan de hade övervägt alla ”organisatoriska”problem. tillgängliga resurser, ”styrkeförhållanden”. etc. Efter den förargliga incidenten med en verklig revolution i Ryssland drog SPD-ledarna en lättnadens suck och återgick till”den gamla beprövade taktikens” välkända och väl upptrampade stigar.
Under hela denna debatt var Rosa naturligtvis våldsamt otålig. Hon väntade bara på ett lämpligt tillfälle att slå ett slag för sin nya strategi och taktik. Tillfället uppdagade sig vid valen till den preussiska riksdagen 1910. när agitationen för allmän rösträtt sattes igång. Massorna krävde handling, och med hjälp av tusentals arbetare och partimedlemmar organiserade Rosa ett dussintal massmöten. Ett polisförbud mot dessa möten ledde till sammanstötningar och slutligen till att en stor demonstration med 200.000 deltagare organiserades i Treptow-parken i Berlin. Men SPD-ledningen hatade dessa ”oroligheter” som pesten, och de inriktade sig på förberedelserna inför valen 1912. Följaktligen kvävdes agitationen redan i sin linda, och denna gång var det Kautsky själv, ”ortodoxins beskyddare”, som gick i bräschen och ledde apparatens teoretiska och politiska kamp mot vänstern. Han skrev ett oräkneligt antal pedantiska artiklar och pamfletter, som framför allt visar på en total oförmåga att inse massrörelsens dynamik.(17)
Vid en första anblick kan det verka som om det hade ägt rum ett alliansbyte. Vid sekelskiftet hade Rosa och Kautsky (vänstern och centern) gått i allians med partiapparaten kring Bebel och Singer mot den revisionistiska minoriteten kring Bernstein. Vid Mannheimkonferensen 1906 gick fackföreningsapparaten över till det revisionistiska lägret, och Bebel-Kautsky-Rosa-alliansen verkade starkare än någonsin. Så hur ska vi då förklara den plötsliga omsvängning av dessa allianser som ägde rum inom loppet av fyra år (1906-10)? I själva verket skilde sig frågans sociala och politiska verklighet från dess sken. 1900 var Bebel och partiapparaten lika förälskad i ”den gamla beprövade taktiken” som 1910.1 grund och botten var de konservativa, dvs. företrädare for status quo inom arbetarrörelsen (utan att därför ha förlorat sin socialistiska övertygelse och t.o.m. lidelse, men förvisat den till en avlägsen framtid). Bernstein och revisionisterna hotade att störa den känsliga balansen mellan ”den gamla beprövade taktiken” (dvs. den dagliga reformistiska praktiken), den socialistiska propagandan, massornas förhoppningar och tro på socialismen, partiets enhet, och enheten mellan massorna och partiet. Av denna orsak – i grunden konservativa skäl – var Bebel och apparaten mot Bernstein.
Men 1905 års revolution och imperialismens effekter på förhållandena mellan klasserna i Tyskland förvärrade spänningarna i arbetarrörelsens hjärta. När efter Jenakonferensen risken för splittring uppstod. visade Bebel, Ebert och Scheidemann att de föredrog apparatens enhet framför enhet med de radikaliserade arbetarna – det var så de tolkade ”organisationens företräde”. Från och med då bröt hela partiapparaten med vänstern, eftersom det nu var vänstern som krävde att man skulle kasta ”den gamla beprövade taktiken” överbord, inte bara i teorin, utan också – fasa över alla fasor – i praktiken. Tärningen var kastad.
Den enda fråga som för en tid stod öppen var Kautskys ståndpunkt. Skulle han ta parti för partiapparaten mot vänstern, eller för vänstern mot partiapparaten? Efter 1905 års revolution lutade han för en kort tid åt vänstern, men en viktig händelse avgjorde hans öde. 1908 skrev Kautsky sin pamflett Vägen till makt.(18) I denna pamflett analyserade han just den fråga som hade varit obesvarad ända sedan Engels berömda förord från 1895: Hur går man från erövrandet av arbetarmassornas majoritet för socialismen (med hjälp av ”den gamla beprövade taktiken”} till erövrandet av den politiska makten? Hans skrivningar var moderata, och de innebar ingen systematisk revolutionär agitation. Han ställde inte frågan om monarkins avskaffande (istället hänvisade han blygsamt till att ”sträva efter demokrati i riket liksom i de enskilda staterna” (s. 140)). Men trots det fanns det i pamfletten alltför många”farliga meningar” för det småsinta, konservativa och byråkratiserade ”Parteivorstand”. Han nämnde möjligheten av en ”revolution”, han förde t.o.m. på tal att, ”Ingen kan väl vara så naiv alt vilja påstå, att vi omärkligt och utan strid kan växa från militärstaten… till demokratin.” (s. 115) Detta var ”farligt frasmakeri”. Det skulle t.o.m. kunna ”framprovocera en rättegång”. Och så beslutade Partievorstand att riva pamfletten i bitar.(19)
Efter detta följde en tragikomedi som skulle avgöra Kautskys öde som revolutionär och teoretiker. Han vädjade till partiets kontrollkommission, och denna tog ett beslut till hans förmån. Men Bebel lät sig inte rubbas. Kautsky gick då med på att vika sig för partiets censur och själv stympa texten. Han strök allt som kunde vara kontroversiellt, och i och med det gjorde han texten harmlös. Efter denna affär var han en helt ryggradslös person utan karaktärsstyrka. I denna episod kan man se fröna till hans framtida brytning med Rosa, hans centrism, hans roll som apparatens handgången man i debatten 1910-12, hans avgörande kapitulation 1914, etc.
Det är ingen slump att eldprovet för Kautsky, liksom för alla centrister, blev frågan om kampen om makten, och hur man skulle återinföra revolutionen i en strategi som helt och hållet grundades på en daglig reformistisk rutin. Till syvende och sist hade detta varit den avgörande frågan för den internationella socialdemokratin ända sedan 1905.
En genomgång av det första utkastet till Vägen till makt visar att det fanns element av centrism i den även innan byråkratin slog till. Ty även om Kautsky noggrant analyserade de faktorer som leder till ökande klassmotsättningar (imperialism, militarism, minskad ekonomisk tillväxt, etc.), så var hans grundläggande filosofi fortfarande ”den gamla beprövade taktiken”: industrialiseringen och kapitalkoncentrationen arbetar för oss, om inget oförutsett inträffar är vår tillväxt oemotståndlig… Sådant var Kautskys resonemang, och tanken på att överge den passiva fatalismen väckte han bara för de tillfällen när ”våra fiender begår ett idiotiskt misstag”– en statskupp eller ett världskrig. Trots allt hade inte saker och ting flyttat sig en tum framåt sedan 1896, när Parvus för första gången formulerade frågan.
Revolutionära strejker och massexplosioner hade ingen plats i Kautskys Väg till makten. Han åberopade endast den ryska revolutionen för att visa att den öppnade en tidsålder av revolutioner i Öst (vilket var riktigt), och att de mellanimperialistiska konflikterna skulle göra att den revolutionära perioden i Öst fick djupgående effekter på förhållandena i Väst (vilket också var riktigt) och tveklöst skulle öka spänningarna och förvärra det borgerliga samhällets instabilitet. Men han satte inte det ryska upprorets objektiva effekt att orsaka instabilitet i samband med revolutionens effekter på aktiviteten bland Västeuropas proletära massor. Politiska initiativ, den subjektiva faktorn, det aktiva elementet – dessa kastades överbord. ”Invänta fiendens misstag, förbered timmen noll med hjälp av rent organisatoriska medel, var noggrann med att ge fienden initiativet” -sådan är i ett nötskal summan av Kautskys centristiska visdom! Senare skulle denna visdom fördjupas av austro-marxistema -vars katastrofala misslyckande inte drabbade världen förrän 1934!
Rosas överlägsenhet framgår klart i samtliga aspekter på denna viktiga debatt. Mot det tråkiga statistikrabblande med vilket Kautsky rättfärdigade sin tes att ”revolutionen aldrig kan bryta ut för tidigt”, ställde Rosa en djupgående förståelse av de omogna villkor som varje proletär revolution kommer att få känna av vid sin födelse:
”… dessa proletariatets ’för tidiga’ attacker bidrar nämligen i väsentlig grad till att skapa de politiska förutsättningarna för slutsegern, emedan proletariatet först under den politiska kris, som kommer att följa på dess maktövertagande, först genom dessa långa och hårdnackade strider kan uppnå den grad av politisk mogenhet, som är nödvändig för den slutgiltiga, stora omvälvningen.”(20)
Rosa hade skrivit detta så tidigt som år 1900, och det var här hon började formulera de första delarna av en teori om de subjektiva förutsättningar som är nödvändiga för revolutionens seger, medan Kautsky fortfarande var besatt av att undersöka rent objektiva villkor, och det i så hög grad att hon förnekade att de problem Rosa tog upp överhuvudtaget existerade! Med sin djupa sympati för massornas liv och strävanden, sin känslighet för massornas stämningar och massaktionernas dynamik, kunde Rosa så tidigt som i debatten 1910 resa det avgörande problemet för 1900-talets proletära strategi: det fåfänga i att förvänta sig en ständig uppgång i massornas kampförmåga, och det faktum att de skulle återfalla i passivitet om resultaten uteblev och om ledarskapet var bristfälligt.(21)
När Kautsky hävdade att framgången för en generalstrejk ”som är förmögen att stoppa alla fabriker” förutsatte att alla arbetare dessförinnan hade organiserats, så drev han”organisationens överlägsenhet” till en absurditet. Historien har visat att han i denna debatt hade fel och Rosa rätt. Vi har upplevt många generalstrejker som har lyckats förlama en modern nations hela sociala och ekonomiska liv trots att bara en minoritet av arbetarna var organiserade. Maj -68 är bara det senaste bekräftandet av en gammal erfarenhet.
Om Rosa är skyldig till en ”spontanistisk teori” (vilket är långt ifrån bevisat), så kan man verkligen inte utläsa det ur hennes bedömning av det oundvikliga i spontana massinitiativ under revolutionära uppsving (på denna punkt hade hon helt rätt), eller i någon illusion om att dessa spontana initiativ skulle vara tillräckliga för att revolutionen skulle segra, eller ens att sådana initiativ i sig själva skulle skapa den organisation som skulle leda revolutionen till seger. Hon gjorde sig aldrig skyldig till de barnsliga missuppfattningar som är dagens spontanister så kära.
Det som gav den ”politiska masstrejken” en sådan utomordentlig plats i Rosas schema var att hon i den såg det viktigaste medlet för att skola och förbereda massorna for de kommande revolutionära striderna (eller ännu bättre: att skola dem och skapa de förutsättningar som skulle möjliggöra för dem att genom sin egen aktivitet fullända sin skolning). Även om hon aldrig utarbetade en strategi av övergångskrav, så drog hon från de tidigare erfarenheterna följande slutsatser: att man måste bryta med den dagliga praktiken av valkampanjer, ekonomiska strejker och abstrakt propaganda ”för socialismen”. För henne var den politiska masstrejken det viktigaste instrumentet för att bryta sig ut ur detta ghetto.
Sammandrabbningar med statsapparaten, höjande av massornas politiska medvetande. revolutionär skolning… allt detta betraktade hon i ett klart revolutionärt perspektiv, som förutsåg revolutionära kriser inom en relativt kort tidsrymd. Om det var Lenin som grundade bolsjevismen i övertygelsen om den ryska revolutionens aktualitet, om det var han som först efter den 4 augusti 1914 utsträckte denna uppfattning till resten av Europa, Så är det Rosa som ska äras tor att hon var den första som direkt efter den första ryska revolutionen 1905 utarbetade en socialistisk strategi som grundade sig på revolutionens aktualitet i Västeuropa.
När Kautsky argumenterade mot Rosa att ”de organiserade massorna spontana rörelser alltid är oberäkneliga”, och farliga för ett ”revolutionärt parti”, så avslöjade han mentaliteten hos en lägre tjänsteman. som föreställer sig att en ”revolution” kommer att följa ett noggrant utarbetat schema. Rosa hade tusen gånger rätt när hon mot denna uppfattning betonade att ett revolutionärt parti, som den ryska eller polska socialdemokratin 1905, kännetecknades just av sin förmåga att förstå och inse vad som var progressivt i denna oundvikliga och hälsosamma masspontanitet, och utnyttja dess energi på de mål den hade formulerat och förkroppsligat i sin organisation.(22) Det krävdes den stalinistiska byråkratins hela envisa konservatism för att mot Rosa återigen dra fram den ogrundade anklagelsen att hennes analys av den revolutionära processen 1905 lade ”alltför mycket vikt” vid massornas spontanitet, och ”inte tillräcklig vikt vid partiets roll”.(23)
Det faktum att hon hade en realistisk -och tyvärr profetisk – vision av den roll som byråkratin inom arbetarrörelsen skulle kunna spela under en revolutionär kris visar sig i hennes tal vid Jenakonferensen i september 1905:
”Tidigare revolutioner, och speciellt de 1848. har visat att det under revolutionens lopp inte är massorna som måste kuvas, utan de parlamentariska folktalarna, så att de inte kan förråda massorna.”(24)
När hon 1910, efter de bittra erfarenheterna 1906-10, återvände till samma ämne, var hon ännu mer exakt:
”Om den revolutionära situationen slår ut i full blomning, om kampvågorna är mycket utvecklade, då kommer inte partiledarna att hitta någon effektiv broms, och massorna kommer bara att knuffa åt sidan de som står i stormens väg. En dag kan detta hända i Tyskland. Men i socialdemokratins intresse tror jag inte alt det är nödvändigt eller önskvärt att gå åt detta håll.”(25)
Enheten i Rosa Luxemburgs verk
Utifrån Rosas ”stora plan” – att få socialdemokratin att överge ”den gamla beprövade taktiken” och förbereda sig för de revolutionära strider hon ansåg vara nära förstående – får hela hennes arbete en otvivelaktig enhet.
Hennes analys av imperialismen motsvarar inte bara självständiga teoretiska intressen, även om dessa intressen verkligen fanns.(26) Hon ämnade avslöja, i alla dess aspekter, en av huvudorsakerna till att motsättningarna i den kapitalistiska världen, och i synnerhet det tyska samhället, förvärrades. På samma sätt var inte internationalismen bara ett mer eller mindre platonskt propagandatema, utan resultatet av två behov: strejkernas ökande internationalisering, och arbetarklassens förberedelser inför kampen mot det annalkande imperialistiska kriget. Det internationalistiska fälttåg som Rosa under tjugo år förde inom den internationella socialdemokratin vägleddes av ett revolutionärt perspektiv och strategiskt alternativ, liksom även hennes kampanj för den ”politiska masstrejken” och hennes djupgående analys av imperialismen.
Samma sak gäller för hennes antimilitaristiska och antimonarkistiska kampanjer. Tvärtemot en utbredd uppfattning, som ibland t.o.m. upprepas av vänligt inställda kommentatorer, (27) så var inte Rosas antimilitaristiska kampanj enbart ett resultat av hennes ”hat” (eller hennes ”rädsla” för krig), utan den var resultatet av en exakt förståelse för att den borgerliga staten måste krossas för att en socialistisk revolution ska kunna segra. Så tidigt som 1899 skrev hon i Leipziger Volkszeitung:
”Den borgerliga statens såväl som borgarklassens makt och dominans koncentreras i militarismen. Likaså är socialdemokratin det enda politiska parti som av principiella skäl bekämpar militarismen. Så denna principiella kamp mot militarismen tillhör socialdemokratins själva natur. Att överge kampen mot militarismen skulle i praktiken helt enkelt leda till ett övergivande av kampen mot den existerande samhällsordningen. ”(28)
I sina kommentarer till den obligatoriska värnplikten i Sociala reformer eller revolution ett år senare upprepar hon kortfattat, att om detta förbereder den materiella grunden för folkets beväpning, så sker det ”i den moderna utilitarismens form, där militärstatens kuvande av folket och statens klasskaraktär får sina bjärtaste uttryck.”(29) Dessa kristallklara skrivningar visar vilken enorm klyfta som skilde henne inte bara från Bernsteins förvirrade tankegångar, utan också från Kautskys juridiska fraseologi om ”kejsardömets demokratisering (sic!)”
Därför kan man lätt förstå den oerhörda vrede som Rosa måste ha känt när hon såg de reformister, som hade förebrått henne för att med sin ”äventyrstaktik riskera arbetarnas blod”,(30) efter augusti 1914 själva spilla arbetarnas blod i en omfattning som var tusen gånger större, och då inte ens för deras egen skull utan för utsugarnas. Det var denna indignation som låg bakom hennes bittra dom över SPD: ”socialdemokratin är ingenting annat än ett stinkande lik”; ”de tyska socialdemokraterna är de största skurkar världen någonsin skådat.”(31)
Nå, vilken är då historiens dom över Rosa Luxemburg? Hon hade faktiskt fel i sin inbördes bedömning av bolsjevikerna och mensjevikerna i Ryssland. Samtidigt som hon bekämpade Lenins ”ultracentralism”, så tolererade hon Leo Jogisches järnregim i sitt eget underjordiska Polska Arbetarparti.(32) Hon lutade åt att sätta alltför stort värde vid förtruppens anammande av de socialistiska doktrinerna, och hon underskattade således behovet av att härda arbetarkadrer som verkligen kunde leda de breda massorna som först i samband med revolutionen skulle politiseras och träda in på historiens scen. Av samma skäl lade hon inte ner någon speciell energi på att bygga en tendens eller organiserad vänsterfraktion i SPD efter 1907 (bildandet av ett nytt parti var givetvis inte möjligt innan SPD-ledningens förräderi definitivt hade kunnat bevisas för massorna med hjälp av förräderier i historisk skala). Det unga Spartakusförbundet, och senare KPD /det tyska kommunistpartiet/, skulle få betala ett mycket högt pris för att man misslyckades med att använda det mellanliggande årtiondet till att bygga upp ett verkligt ledarskap; nu tvingades de ta itu med denna uppgift mitt under revolutionen.
Ändå fyllde alla dessa områden en funktion i den stora strid som hade dominerat hennes liv. Rosa utvecklade ett allt större förakt och en allt större misstänksamhet mot den socialdemokratiska apparatens opportunister och funktionärer, vars brott hon insåg långt tidigare och betydligt klarare än Lenin. Lenin anammade inte Rosas uppfattningar om den tyska socialdemokratin förrän 1914. Först då drog han tragedins grundläggande historiska lärdom – att det inte räckte att bygga upp en ”mäktig organisation”. Vad som behövdes var en organisation vars program och dagliga användande av detta program för att ingripa i klasskampen skulle garantera att partiet under revolutionen skulle bli proletariatets drivkraft och inte dess byråkratiska bödel. Och Rosa i sin tur uppnådde inte förrän 1918 Lenins slutsatser. Det var då hon insåg behovet av att bygga en organisation för det revolutionära avantgardet, och definitivt förstod att det inte räckte att ha en ohämmad tilltro till massornas skaparkraft, eller till deras spontana förmåga att kasta överbord de socialdemokratiska byråkrater som slutligen klart hade deklarerat sina kontrarevolutionära åsikter.
På det hela taget har dagens revolutionära marxism Rosa Luxemburg mycket att tacka för. Hon värden första marxist som definierade och böljade lösa den revolutionärt marxistiska strategins och taktikens centrala problem. Endast denna strategi och taktik kan garantera den proletära revolutionens seger i de imperialistiska nyckelländerna.
Ernest Mandel
Översättning: Göran Källqvist
NOTER
(1) Denna uppfattning hyllas speciellt av J.P. NettI, som har skrivit den hittills mest fullständiga biografin över Rosa Rosa Luxemburg, London 1966). NettI kombinerar en detaljrikedom och ofta imponerande bedömningar av delhändelser med en fullständig avsaknad av insikt i den proletära strategins, massrörelsens och de revolutionära perspektivens allmänna problem: just de problem som Rosa sysslade med under hela sitt liv.
(2) Därför hävdade Engels, när krigsfaran for första gången uppstod på 1890-talet, att socialdemokratin i händelse av krig skulle tvingas gripa makten, och han uttryckte farhågor för att detta skulle kunna sluta i en katastrof. I samma brev till Bebel utryckte han sin övertygelse att ”vi kommer att ha makten vid slutet av seklet” (brev till Bebel 24 oktober 1891). I ett tidigare brev (daterat l maj 1891) angrep han Bebels plan att censurera utgivningen av Kritiken av Gothaprogrammet, och han fördömde angreppen på kritik- och diskussionsfriheten i partiet (August Bebel, Briefwechsel mit Friedrich Engels, Mouton & Co., 1965, s. 417, 465.)
(3) Ur Marx i ett band. Prisma 1976, s. 133-134, vår kursiv.
(4) Den} april 1895 skrev Engels till Kautsky: ”Tillmin förvåning ser jag i dag i ’Vorwärts’ att man utan att i förväg underrätta mig återgivit ett utdrag ur min inledning, med vars hjälp man söker framställa mig som en i alla lägen lika fridsam förkämpe för laglydnad och beskedlighet. Det skulle därför glädja mig mycket att få hela artikeln återgiven i ’Neue Zeit’, så att denna nidbild hastigt blir oskadliggjord. ”(Marx/Engels, Brev i urval, Gidlunds 1972, s. 225.)
Med förevändningar om risk för rättsliga påföljder, vägrade Bebel och Kautsky att gå med på det. Engels vek sig och insisterade inte på att de skulle återge hans ”Inledning” fullständigt. Detta kom till stånd först efter 1918, genom en annan Internationals försorg – Kominterns.
’(5) I den engelska översättningen av Engels förord översätts ”maktfaktor” med ”shock” force”. ö.a. (Not i International – När vi letade efter den för en engelsk publik mest lättillgängliga källan till detta citat, gick vi till Pelicans utgåva av Engels skrifter, vilka redigerats av Hendersson. Det är troligen den mest lästa engelska översättningen av Engels. Men t.o.m. i 1967 års upplaga används en översättning från 1937, gjord av E. Bums. I denna översättning utelämnas ett viktigt stycke helt: ”överallt har den oförberedda revolten fått träda i bakgrunden ”. Uppenbarligen är Ernest Mandel alltför generös mot reformisterna – så sent som 1937 var det fortfarande nödvändigt att förfalska denne ”gamle kämpe och kompanjon till Marx”.)
(6) De s.k. ”Hottentotvalen ” 1907 resulterade i ett oväntat bakslag för SPD. Eftersom valen följde på flera års enastående förbättring av massornas levnadsstandard och förbättrad sociallagstiftning, så trodde alla att SPD skulle förbättra sitt valresultat. Men när rikskansler Bülow upplöste parlamentet, så var det en manöver för att disciplinera det katolska ”Centerpartiet” och skapa ett parlamentariskt block som kunde regera utan hjälp av ”Centern”. Det slagfält han valde visade sig bli frågan om gerillans aktiviteter i Sydvästafrika, och även om det skenbara målet för Bülows kampanj var ”Centerpartiet”, så riktades hans våldsamt utlänningsfientliga kampanj i själva verket mot SPD.
Som så många gånger i Europas historia kraschade den socialistiska rörelsen på de chauvinismens och patriotismens grund, som de borgerliga demagogerna hade uppammat inom arbetarklassen. SPD drabbades av ett kraftigt bakslag och minskade från 81 till 43 platser. Men även om detta betraktades som ett klart nederlag för SPD, så visade sig den tyska socialdemokratins styrka i det faktum att den faktiskt ökade sitt röstetal med 240.000 – att den förlorade platser var mer resultatet av den anti-socialistiska koalitionen och den tyska valprocedurens nycker än ett verkligt minskande masstöd. Detta är viktigt att komma ihåg, eftersom den heliga frågan om ”maktbalans” skulle bli en av fackföreningsbyråkratins viktigaste skäl att under de följande åren vägra att organisera ett verkligt djupgående motstånd mot regeringen. – Ö.a.).
(7) Det datum då 1:a världskriget bröt ut – ö.a.
(8) I sin Resultat och framtidsutsikter (l 906) hade Trotskij nästan upprepat Rosas uppfattning och betonat socialdemokratins alltmer konservativa karaktär. Men p.g.a. den försonliga inställning han antog i fraktionskampen inuti RSDAP /det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet – ö.a./, så närmade han sig 1908 Kautsky, och i debatten om den ”politiska masstrejken ”stödde han honom mot Rosa. Lenin intog en mycket försiktig hållning till konflikten mellan Rosa och Kautsky 1910, och han försökte förhindra att det bildades ett block mellan Kautsky och mensjevikerna. l sin artikel ”Två världar” hävdade han att meningsskiljaktigheterna mellan marxisterna (till vilka han inte bara räknade Rosa och Kautsky, utan också Bebel) bara var av taktisk natur, och att de dessutom till syvende och sist bara var smärre meningsskiljaktigheter. Han lovordade Bebels ”försiktighet” och rättfärdigade hans tes att det var fördelaktigt att ge fienden initiativet i att inleda kriget. (Werke, vol. XVI, s. 311-16, Berlin, Dietz-Verlag).
(9) För att förstå den tyska socialdemokratins degenerering måste man inse de skilda förhållanden som fanns i Tyskland under 1800- och 1900-talen. Situationen i Sydtyskland var en helt annan än den i Preussen, och makten grundades på en allians mellan konservativa godsägare och liberala intellektuella skikt, vilket gav en helt annan bild än i den junkerdominerade och militaristiska preussiska staten. Sålunda använde inte den socialdemokratiska gruppen i Baden parlamentet enbart som en propagandatribun. utan den gick även i koalition med liberalerna mot det katolska ”Centerpartiet” för att genomdriva vissa sociala reformen. Från denna tidpunkt spred sig det reformistiska förfallet snabbt; snart övergav parlamentsledamöterna även den traditionella socialdemokratiska trotsiga gesten, och de slutade rösta mot budgeten! -ö.a.).
(10) Artikeln hette ”Staatsstreich und politischer Massenstreike”, och den publicerades första gången i Neue Zeit. Den har återuppgivits i antologin Die Massenstreikdebatte, publicerad av Europäische Verlagsanstalt (Frankfurt 1970, s. 46-95).
(11) Uppfattningen av generalstrejken som en ”myt” hade främst knäsatts av Georges Sorel. den revolutionära syndikalismens främste teoretiker. I sin bok Reflections on Violence (1906) definierade Sorel generalstrejkens mytiska karaktär: ”den myt i vilken socialismen fullständigt ingår, dvs. en grupp bilder som är förmögna att instinktivt framkalla alla de känslor som motsvarar olika sidor av det krig socialismen för mot det moderna samhället. ”Generalstrejkens styrka är alltså det faktum att den gör att arbetarklassen inte slår in på de sociala reformernas väg, utan istället symboliserar ”splittringen mellan det borgerliga samhällets grundläggande klasser, och omvandlar enskilda konflikter till ett rent klasskrig. Generalstrej ken är det ögonblick då proletariatet omvandlas till en klass för sig, och det är alltså därför generalstrejken får den centrala mytiska karaktär som omsluter ett folks, ett partis, eller en klass’ starkaste böjelser”. Följaktligen gjorde Sorel en klar klassåtskillnad mellan den revolutionära handlingen och socialdemokratins ”medelklass”-reformtsm. Se Reflections on Violence, Collier Books 1950, s. 124-6 och 133-5. -ö.a.).
(12) Så tidigt som i Sociala reformer eller revolution hade Rosa skrivit: Det är uteslutande Bernsteins privilegium att anse den borgerliga parlamentarismens hönshus för det organ, varigenom den väldigaste omvälvningen i världshistorien: samhällets omdaning från kapitalistisk till socialistisk skall kunna förverkligas.” (Ur Jag var, jag är, jag blir, Cavefors 1966, s. 88.)
Rosas kritik av parlamentarismen och hennes analys av det borgerliga parlamentets nedgång som skrevs år 1900 har en friskhet och tillämplighet som ingen marxistisk skrift i Västeuropa före 1914 har. I samma anda förklarade Rosa den revolutionära syndikalismens ökade styrka i Frankrike som ett resultat av den franska arbetarklassens illusioner om den ”Jauréssistiska ”parlamentarismen. (Se t.ex. de artiklar hon publicerade i Sächsische Arbeiterzeitung den 5 och 6 december 1906 – på svenska i Jag var, jag är, jag blir, s. 105-114).
(13) Dessa citat är från en artikel i Neue Zeit (”Nach dem ersten Akt”), i Sächsische Arbeiterzeitung (”I revolutionens eldsken ”-i Jag var, jag är, jag blir, s. 118) och från hennes tal vid Jenakongressen (se Rosa Luxemburg, Ausgewählte Reden und Skriften, vol. II, Dietz Verlag, Berlin 1955, s. 244).
(14) En bra sammanfattning av denna debatt görs av Antonia Grunenberg i hennes inledning till Die Massenstreikdebatte (s. 5—t4).
(15) Exempelvis i artikeln ”Lärdomar från gruvstrejken” (”Die Lehren des Bergarbeiterstreik”), som publicerades i Neue Zeit 1903.
(16) Rosa Luxemburg, Tal vid Jenakongressen 21 september 1905 (Ausgewähite Reden und Schriften, vol. H,s. 240-1).
(17) Se i synnerhet hans artikel ”Vad nu” (Neue Zeit, 1910) med dess uppdelning mellan ”förberedda defensiva strejker” och ”angreppsstrejker” (w åtskillnad som har sitt ursprung i Henriette Roland-Horsts bok om masstrejken), ”ekonomiska” och ”politiska” strejker, ”utmattningsstrategi” kontra ”omstörtningsstrategi”, etc. (Die Massenstreikdebatte, s. 96-121). (En aktuell resumé av denna debatt finns i New Left Review 100, i Perry Andersons artikel ”The Antinomies of Antonio Gramsci”, s. 96-121. – ö.a.)
.
(18) På svenska nyutgiven av Arkiv 1979 – ö.a.
(19)1 den utgåva av Vägen till makt som utgivits av Editions Anthropos (Paris 1969) finns en introduktion och ett appendix som kastar en del ljus över denna sorgliga affär.
(20) Jag var, jag är, jag blir, Cavefors 1966, s. 90.
(21) Rosa Luxemburg, Ausgewähite Reden und Schriften, vol. II, s. 325-6, 330. Utdrag ur en artikel med titeln ”Was Weiter?” som publicerades i Dortmunder Arbeiterzeitung.
(22) Det är ett rent förtal från stalinisterna, ett förtal som ”oskyldigt” upprepas av dagens spontanister, att Rosa tillskrev de ”oorganiserade massorna” 1905 års revolutions ”alla förtjänster” de ”oorganiserade massorna” utan att nämna RSDAP:s roll. Här är bara ett av många citat som bevisar motsatsen: ”Och även om till en början ledningen över upproret föll i händerna på tillfälliga ledare, även om upproret uppenbarligen var förhäxat av alla möjliga illusioner och traditioner, så är upproret ingenting annat än ett resultat av den oerhörda mängd politisk skolning som den ryska socialdemokratins underjordiska agitation har spridit inom den ryska arbetarklassen. .. Precis som i resten av världen ligger i Ryssland frihetens och de soda/framstegens sak i det medvetna proletariatets händer.” (8 februari 1905 i Die Gleichheit – Auswählte Reden und Schriften, vol. I, s. 216).
(23) Se t.ex. Fred Oelssners biografi över Rosa, Dietz Verlag, Berlin 1951 – speciellt sidorna 50-53.
(24) Ausgewähite Reden und Schriften, vol. I, s. 245.
(25) ”Theorie und Praxis” (Neue Zeit 1910) återgiven i Die Massenstreikdebatte, s. 231.
(26) Rosa anmärkte själv att hon medan hon skrev ”Inledning till den politiska ekonomin” snubblade på en teoretisk svårighet när hon ville visa de hinder som fanns for att realisera mervärdet. Därav uppstod hennes projekt att skriva ”Kapitalackumulationen”.
(27) I synnerhet Antonia Grunenberg i sin introduktion till Die Massenstreikdebatte (s. 43), där hon hävdar att Pannekoek stod i direkt motsättning till både Rosa och Kautsky i och med att han formulerade strategiska begrepp om erövrandet av makten och ställde frågan om kampen mot den borgerliga staten.
(28) Ausgewähite Reden und Schriften, vol. I, s. 47.
(29) Ur Jag var, jag är, jag blir, Cavefors 1966, s. 89. (39) Ibid., s. 245.
(31) Tal om programmet av Rosa vid KPD:s grundningskongress (Luxemburg, Om Spartacus, Röda Hälften 8, Partisanförlaget 1971).! synnerhet reste hon borst när SPD-ledarna efter vapenstilleståndet 1918 försökte använda tyska soldater mot den ryska revolutionen i de baltiska länderna.
(32) Nyligen gav Edda Weriel i Polen ut brevväxlingen mellan Rosa Luxemburg och Leo Jogische. Utan tvivel kommer denna att förse oss med ytterligare viktigt material för att studera Rosas praktiska och teoretiska inställning till ”den organisatoriska frågan” i sitt eget polska parti. En fransk och tysk översättning av delar av denna korrespondens (av Editions Anthropos och Europäische Verlagsanstalt) är på gång.