Tjugofem år sedan kärnkraftomröstningen. Den 23 mars i år har det gått precis 25 år sedan folkomröstningen om kärnkraften. Kärnkraften finns kvar och kraftindustrin planerar idag att öka kapaciteten på reaktorerna. Folkomröstningen 1980 slutade med ett smärtsamt nederlag för Nej-sidan.

Tidskriften Röda rummet har i sitt nya nummer gjort en omläsning av boken Det förlorade försprånget, i vilken antikärnkraftsmotståndets uppgång och fall kritiskt granskades inifrån och underifrån av aktiva i rörelsen. Hade det kunna gå annorlunda.

Rörelsen som kvävdes

En politikerdominerad valmaskin utan styrning. Vid folkomröstningen 1980 var det vad som återstod av den upproriska rörelse som året innan ledde på poäng mot kärnkraftsetablissemanget. Vad hände på vägen? Vem bar ansvaret för att rörelsen ströps?

Den 23 mars 1980 hölls folkomröstningen om kärnkraft. Nej-alternativet, linje 3, fick 38,7 procent av rösterna. 39,1 procent röstade på linje 2, socialdemokraternas alternativ, som med en taktisk manöver lyckades framställa en dryg fördubbling av kärnkraftsprogrammet som ”avveckling med förnuft”. I sak var det dock samma som linje 1, moderaternas och näringslivets ja-alternativ, som fick 18,9 procent av rösterna.

Omröstningsresultatet förlamade antikärnkraftsrörelsen, som sedan dess inte lyckats återhämta sig. I boken Det förlorade försprånget från 1982 analyserar författarna, som alla var djupt indragna i kampanjarbetet, orsakerna till nederlaget genom att skriva rörelsens egen historia:

I mars 1979 var det svenska kärnkraftsmotståndet starkt, efter att i många år ha bedrivit ett folkrörelsearbete på tvärs emot såväl kraftindustrin som staten och politikereliten.

Opinionen mot kärnkraften hade tagit fart i början av 70-talet, då en obunden rörelse började växa fram. När denna misslyckades med att skapa en stark riksorganisation de första åren kunde den inte hindra centerpartiet från att göra nej till kärnkraften till en partipolitisk språngbräda. S-regeringen drev på för kärnkraftsutbyggnad, men internt var socialdemokratin djupt splittrad, en majoritet av fotfolket var kritiska eller tveksamma. I valet 1976 gick Centerpartiet starkt framåt på kärnkraftsfrågan och de borgerliga tog över regeringsmakten med centerledaren Torbjörn Fälldin som statsminister.

De närmaste två åren försvagades därför antikärnkraftsrörelsen, men lyckades sedan återta initiativet och stärka sig. På initiativ från Miljöförbundet bildades våren 1978 den politiskt brett sammansatta Folkkampanjen mot Atomkraft, med erfarna miljöaktivister som tongivande krafter. Organisationens förmåga att ta initativ till massaktioner, bland annat genom att fokusera på den olösta frågan om kärnkraftens avfall, gjorde att opinionen mot kärnkraft åter stärktes efter ett par års dalande. Fälldin-regeringen tvingades avgå på hösten för att inte behöva handla i strid mot den så kallade ”villkorslagen” (som de själva stiftat) om säker avfallshantering.

I det läget började rörelsen driva kravet på folkomröstning med en mycket omfattade namninsamlingskampanj. Då lyckades man också någorlunda framgångsrikt bryta centerstämpeln. Fackliga aktivister samlade namn på industriarbetsplatser – vilket dittills varit rörelsens svagaste punkt.

Det var i denna situation av styrka och växande rörelse som, den 28:e mars -79, kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA slog ned i människors medvetande. Varningarna besannades och opinionssiffrorna nådde sin högsta topp. Rörelsen kallade omedelbart till demonstrationer i flera städer som blev de största dittills. Onsdagen den 4 april svängde statsminister Olof Palme (med flera partiledare) i frågan om folkomröstning.\

Proffspolitiker

Efter det började saker att hända med Folkkampanjen. Ett ”nytt sällskap kom in på den centrala styrgruppens möten och i andra organ som av olika skäl fick inflytande på förloppet”, heter det i boken. Det var de parlamentariska proffspolitikerna från framför allt centern och vpk (nuvarande vänsterpartiet) som gjorde entré.

I detta läge, när man verkligen kunde vänta en tillströmning av av förut oorganiserade aktivister pressade centerns representanter, med fullt stöd av vpk, på för en byråkratiskt uppbyggd kampanjorganisation utan rätt till enskilt medlemsskap. De behövde avföra frågan från dagordningen efter folkomröstningen för att kunna ingå i nya regeringar, och ansåg därför att Folkkampanjen skulle upplösas då.

Kampanjen skulle, enligt deras synsätt, i första hand lita till partiernas valapparater. Centern och vpk agerade samordnat för att köra över inflytandet från folkrörelsens gräsrötter (De drev till och med gemensamt förslaget att folkomröstningen skulle hållas på valdagen, vilket på ett extremt sätt skulle ha koncentrerat kärnkraftsfrågan till partiernas vanliga valrörelse och därmed fått Folkkampanjen att fungera som ett stöd till c och vpk)

Folkkampanjen antog ett parlamentariskt ”ansvarsfullt” Nej-alternativ om avveckling på upp till tio år. Detta försvagade kärnraftsmotståndets argumentation mot ja-sidan, särskilt efter Harrisburg-olyckan; hur kunde nej-sidan hävda att reaktorerna var livsfarliga och samtidigt förespråka att de skulle få drivas upp till tio år?

De tongivande i Folkkampanjens dittillsvarande ledning, framför allt personer från Miljöförbundet och Fältbiologerna, med stöd av representanter från bland annat Socialistiska Partiets föregångare KAF, försökte stå emot partibyråkraterna. Men de förmådde inte bjuda tillräckligt hårt motstånd när demokratisk diskussion och aktivitet ersattes av räv- och rackarspel. Beredningsgrupper tillsattes, kampanjinitiativ sattes i långbänk, beslut förhalades och makten över kampanjen myglades in i korridorerna. En helt ny ledning för Folkkampanjen tillsattes uppifrån. Och under tiden hände ingenting utåt.

På detta sätt tappade kärnkraftsmotståndets erkända riksorganisation nästan fyra månaders tid. Företagens kampanjlobby ”Näringslivets energifakta” kunde hämta in det försprång nej-sidan haft och planera sin skickligt upplagda propaganda. Och den socialdemokratiska ledningen kunde oemotsagd planera sin kommande manöver.

Löntagarkontor

Om Folkkampanjen offensivt, och tillsammans med kritiska socialdemokrater, hade kunnat delta i LO:s och socialdemokraternas debatt om ”löntagaralternativet” så hade man kanske också kunnat gå vidare och slå emot idén med tre valsedlar, menar bokens författare.

De som behövde vinnas för nej-sidan var i första hand socialdemokratiska arbetare – i den gruppen fanns de flesta som ännu tvekade hur de skulle ställa sig. För miljörörelsefolket och de socialdemokratiska kärnkraftsmotståndarna var det uppenbart att detta skulle försvåras av en rörelse med center/vpk-stämpel.

I ett försök att motverka detta föreslogs därför att arbetsplatsarbetet skulle organiseras upp i form av ett Löntagarnas informationskontor som skulle vara en självständig del av kampanjen. Man skulle kunna få ett större nät av arbetsplatsgrupper än den endast handfull sådana som redan bildats på stora arbetsplatser och som arbetade framgångsrikt. Tanken med löntagarkontoret var att man skulle kunna nå ut med information till arbetare just såsom arbetare med sina egna klassintressen.

Detta vände sig centern och vpk emot. I stället skulle, även enligt vpk:s inställning, arbetarna nås ”som individer”. Detta ledde till hårda motsättningar i kampanjledningen. Löntagarnas informationskontor fick inte alls de resurser som motsvarade dess stora betydelse (av kampanjbudgeten på drygt 23 miljoner fick de bara en halv miljon). Center-vpk-koalitionen ville dessutom detaljgranska det politiska innehållet i det informationsmaterial som gick ut till arbetsplatserna, och stoppade till och med tryckningen vid två tillfällen.

Att löntagarkontoret överhuvudtaget kom till stånd, (och där socialdemokratiska kärnkrafts-motståndare snabbt lyckades öka antalet arbetsplatskontakter från 0 till 5300 på tre månader), var ett resultat av miljörörelsens påtryckningar.

Dråp genom strypning

På senhösten insåg miljörörelsen att den organisatoriska striden var förlorad och agerade mer självständigt för att rädda vad som räddas kunde av rörelsen. De upprättade ett miljörörelsens eget kampanjkansli och vände sig självständigt till Folkkampanjaktivisterna ute i landet. Förutom förslaget på löntagarkontoret drev de därifrån på för att genomföra enskild anslutning till kampanjen när nu enskilt medlemskap förbjöds uppifrån.

I Folkkampanjtoppen hade dock snaran dragits åt för hårt. Vid behov hade de ledande partirepresentanterna där använt sig av ren och skär maktutövning för att driva igenom sin vilja. Vänsterorganisationer, bland annat KAF, hade rensats ut från ledningen. Centern och vpk (och i viss mån kds) delade upp makten mellan sig i utskotten i den apparat som byggdes upp.

De tillsatte kansliledar-befattningar både i toppen och litet längre ner. Personerna som sattes in hade meriter från statlig verksamhet, men saknade i många fall kunskaper om de uppgifter de skulle arbeta med. Och bland de som anställdes på det centrala kampanjkontoret i Stockholm sattes löner som skilde närmare 10 000 kronor i månaden, mellan högst och lägst.

I denna organisation utvecklades vad bokens författare kallar för ”småpåveri ”. Olika avdelningar och utskott hade ansvar för begränsade områden, som inte kunde styras. Det fanns inga organ som kunde överblicka helheten. Men allt oftare företräddes Folkkampanjen offentligt av ”tunga partipolitiker” från centern och vpk.\

Centralt var miljörörelsen för svag för att stoppa detta. Lokalt varierade det\r\n med styrkeförhållandena. Där aktiviströrelsen var stark och lyckades bekämpa partiapparaterna, som exempelvis i Göteborg, bedrev medlemmarna ett bra kampanjarbete. Men fråntagna möjligheten att påverka helheten.

I sin ”slutplädering” i boken sammanfattar bokens redaktörer sin syn på vad som hänt: ”Den livskraftiga folkrörelseandan och förmågan att rikta antikärnkraftsupprorets kraft mot kraftbolag, stat och känkraftssålda partiledningar kvävdes sakta från april 79 av centern och vpk, med kds som nedhjälpare. Kvar blev en valmaskin med ett färgsparkande, folkligt yttre, men utan folkrörelsestyrning, utan förmåga att orientera sitt försvar och sina angrepp i den avgörande sammandrabbningen med Maktsveriges linje 1 och linje 2 – en prunkande bil utan ratt.

Man kan inte tala om ett klart uppsåt bakom denna kvävning, utan den blev resultatet av okunnighet och särskilda partiintressen vid sidan av syftet att stoppa kärnkraften och vända energipolitiken i mänskliga banor. Vi anser att det var dråp genom långsam strypning.”

Och sedan lägger de till att: ”Det är inte hämnd vi är ute efter. Brottet kan inte sonas. Det går bara att ge liv åt en ny rörelse”

Björn Rönnblad Ur Röda Rummet nr 1/05.

Artikeln har tidigare publicerats i veckotidningen Internationalen i april 1994. Artikelförfattaren var i slutet av 70-talet och tidiga 80-talet aktiv i Miljöförbundet och Folkkampanjen mot kärnkraft. Ingår i Röda rummets redaktion.

Antologin ”Det förlorade försprånget” gavs ut av Miljöförbundet 1982 (red Björn Eriksson, Liselott Falk, Lasse Herneklint och Peter Larsson).