1920
Som den formella demokratins doktrin framstår icke den vetenskapliga socialismen utan teorin om den så kallade naturrätten. Det väsentliga hos denna teori ligger i antagandet av eviga, oföränderliga rättsnormer, vilka hos olika folk och under olika epoker får sitt mer eller mindre begränsade och deformerade uttryck. Den nyare historiens naturrätt, i den form i vilken den övertogs från medeltiden, innebar framför allt en protest mot ståndsprivilegier, den despotiska lagstiftningens missförhållanden och andra ”artificiella produkter” av den positiva feodala rättsordningen. Det ännu alltför svaga tredje ståndets ideologer uttryckte sina klassintressen i några ideella normer, som i fortsättningen utvecklades till läran om demokratin och därvid antog en individualistisk karaktär. Individen är ett mål i sig, alla människor har rätt att uttrycka sina tankar i tal och skrift, varje människa bör ha samma rösträtt. Som en stridsfana mot feodalismen hade demokratins krav progressiv betydelse. Men med tiden framträdde alltmer den reaktionära sidan hos naturrättens metafysik (liksom hos den formella demokratins teori): en ideell norms kontroll över arbetarmassornas och de revolutionära partiernas reella krav.
När man ser tillbaka på världsåskådningarnas historiska följd kommer naturrättsteorin att framstå som en från grov mystik luttrad reflex av den kristna spiritualismen. Nya testamentet förklarade för slaven att han hade en likadan själ som slavägaren och stadfäste därmed alla människors jämlikhet inför den himmelska domstolen. Men i verkligheten förblev slaven slav, och lydnaden ålades honom som en religiös plikt. I kristendomens lära fann slaven det mystiska uttrycket för sin egen oklara protest mot sitt betryckta läge. Kristendomen sade honom: ”Du har en odödlig själ, fastän du liknar ett lastdjur.” Här lyder protestens röst. Samma kristendom sade emellertid: ”Fastän du liknar ett lastdjur har dock en evig belöning beretts åt din odödliga själ.” Här förnims tröstens röst. Dessa två röster förenades hos den historiska kristendomen under olika epoker och hos olika klasser på olika sätt. Men i allmänhet blev kristendomen, som andra religioner, ett medel att söva de förslavade massornas medvetande.
När naturrätten utvecklades till teorin om demokratin sade den till arbetaren: ”Alla människor är lika inför lagen, helt bortsett från deras härkomst, deras förmögenhet och den roll de har att spela; var och en har samma rösträtt vid avgörandet av nationens öden.” Denna ideella norm revolutionerade människornas insikt såtillvida som den innebar ett fördömande av absolutismen, de aristokratiska privilegierna och egendomens privilegier. Men med tiden sövde den insikten alltmer genom att legalisera nöden, slaveriet och förödmjukelsen, ty hur kunde man uppresa sig mot slaveriet när var och en har samma rösträtt vid avgörandet av nationens öden?
Rothschild, som omsmälter världens blod och tårar till sina profiters guld, har vid parlamentsvalen en röst. Den mörke arbetsslaven som icke kan skriva sitt namn, som i hela sitt liv lägger sig att sova utan att avlägga sina kläder, som irrar omkring som en ljusskygg mullvad, framstår ändå som en folksuveränitetens bärare och är Rothschilds jämlike inför domstol och vid parlamentsval. I de reella livsvillkoren, i den ekonomiska processen, i de sociala förhållandena, i vardagen blev människorna varandra mer och mer olika: anhopning av bedövande rikedom vid den ena polen, elände och hopplöshet vid den andra. Men inom den statsrättsliga överbyggnaden försvann dessa motsatser; dit nådde bara juridiska skuggor utan kött och blod. Godsägaren, daglönaren, kapitalisten, proletären, ministern, skoputsaren — alla är lika som ”medborgare”, som ”lagstiftare”. Kristendomens mystiska jämlikhet har stigit ned från himlen i gestalt av demokratins naturrättsliga jämlikhet. Men den har icke kommit ända ned till jorden, till samhällets ekonomiska grundval.
Leo Trotskij
Noter:
[1] Utdrag ur boken Terrorism och kommunism: demokratins metafysik. (1920)