Detta korståg, detta krig mot terrorismen, kommer att pågå ett tag, sa George Bush efter attackerna den 11 september. Ja, Västerlandets kristna kyrkor och dess rika följeslagare har alltid älskat sina korståg.

Redan i slutet av 1000-talet hade korsfararna erövrat Jerusalem från den turkiska seldjukdynastin. Den djupt religiöse frankern, riddaren, Godefroid de Bouillon och hans knektar mördade då besinningslöst stadens alla muslimer och judar. Al-Aqsamoskén förnedrades och kom att användas till stall. Den bergsklippa, där Mohammed ansågs ha vistats före sin himlafärd, slogs sönder och bitarna auktionerades ut på en marknad i Konstantinopel.

Under århundraden fortsatte sedan dessa makabra korståg. ”Gud vill det”, var fältropet. Så fort blodstanken efter riddarnas räder hunnit dunsta var köpmännen från handelsstäderna Genua och Venedig där, för att roffa åt sig av den världsliga rikedomen.

– I dag är korsfararnas seger fullständig, sa generalen Sir Edmund Allenby när han 1917, efter det ottomanska imperiets sammanbrott, marscherade in i al Quds (Jerusalem) och var med om att infoga stora delar av Mellanöstern – och dess oljetillgångar – i det brittiska imperiet.

Föregångarna till dagens engelska tabloidpress firade triumfen på hemmafronten, genom att på sina löpsedlar låta trycka upp bilder med Rikard Lejonhjärta under den fantasifulla rubriken: ”Äntligen! Min dröm har blivit verklighet!”. ”Korståg i Europa”, kallade generalen och sedermera presidenten Dwight D Eisenhower traditionsenligt också sina memoarer. En av hans efterträdare, Ronald Reagan, såg Sovjetunionen som ”det ondas rike” och sitt eget politiska engagemang som ett ”personligt korståg mot den falska guden Marx och hans falska profet Lenin”.

För fyra år sedan, efter det inledande kriget i Afghanistan, inledde så våra mest moderna korsfarare, med de innerligt troende Bush och Blair i spetsen, niohundra år efter Godefroid de Bouillon, det senaste korståget, nu mot Irak. I maj 2003, bara drygt någon månad senare proklamerade junioren Bush, den seger hans pappa valde att aldrig kamma hem.

Med en regi och en dramaturgi som inte stod långt efter den största mästarens, den tyska filmregissören och nazisten Leni Riefenstahl, landade Bush denna dag med ett potent jetplan på hangarfartyget USS Abraham Lincoln. I raffig flygmundering med tuff skinnjacka vinkade han glatt åt alla matroser och marinsoldater, som likt väl tuktade rader med buxbom i Versailles parker formerat sig under en jättelik banderoll i de amerikanska färgerna, med budskapet att nu var ”Uppdraget verkställt!”

I dag, när vi kan summera en längre stridande amerikansk närvaro i Irak än den tid under andra världskriget när dess trupper var ute i fält, kommer eftervärlden att minnas glammet, festen och segeryran på USS Abraham Lincoln som en av de mest tragikomiska scenerna i världshistorien.

Ett politiskt bokslut över dessa fyra år går att sammanfatta på många sätt. Vår egen utrikesminister, mannen som skapade Bildtdoktrinen, ”Tjänar jag bra med pengar är detta bra för Sverige”, har inte ens uttalat en enda bokstav av kritik över USA:s roll. Han anser inte att det överhuvudtaget handlar om en ockupation, utan bara om ”en del inre besvärligheter”. Vi har, menar han, en demokratisk regering som möter ett illegitimt motstånd.

Men han kan svårligen förklara varför hundratusentals irakier har det så ”besvärligt” att de dött under detta demokratiska styre. Enligt den ansedda tidskriften the Lancet handlar det om 650 000 döda. Inte heller kan utrikesministern förklara varför snart tre miljoner människor har flytt hans demokratiska Irak. Eller varför så många ledamöter i dess parlament och från regeringen väljer att bo i det tryggare och för den delen mer vällustiga London.

Under de fyra första åren av andra världskriget var motståndsrörelserna mot de tyska ockupanterna i de flesta av Europas länder oerhört svaga (med Jugoslavien som det stora undantaget). Världskrigets Paris eller Köpenhamn var i det stora hela fridfulla sovande småstadsidyller i jämförelse med dagens Bagdad.

Då har ändå ockupationsstyrkorna och Nouri al-Malakis samarbetsregim i dag tillgång till långt fler soldater och en helt överlägsen militär teknik i jämförelse med de resurser som Wehrmacht och Gestapo förfogade över. Med de nya trupper, poliser och säkerhetstjänster som nu senast enrollerats kommer ”De villigas allians”, som ockupationsmakten benämner sig själv, att närma sig 180 000 man. Under ockupationen har 3 500 av dessa soldater dödats. 20 000 har sårats, varav många mycket svårt.

Räknar vi bort det avskyvärda etniska och religiösa våldet, så riktas enligt Pentagons senaste kvartalsrapport 68 procent av alla väpnade attacker mot amerikanarna.

Medeltidens korsfarare kom som så många andra erövrare i historien snart att hamna i underläge. Efter Salah al-Dins återerövring av Jerusalem 1187 (för övrigt utan någon som helst hämnd eller blodvite när portarna väl forcerats) kom korsfararna att trängas tillbaka in i små statsstater, skyddade av väldiga borgar.

På samma sätt har Bush fått göra i dagens Irak. Hans soldatesk och säkerhetstjänster sitter instängda i ett sextiotal väl försvarade baser bakom höga betongmurar. I Bagdads extremt välbevakade gröna zon finns samarbetsregimens och ockupationsarméns viktigaste ledningsfunktioner samt alla dess diplomater och löst departementsfolk.

Men nu bygger man för framtiden och då minst för de fyrtio långa år som man hoppas att den irakiska oljan och de nya oljekontrakten ska räcka. Utanför Bagdad tänker man investera i fyra jättelika militära baser. Tallil i söder. Al Asad i väster. Balad sju mil norr om Bagdad och Irbil eller Qayyarah i norr. Strategiskt utplacerade som sina föregångare under medeltiden, som moderna repliker av Tripoli, Sidon, Tyros och Askalon.

själva Bagdad, då som det nya Jerusalem, i ett jättelikt vackert parklandskap på 400 000 kvadratmeter sluttande ner mot Tigris historiska strandbädd, är USA redan i full gång med att bygga den största korsfararborg som folken i Mellanöstern någonsin har skådat. Mot horisonten kan Bagdadborna redan se konturerna av de 21 byggnader som håller på att färdigställas. I den färdiga borgen, där slutnotan blir uppemot fem miljarder svenska kronor, ska den nya amerikanska ambassadens folk och kringresurser dväljas.

Över 5 000 människor ska här leva inneslutna bakom alla tänkbara former av elektroniska och fysiska säkerhetshinder. Försvarade av elittrupper från US Marines. Med eget elkraftverk, eget vatten- och avloppssystem ska man alltid ha tillgång till den vardagliga infrastruktur som fattas för de vanliga irakierna. Egna restauranger, pooler, biografer, amerikanska klubben och andra förlustelser ska hålla undan ledan och tristessen. Sjukhus och kapell av alla de sorter ska givetvis finnas. Liksom McDonalds.

De fyra solida militärbaserna och den nya ambassadstaden är starka symboler för en de facto nykolonialisering. Men det finns också viktiga berättelser om nybygget att lyssna till. En sådan vittnar om Vita husets koloniala kulturförakt. Av över 5 000 ambassadanställda är det bara ynka sex procent som kan förstå och tala arabiska. Likt Johanniterorden, Tempelriddarna och Tyska orden på sin tid kommer dagens amerikanska säkerhetstjänster CIA, DIA; NSA; NGA m fl att här skrutta runt i alla sina byggnader utan att förstå särskilt mycket av vad som händer därute bland araberna i den röda zonen. Varför prata med folk när man kan skjuta dom?

En annan lika symbolisk berättelse handlar om de arbetare som bygger denna korsfararborg. Huvudentreprenör är First Kuwaiti Trading & Contracting som av säkerhetsskäl valt att anlita indier, pakistanier, filippiner och nepaleser som sin arbetskraft. Dessa arbetare flygs enligt flera uppgifter in bakvägen, fråntas sina pass och tror att de ska jobba i Dubai.

Löner och arbetsvillkor i stort är usla. Arbetsmiljön och hälsovården katastrofal. Människor kan tvingas att arbeta med öppna sår och värktabletter delas ut som godis. Ambassadbygget bidrar alltså inte ens till att lindra massarbetslösheten bland irakierna. För av säkerhetsskäl kan inte ens irakierna arbeta hos sina befriare. De enda vanliga stadsbor som flitigt tas in genom alla säkerhetsspärrar är Bagdads prostituerade…

Det är inte lätt att försöka skönja helheten i det som sker i Irak. Västvärldens inbäddade journalister har somnat in och sussar för gott och i våra TV-kanaler repriseras i stort sett samma sorgliga scen dag efter dag. Först en bild från ett nytt vansinnigt sekteristiskt bombdåd där vi får se ett virrvar av förtvivlade människor runt förvridna, rykande bildelar och sönderslitna, blodiga kroppsdelar. Därefter någon journalist, som mot en välbevakad husvägg inne i den gröna zonen förklarar att detta avskyvärda våld bara fortsätter.

Vi bjuds att titta in i ett hörn av skräckkabinettet, men mycket annat får vi aldrig se, framförallt får vi aldrig se dödade amerikanska soldater eller vraken av nerskjutna helikoptrar.

Vi får heller aldrig se när en marinsoldat på vrålande amerikanska sparkar in dörren till en vanlig lägenhet, stormar in och tvingar upp de boende i fångställning mot väggarna och sedan river upp allt bohag. Vi får heller aldrig se när samme marinsoldat rafsar runt efter vapen och sprängmedel i kvinnornas underkläder. Vår utrikesminister, som framförallt låter narcisserna blomma i sin blogg, han kan heller ingenting berätta om denna ockupation. Han låter bara meddela att den inte existerar

Ett bra sätt att hjälpligt försöka förstå vad som händer är att i minnet bläddra tillbaka i en verklig kanon från en av det kalla krigets mest hyllade ideologer, Zbigniew Brzezinskijs bok Det stora schackbrädet från 1997. Brzezinskij var för övrigt känd som pappa till Albrightdoktrinen (”Vad är det för mening med en så stor armé om vi inte använder den?”) och diskuterade i denna bok strategin efter USA:s lyckade bombningar av Belgrad, de flyganfall som möjliggjorde demonteringen av Jugoslavien.

Nu när vi har säkrat Balkan, hur ska vi då säkra den energi- och geopolitiskt så strategiska regionen från Afrikas Horn och Arabiska havet, över Mellersta Östern, Kaspiska havet och ända till Kazachstan och Balchassjön, frågade Brzezinskij.

Som ett barn av den amerikanska filosofiska traditionen utgick han från de oerhört enkla men pragmatiska och hårda fakta som var vid handen. Efter andra världskriget, 1945, satt USA med royal flush på hand, med 45 procent av världens BNP. En ekonomisk dominans som aldrig skulle komma att vara för evigt. Redan 2020 kommer USA bara att svara för 15 procent av BNP, menade Brzezinskij, och kommer därför oundvikligen att få stora svårigheter att på egen hand klara målet att också här balkanisera för att på så sätt kunna kontrollera denna så energirika och därför så vitala region.

Regimförändringar måste till i länder som Irak, Iran, Syrien, Libanon och Afghanistan. Hizbollah och den palestinska motståndsrörelsen måste krossas. Det vi därför måste bygga på är en stabil transeuropeisk säkerhetspolitisk allians, med Nato som sin militära plog; endast en sådan allians blir tillräckligt stark och uthållig för att orka med denna stora utmaning, blev hans svar (dvs den typ av allians som man nu med Sveriges hjälp bygger i Afghanistan).

Brzezinskijs ekonomiska prognos för tio år sedan verkar inte komma att slå slint. Snarare har tempot stegrats. 2006 svarade USA endast för 22 procent av världens BNP. Samtidigt som man står för hela 50 procent av världens militärutgifter!

Det som däremot slagit helt slint är hur valhänt Bush junior hanterat Irak, och därför har också Brzezinskij i dag blivit en av hans allra hårdaste kritiker. Bush misslyckades med att få med Nato i sitt korståg mot Saddam Hussein, och ”De villigas allians” har därefter försvagats betydligt. Hemmaopinionen i USA sviktar, eftersom amerikanarna aldrig tyckt om vare sig sporter eller krig där man förlorar, och den starka antikrigsrörelsen i Europa har gjort att Spaniens, Italiens, Danmarks och Polens regeringar svalnat och nu är helt ovilliga brudar för Bush och Blair.

Bush svalde också enfaldigt alla löften från sin utrikespolitiske nykonservative arkitekt Paul Wolfowitz och dennes av CIA uppraggade exilfigur, Ahmad Chalabi, som visade sig vara en politisk trashank. Wolfowitz och Chalabi hade lovat Bush att priset för invasionen var ett mot USA garanterat vänligt sinnat sekulärt majoritetsstyre i denna så oljestinna stat.

Därför vågade hans administration pröva vingarna på egen hand, och iscensatte invasionen utan stöd från vare sig Nato eller FN. Men givetvis med kraftiga israeliska applåder i kulisserna. Detta trots att Brzezinskij också varnat Vita Huset för dess överdrivna lyhördhet inför den i USA så starka israeliska lobbyn. En lobby som bara under en generation fått ett helt exempellöst inflytande och i dag fått Vita Huset att sätta likhetstecken mellan Israels och USA:s utrikespolitik.

Scott Ritter, FN:s förre vapeninspektör i Irak, själv jude och känd som Israelvän, har pekat på samma fenomen och sagt att det är omöjligt att i den amerikanska debatten diskutera om det eventuellt skulle finnas motstridiga intressen mellan de bägge länderna. Att ens ställa frågan är som att osäkra en granat, menar han.

Invasionen i Irak har blivit till ett svidande taktiskt nederlag för Bush. Tanken var att isolera Iran och Syrien, men i stället har han fått en samarbetsregering som domineras av politiska fraktioner med religiösa shiitiska förtecken, och om än med starka variationer är de alla vänligt sinnade mot just Iran.

Dessa fraktioner har också mycket starka egna miliser, framförallt Sadrbrigaderna och Mahdiarmén, som tillsammans när som helst kan lamslå ockupationsarméns alla försörjningsleder. Trots alla de militära resurser som USA och Storbritannien satt in och trots massakrer som den i Falluja växer hela tiden också de sunnitiska motståndsgrupperna både i antal och militär styrka.

I regionen i stort är bilden splittrad. När Syrien tvingades att upphöra med sin militära närvaro i Libanon och den mycket västvänliga regeringen Siniora installerades var detta en stor framgång för den långsiktiga amerikanska strategin. Men Hizbollahs militära triumf i försvaret mot Israels invasion i fjol sommar innebar att vägen mot Damaskus än en gång blockerats. Teheran har dessutom kvar en viktig militär och politisk bundsförvant nära Israels gräns i norr.

I Libanon pågår sedan länge en politisk kraftmätning där det för närvarande är clinch mellan Sinioras regering och oppositionen, med Hizbollah i ledningen. USA och Saudiarabien slussar in pengar och vapen både till Sinioras säkerhetstjänst och falangisterna, och enligt många källor låter man även medlen helga de kortsiktiga målen genom att donera resurser till våldsamt antiamerikanska sunnitiska jihadgrupper.

Hizbollahs samfundskaraktär – man organiserar inte efter exempelvis klassgränser utan rekryterar som medlemmar bara övertygade shiiter – samt ett borgerligt politiskt program i övrigt, innebär att man har svårt att göra inbrytningar bland de bredare lagren av sunniter. Trots mängder med provokationer har ändå Hizbollah, till skillnad från Mahdiarmén i Irak, lyckats hålla rent sina led från allt religiöst betingat våld.

Alltsedan det militära bakslaget i fjol lever dessutom Israel med en svår politisk kris. Som dessutom förvärras av korruptions- och sexskandaler som egentligen bara är ytliga tecken på de ideologiska motsättningar som i grunden skakar hela det sionistiska projektet. Hamas valseger var ett svårt bakslag för både Tel Aviv och Washington, men har till en del desarmerats av att man lyckats köpa upp både Mahmoud Abbas och stora delar av PLO och på så sätt kunnat sponsra ett lågintensivt inbördeskrig bland palestinierna.

Men retoriken om en tvåstatslösning är inte längre användbar. Man kan lika gärna prata om att jorden är platt. Kung Abdullah av Jordanien, som fått sin utbildning i USA och som tjänstgjort i den brittiska armén, bönade lika förtvivlat som förgäves inför den amerikanska kongressen förra veckan, när han bad om en omedelbar tvåstatslösning av Palestinafrågan. Samtidigt som hans land, utöver en stor mängd palestinska flyktingar från tidigare, nu på kort tid har fått ta emot en miljon irakiska flyktingar och därför hotas av en social explosion, vet han att det ”demografiska problemet” i Israel kan komma att betyda att Jordanien tvingas att ta emot ännu fler palestinska flyktingar.

Hela regionen är ekonomiskt och socialt svårt drabbad. I exempelvis Egypten slumrar samtidigt potentiellt sett de starkaste radikala islamistiska krafterna i hela Mellanöstern. I Kairo, med sina 15 miljoner innevånare, de flesta i marginalen till ett modernt samhälle, kan vi när som helst få se väldiga sociala och politiska eruptioner.

I denna regionalt sköra och mycket spända situation, där här bara skissats några huvudlinjer, talar många mycket om den shiitiska renässansen eller om den shiitiska ”faran”. Ska deras månskära bli till en fullmåne som lyser över hela östern? Många av de diktaturer som är USA:s och för den delen Israels stöttepelare i området, som regimerna i Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Bahrein, har sunnitiska förtecken och ogillar shiiten Mahmoud Ahmadinejad i Iran lika mycket som shiiterna Hassan Nasrallah (Hizbollahs ledare) eller Muqtada al-Sadr (Mahdiarméns ledare), men i grunden är de lika illa berörda av sunniten Ismail Haniya (Palestinska myndighetens premiärminister).

Det som gör dem alla så obekväma för dessa västvänliga arabregimer är att de alla fyra, var och en på sitt sätt, har skaffat sig ett omfattande stöd bland de fattiga massorna. Ofta sätter de sig också på tvären när det gäller de politiska lösningar västvärlden vill tvinga på deras folk. Sak samma med det sunnidominerade Syrien, där visserligen presidenten, Bashar al-Assad, är shiitisk alawit, men där hans maktbas och landets majoritet är sunniter.

Brännpunkten för alla diskussioner nu fyra år efter invasionen av Irak, och dess uppenbara fiasko, har märkligt nog hamnat ett tänkbart angloamerikanskt/israeliskt bombanfall mot Iran. Detta trots att IAEA sagt att det inte finns ett endaste litet belägg som talar för att landet är i färd med att ta fram egna kärnvapen. Alla rationella överväganden talar också mot ett sådant anfall. Konsekvenserna kan bli katastrofala. Av uppenbara resursskäl är det inte heller möjligt att sätta in mer omfattande markangrepp.

Ändå är inte nära förestående bombningar mot Iran på något sätt uteslutna. USA:s president och hans administration har hanterat invasionen av Irak på ett fullständigt irrationellt sätt, och enligt den mycket trovärdige Seymour Hersh från tidningen The New Yorker, vinnare av Pulitzerpriset, så är åtminstone vicepresident Dick Cheney personligen helt övertygad om att Iran redan har eller är nära att skaffa sig egna kärnvapen. Cheney tror dessutom också att Hizbollah har celler med kadrer inne i USA som kan sprida smutsig radioaktivitet. Israel vill se ett omedelbart flyganfall, och kan mycket väl kunna starta ett på eget hand.

Vi vet också att planerna är klara så långt att det mellan ordergivning från Ovala rummet och anfall, bara behövs 24 timmar. Hangarfartygen är på plats i Persiska viken. Bara USS Eisenhower har 800 tomahawkmissiler ombord. Även de taktiska kärnvapen, B61-11, så kallade bunker-busters, är klara.

Våra moderna korsfarare Bush och Blair kan vara redo att med kärnvapen utlösa ett regionalt storkrig mot de kärnvapen som inte finns. Är detta verkligen möjligt? Javisst! Inte troligt, men fullt möjligt, och avgörande för utgången kan vara om vi gör vårt yttersta för att stärka antikrigsrörelsen.

Göte Kildén, från Internationalen 11/07.