När Ernest Mandel (Frankfurt a.M. 23 april 1923 – Schaarbeek/Bryssel 30 juli 1995) dog hade han ägnat 58 år av sitt 72 åriga liv åt arbetarklassens frigörelse. I ett tyskt uppslagsverk beskrivs Mandel som “…han verkar för att den internationella bourgeoisin ska störtas och ersättas av ett flerpartirådsssystem”.
Mandel var från 1939 medlem i Fjärde Internationalens (FI) belgiska sektion. Under åren 1946-95 satt han i FI:s centrala ledning.
Han växte upp och gick i skola i Antwerpen. När nazisterna ockuperade Belgien gick han med i motståndsorganisationen Vrank en Vrij. Dess tidning Het Vrije Woord var den första bland de illegala tidningarna och åren 1940-42 den mest spridda i norra (nederländskspråkiga) Belgien. Efter ett Gestapotillslag flydde Mandel till Bryssel och flyttade därefter till södra (franskspråkiga) Belgien. Där var han verksam i de underjordiska fackliga stridskommittéerna bland metall- och gruvarbetare i Liège och Carleroi. Han fängslades två gånger men lyckades fly. De tredje gången dömde krigsdomstolen i Liège honom till deportation till Tyskland. Han befriades i april 1945 ur Rollwald/Nieder-Roden lägret i Hessen.
Efter kriget var Mandel korrespondent i Bryssel för Le Nouvel Observateur (Paris) och för Het Parool i Amsterdam, journalist i det socialdemokratiska partiets, Belgische Socialistische Partij / Parti Socialiste Belge (BSP/PSB), (franskspråkiga) huvudorgan Le Peuple 1954-58 och på den regionala tidningen La Wallonie 1958-66; Han deltog i den internationella stödbrigaden i Jugoslavien 1950.
Från 1951 till vänsterns uteslutning 1964/65 var Mandel liksom den belgiska sektionen verksam i BSP/PSB och i landsorganisationen Fédération Générale de Travailleurs de Belgique / Algemeen Belgisch Vakverbond (FGTB/ABVV). Mandel tillhörde kärnan av den fackliga vänstern, som leddes av LO-viceordföranden och fd. motståndsrörelseledaren André Renard. Han var medlem av LO:s (FGTB/ABVV) ekonomiska studiekommission som lade fram den banbrytande undersökningen “Holdings en economische democratie” som ledde till 1954 och – 56 års LO-kongressresolutioner med krav på antikapitalistiska strukturreformer (nationaliseringar av energisektorn, bankväsendet etc).
Mandel var redaktör för tidningarna La Gauche (franskspråkig) 1956-70 och Links (nederländskspråkig) 1957-64 vilka spelade en betydelsefull roll före och under generalstrejken 1960/61. Han var aktiv för Kongos självständighet 1960 och i solidariteten i slutfasen av Algeriets anti-koloniala självständighetskrig 1961-62 där den belgiska sektionen gav ett viktigt bidrag; aktiv för den kubanska revolutionen (1959-) där Mandel 1963-64 på inbjudan av Che Guevara deltog i den offentliga debatten om planekonomin; deltog mycket aktivt i student- arbetarrevolten och generalstrejken 1968 i Frankrike vilket gav honom inreseförbud till Frankrike, USA, m.fl. länder och yrkesförbud i Tyskland. Under 1968-80, då protesterna mot Vietnamkriget, den revolutionära utvecklingen i Latinamerika och demokratiseringen i Spanien och Portugal pågick, var han särskilt aktiv som talare och föreläsare på massmöten, bildningskurser m.m. i hela världen.
Mandel tog en licentiat vid Ecole Practique des Hautes Etudes, Sorbonne Paris. Sin doktorsavhandling, Senkapitalismen, lade han fram vid Freie Universität Berlin (FUB). 1970 fick Mandel en docenttjänst och 1982-91 en professur i ekonomi och politik vid Vrije Universiteit Brussel (VUB).
Mandels vetenskapliga och publicistiska arbete omfattar över 20000 artiklar, pamfletter och böcker. Av hans vetenskapliga verk brukar fyra nämnas. Traité d’economie marxiste (1962), Der Spätkapitalimus (1972), Power and Money: A Marxist Theory of Bureaucrasy (1992) och Long Waves of Capitalist Developments (1980/95).
Historikern Alain Meynen säger, “Ernest Mandel var en man med en mycket bred bildning, en produkt av arbetarrörelsen, något som inte förekommer längre”.
Per-Erik Wentus
Ursprungligen publicerad av Marxistarkiv.