I valdebatten växer ständigt myten om a-kassan. Dag ut och dag in hamrar media in ett budskap om att dess ersättningsnivåer är oskäligt höga och bara leder till att människor lättjefullt hasar runt och drar benen efter sig. Man gormar stort om alla slöfockar som blivit bidragsberoende.

Samtidigt är den borgerliga världens moral i fullständig upplösning. De fallskärmar våra direktörer och chefer i de stora bolagen syr upp åt sig själva blir bara större och större. Så stora att de när som helst kan segla ut över världen och landa i vilket lågskatteland de än behagar. Nu senast har Skandias bägge åtalade direktörer, Lars- Eric Petersson och Ulf Spång, vecklat ut sina ofantliga segel och meddelat att de bägge lämnar motvindarna i Stockholm och drar till London.

Petersson, som nyligen i rätten lät meddela att han var ”utblottad” ger bort sin lyxvilla på Dalarö till sina bägge söner för att själv ta mark i Kensingtons fashionabla lyxkvarter. När det gäller arbetsfria inkomster, pensioner och bonussystem, är de så lystna att snålvattnet och girigheten sipprar ur deras mungipor. Samtidigt driver de med hjälp av Reinfeldts arbetarfientliga allians och borgerlig media i stort en lika systematisk som förljugen kampanj mot a-kassans nuvarande utformning och nivåer.

I den stora TV-debatten mellan Persson och Reinfeldt bollade man fram och tillbaka med siffror. Med sina lika värdiga som strama slipsknutar återkom de bägge herrarna exempelvis ofta till den vanliga ersättningsnivån på 80 procent. Men vare sig de själva eller TV ville naturligtvis visa vad denna siffra betyder i kronor den dag när arbetslösheten verkligen slår till. Här visar Internationalen i svart på vitt hur a-kassans ersättningsnivåer ser ut. Dels med dagens system. Dels om Reinfeldts ofärdsallians skulle bli valets segerherrar.

Så här ser det ut i dag:

Vårt exempel är en mycket genomsnittlig metallarbetare, dagtidsanställd vid Volvo Lastvagnar i Göteborg, som med bonus, fullt anställningstids-tillägg samt tillägg för konjunkturanpassad arbetstid, då tjänar 22 994 kronor i månaden. Här och i våra övriga exempel räknar vi hela tiden bruttoinkomsten. Alltså lönen före skatt. Vid arbetslöshet sjunker förtjänsten de första hundra ersättningsdagarna ( 22 varje månad ) till 16 060 kr/månad. Detta därför att det då finns ett inkomsttak på 20 075 kr/månad.

Fortsätter arbetslösheten blir lönen fortsättningsvis bara 14 960 kr/månaden. Detta därför att taket nu är så lågt som 18 700 kr/månad.

En stor del av LO-kollektivet har alltså vid längre arbetslöshet en så mager ersättning som 65 procent! Den myt som odlas av de välbeställda i det här samhället – om en 80-procentig ersättning – är en ren bluff.

Tar vi nu som exempel en lågavlönad handelsanställd, i Väst-Sverige vid den tyska livsmedelskedjan Lidl, så är heltidslönen i dag 15 000 kr/månad. Med en så låg lön hukar man så lågt att man aldrig når upp till något inkomsttak, ersättningen blir därför rakt av 12 000 kr/månad eller 80 procent så länge arbetslösheten varar.

Tar vi nu ofärdsalliansens förslag, som de oranga valmakarna har mage att kalla ”en frihetsfråga”, så skulle detta betyda följande:

Metallarbetaren går från 22 994 kr/månad till 14 960 kr/månad de första 200 dagarna. Detta därför att man bara rest ett enda inkomsttak. Givetsvis det lägsta på 18 700. Allt färre människor får ståhöjd. Därefter får metallaren bara ut 13 090 kr/månad. Det vill säga bara ynka 57 procent av sin tidigare lön. Men endast för 100 ersättningsdagar. Enligt ofärdsalliansens förslag klipps banden sedan med a-kassan! Dess förslag gäller bara för 300 ersättningsdagar eller 14 månader. Sedan är det helt enkelt punkt slut.

Fortsättningsvis finns en så kallad jobbgaranti, där man erbjuds praktikanställningar, utbildningar med mera. Allt tycks helt enkelt vara garanterat utom just jobb. Här är Reinfeldts rutschkana slut och ersättningsnivån för vår metallare blir fattiga 65 procent (av inkomsttakets 18 700 kr/månad) eller 12 155 kr/månaden. A-kassans tänkta försäkringsskydd är nu förvandlat till en ersättning på futtiga 53 procent av den tidigare lönen.

Vår handelsanställde rutschar också neråt. Ersättningsnivån ligger kvar på 12 000 kr/månad de första 200 dagarna. Under de efterföljande hundra dagarna finns det bara 11 250 kr/månad att hämta. När a-kassan försvinner är det sedan inte mer än jobbgarantins fattiga 9 750 kr/månad att leva på. Efter skatt ungefär 6 600 kr/månad i reda pengar. Grindpengar för en Lars-Eric Petersson eller en Ulf Spång. Ofärdsalliansen vill dessutom öka den enskilde medlemmens a-kasseavgift med upp till 300 kr/månad.

Summa summarumär helt enkelt att kampanjen mot a-kassans ersättningsnivåer är ett falsarium. Redan under socialdemokratins och stödpartiernas styre är det otaliga människor som lämnas efter dem som har och lyckas behålla ett jobb. De blir liggande. Kvarlämnade och övergivna. Vinner ofärdsalliansen valet kommer dessutom Reinfeldt, Leijonborg, Olofsson och Hägglund att gång på gång sparka på just dem som redan ligger. Livligt applåderade av herrar Petersson och Spång ute i Kensingtons villakvarter.

Göte Kildén, Internationalen 27 maj 2006.