Författararkiv: Jean-Pierre Beauvais

Folkfrontens dilemma

En okänd men dock avgörande händelse ägde rum under folkfrontsregeringens sista dagar: En splittring mellan de olika grupperna som utgjorde UP blev mer eller mindre ett faktum på kvällen lördagen den 8 september.

Den dagen träffades de olika gruppernas ledarskap med Allende som ordförande. Det var inte rätta tillfället för tvivel eller tvekan. Den ekonomiska, sociala och politiska kris som orsakats av bourgeoisins och imperialismens sabotageverksamhet, hade nått ett sådant stadium att det krävdes snabb handling: Inom några dagar skulle t ex brödet vara slut i Santiago – mjöllagren böljade ta slut, åkarnas strejk hade maximal effekt och ingen valuta fanns tillgänglig för köp från utlandet. Efter bara några dagar skulle detta totalt paralyserade land gripas av svält.

Någonting måste göras och det omedelbart, speciellt som ryktena om en förestående militärkupp började florera. Chilenska kommunistpartiet var mest aggressivt i denna låsta position. Partiet krävde omedelbara förhandlingar med Kristdemokraterna och att Kristdemokraterna omedelbart skulle inbjudas att delta i regeringen.

Hur var det då med de hårda krav Kristdemokraterna ställde? »Vi måste acceptera dem allihop, mer eller mindre. Det är det enda sättet att vinna tillbaka medelklassens förtroende», sa KP:s generalsekreterare under mötets gång.

Experimentets slut

Att gå med på de krav som Kristdemokraterna ställde som villkor för att delta i en regerings- koalition skulle ha betytt slutet för folkfronten. och det reformistiska experiment den representerade. Vilka var Kristdemokraternas huvudkrav? En återgång till »ordning» var det första, d v s ett slut på arbetarnas och böndernas mobiliseringar. De skulle krossas med våld om det var nödvändigt. Industrin måste komma i gång igen, fabriksockupationerna skulle stoppas och en period av intensiv produktion skulle organiseras. De fabriker där nationaliseringen inte varit en formell överenskommelse skulle lämnas tillbaka till sina tidigare ägare. Vidare skulle det finnas garanterade begränsningar för jordreformens omfattning.

Inom den sektor som skulle förbli nationaliserad, skulle kommittéerna för arbetarnas mobilisering och självorganisering upplösas och ersättas av ett slags medinflytande.

I själva verket skulle detta betyda den mest moderata form av borgerlig reformism, med samma typ av åtgärder som föreslogs av Tomic, Kristdemokraternas motkandidat till Allende i presidentvalet 1970.

Det var detta det chilenska KP kämpade för den 8 september – »att rädda det som är viktigast», som Corvalán sa vid ett flertal tillfällen under mötets gång.

Dessutom vad gäller åkarstrejken, insisterade KP på en barmhärtighetspolitik när väl ordningen var återställd och man försäkrat sig om medelklassens stöd. Inga åtgärder gentemot bråkmakarna.

I samband med att man la fram en sådan inriktning, visade KP att de utgjorde högerflygeln inom UP – en högerflygel som var beredd till vilken eftergift som helst för att återvinna förtroendet inom både stor- och småbourgeoisin.

Beväpna arbetarna

De som stödde KP:s inriktning var Radikalpartiet (anslutet till socialistinternationalen) och den del av Mapu som leddes av Gazmuri. De som motsatte sig den inriktningen var socialistpartiet eller snarare dess generalsekreterare Altamirante, som i sin ställning var beroende av stödet från vänstern, de revolutionära sektorerna inom socialistpartiet såväl som stödet från MIR. För honom gällde det, nu eller aldrig. Dagen efter höll han ett stridstal på national- stadion. Det kan aldrig komma på fråga att förhandla med fienden och dess representanter, kristdemokraterna, sa han. Bara en utökad mobilisering av arbetarklassen, dess beväpning mot fascistattacker tillsammans med en allvarlig vädjan till soldaterna att ställa upp med arbetarna, kan kasta tillbaka militären och reaktionen i allmänhet.

Denna generella analys var välgrundad och korrekt. Emellertid var den på många sätt ansvars- lös. Altamirano föreslog inga konkreta åtgärder tör arbetarna, bara stora ord.

Mobiliseringen av arbetarklassen måste trappas upp? Men på vilka grunder? Arbetarna måste beväpnas? Men varför bara defensiva åtgärder? Och hur? Vilka vapen? Vem skulle träna dem?

På alla dessa frågor, grundläggande för varje liknande orientering, gav Altamirano inget svar. Han förblev lika vag och luddig som det parti han ledde, och som i alla händelser skulle hindrat honom från att ta ledningen i en sådan revolutionär process. Vad åkeriägarna anbelangar förfäktade Altamirano idén om en hård politik. Regeringen skulle på det viset visa sin beslutsamhet och auktoritet i behandlingen av dessa reaktionära småborgerliga skikt.

Mellan dessa två extremer försökte Allende söka en medelväg genom att låna element från båda parterna. Han var för hårda tag i en viss utsträckning vad gällde åkeriägarna. För öppnandet av förhandlingar med kristdemokraterna, fast han ville pressa dem till det yttersta. Han föreslog att man samtidigt återigen skulle förhandla om ett militärt deltagande i regeringen. I detta stöddes han av socialistpartiet och den sektor inom Mapu som leddes av Garreton (eller åtminstone dess representanter vid mötet).

Ett sken av enhet

Det var inte mycket, men han hade en stark ställning, för han var den ende som kunde ge ett sken av enhet inom en splittrad vänster, söndersliten av olika strategier. Men denna roll, som han spelat från den ena krisen till den andra under de senaste veckorna och månaderna förlorade sin verkan allt eftersom situationen blev alltmer pressande.

Lördagen den 8 september gick ledarskapen för de olika vänsterpartierna sina olika vägar utan att nå en överenskommelse. Splittringen hade blivit ett faktum även om den hemlighölls.

Mötet (8 sept) har en betydelse som går utöver detta enstaka tillfälle. De olika ställningstaganden som gjordes när krisen var som skarpast sammanfattar de erfarenheter folkfronten gav – speciellt de sprickor som gick rakt igenom den under dess sista månader och den totala paralyseringen det ledde till. Splittringen kvällen den 8 september – vars detaljer generalerna alltför väl kände till – ledde till att ett datum för kuppen bestämdes. En kupp som redan var planerad i detalj.

Splittringen och krisen var det som helt och hållet tog de olika partiledarskapens uppmärk- samhet mellan den 8 och 11 september. Detta såväl som deras felaktiga analyser betydde att de fullständigt togs på sängen när kuppen kom.

Det räcker att ge ett exempel på det. I socialistpartiets bas hade förberedelser gjorts för ett slags »alarmberedskap». Under denna »alarmberedskap» var det meningen att de som var medlemmar av »specialbrigaderna», väpnade grupper från basen, skulle vara klara för handling, samlas och vara beredda att ingripa. Den 10 september fanns ingen sådan »alarmberedskap» inom socialistpartiet vare sig på landsbygden eller i Santiago.

Total paralysering

Samma sak gällde för KP och militanterna som tillhörde de andra partierna som utgjorde UP. Inte så att motsatsen skulle förändrat kuppens utgång, eftersom i ett nederlag av den skala som den chilenska arbetarklassen lidit gällde frågan uppenbart inte den tekniska sidan. Orsaken måste sökas i den politiska orientering de olika partierna i fråga hade.

Men sådana förberedelser skulle troligen åtminstone förhindrat att så många politiska militanter och arbetarmilitanter fått sätta livet till på grund av den totala paralysering som rådde inom vänsterpartierna under kuppens första timmar. Sådan var situationen den 11 september, t o m bara några timmar före intagandet av Moncadapalatset. Dessa partier var paralyserade och oförmögna att fungera, med sina ledare utspridda, i en stad som patrullerades av ett stort antal poliser.

De första att ta lärdom at händelserna var KP:s ledare, av vilka några – en beslutsmässig politbyrå – lyckades samlas innan morgonen var över. Efter ett kort möte gav de partiet order att gå under jorden…

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974

Chile under generalerna

Nu har det gått sju veckor sen de chilenska generalernas kupp. En tid av fruktansvärt och chockande förtryck.

Det har varit sju kaotiska veckor med massakrer, angivanden, bokbål, exekutionspatruller, döda, försvinnanden, och en massiv arresteringsvåg.

För att kunna dra slutsatser från den här tiden måste vi få en bild av situationen. T o m skeptiker och cyniker måste böja sig för fakta: Antalet döda kan räknas i tiotusentals (20 000, kanske så många som 25 000); de som fängslats likaså (omkring 30 000); också de som gått under jorden för att fly undan detta mardrömsliknande helvete kan räknas i tiotusental. De arbetare som förlorat sina jobb då de misstänks för vänstersympatier och tvingas leva på svältgränsen måste räknas i hundratusental.

Sju veckor har gått – och under den tiden har förtrycket bara ökat. För två dagar sen avkunnade domstolarna, enligt officiella källor, 32 dödsdomar.

Efter sju veckor finns det fortfarande inget organiserat eller samordnat motstånd mot general Pinochet och hans medbrottslingar. Endast isolerade och spontana attacker. Det har varit en tid av kraftig demoralisering.

Regimens natur

Bakom dessa händelser, bakom de chilenska arbetarnas blod och tårar, ligger en mängd olika politiska frågor. Den första av dessa, den fråga som bestämmer ramen för alla andra, diskussioner, speciellt när det gäller vänsterns uppgifter, rör regimens karaktär. Vilken social bas har den? Vad är dess mål?

Det vore ett misstag att se den nya chilenska militärregimen bara som en ny militärdiktatur av samma typ som vi sett tidigare i Latinamerikas historia. Chiles militärregim skiljer sig från de militärregeringar som kommit till makten i ett tillstånd av allmän apati, då det utan överdrift kan sägas att den har ett verkligt masstöd.

Kapitaliserna och småbourgeoisin, som fortfarande skakar av rädsla efter arbetarklassens mobilisering under folkfrontsstyrets sista månader, stöder i dag militärjuntan blint, utan förbehåll. Hantverkare, små och större köpmän, jordägare som hotades av en utvidgad jordreform, administrativ personal i handeln och industrin, innehavare och utövare och de »fria yrkena» tävlar med varandra för att visa sin slaviska tacksamhet mot landets herrar. Det finns en mängd exempel på det – saker som vem som helst kan se och uppleva dagligen i Santiago och över hela landet.

Angivanden

En av de mest utbredda sakerna, och den mest utbredda, är angivandena. I varje tidning, i varje chilensk stad, ges telefonnummer man ska ringa för att ange någon eller rapportera någon som uppträder misstänkt. Dag och natt, tjugofyra timmar om dygnet, är numren upptagna trots att de är så många. Tusentals samtal kommer varje dag, talade en växel- telefonist om för oss. Hon var opolitisk, men nära nog utmattad av nervositet efter alla de samtal hon måste ta emot och banda under dagarna.

Det mest groteska är kvinnorna från medel- och överklassen som står i kö timme efter timma för att få skänka en del av sina smycken eller besparingar till fonden för nationellt återupp- bygge. En annan otäck syn är den oändliga ström av tusentals män och kvinnor som kommer för att öppet visa sin glädje framför Monedapalatsets ruiner.

På grund av det chilenska samhällets särskilda ekonomiska och politiska kännetecken är det nödvändigt att ta upp hantverkarna, köpmännen och de små jordägarna, vilka tillsammans utgör 30.40 procent av Chiles totala befolkning. Vid en analys av regimen och försök att förstå en del av dess politik är stödet från dessa grupper ett huvudelement. När det gäller förtrycket kan bara det totala och ibland t o m entusiastiska stödet från dessa grupper – som inte tvekar att tillfälligtvis agera som förtryckets hjälptrupper – förklara och få oss att förstå den massiva, hämndlystna karaktär som förtrycket haft sedan kuppens första dagar.

Organisationsplaner

I och med att vi påstått detta framkommer ytterligare två frågor. Stödet är nu i allt väsentligt spontant. Det är inte strukturerat, inte organiserat. Det följer inte några direktiv. Hur länge kan det vara? Finns det några planer på att organisera massorna i ett fascistiskt eller halvfascistiskt parti?

Från militärens sida finns det just nu inga färdigformulerade idéer. Flyggeneralen Leigh, som beskrivs som militärens starka man, har gjort sig själv till expert på konstitutionella lagar, och är nu i färd med att tillverka en ny konstitution. För ett tag sedan gav han i en TV-utsändning besked om sin preliminära resultat.

Dessa demonstrerade en förvånansvärd uppriktighet. Här fanns gott om historiska jämförelser : Mussolini? Inte så dålig. Franco? Den man och den regim vi står närmast. Cortes (spanska parlamentet)? En demokratisk modell. Hitler? Måste tas på allvar, det finns mycket att lära av hans exempel. Salazar? En mästare…

Det tycks som om militären på längre sikt ser fram mot en korporativ regim där yrkessammanslutningar – som tillhörde högern och den yttersta högern – kommer att spela den grundläggande rollen. Sammanslutningar som representerar åkeriägarna, handelsmännen och hantverkarna blir på det viset belönade för den nyckelroll de intog i folkfrontsregeringens störtande.

Men ingen har på allvar föreslagit en upporganisering av ett fascistliknande massparti för att strukturera dessa borgerliga och småborgerliga grupper. Anledningen till detta är ganska enkel: Det spelar ingen roll hur massivt stödet för militären är bland dessa sektorer, det förblir på många sätt ytligt och underordnat kraftiga begränsningar. Det är inget stöd åt en utarbetad politisk plan eller ens medellånga riktlinjer för en ekonomisk och politisk politik.

Ty stödet är inget mer än tacksamhet – ofta bara hysterisk – till dem som eliminerat ett allvarligt hot. Trots att militären för närvarande inte har en utarbetad plan för framtiden är det möjligt att noggrant utvärdera den politik den lägger fram på grundval av en del trevande försök som gjorts.

Storbourgeoisins intressen

Generalerna planerar inte en politik som gynnar mellan- och småbourgeoisin utan en politik som sammanfaller med de chilenska storkapitalistemas intressen. En storbourgeoisi som består av ett fåtal rika familjer, vilka tillsammans med utländskt (främst nordarmerikanskt) kapital kontrollerar och äger de avgörande delarna av industrin.

Det är utifrån detta som vi kan förstå knytandet av Mercurios direktör (Mercurio är stor- bourgeoisins tidning) till ekonomiministeriet. Förutom sin »journalistiska» aktivitet är denna publikation källan till makt för flera av dessa »stora» familjer, av vilka Edwards är den starkaste, där en av familjemedlemmarna är vice-president o Pepsi Colas internationella avdelning.

En politik avsedd för dessa grupper, den chilenska storbourgeoisin länkad till det inter- nationella storkapitalet, måste komma i en motsatsställning till mellan- och småkapitalisternas intressen. Den politiken innebär nödvändigtvis en rationalisering av ekonomin. En moderni- sering av den ekonomiska strukturen, som i många fall går utöver de intressen som det överdrivna antalet småhantverkare, handlare och mellanhänder av alla slag har. Och det är de som är karaktäristiska för den chilenska ekonomin. På kort sikt kommer de hårda åtgärder som juntan vidtar för att undertrycka den svarta börsen – den olovliga handel av alla slag som figurerade under folkfronten – betyda ett hårt slag mot dessa sektorers inkomster.

Så snart den första tidens entusiasm har lagt sig kommer uppvaknandet att bli hårt och bittert för dem som backar upp det massiva förtrycket.

Mot denna bakgrund är det lättare att förstå varför juntan inte planerar att organisera upp det nuvarande masstödet i politiska strukturer, och att det inte existerar ett perspektiv på en massiv fasciströrelse.

Förtrycket

Ett annat kännetecken som måste utgöra en del av analysen är det förtryck som juntan utövar och som blivit dess grundsten. Det är inte så mycket fråga om den kvantitativa omfattningen. I stället rör det förtryckets kvalitativa aspekter: Vilka riktas det främst mot och vilka är dess syften?

På kortare sikt har det massiva förtryck som Pinochet utövar ett klart syfte: Alla försök till motstånd mot kuppen ska kvävas i sin linda. Massmobiliseringarnas nivå och vänsterns och den yttersta vänsterns organisatoriska tyngd gjorde det nödvändigt för juntan att slå till fort och hårt för att krossa vänsterns organisationer, såväl de politiska som fackföreningarna. Att fysiskt likvidera deras kader och mest aktiva militanter.

Detta är verkligen en väsentlig aspekt av detta förtryck: Det syftar till att systematiskt förstöra, att fysiskt likvidera den organiserade chilenska arbetarrörelsen. Men, och det har knappast påpekats förrän nu, förtrycket går längre än så. Förtryckarpolitiken är inte bara till för att förstöra den organiserade arbetarrörelsen, utan det riktas mot hela arbetarklassen.

Hur utövas exempelvis förtrycket i fabrikerna? Efter att ha krossat de olika motståndscentra som fanns i fabrikerna, arresterade militärerna –och sköt ofta direkt – ombuden och de lokala ledarna för vänsterpartierna tillsammans med folkfrontsregeringens utsedda administratörer. Den gjorde de före detta ägarna och direktörerna till administratörer. Sen sammankallade de arbetarna och organiserade verkliga stormöten…men med deltagande av väpnade trupper.

Arbetarklassen attackeras

I många fall, antingen efter angivanden framtvingade under hot om våld eller efter våldsamma massmöten, gick en exekutionspatrull till verket inför stormötets åsyn, och sköt ner kända eller identifierade »ledare» som var närvarande. Efteråt talade man om för arbetarna att endast de fogliga och opolitiska skulle återanställas. I de viktigaste företagen avskedades alla folkfrontspartiernas sympatisörer och kadrer.

Ledarna för MIR, fackliga representanter och medlemmarna i kommunistpartiets central- kommitté är i dag helt överens om att åtminstone 30 procent av den chilenska arbetarklassen har blivit avskedade, saknar arbete eller inte har hopp om att få något och därmed är tvingade till fattigdom och svält. När man har klart för sig att priserna på femton dagar har höjts med 400-600 procent, att de väntas stiga med 1800 procent till årets slut, förstår man att uttrycket »svält» bör uppfattas i sin bokstavligaste mening.

Utöver den organiserade arbetarrörelsen är det verkligen arbetarklassen som klass som för- trycket slår mot och som militären fullkomligt vill demobilisera och avfolka. Ett område har nästan helt klarat sig från förtrycket: Koppargruvorna – som ger 80 procent av exporten. Där har inga sociala förmåner tagits bort, och t o m de fackföreningsrepresentanter som tillhör folkfronten – en minoritet – har lämnats orörda. Storbourgeoisin och imperialismen vet att vara barmhärtiga när deras grundläggande intressen är i fara.

Oavsett vilken form av möjlig utveckling som ligger i framtiden kan det i dag finnas ytterst små invändningar mot att Santiagoregimens kännetecken – förtrycket, de politiska syftena (öppet proklamerade eller inte), masstödet från små- och mellankapitalisterna (även om de inte är organiserade i ett massparti som var fallet i 30-talets Europa) – är en fascistregims kännetecken, någon vars like inte existerar i nutidens Latinamerika. 

Jean-Pierre Beauvais

Publicerad i en broschyr om Chile, 1974