Det finns inga fristäder bortom eller utanför klassamhället. När man väl blivit tillräckligt politiskt involverad och ständigt maniskt analyserar sin omvärld, så är detta den bistra verkligheten.

Det finns helt enkelt ingenstans att bekvämt fly till när man tröttnat på att ens vänner blir diskriminerade, trakasserade och utvisade, att de vidrigt rika dessutom inbillar sig att de förtjänar att vara just vidrigt rika, att lön eller bidrag inte räcker till att göra mycket mer än man måste. Eller att det tydligen är mer medialt acceptabelt för regeringen att samarbeta med oljekrigets blodsbefläckade statschefer, än att räkna ihop en viljelös statsbudget med en partiledare som gillade Lenin på 80-talet.

Det finns heller ingenstans att ta vägen när man blir trött och illamående av eviga sociala forum, ritualdemonstrationer, möten, stödfester, åtal och revolutionära rättrådighetstävlingar. Eller av en ”ny social rörelse” man skulle kunna utrota på en lunchrast genom atÅt förstrött låta likvidera de fåtal personer som faktiskt kontinuerligt och utan lön arbetar för jämlikhet och socialism.

Fotbollen på Gamla Ullevi är givetvis inget undantag från marknadslagar, profitintressen, krypande för överheten och politik i största allmänhet. Men på något sätt kan den fortfarande utgöra en välbehövlig verklighetsflykt, när behovet av att skita i alltihop är stort. När det är match är det just match i två timmar, och man kan försvinna bort. Uppslukas av en något mindre komplex batalj än klasskampen, där oddsen för seger känns bättre. Höga biljettpriser, ett antal fascister på ståplatsläktaren, tragisk halvtidsreklam på storbildsskärmen och en ointressant bolagspadda, som envisas med att förkunna vilken spelare ICA-koncernen anser har varit bäst för dagen, lyckas inte rasera upplevelsen.

Idrotten, som den frodigt rundmagade herr Marx för övrigt sägs ha kallatÑ för ”borgarklassens substitut för arbete”, är lite vacker på det sättet. Jag vill nog egentligen inte ha någon utförligare granskning av mina blåvita hjältars partisympatier eller kvinnosyn, på samma sätt som att jag inte vill att någon utreda de slitna, alkoholiserade herrar som dominerar min skivsamling. Det är helt enkelt säkrast att hålla välbehövliga ventiler i livet åtskiljda från politiken för att inte riskera att förlora magin.

Ibland blir dock föreningen mellan idrott och politik påträngande. Hitlers förvrängda propaganda-OS i Berlin 1936, som för övrigt bojkottades av blåvita landslagsuttagna fotbollspelare av just politiska skäl, var ett sådant tillfälle.

Andra gånger framstår kombinationen av de två som något fantastiskt och hoppingivande för en kommunist, svältfödd på hjältemod att romantisera kring. I en väldigt modest och lyxbefriad lägenhet i Havanna bor exempelvis en av världens genom tiderna bästa boxare, Teofilo Stevenson. Stevenson dominerade amatörboxningen fullständigt under 70-talet och vann bland annat tre olympiska guldmedaljer. Han räknades som en värdig utmanare till Mohammed Ali och erbjöds fem miljoner dollar för att gå en proffsmatch mot ”den störste”. Men Stevenson tackade nej till alla lukrativa proffserbjudanden för att kunna slåss för det kubanska lanslaget. ”Varför skulle jag behöva fem miljoner dollar när jag har tio miljoner kubaners kärlek?” , frågade Stevenson världspressen.

Inom fotbollen hittar vi några av de största spelarna bland socialismens försvarare. Diego Maradona, som bosatt sig på Kuba hos sin vän Fidel Castro (som han kallar ”den enda politiska ledarna med kuk i”) för att behandla sitt drogmissbruk, har aldrig helt glömt sin klassbakgrund. men dennes politiska utspel och liv bleknar dock i jämförelse med den västtyske landslagsspelaren Paul Breitner. ”Röde Paul”, som under sin karriär lyckades bli en av tre spelare som gjort mål i två olika VM-finaler, struntade i det avpolitiserade klimat som skulle omgärda den tyska fRotbollen under det kaotiska 70-talet. Förutom upprepade lyriska uttalanden om Mao, försvarade Bayern Münchens stjärna även stadsgerillan Röda Arméfraktionen inför pressen och hävdade att de behandlades orättvist i media. Exemplen Maradona och Breitner är kanske mer bisarra än inspirerande, men framförallt är de fantastiskt underhållande.

Även idag, när fotbollsstjärnor tjänar lika mycket som korrumperade Skandia-direktörer, blir hela världen då och då då så där vackert rosenröd av mindre men likväl fantastiska politiska handlingar. Som när Liverpools välavlönade skyttekung Robbie Fowler, mitt under rasande hamnstrejk, gjorde . : en engelsk kuppmatch och drog upp sin matchtröja för att visa upp en T-shirt med texten ”Stöd de 500 sparkade hamnarbetarna”. Fowler straffades med dryga böter för sin solidaritetsyttring, men statuerade ett exeìmpel. Bara veckor senare upprepade West Hams stjärnanfallare lan Wright handlingen, denna gång till stöd för brandmännens pågående strejk. Helt plötsligt och utan egentlig anledning får sådana små gester himlen att spricka upp. Revolutionen känns inte bara möjlig igen, utan nästan trolig och nära förestående.

Jag föddes nog bitter och skeptisk till allt vad internationella politiska ikoner. heter. Myterna kring Che Guevara och Mao hade smulats sönder av en bister verklighet redan innan jag lärde mig läsa. Den väldigt välvillige kan påstå att det bidragit till en sund kritisk hållning mot partielitism och förtruppsmentalitet i arbetet för socialism och människovärde. Samtidigt lämnar den en ganska torftig värld att hämta inspiration ifrån. Kanske är det därför några få ljusglimtar från idrottsvärlden känns så väldiga i alla sin anspråkslöshet.

Erik Helgeson är blåvitt-fan och trött oreda-medarbetare.

Från Tidskriften Oreda 3-4/2004