Fransmännens och holländarnas kategoriska non och nee till en nyliberal konstitution för EU fick Margot Wallström och hennes kommissionärer att huka i sitt glaspalats nere i Bryssel. Där lär de krypa ett bra tag till efter vårens politiska seger för den franska arbetarrörelsen.

Glädjescenerna från Frankrike återkallar minnen från barrikadernas Maj-68. Men i dag är självklart scenen en annan än då för fyrtio år sedan när revolten, kärleken och konsten ockuperade Paris. Hur har Fjärde Internationalens franska sektion hanterat dessa år och hur ser situationen ut i dag. Göte Kildén har träffat en av dess förgrundsgestalter, Alain Krivine, och diskuterat förändringarna i det politiska landskapet.

På husväggarna ute i den luggslitna förorten Montreuil sprakar graffiti med slagord om ”Död åt Sarkozy!”. Sarkozy, den inrikesminister som i vintras menade att man skulle spola bort alla huliganer med en kraftig högtryckstvätt. Nu har i stället en socialt oerhört bred och sprudlande massrörelse spolat hans och högerregeringen Villepins försök att förvandla Frankrikes ungdom till en andra klassens medborgare.

Inne i en vindlande gränd hittar jag fram till La Maison Rouge, det Röda Huset, där LCR, Fjärde Internationalens franska sektion har sitt högkvarter. En grafiker i det slamrande tryckeriet lotsar mig genom tryckpressarnas slammer, uppför en trätrappa, bort genom en lång korridor och fram till Alain Krivines rum. Alain Krivine, snart 65 år, som under decennier har varit LCR:s främsta språkrör och också under fem år var en upprorisk röst i EU-parlamentet, och som nu enligt en stort uppslagen artikel i Le Monde har dragit sig tillbaka. Lämnat partiets dagliga ledning, verkställande utskottet, och gått i pension. Men med fransk mimik och lika uttrycksfulla franska gester dementerar han eftertryckligt att detta också skulle betyda en politisk pension. En sorts katolsk ”retrait” där man för gott sätter sig till ro och stilla filosoferar över det liv som har passerat . ”Inte alls”, understryker han kategoriskt. Jag arbetar fortfarande heltid politiskt. Är kvar i LCR:s breda partistyrelse och finns med i Fjärde Internationalens verkställande ledning. Men ändå handlar det givetvis om ett generationsskifte. Nu är det definitivt den trettioårige Olivier Besancenot som i offentligheten och i media är partiets främste budbärare.

Under en förmiddag diskuterar vi den dramatiska förändring som under de senaste fyra decennierna helt förändrat det politiska landskapet i Europa. Det generationskifte som nu sker i vänstern betyder också att helt andra erfarenheter och referenser tar sig sitt nödvändiga utrymme. Berlinmuren är snart politisk arkeologi. Sextiotalsvänstern som revs med av strömmarna från de kubanska och vietnameisiska revolutionerna, Pragvåren i Tjeckoslovakien och barrikadstriderna Maj -68 i Paris, hade det andra världskriget i något så när färskt minne. I dag är det sextio år sedan fredsslutet och de sista överlevande soldaterna från alla dess blodiga fronter är snart borta. Den ungdom som nu stormat fram på Paris`många boulevarder är barn eller t o m barnbarn till den generation som skapade sextiotalsvänstern och den kan om bara lite drygt tio år fira hundraårsminnet av den ryska revolutionen! I Europas nya politiska landskap har den en gång så starka traditonella arbetarrörelsens partier försvagats kraftigt och finns i många länder bara kvar som valorganisationer. Samtidigt har socialdemokratin mer och mer anslutit sig till socialliberala program medan de gamla stalnistpartierna försöker muta in socialdemokratins idéarv som sitt eget. Här blir Alain Krivines många politiska år värdefulla att kort rekapitulera. Han ger mig en berättelse, om än rapsodisk och komprimerad, som blir till en backspegel, som vi kan snegla åt för att bättre se hur vi kan utnyttja de möjligheter som nu öppnar sig:

”Vintern 1957 åkte jag till Moskva på kongress. Femton år gammal och redan fullfjädrad stalinist reste jag dit som ordförande för läroverksungdomens elevorganisation. Mina möten där med Algeriets och Ungerns delegationer kom att helt förändra mitt politiska liv. Kamraterna från Ungern visade sig vara några sorgliga skepnader. Alla hade de gipsade armar eller ben . De spatserade inte precis in till våra möten utan haltade lytta in med sina kryckor. Benbrotten och alla andra blessyrer hade de fått under höstens uppror i Budapest.*

Nyfiken som jag var kunde jag inte låta bli att fråga om hur det hela gått till. Det visade sig då att kamraterna från Ungern alla var poliser till yrket och att de hade fått sina skador i strider med upprorsrörelsen. Självklart väckte dessa gipsade skepnader många frågor inom mig.

Diskussionerna med den algeriska delegationen kom också som en chock. Från algeriskt håll ven anklagelserna mot vårt så stora och starka kommunistparti i luften. Man menade att vi svek deras kamp mot den franska kolonialmakten.** Detta av hänsyn till socialistpartiet som i regeringsställning var ansvarigt för kolonialkriget. Vårt kommunistparti anklagades för ljumhet och feghet. Algerierna menade att vårt parti t o m hade gått så långt att vi ibland kallade deras befrielsekamp för terrorism.

Dessa bägge händelser var omöjliga att smälta eller att bara glömma bort och kom efter hemkomsten till Paris att utlösa mitt uppbrott bort från det under dessa efterkrigsår så starka och stolta franska kommunistpartiet. Mitt första beslut var att göra något handfast och materiellt i solidaritet med den algeriska befrielserörelsen. Min äldre bror, som i största hemlighet, även för mig, hade blivit trotskist, arbetade inom ett nätverk som stödde Algeriets krav på nationell självständighet. Mot ett löfte om att ingen i detta nätverk var trotskist fick jag en del kontakter inom den franska armén och kunde så själv delta i ett illegalt motståndsarbete. Bakgrunden till att jag begärde denna försäkran från min bror var att jag hade fått stalinismen i modersmjölken. I alla möjliga och omöjliga sammanhang fick vi inpräntat i våra skallar att trotskismen var vår värsta fiende och att vi aldrig skulle samarbeta ens med något som luktade trotskism. Att min bror inte talat sanning begrep jag inte förrän det var för sent. I själva verket bestod nätverket bara av trotskister och radikala katoliker och efter intensiva diskussioner i denna miljö var jag snart vunnen för Fjärde Internationalens program och dess lilla sektion. Under dessa år arbetade vi fortfarande inom kommunistpartiet och dess organisationer. Vi kallade detta entrism.***

Av många kallades vi guevaristopposition. Jag kom in i studentmiljön och blev ledare för Sorbonnes studentorganisation . 1965 uteslöts jag och andra kamrater och vi bildade en ny ungdomsorganisation, JCR. Vi var inte mer än tvåhundra medlemmar men kunde få ett stort inflytande bland annat genom den breda enhetsorganisation som vi byggde vid universitetet mot våldet och morden från det OAS som då hade ett starkt inflytande i studentmiljön.

Under de händelser som kulminerade på barrikaderna Maj –68 kunde vår lilla organisation spela en mycket viktig roll. Polisens informatörer och stora media blåste upp vår styrka väldigt. Men sant är att vi var många medlemmar från JCR som hade nyckelroller i dessa strider. Efter nederlaget i den generalstrejk som följde efter studentupproret förbjöds vår grupp i juni -68. Flera kamrater fick fängelsestraff. Efter interna diskussioner tog vi med 80 procents stöd ett beslut om en sammanslagning mellan oss själva och Fjärdes franska sektion. Det nya parti som kom ut fick namnet, Ligue Communiste, LC. Tillsammans var vi inte mer än 900 medlemmar och vi var nästan alla studenter eller människor med bakgrund i studentmiljön. Några år senare, betydligt starkare organisatoriskt, demonstrerade vi mot den öppet fascistiska kampgruppen Ordre Nouveau. Kravallpolisen försökte bryta upp vår demonstration vilket resulterade i ett sjuttiotal skadade poliser. Ännu en gång illegaliserades vår rörelse. Det var i det sammanhanget Mitterand gick armkrok med mig till domstolen och jag minns också ett besök i Stockholm, där jag blev fotograferad ute i Skärholmen i ett livligt samspråk med er statsminister Olof Palme om möjligheternas för arbetarstyre i fabrikerna. För oss var detta ett tacksamt möte eftersom vi ivrigt sökte legitimitet. När vi senare kom ut igen blev vårt nya namn logiskt nog Ligue Communiste Revolutionaire, LCR. Det namn som vi fortfarande bär.

Idag snart fyrtio år senare har det mesta förändrats. Studenterna är definitivt i minoritet. Vi är nu omkring tretusen medlemmar. De flesta av dessa är ledare i sociala rörelser, många i fackföreningar. De har ofta stort inflytande och skapar därmed vad vi kan kalla starka sociala ekon. Vi har lyckats att ge kvinnorna ett utrymme i vår organisation. Av det verkställande utskottets tjugo medlemmar är åtta kvinnor. Av partistyrelsens åttio medlemmar är fyrtio också kvinnor. Däremot har vi misslyckats i arbetet med att få ens en fot i den brokiga miljön av immigranter. Jag bor själv i ett förortsområde där bilarna brann i vintras. Men har ändå inga alls politiska relationer med dessa upproriska ungdomar. Vinterns förortsrevolter demonstrerade dessa gruppers enorma isolering. De hatar staten och kapitalismen men har överhuvudtaget inga politiska landfästen och då är det svårt att bygga broar. De organisationer som finns är de islamistiska, av polis och media väldigt överdrivna, men också narkotikagängens maffia. Ironiskt nog är både islamisterna och knarkhandlarna omtyckta av polisen eftersom dessa trots allt skapar en viss ordning.

I flera olika val under den senaste tioårsperioden har vad vi kallar vänstern vänster om vänstern, framförallt vi själva och Lutte Ouvriére, fått bekräftat att det finns ett valunderlag på omkring tio procent, för våra program och för våra förslag, när det gäller hur kampen mot kapitalismen ska kunna föras vidare.***

De stora mobiliseringarna mot Villepins ungdomslag de senaste månaderna och den seger som nu vunnits betyder också att en lång rad av fackliga motgångar, stagnation och viss demoralisering har brutits på ett övertygande sätt. Den folkliga avskyn mot nyliberalismen som förra året demonstrerades i folkomröstningen om EU:s konstitution fick nu tre miljoner fransmän att gå ut på gatorna och demonstrera. Genom två korta generalstrejker blev slagkraften till sist så stark att högern nesligen tvingades till ett nederlag.

När det gäller människors sympatier har utan tvivel våra förslag och därmed vårt parti fått en väldig medvind i kraft av dessa spektakulära massrörelser. Vår kamrat Olivier har haft en stor genomslagskraft framförallt i olika tv-program. I flera olika opinionsundersökningar inför nästa års presidentvalskampanj har han fått ett stöd som varit större än tänkbara kandidater både från Kommunistpartiet, Lutte Ouvrière och de Gröna. Det stora rycket när det gäller sympatierna har självfallet ett direkt samband med vår linje i massrörelsen men vi är väl medvetna om att dessa inte svarar mot vår verkliga styrka i de sociala rörelserna. Berlusconi menar att bara det som är i TV är verkligt. Detta är naturligtvis inte sant och vi är emot personifiering. Men ändå måste vi följa spelets regler och den magnetism Olivier haft i olika media är helt uppenbar. Nu vänder sig människor till oss och vill gå med i partiet. Varför? Jo, de har fått nog av kapitalismen och vill slåss mot Le Pen. Dessutom gillar de ”le Facteur”, eller ”Brevbärarn”, som alla kallar Olivier. Han jobbar kvar inom posten i Paris och har helt enkelt nu blivit det ansikte som många som stödjer vänstern kan identifiera sig med. En roll som Arlette Laguiller från Lutte Ouvrière tidigare kunde ta. Men LO:s självvalda isolering från många av de viktiga bredare rörelserna samt hennes egen ålder, hon är några år äldre än jag själv, detta tillsammans gör att hon har svårt att behålla sin dragningskraft.

Så vad gör vi? Vi är ett litet parti som fått en stor lyskraft. Människor vill gå med som inte har en aning om vare sig ryska revolutionen eller Fjärde Internationalen. Pseudonymerna från vår underjordiska tid är borta. Man går med direkt som medlem utan någon prövotid som kandidat. Självklart har vi gjort många olika organisatoriska förändringar och vi kommer att tvingas till fler. Men dessa problem, om än inte alltid så enkla, är ändå glädjefyllda! Politiskt är situationen den att man kan säga att den stora massrörelsen mot högern hämtar andan och i ett helt annat politiskt landskap än det vi sett tidigare kan vi nu gå ut i den nya terrängen med stor tillförsikt.

Socialistpartiet gör naturligtvis allt för att nu kanalisera varje rörelse in mot såväl presidentvalet som parlamentsvalen nästa år. Partiet är en valmaskin. Rösterna får man från alla dem som vill rösta mot högern men som samtidigt är skeptiska till att gå längre vänsterut. Ledningen hävdar att man har 120 000 medlemmar. Av dessa är häften förtroendevalda av något slag. När man skissar på socialdemokratins roll i Europa brukar man anse att de franska socialisterna är isolerade från sina broderpartier. Att man stannat kvar vid mer radikala positioner. Till skillnad från exempelvis socialdemokraterna i Sverige. Detta är inte sant. Det är den större radikaliseringen i Franrike som tvingat fram den verbala vänsterretoriken. I folkomröstningen om EU:s nyliberala konstitution var partiets stora majoritet ute i en kampanj för att få till stånd ett ja. Den regering man vill återskapa är en repris på den ”vänsterregering i mångfald” som tidigare prövats och misslyckats.

Det en gång så starka kommunistpartiet är samtidigt inne i en svår kris. Under åren som gått har två tredjedelar av dess väljare och medlemmar smält bort. Man säger sig ha 60 000 medlemmar, varav hela 10 000 är förtroendevalda. Här finns alltså fortfarande en viktig social bas. Men medelåldern är mycket hög. När jag träffar dessa partimedlemmar vid olika möten är jag själv ofta yngst. Den gamla identiteten med Sovjetunionen är av naturliga skäl bortsopad och man har svårt för att vinna entusiasm för en ny regeringskoalition med socialisterna. I kampanjen mot EU:s konstitution arbetade man ju bra tillsammans med oss mot just socialisterna. En gemensam positiv erfarenhet som betyder att många medlemmar får myror i huvudet. Dessutom tycker de att vår Olivier, ”Le facteur” säger det i TV som deras egen företrädare borde göra!

Visst det finns gemensamma politiska diskussioner mellan oss och kommunistpartiet. När det gäller en hel del områden försöker vi hitta ett upplägg så att vi kan samarbeta. Men i framförallt presidentvalet kommer det svårligen att bli någon gemensam kandidat. Vid vår kongress i vintras tog vi, trots en del olika nyanser i analyser och värderingar, ett viktigt enhälligt (!) beslut om att inte ingå i en eventuellt kommande regering med Socialistpartiet. Ett programmatiskt beslut som kommunistpartiets ledning aldrig kan godta som en gemensam grund i en valrörelse. Lutte Ouvrière är som vanligt vid sidan om och Arlette Laguiller har deklarerat att hon ställer upp i sitt sista val och redan nu är en kommande presidentkandidat. Nu i juni fattar vi vårt definitiva beslut när det gäller det kommande presidentvalet. Men min personliga uppfattning är att vi säkert kommer att finnas med med en egen kandidatur. I Frankrike kräver vallagarna att man för att få ställa upp ska ha minst femhundra borgmästare runt om i landet som stödjer den egna kandidaturen. Vi har redan inlett detta ganska så mödosamma och tålamodskrävande arbete. Så här långt har vi fått stöd från ett hundratal borgmästare. Vi får se hur framtiden kommer att gestalta sig. Men vi går definitivt mot en spännande tid.

Göte Kildén, Internationalen 19 maj 2006

*Upproret i Budapest inleddes i oktober 1956 med sympatidemonstrationer för reformrörelsen i Polen, vilka resulterade i en väldig konfrontation med polisen. Kommunistpartiet utsåg reformivraren Imre Nagy till regeringschef och han deklarerade då att Ungern skulle lämna Warszawapakten. Sovjet ingrep militärt och pansvarvagnar rullade in på Budapests gator och kväste med blod upproret mot stalinismen. Imre Nagy tillsammans med 2 000 motståndsmän avrättades. 20 000 andra fängslades och ytterligare 200 000 ungrare flydde västerut.

**Algeriets befrielsekrig 1954-62 kom att bli det sista stora militära nederlaget för den franska kolonialmakten. Trots att de franska trupperna som mest nådde upp till 500 000 man lyckades man inte behålla sitt herravälde. De i Algeriet bosatta fransmännen revolterade mot den egna regeringen 1958 och -59. 1961 iscensatte högerextremistiska generaler ett kuppförsök som dock misslyckades. Men den väpnade hemliga organisationen OAS fortsatte med en terrorkampanj både i Algeriet och i Frankrike. Under det långa kriget dödades en miljon algerier. Två miljoner tvångsförflyttades. Över en miljon människor med främst fransk bakgrund lämnade landet efter segern.

Entrism brukade man kalla den taktik när revolutionära socialister, på grund av en liten radikalisering och låg social aktivitet utanför de traditionella arbetarpartierna, valde att inte i första hand jobba i en egen utåtriktad organisation, utan i stället fanns med som aktivister i de gamla och större arbetarpartierna.

*** Lutte Ouvrière, LO, är ett parti som har samma programmatiska rötter som Fjärde Internationalen. Man har drivit och driver ett mycket ihärdigt arbete på många arbetsplatser. LO är i dag en betydligt mindre organisation än LCR men har nog ett starkare rent fackligt inflytande. Den hundraprocentiga satsningen på detta område har gjort att man inte alls deltar i andra bredare rörelser. Som antiimperialistiska föreningar, feministiska grupper, Attac, organisationer för papperslösa arbetare eller i olika kampanjer, som när det gällde den stora folkrörelsen mot EU:s nyliberala konstitution.