I förra veckan kunde Sveriges Television gripas på bar gärning. I sena Aktuellt – direkt från demonstrationerna i Frankrike – kunde vi se och höra kanalens egen Erika Bjärström. Hon hade ställt sig framför kameran mitt i paradernas Champs-Élysées, med Triumfbågen i bakgrunden som en vackert upplyst lokal markör. Aktuellts hemmaredaktion lät berätta att demonstrationerna i Paris gått över i upplopp och släppte sedan in Bjärström i rutan. Hon sa sig visserligen vara ”en liten bit ifrån händelserna” men visste ändå att det nu handlade om: Våldsamma kravaller mellan en liten hård kärna med 3 000 upprorsmakare och den franska polisen.
Men här var uppenbart att Bjärström inte bara hade fingrarna i sylten. Nej hon var helt enkelt nere med hela huvudet i burken. Då jag timman innan i livesändningar från Sky News och CNN, minut för minut, kunde följa polisbrutaliteten på Place de la République, nära tre kilometer (!) från Bjärströms kamera på Champs-Élysées, höll jag på att kantra i min rankiga fåtölj när jag såg hennes bisarra inslag. Visst det finns i Paris några hundra`ungdomar i kriminella gäng som ”liftar” med de stora fackliga demonstrationerna och slår sönder både bilar, skylfönster och demonstranter.
Men under två timmars direktsändning från Place de la République syntes inte skymten av ens en enda ”upprorsmakare”. Torget var i stället smockfullt med ett kompakt uppbåd av led efter led med den ökända kravallpolisen. Långa rader med svarta skalbaggar för övrigt bra lika sina kollegor i Vitryssland. Skyddade av sina sköldar och med långa batonger i högsta hugg drev de sedan fram i vågor för att fullständigt hänsynslöst misshandla några tusen oskyddade helt fredliga demonstranter som samlats på torget. Vita monstruöst stora lastvagnar rullade efter och vräkte med sina kanoner ut både vatten och tårgas över de fullständigt vanmäktiga demonstranterna.
CNN:s reporter blev t o m så upprörd över polisbrutaliteten och den smått surrealistiska scenen av övermakt att han jämförde övergreppen på Place de la République med händelserna 1989 på Himmelska fridens torg i Peking. Han tvingades visserligen att, dagen därpå, be om ursäkt för sin överdrift. Det är ändå en stor skillnad mellan stridsvagnar och vattenkanoner.
Men här hemmavid skulle vi i stället behöva en ursäkt från SVT. Hur kan fridsamma ungdomar pekas ut och begabbas som upprorsmakare? Men den ursäkten lär vi aldrig få. Inte heller lär vi få veta varför ”Sveriges största nyhetsprogram”, som det så skrytsamt heter, samma kväll fullständigt ignorerade den den största strejken i Storbritanniens historia sedan 1926. En strejk från en och en halv miljon offentliganställda till försvaret av sina redan så låga pensioner.
Då är det inte heller så svårt att förstå varför SVT, liksom all övrig svensk media, tidigare i veckan teg om att den nya vänstern i Tyskland, PDS-Linke, i delstatsvalet för Sachsen-Anhalt, fick en historisk framgång genom att bli ett större parti än socialdemokraterna. Lika naturligt blir då den i Sverige talande tystnaden om att tyska IG Metall, Europas starkaste fackliga organisation, i sin avtalsrörelses uppmarsch kräver femprocentiga löneökningar och redan har börjat rusta för strejk.
Pressade av den starka folkliga kritiken mot EU efterlyser Margot Vallström och hennes kommissionärer ofta och ivrigt en dialog med EU:s alla medborgare om framtiden. Hon rundpratar om några sofistikerade diskussionsforum här eller där och vill öppna upp internet, för att som det heter, så brett som möjligt kunna lysa igenom alla framtidsfrågor.
Men i ungdoms- och arbetarstridernas Europa är detta bara ytlig fernissa som flagnar innan den ens hunnit torka. Europas framtid kommer dessbättre inte att bestämmas av vare sig EU-kommissionens eller SVT:s sk agenda. Nej, det är i den senaste tidens ungdoms- och arbetarstrider som vi redan har börjat se de viktigaste inläggen i vår debatt om Europas framtid!
Detta är också skälet till att SVT ständigt tiger om eller grovt förvränger dessa inlägg.
Från tidningen Internationalen 7 april 2006