Ted Grants artikel, skriven innan Mao Tse Tungs Röda Armé tog makten för femtio år sedan, är ett lysande exempel på marxismens metod för att analysera nya fenomen. Grant förstod revolutionens enorma effekt på världsrelationerna, men varnade också för att ”det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter”.

Den kinesiska  revolutionen 1949

Den kinesiska Röda Arméns spektakulära avancemang gör att diplomaterna i USA:s och Storbritanniens utrikesdepartement nu på allvar diskuterar möjligheten av att Chiang Kai Sheks regim kollapsar totalt. Hela den kapitalistiska pressen skriver i nedstämd ton om möjligheten av att norra och centrala Kina till Yangtze hamnar under stalinistiskt styre.

Mindre än tre år efter den japanska imperialismens kollaps har Röda Armén lagt under sig Manchuriet och större delen av norra Kina. Den kinesiska huvudstaden Nanking kan tillsammans med den rikaste staden Shanghai, med fem miljoner invånare, inom kort falla i Röda Arméns händer. Stalinisterna kontrollerar redan nu ett territorium med över 170 miljoner invånare.

De brittiska kapitalisterna, som har investeringar på 450 miljoner pund i Kina, är förskräckta över utsikten att förlora denna enorma investeringsmarknad. Den amerikanska imperialismen, i vars intressesfär Kina kom att ingå i och med att de andra imperialistiska makterna försvagades under kriget (andra världskriget, ö a), har givit Kuomintangregeringen tre miljarder dollar i bistånd i ett fruktlöst försök att bevara Kina för fortsatt imperialistisk utsugning.
De amerikanska imperialisterna inser nu att ytterligare investeringar vore att kasta pengarna i sjön. Trots att de vid krigets början hade alla fördelar vad gäller militär och teknisk styrka har Kuomintang lidit nederlag efter nederlag. Kuomintangregimen under Chiang Kai Sheks diktatoriska styre representerar de feodala godsherrarna och kapitalisterna. Den kontrolleras av en ytterligt korrupt militär klick som förtrycker arbetarna och bönderna.

Stalin och Bukharin

Chiang Kai Shek kom till makten efter nederlaget för den kinesiska revolutionen 1925-27 där han spelade rollen av huvudslaktare av arbetarklassen. Att han lyckades med det berodde på Stalin, Bukharin och det kinesiska kommunistpartiets ledning. Deras linje var att bilda block med de kinesiska godsherrarna, kapitalisterna och feodala krigsherrarna under förevändning av enighetsbehovet i kampen mot imperialismen. Som en konsekvens av detta saboterade de arbetarnas och böndernas försök att ta kontroll över industrierna och jorden. En ”kommunistisk” arbetsminister saboterade strejker och bestraffade strejkande arbetare. En ”kommunistisk” jordbruksminister lät skjuta bönder som försökte ta över jorden.
Det kapitalistiska Kuomintang anslöts som sympatiserande sektion till Kommunistiska internationalen. Trotskij visar i ”Tredje internationalen efter Lenin” stalinisternas roll: ”Kuomintang erkändes som sympatiserande sektion till Komintern i början av 1926 på förslag av SUKP:s politbyrå med Trotskij som enda röst emot. Hu Han-min från Kuomintangs högerflygel deltog på Kominterns VU:s sjätte plenum i februari 1926 i egenskap av besökare från Kuomintang. Chiang Kai Sheks hantlangare Shao Ki-tze var besökare vid det sjunde plenat i november 1926”.

Den 21 och 22 mars 1927 tog Shanghais arbetare över kontrollen över staden. Chiang började genast förbereda för att krossa dem. För detta konspirerade han med imperialisterna.
Istället för att rusta för strid gav stalinisterna fullt stöd till Chiang. I Kominterns officiella bulletin International Press Correspondence franska upplaga stod det den 23 mars 1927: ”Istället för att, som imperialisterna säger, splittra, har Kuomintang stålsatt sina styrkor”.
Den 30 mars: ”En splittring i Kuomintang och stridigheter mellan arbetarna i Shanghai och de revolutionära trupperna är helt uteslutet för tillfället… Chiang Kai Shek… sade själv att han skulle följa partilinjen… En revolutionär som Chiang Kai Shek kommer inte att, som imperialisterna fått för sig, gå över till Chang Tao-lin (en nordkinesisk general) och bekämpa befrielserörelsen…”

Chiang gick vidare med att organisera en kupp, massakrera gräddan av de kämpande arbetarna, förbjuda fackföreningarna och kommunistpartiet och beröva massorna alla rättigheter. De upproriska massorna besegrades grundligt och resterna av kommunistpartiets ledning flydde ut på landsbygden och försökte organisera ett bondekrig.

Bondearmén

Gerillakriget kastade fram ledare med en anmärkningsvärd militär begåvning. Mao Tse Tung, Chu Teh och andra lyckades gäcka de starka arméer som Kuomintang satte in mot dem. Trots den felaktiga politiska linjen, vilken ledde till upprepade katastrofer, lyckades man i en av militärhistoriens större bedrifter genomföra Den långa marschen, en årslång omgruppering på över 10 000 km till bergsmassiven i Yenanprovinsen där man satte upp en ”sovjet”-republik med uppskattningsvis 10 miljoner invånare. Där lyckades man hålla ut mot upprepade anfall av Chiangregimen. Nyckeln till framgång var att man delade ut jorden till dem som brukade den.

Under tiden ökade Chiangregimen ständigt trycket på arbetarna och bönderna. I vissa områden drev korrupta kronofogdar in skatterna från bönderna 80 år i förskott.

Militärutgifterna ökade konstant och den bräckliga Kuomintangregimen visade sig oförmögen att åstadkomma ett revolutionärt motstånd mot den japanska imperialismens härjningar.

En ruttnande regim

Chiangregimen urartade till ett kaos av mutor och polisbrutalitet. På 20 år blev den så totalt degenererad att den förlorade nästan allt stöd även hos medelklassen.

Efter Japans kollaps, påskyndat av Röda Armén i Manchuriet varvid stalinisterna fick tillgång till stora mängder materiel och ammunition, föll stora delar av Manchuriet och norra Kina i de kinesiska kommunisternas händer. Den kinesiska Röda Armén hade bedrivit gerillakrig mot japanerna och kunde smidigt ta över stora områden när den japanska armén kollapsade. Även under kriget mot Japan var Chiangs primära angelägenhet den sociala oron på hemmafronten, kriget mot kommunisterna och arbetarna, och hade det inte stått klart att Japan skulle komma att förlora hade han antagligen kapitulerat och gjort upp med den japanska imperialismen.
Den amerikanska imperialismen hjälpte Chiang med ammunition och andra förnödenheter och t o m med transport av trupper till Manchuriet och norra Kina utförd av USA:s flotta och flygvapen. Chiang hade till en början framgångar men förgäves. Han ledde en döende regim, t o m mer kaotisk än tsarregimen i Ryssland. Den var så rutten att stora delar av förnödenheterna från USA såldes direkt till stalinisterna i utbyte mot guld, och ministrar och ämbetsmän stoppade en stor del av det amerikanska biståndet direkt i sina egna fickor. Bara en mindre del av ammunitionen och förnödenheterna nådde faktiskt fram till trupperna vid fronten.

Som inom alla dödsdömda regimer intrigerade ledarna mot varandra. Chiang själv skar av försörjningslinjerna till general Fu Tso Yi, den ende kompetente militären på nationalistsidan, av ren rädsla för att denne skulle utmanövrera honom. De övriga generalerna visade sig helt underlägsna Röda Armén vad gäller strategi och taktik.

Mao Tse Tung påpekade dock att huvudskälet till stalinisternas seger var de sociala frågorna. ”Jorden till den som brukar den” som i ryska revolutionen innebar dödsstöten för de feodala godsherrarna och deras korrupta regim. I stora delar av landet har de kinesiska stalinisterna genomfört den agrara revolutionen. Det är den stora skillnaden mellan 1927 och idag. Det är detta faktum som gjort att Chiangs arméer har smält samman. De består av de fattigaste bönderna som inte har råd att muta sig fria från militärtjänstgöring. Till och med News Chronicle (11 december 1948) erkänner detta: ”Det råder utbrett missnöje bland manskapet i nationalistarmén. Chiangs meniga soldater får ungefär 50 öre i månaden. I vissa byar leds de värnpliktiga bort till tjänstgöringen i rep och när de transporteras med tåg låser man dörrar och skjutluckor som vid boskapstransporter så att de inte kan fly”.

Naturligtvis deserterar soldaterna med sina vapen, ibland hela divisioner, när de möter stalinisternas program för jordreform.

Jordbruksprogrammet

Vid det kinesiska kommunistpartiets nationella jordbrukskonferens den 13 september 1947 föreslogs ett agrart program med bl a följande punkter:

§ 1. Feodal och halvfeodal utsugning inom jordbruket avskaffas. Principen ”jorden till brukaren” ska råda.
§ 2. Rätten för godsherrar att äga jord avskaffas.
§ 3. Den nedärvda rätten för kloster, tempel, skolor, institutioner och organisationer att äga jord avskaffas.
§ 4. Alla skulder som bönder ådragit sig före jordreformen avskrivs.
Paragraf 10, som riktar sig direkt till Kuomintangs soldater och även officerare lyder i delar:
§ 10c. Allt manskap i Folkets befrielsearmé, demokratiska styrelser och alla folkliga organisationer på landsbygden ska få jord i samma utsträckning som bönder för sin egen och sin familjs behov.
§ 10d. Godsherrar och deras familjer ska få jord i samma utsträckning som bönder.
§ 10e. Kuomintangs officerare och soldaters familjer och andra fientliga styrkors familjer ska om de är bosatta på landsbygden få jord i samma utsträckning som bönder.

En av de utmärkande faktorerna i den kinesiska situationen är arbetarklassens relativa passivitet. Förvisso har som resultat av den nationalistiska arméns sammanbrott utbredda strejker ägt rum i de stora städerna, Shanghai, Kanton, Hanchow och Nanking, trots den omfattande repressionen. Det står dock klart att arbetarna i takt med att stalinisterna avancerar mot de större städerna vid Yangtze bara har att ansluta sig till dem i brist på ett massalternativ. Chiang Kai Sheks regim har aldrig haft stöd hos arbetarklassen.

Varje socialistiskt sinnad arbetare måste välkomna störtandet av kapitalismen och feodalismen i denna viktiga del av Asien, trots att det äger rum under stalinistisk ledning. Dess långsiktiga betydelse är lika stor som den ryska revolutionen. Det finns ingen bättre marxistisk analys av den dystra framtiden för kapitalistklassen i världen än den som står att läsa i The Times’ ledare den 10 november 1948:

Lika stor som 1917

”I bästa fall är detta ett lysande undantag (staden Hsuchow som hölls av nationalisterna och sedan dess har fallit) efter månader av nederlag som ändrat styrkebalansen – militärt, ekonomiskt, politiskt – till kommunisternas fördel. Deras hårdnade grepp över stora delar av norra Kina har en djupare betydelse än den japanska invasionen för tio år sedan, för kommunisterna – hjälpta av Ryssland som de varit och marxister som de är – sammanför och organiserar lokala revolutionära styrkor. I fråga om omfattning och sannolika konsekvenser måste det pågående upproret jämföras med det i Ryssland 1917 – ur vilket det uppenbarligen direkt härstammar. Fortsatta framgångar för de kinesiska kommunisterna skulle innebära utvidgat inflytande och vid rätt tillfälle större framgångar för den makt med vilken de allierar sig. Hyllade sovjetiska planer på att ansluta de asiatiska miljonerna till det läger som redan sträcker sig från Oder till Sakhalin skulle innebära den största förändringen av styrkebalansen hittills.

De kan rekrytera ur bondemassorna till sina arméer, och de har vunnit stöd bland bönderna genom att expropriera godsherreegendomen och omfördela jorden. Hittills har kommunisternas jordreformer skapat ett uppenbart välstånd eftersom de inte har behövt försörja några större städer; livsmedlen har stannat på landsbygden.

I vissa regioner har befälhavare hänsynslöst skjutit eller fängslat de som betraktats som antikommunister, i andra regioner har man visat tolerans och vardagslivet har inte förändrats i någon större utsträckning. Affärsidkare och dylika har t o m fått välja mellan att stanna eller ge sig av.

Denna tolerans verkar vara medveten politik från Mao Tse Tung, den synnerligen sluge kommunistiske ledaren. Hans skrifter och tal visar att han är en orubblig marxist, men som sådan inser han att Marx’ analys av revolutionens möjligheter i det industrialiserade Europa det senaste århundradet inte utan vidare kan appliceras på det huvudsakligen agrara och mer primitiva kinesiska samhället.

Mao verkar ha bestämt sig för att nå sitt kommunistiska mål i två stadier. Först etablerar han ett system av relativt fri handel, liknande den Nya Ekonomiska Politiken som Lenin introducerade efter krigskommunismens sammanbrott i Ryssland. Det är på detta stadium han f n befinner sig, varigenom han inte utan grund hoppas att kunna vinna över bönderna och även dämpa rädslan hos många stadsbor. Därefter, när det första stadiet är genomfört, planerar han att gå vidare i riktning mot ”marxistisk socialism”.

Beteckningarna marxism och kommunistisk om Maos politik är naturligtvis felaktiga. Den stalinistiska politiken i Ryssland, östeuropa och Kina har kallats marxistisk av samtliga kapitalistiska skribenter. I själva verket är stalinismen en perversion av marxismen. Icke desto mindre konstaterar The Times att de kinesiska stalinisternas taktik uppvisar stora likheter med den östeuropeiska varianten.

Två sidor av myntet

Samtidigt som vi välkomnar feodalismens sönderfall i Kina måste det betonas att det stalinistiska ledarskapet innebär en seger för en fruktansvärd karikatyr på en marxistisk revolution. Istället för riktig demokrati kommer en regim lika brutal som den ledd av Chiang Kai Shek att etableras. Precis som ledningarna i östeuropa kommer Mao att betrakta Ryssland som sin förebild. Utan tvekan kommer man att uppnå stora ekonomiska framgångar. Men massorna, både bönder och arbetare, kommer att tvingas inse att byråkratin förslavar dem.

Stalinisterna inlemmar i sin regim exfeodala ministrar, kapitalistiska element och den byråkratiska ämbetsmannakasten i städerna som kommer att suga åt sig privilegier och makt. På basis av en sådan outvecklad ekonomi kommer en differentiering av bondeklassen liknande den i Ryssland efter NEP att äga rum.

I kombination med misslyckandena att nationalisera jorden och de kapitalistiska elementen inom handeln och eventuellt även den lätta industrin kan vägen på så vis komma att beredas för en kapitalistisk kontrarevolution. Man ska komma ihåg att den kinesiska arbetarklassen relativt sett är svagare än bondeklassen jämfört med i Ryssland under NEP, detta p g a Kinas underutveckling.

Till och med i Tjeckoslovakien och övriga östeuropa med sin relativt sett svagare kapitalistklass var faran av ett kapitalistiskt maktövertagande en realitet under en period. Det faktum att arbetarna och bönderna inte kommer att ha någon demokratisk kontroll och att det totalitära styret kommer att använda sig av den gamla regimens barbari och grymheter understryker risken för ett kapitalistiskt maktövertagande.

Det förefaller dock mest sannolikt att kapitalismen kommer att besegras p g a dess försvagning i världsskala. Imperialismens kraftlöshet i den nuvarande situationen visas av det faktum att de intervenerade aktivt mot den kinesiska revolutionen 1925-27, medan den idag bara hjälplöst ser på när Chiangs regim faller sönder.

Det verkar troligt att Stalin kommer att få en ny Tito att räkna med. De mer beräknande borgerliga kommentatorerna spekulerar redan i detta med viss förtjusning. Mao kommer att ha en stark bas i Kina med sin befolkning på 450-500 miljoner, sina stora resurser och det massstöd hans regim tveklöst kommer att åtnjuta i början. De konflikter som kommer att uppstå bör användas för att förklara för och hjälpa arbetarklassen världen över att förstå stalinismens karaktär.

Ted Grant (översättning: Johan Sand)

Från Tidskriften Marxismen Idag.