Han hittades i sin servicelägenhet på Reymersholme lördagen den 6 januari. Dödsorsaken kan ha varit hjärtinfarkt, eller hjärnblödning. På judiskt vis ägde begravningen rum mycket snabbt, utan obduktion. Men de senaste två åren hade präglats av sjukdomen. Njurarna slogs ut och det sista året överlevde han med hjälp av dialys.
Det var första maj, 1969. Röd Front hade tågat ut till Hakberget på Gärdet i Stockholm. I täten för demonstrationståget bars starkt retuscherade bilder, liksom vävda i silvergrått, av Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao. Studentvänstern i Sverige, som året innan ockuperat kårhuset och förts med av maj -68 vinden från Paris, hade redan börjat stelna kring en uppgrävd gammelstalinism, förenad med den kinesiska kulturrevolutionens rosendrömmar. Maomärkena med uppstigande solar och gyllene strålar glittrade på rockslagen.
Han var bara femtio. För mig kunde det lika gärna varit hundra. En liten skäggig glasögonprydd judisk farbror i svart rock och basker, just så som en liten skäggig judisk farbror borde se ut.
Det lilla röda häfte han diskret sålde kunde lika gärna varit en dynamitpatron.
”…utan verklig proletär demokrati på alla områden inklusive organisations- och pressfrihet är ett verkligt proletärt självstyre inom ekonomi och samhälle, en verklig befrielse av arbetarna en omöjlighet”.
Orden var chockartade i en nyvänster där marxismen-leninismen- maotsetungtänkandet redan började täppa igen varje meningsbyte. Häftet pryddes av en märklig hammare och skära monterad som på ett vitt kors, och bar titeln ”fjärde internationalen”.
Jag var själv 17, medryckt av -68, förtvivlad och rasande över vietnamkrig och imperialism, vämjd av reformistisk feghet men tvivlande: personkult, partidiktatur, testugg…
Så kom Marcel.
Marcel Cohen föddes sommaren 1919 i Berlin, den första sommaren efter världskrigets folkslakt som lagt det gamla Europa i ruiner. Hans föräldrar var båda födda i Polen men hade invandrat till Tyskland någon gång kring sekelskiftet.
De levde fattigt, men byggde upp en liten specerihandel på Jahnstrasse och
bodde bakom butiken. Det var där Marcel och hans syster växte upp.
Spartakistupproret och efterkrigsdepressionen, massarbetslösheten och revolutionsförsöket 1921, Ruhrkrisen och hyperinflationen, de kommunistiska och nazistiska upprorsförsöken 1923, den oroliga Weimarrepubliken med gatudrabbningarna mellan brunskjortor och Rote Frontkämpar. Det var Marcels barndomsberlin. Och kunde inte undgå att prägla hans uppväxt. När Hitler tog makten i januari 1933 hade Marcel ännu inte fyllt fjorton. Men det måste ha varit redan det året som han anslöt sig till de tyska trotskister som tidigare uteslutits ur kommunistpartiet.
– Genom att han var så ung sågs han som en slags maskot av de äldre trotskisterna, säger Ken Lewis.
-Jo, det kan nog stämma. Han var mycket yngre än de andra, bara 13-14 år. Efter maktövertagandet blev han med i någon motståndscell.
Egentligen visste jag ingenting om Marcels bakgrund, bara:
”tysk jude och trotskist innan kriget”. Att tala med dem som var med i början och med Peter, hans äldste son, är som att lägga pussel. ”Nej han berättade egentligen aldrig om sig själv, bara att…”
-1937 satt han fängslad hos Gestapo i tre veckor, men hans far lyckades få loss honom på något sätt. Han var säkert ganska perifer i sammanhanget.
Året efter lämnade föräldrarna Tyskland och begav sig till Palestina. Dessförinnan hade en sionistisk organisation hjälpt Marcel att komma ut.
-Det var svårt för judar att få visum till andra länder. Men han berättade en gång för mig att han lyckades få komma till Danmark med en vänstersionistisk grupp som skulle utbilda sig i jordbruksarbete för sitt kommande kibbutzliv i Israel. När visumet till Danmark gick ut lyckades gruppen ta sig till Skåne, alldeles innan tyskarna invaderade.
Första tiden i Sverige arbetade Marcel inom jordbruket på dagarna och studerade på kvällarna. Han träffade Grete som flytt från Wien 1938 bara 14 år gammal. De gifte sig 1943 och flyttade till Lund. Där fick Marcel jobb på ett tryckeri, senare på universitetsbiblioteket. Familjen utökades, först med en flicka, Madeleine, sedan med två pojkar, Peter och Mikael. 1957 flyttade de till Stockholm där Marcel fick jobb som redaktör för uppslagsverket Fakta. Sedan blev det Almqvist & Wiksell, därpå Bonniers’ lexikon.
Under dessa år, fram till slutet av 60-talet, stod Marcel utanför vänsterpolitiken. I alla fall i organiserad mening.
-Han sa att han hade sett våra affischer i början av 50-talet, men han tog aldrig
någon kontakt, berättar Bertil Säfström som var med och bildade Revolutionära socialistpartiet, ett litet trotskistiskt parti i Sverige 1949.
-Jag tror han var sionist på 50-talet, säger Ken.
Något som bekräftas av andra. Under Suez-krisen försvarade han Israel.
Så kom 60-talet.
Bland Marcels efterlämnade böcker och småskrifter finns franska och amerikanska utgåvor av den trotskistiska världsrörelsen Fjärde Internationalens magasin från 1960. Med noggranna understrykningar och noteringar. Han tycks ha inträtt som enskild medlem 1964.
-Jag hade tagit kontakt med Ernest Mandel, en av Fjärde Internationalens ledare, när han besökte Sverige ett par gånger på 60-talet, berättar Ken Lewis.
– Efter lång tid fick jag på mystiska vägar ett brev från Mandel som berättade att det fanns andra trotskister i Sverige. Och ett telefonnummer till Marcel.
Ken ringde upp.
-Han var mycket hemlighetsfull, mycket avvaktande. Vi stämde möte på en restaurang. Det kan ha varit i slutet av 1968. Han frågade ut mig i flera timmar. Jag berättade att jag jobbade i Scan-SNCC (Black Power) och hade en studiecirkel i Uppsala. Han berättade att han var medlem i Fjärde Internationalen och att en liten grupp bildats i Göteborg, att den belgiske trotskisten René Coeckelberghs höll på att starta ett förlag. Marcel planerade också att ge ut en tidskrift.
– Det hela var mycket konspirativt.
Våren 1969 utkom första numret av tidskriften Fjärde Internationalen på svenska. Marcel hade översatt material från världsorganisationen och lånat ihop till utgivningen.
– Han var väldigt pedantisk men också väldigt opraktisk. Och blev uppriktigt förvånad över att man kunde ge ut en tidskrift på kredit.
Med starten av tidskriften briserade den lilla dynamitpatronen.
Idag, när 60-talets studentvänster och maoism tillhör forntiden, kan reaktionen på trotskismens svenska entré knappast beskrivas. ”Maoisterna blev generalhysteriska och gick till jätteangrepp”. För alla som stack in näsan i Marcels krets väntade en politisk malström.
Mot Fjärde Internationalens budskap om en revolutionär och demokratisk socialism – mot såväl kapitalism som despotisk stalinism – vällde snart det mesta som kunde grävas upp ur stalintidens katakomber.
”ClA-agenter”, ”fascister”, ”femtekolonnare”, ”splittrare”…
Inte ett möte, inte en demonstration, inte en tidningsförsäljning utan angrepp, smädelser och hotelser.
För Marcel blev striden allt. Hemmet förvandlades till redaktion och partikontor. Debatter, cirklar, möten, rekryteringar, världskongress och förhandlingar blåste bort allt annat.
-Han var oerhört teoretisk och intellektuell, säger Ken, men också rakt igenom en militant. Han väjde aldrig. Vi var så få men sålde tidskriften i massor. Marcel själv hade alltid med sig en packe och gick till och med runt i tunnelbanevagnarna och sålde.
Preben Ivanouw, jämngammal med Marcel, hade varit med i den danska sektionen av Fjärde Internationalen redan på 30-talet. Men hans liv som musiker förde honom på 50-talet till Sverige. Kontakten med Marcel och tidskriften fick honom att åter bli aktiv.
-Jag såg honom som den mest kunnige och kanske framförallt minst rädde. Man var trygg när man talade med honom.
För Kjell Östberg, numera professor i historia, och hans kamrater i en lokalgrupp av VUF (vänsterns ungdomsförbund) blev kontakten med Marcel ”en fläkt av den internationella kommunistiska världen, lite konspirativ och klandestin i dimman från Simon Arz, smala turkiska cigaretter i plåtask”.
Olga Bruce, bibliotekarie, hade som clartéist varit med och kårhusockuperat men börjat tveka inför vänsterrörelsens stalinistiska utveckling. Hon såg en artikel om Fjärde Internationalen, beställde tidskriften och blev dess första prenumerant. -När jag jobbade ihop med Marcel upplevde jag för första gången att politik var roligt och spännande. Han gjorde politiken till ett äventyr, det största äventyret.
Men äventyret hade ett pris. Familjen havererade. Och födslovåndorna för den nya politiska riktningen blev plågsamma. Band knöts och slets av. Hur skulle man, när skulle man, med vilka borde man…?
– Marcel var väldigt omständlig och ganska naiv i organisatoriska frågor, säger Ken.
– Han var lite för våghalsig, utan att tänka sig för, men det gick alltid att tala honom till rätta, menar Olga.
Den åsikten delades inte av alla.
När Marcels gruppering 1971 skulle genomföra något så ovanligt i svensk vänster som en fusion, fick han själv plikta med sin ställning och sitt engagemang. Samgåendet som skulle jämka ihop Marcels uttalat trotskistiska grupp med en revolutionär studentorganisation som inspirerats av Parisrevolten blev
tumultartat. För många av de nya blev Marcel en symbol för vad de uppfattade som en doktrinär och proklamatorisk inställning. Genom ultimatum ställdes han utanför såväl den nya organisationens ledning som dess redaktion. Och betraktades som en slags otidsenlig gubbe från det förgångna.
-Nuförtiden skulle man nog ha kallat det mobbning.
En kväll reste han sig så från bordet och lämnade den rörelse han själv skapat, för alltid. Det var redan 1971, på tröskeln till inledningen.
Jag träffade Marcel då och då genom åren och vet hur han efter en tid gick över till syndikalismen och anarkismen. ”Det blev det enda vänsteralternativ han kunde se till trotskismen, efter den bittra erfarenheten i vår organisation”, menar Ken.
När Sovjetunionen stod inför sin upplösning 1991, besökte han oss i valstugan i Stockholms city och manade:
– Ni måste spela ut det trotskistiska kortet, jag förstår inte varför ni inte gör det. För honom fanns inget gott att vänta av upplösningen. I försvaret av det som fanns kvar borde trotskister till och med samarbeta med gammelstalinisterna i Apk.
På 70-talet var han en aktiv förkämpe för palestiniernas rättigheter men orienterade sig efter hand tillbaka till sionismen. Han övergav också anarkismen och blev mot slutet av sitt liv övertygad ”kampsionist”.
– Kanske var det under intryck av den växande rasismen i Europa. Och typiskt för honom själv genomförde han en oerhörd vändning till en rent extrem sionism, menar Ken.
I mitten av 80-talet drabbades Marcel av en svår hjärtattack som tvingade honom att lägga om livsstil, att inrikta sig på att överleva, något han aldrig tidigare gjort. De sista åren av hans liv kom alltmer att präglas av sjukdomen. Och hans värld krympte, från den internationella politiska världen ”för att till slut bara bestå av hans egen kropp”.
Så dog Marcel en gråruggig januaridag i ett servicehus på Södermalm i Stockholm, långt ifrån gatustridernas Berlin, 68-vänsterns drabbningar och sionisternas kibbutzer.
Men i minnet hos många har etsat sig den lille farbrorn som lät sin laddning brisera mitt i vänsterns blindaste yra. Och många förstår precis vad Ken menar med orden:
-Han hade alltid en tegelsten med sig i portföljen.
Håkan Blomqvist, 1996.
Publicerad i Socialismens sista sommar 2002.
Pingback: Antisemitism och sionism - i vänsterperspektiv | Socialistiska Partiets arkiv