Från tidskriften Röda Rummet 3/98.

Många ivriga socialister gör idag misstaget att undervärdera nationens roll när det gäller arbetarrörelsens strategi. Man gör det genom att hävda att utrymmet för nationell politik skulle vara slut. I stället behövs – enligt det synsättet – internationell facklig samordning kring enande krav på gemensamma villkor; exempelvis gemensam arbetstidslagstiftning, gemensamma villkor för arbetsmiljö och minimilöner. Det behövs gemensamma kollektivavtal, en likartad social trygghet, och så vidare. Kort sagt allt som enar arbetarklassen, om så ock en gemensam valuta. Frågan om förhållandet till den egna regeringen och politiska byråkratin blir härvid underordnat.

Man kan sammanfatta denna syn med att det krävs ett arbetarklassens eget EU-projekt! En inriktning som tar sin utgångspunkt i kampen mot de så kallade konvergenskraven, men som har till syfte att ena Europas arbetare istället för att splittra dem nationellt. Europa är fokus för kampen och klassens maktövertagande gäller makten i en gemensam europastat, och den går över formerandet av en samlad europeisk arbetarrörelse med gemensamma organisationer.

Mot detta synsätt ställer jag ett traditionellt revolutionärt program, till exempel som det skissas i Socialistiska Partiets programskrifter: reorganisera arbetarrörelsen och bygg breda folkliga rörelser, bygg kamp kring krav som enar hela arbetarklassen såsom förkortad arbetstid, utveckla i all kamp förståelsen för att arbetarklassen ska ta över hela samhällsmakten. Notera att det traditionella programmet gäller lokal och centraliserad kamp i varje land för sig. Därtill kommer att stödja och hämta inspiration från kamp i andra länder, att ta de chanser som erbjuder sig att samordna kamp över landsgränser, gärna sluta gemensamma kollektivavtal i olika företag tillhörande samma koncern när detta råkar gå, att visa upp sin kampberedskap inför portalhändelser som regeringskonferensen i Amsterdam.

Kampen är lokal

Men för oss är det alltså de svenska fackklubbarna och förbunden som ska reformeras och försättas på stridsfot. Där jobbar vi lojalt inom de organ som finns för att medlemmarna ska göra dem till sina föreningar. Utifrån reorganiserade fackföreningar och andra folkliga rörelser tänker vi oss – enligt den traditionella revolutionära teorin – att de klassorgan som utmanar de borgerliga makten lokalt och nationellt ska samlas. När jag skriver ”traditionellt”avser jag bland annat Tredje Internationalen (som bildades 1919 för att ta kamp mot socialdemokratins knäfall för var sitt nationella kapital) och Fjärde Internationalen (som bildades efter den tredjes knäfall för sovjetbyråkratins rysknationella projekt).

”Internationalisterna” inom arbetarrörelsen samlades i dessa partier. Deras alternativa linje var alltså inte en global kamp med enande internationella krav. De hävdade att socialismen är global, och inte kan upprättas förrän kapitalismen har besegrats i alla sina huvudfästen. Men de klargjorde också att kampen huvudsakligen är lokal och med god politik kan förenas på den nationella scenen och krönas med erövrandet av den nationella politiska makten. Så uppstår ett övergångssamhälle lett av en arbetarstat – en bräcklig konstruktion som (förutom av sitt eget folk) måste skyddas av att arbetarklassen i de kvarvarande kapitalistiska fästena förlamar sina borgares försök att gå till angrepp.

Man kan påminna om bolsjevikernas stöd till Norges frigörelse från Sverige 1905, trots att separationen bara kunde leda till en ny borgerlig stat, och om att den viktigaste enande parollen mot den mångnationella tsaristiska staten var att störta tsaren, avbryta den ryska krigsinsatsen och ge alla nationer och regioner som så önskade rätt att avskilja sig från den nya stat som skulle byggas på tsarväldets ruiner. Det är en paroll som liknar parollen att upplösa EU!

Men, är inte detta bara historia? Har inte kapitalet knutits mycket mer samman över världen och finanskapitalets makt kommit att överstiga de flesta borgerliga staters? Nja, jag menar nog att kapitalet var väl sammanflätat också under epoken 1880-1930. Och börskraschen 1929 möjliggjordes faktiskt av att finanskapitalet även då frigjorts från politiska regleringar. Den hårda klasskampen från 1917 till trettiotalets mitt och depressionen skapade därefter nya utrymmen för nationell borgerlig politik med medverkan också av partier sprungna ur arbetarklassens organisationer. I och med krigen och depressionsbekämpningen blev även kapitalet något mer nationellt i några decennier. Nu är vi kanske ungefär tillbaka i läget vid seklets början.

För att illustrera vad jag menar kan jag ta SKF som exempel: företaget startades 1908, på grundval av en nydanande kullagerkonstruktion och var, innan världskriget satte hinder för expansionen, etablerat i ett tjugotal länder vad gäller försäljningsorganisation och ett tiotal vad gäller tillverkning. Snacka om internationellt verksamt kapital, och om att flytta produktion snabbt mellan länder…

Lenin och Tredje Internationalen talade som många vet om kapitalismens imperialistiska epok som inleddes under 1870- och 80-talets krisår. I den epoken hade investeringskapital blivit mer rörligt över världen, och även till länder där borgerligheten inte hade lyckats erövra politisk makt från feodala och andra historiskt givna klasser. Därmed hamnade i alla länder varje större uppror i konflikt med kapitalet och de starka kapitalistiska staterna. Därmed var det slut med uppror och revolutioner med en i huvudsak borgerlig karaktär, de blir istället antikapitalistiska. Alla revolutioner blir oavslutade och en del av en stående utmaning av den globala kapitalismen. Om de inte blir tillbakaslagna, förstås, vilket ju hänt på många håll under de senaste decennierna.

EU som kejsardöme

Det är värt att påminna om detta i en tid när det talas mycket om ”globalisering” och när hemmamarknader allt tydligare byggs upp i världsdelar snarare än inom nationer. Globaliseringen studerades alltså av marxister för över hundra år sedan, och då drog man viktiga slutsatser om otillräckligheten i nationella segrar. Men det kvarstod att klasskampen måste ledas över i att arbetarklassen störtar den borgerliga staten i det egna landet och bygger sin egen stat. Varför? Jo, dels för att den borgerliga statsmakt man ska störta och ersätta väsentligen är nationellt organiserad, dels för att arbetarklassen mest tänker och känner inom sin egen nations ramar eller ännu snävare.

I dagens globaliseringsdiskussion finns en tendens att tala om all gammal kapitalism som mer nationell, och att framställa internationaliseringen som en väsentligen ny företeelse. Därmed skulle följa ett behov att organisera kampen mer över landsgränserna än förr. Detta menar jag är en förvrängning av verkligheten. Orsaken till ett nationellt fokus har aldrig varit att kapitalet skulle ha varit i övervägande grad bundet till varje nation.

För Sveriges del är det tydligt att det fanns en förkapitalistisk stålproduktion som ackumulerade kapital med staten som beskyddare, att det mesta av sågverksindustrin byggdes upp av engelskt kapital (betalningsförskott från kunder) och att järnvägar och en del andra statliga satsningar som var viktiga för industrialiseringen byggdes med kapital som staten lånade upp i utlandet. Fram till början av 1910-talet var svensk industrialisering beroende av utländskt kapital. Under det decenniet blev ”Sverige” nettoexportör av kapital och det handlade då mycket om att svenska storföretag deltog i den investeringsverksamhet i koloniala områden som brukar kallas den moderna imperialismen. Sverige har alltså glidit direkt över från läget som beroende land till läget som en del av det imperialistiska centrum.

I den mån EU verkligen blir den viktigaste delen av europeisk borgerlig statsmakt – det är en bit kvar – så blir det självklart att rikta politiska krav även till denna stat. Men eftersom dynamiken inom arbetarklassen kommer att fortsätta vara nationell ett bra tag till, kan dessa krav komma att bli krav om upplösning och avskiljande. För mig verkar det självklart att i dagspolitiken vara emot att ett nytt kejsardöme byggs.

Björn Eriksson