Denna intervju består av en sammanställning av nyligen givna svar från tre peruanska revolutionära ledare. Den är av intresse för den som följer den diskussion som står på dagordningen inom Latinamerikas avantgarde angående problem som gerillakrigets roll, dess förhållande till skapandet av ett kämpande revolutionärt parti, den yttersta vänsterns olika tendenser, de nya bolivianska och peruanska regimernas karaktär och kubanernas inställning till dessa regimer.
Frågorna ställdes till Hector Béjar och Ricardo Gadéa, som avtjänade sina straff i fängelset i Luringaucho och till Hugo Blanco som avtjänade sitt på El Fronton, före den färska amnestin. Intervjuaren har ordnat svaren för att få fram en diskussion, som de tre politiska fångarna gärna hade deltagit i, för att få tillfälle att gå i polemik eller åtminstone att föra diskussionen vidare.
Hector Béjar har skrivit en artikel som nu cirkulerar och som fick Casa de las Americas pris 1969: PERU 65, anteckningar från en gerillaerfarenhet (Rabén & Sjögren Temo-pocket 1970). Han företräder E.L.N.:s inställning (Ejército de Liberacion Nacional – Nationella Befrielsearmén).
Ricardo Gadéa talar i M.I.R.:s namn (Movimiento de Izquierda Revolucionaria – Revolutionära Vänsterrörelsen). Liksom Béjar deltog han i gerillakampen 1965.
Hugo Blanco, som nådde världsberömmelse i 60-talets första stora bonderesning, är ledande i F.I.R. (Frente de Izquierda Revolucionaria – Revolutionära Vänsterfronten), den peruanska sektionen av Fjärde Internationalen.
Hänvisningen till Fidel Castro i en av frågorna gäller ett tal hållet av den kubanske ledaren i sockerraffinaderiet Antonio Guiteras i Puerto Padre (Orienteprovinsen) den 14 juli 1969 i vilket han säger att ”om en verklig revolution utvecklas i Peru – även om dess ledare är militärer – kommer Kuba att försvara denna revolution”. Om möjligheten av en sådan händelse i Peru slår Castro fast: ”resultatet av en sådan process kan bli att den fortsätter att gå framåt och den kan slutligen nå en fullständig seger…”.