Rodney, det var ett långt inlägg som tyvärr inte innehöll mycket som jag inte redan svara på. Dessutom lider det av en några andra svagheter: För det första består det till stor del av en massa kvasivetenskapliga etiketterande skällsord: stalinism, stadieteori, andra internationalen (plötsligt blev det SPs fel att första världskriget bröt ut), odialektisk…

För det andra blandar du ihop paroller och program. Jord, bröd, fred var inte bolsjevikernas program. Våra valparoller är inte heller vårt program.

För det tredje verkar du ha missat kärnan i hela mitt resonemang: det är ingen idé att prata om ingen lyssnar. Det var ett problem som varken Marx, Lenin eller Luxemburg ställdes inför, de hade alltid en stor och växande publik. Det var ett problem som Trotskij ställdes inför mycket sent (och aldrig artikulerade). Han försökte (men misslyckades) att lösa det problemet genom övergångsprogrammet.

Eftersom det problemet aldrig artikulerats av de stora väljer Arbetarmakt (AM) att bekvämt (men kontraproduktivt) bortse från det. Du talar om ”förklarande paroller”, men exakt vad förklara dom? Hur? Och för vem?

Du skriver helt korrekt att övergångsprogrammets syfte är att försöka överkomma klyftan mellan minimi- och maximiprogrammet. Sen försöker du i praktiken komma över klyftan genom att kasta ner minimiprogrammet i den, trampa på det och köra på med maximiprogrammet, lyfta paroller som ”skapa arbetarmiliser för att krossa den borgerliga staten”.

Om vi konkret tar parollen ”krossa den borgerliga staten” reser ni den samtidigt som ni förklarar att ni försvarar en stor del av det som idag kallas staten. Då kan den parollen inte sägas vara förklarande, vi måste kalla den förvirrande (å ena sidan krossa, å andra sidan försvara, samma sak samtidigt).

Och detta att lyfta paroller som propaganda och inte som agitation, alltså… i realiteten, för små organisationer i en tid som våran, är skillnaden obefintlig. Parollen om arbetarmiliser skulle väl möjligen kunna resas som ”bilda arbetarmiliser i en revolutionär situation när vi hotas av angrepp från borgarklassens väpnade styrkor”, men det är ju inte det ni begär att vi ska göra.

Sen talar du om arbetarklassen avancerade skikt, var finns dom? Vad gör dom? Vad särskiljer dom från mindre avancerade skikt? Hur stora är dom? Hur når ni dom? Hur arbetar ni med dom?

Vi är överens om att revolutionärernas (även om jag skulle använda ett annat ord) uppgift är att visa på behovet en revolution idag. Vi i SP gör det genom att ständigt peka på hur makten är fördelad och hur det kapitalistiska systemet fungerar, i Sverige och i världen. Vi kopplar de påpekandena till behovet att klasskamp för att bryta kapitalets makt. Vi talar om behovet av ett nytt samhälle, organiserat efter andra principer.

Ni gör det genom att förvandla (jag vill nästan skriva förvanska) revolutionen till en paroll. Problemet är att revolutionen är en lösning på ett problem som för de flesta ännu inte är formulerat, svaret på en fråga som inte är ställd. Parollen finner ingen anklang, den faller död ner.

Bitvis är din text mycket underlig. Förnekar du tillexempel att vi lever i en borgerlig demokrati? Betyder själva konstaterandet av det att man ansluter sig till en stadieteori? Och ibland sprutar etiketterna ur tangentbordet i en sådan hastighet att de hamnar snett – om vi är ickerevolutionära men bara halv-reformistiska, vad är i så fall den andra halvan? Stalinofil?

Vad gäller revolutionära organisationer så finns det inget sätt att pröva om en organisation är revolutionär eller inte i en tid av nästan fullständigt stiltje i klasskampen. Självutropade revolutionära organisationer går det tretton på dussinet, men det är inte särskilt intressant. En kritiskt tänkande marxist bedömer inte organisationer efter vad de säger utan efter hur de agerar. Vi vet i stort sett ingenting om vilken roll dagens vänstergrupper kommer att kunna spela när läget skärps. Det finns inget vaccin mot att byråkratiseras, det finns inget vaccin mot självvald isolering, det finns inget vaccin mot att små organisationer som vet precis alltig om precis allting förlorar två eller tre ledande kamrater och sedan upplöses.

Fast det finns ett första lackmustest man kan göra på en organisation även i vår tid: försöker den bidra till att det för klasskamp? Kan den bid ra? Ett positivt svar på den frångan gör inte en organisation revolutionär, men det är en nödvändig förutsättning.

Vidare skulle vi behöva förklara hur vi skulle förhålla oss i parlamentet om det fanns en chans att vi blev invalda. Tyvärr ställs inte den uppgiften. Jag tror inte att den kommer att ställas med mindre än att nivån på klasskampen höjs väsentligt, kanske inte med mindre än att vi lyckas skapa ett annat slags parti.

En röst på SP är med automatik (i dagens läge) en röst på att skita i de parlamentariska spelreglerna. (Däremot förklarar Jönköpingskamraterna, som ju faktiskt kan komma in i kommunfullmäktige, på ett mycket klok sätt att de inte kommer att kunna göra några underverk där, men att de kommer att kunna bidra till att föra in frågor från dom som kämpar utanför.)

Jörgen Hassler

Från en debatt år 2003 på Arbetarmakts hemsida.