Deklaration av IV internationalens centralsekretariat
Maj 1968 kommer att gå till klasskampens historia som det hittills största revolutionära uppsvinget i ett industriellt utvecklat kapitalistiskt land. Tio miljoner i strejk, en aktion som rycker med sig alla stora och medelstora företag, proletariatets mest efterblivna, minst politiserade skikt, statstjänstemännen, en universitets- och läroverksungdom som ger prov på djupt revolutionärt engagemang, tekniker och ledande personal som i stor utsträckning förenar sig med rörelsen, bönder som ansluter sig till studenternas och arbetarnas kamp, allt större och hårdare demonstrationer som trotsar de allt mer ansatta och demoraliserade säkerhetsstyrkorna, en ”stark” regering som i sin förvirring under två veckor paralyseras mer och mer – detta var Frankrike denna ovanliga vår.
Hundratusentals studenters, arbetar- och läroverksungdomars vilja att störta det kapitalistiska systemet har manifesterats på ett så otvetydigt sätt att ingen allvarligt kan ifrågasätta den. Arbetarna har icke mindre uppenbart manifesterat sin vilja att icke bara slåss för omedelbara fordringar och mot gaullismens regim utan även för att störta bourgeoisin och kapitalets välde. Denna vilja har funnit sitt uttryck i ockupation av fabriker, järnvägsstationer, kraftverk, postkontor, på vilka den röda fanan hissats. Den har funnit sitt uttryck i parollen ”Arbetarmakt!” som allt oftare upprepades vid demonstrationer och på affischer. Den har funnit sitt uttryck i talrika spontana initiativ till kontroll och övertagande av den faktiska makten genom kommittéer eller arbetar- och medborgarkollektiv.
Sålunda föddes successivt inför hela världens ögon en ny regim, den framtida franska socialistiska republikens, i konfrontation med Femte republikens dekadenta regim. Under veckan 24-30 maj hade det varit fullkomligt möjligt att generalisera dessa erfarenheter, att täcka landet med ett nät av maktdualismens organ, att samordna dessa, att ta de initiativ som var nödvändiga för att störta den vacklande gaullistiska regimen, att låta den revolutionära krisen utmynna i maktens erövring genom proletariatet för byggandet av socialismen.
När detta icke har skett, när den borgerliga staten slutligen åter kunnat samla makten i sin hand, så beror detta uteslutande på förräderiet inom arbetarrörelsens ledning, framför allt på det franska kommunistpartiets och Landsorganisationens ledare, som hade kontroll över det stora flertalet arbetare. Dessa ledare inom Kommunistpartiet och Landsorganisationen har gjort det omöjliga för att isolera studenterna och det nya revolutionära avantgardet från arbetarmassorna, för att kanalisera strejken och fabriksockupationerna mot konventionella fordringar, för att hindra kraftmätningen på gatan där styrkeförhållandet var överväldigande gynnsamt för revolutionen, för att paralysera motstöten mot förtryckarnas våldsutövning, för att hindra att strejkvakter beväpnades och arbetar- och studentmiliser bildades, för att få folket att acceptera ett val som erbjöds av en regim i dödsryckningar, för att splittra och kväva strejken, sedan deras egen obeslutsamhet och de Gaulles beslutsamma tal bringat rörelsen till ett första stillestånd.
Detta förräderi är resultatet av deras anslutning till den ”fredliga samexistensens” doktrin, omfattad av Kreml, som i de Gaulle ser ett korrektiv mot den amerikanska imperialismen i Europa och som är dödligt rädd för ett revolutionärt uppsving i Frankrike. Det är också resultatet av en långvarig parlaments- och valrutin. Den slitna sången om ”den fredliga och parlamentariska vägen till socialismen” hade i åratal framförts – med ursäkten att någon revolutionär kris i alla fall inte kunde uppstå i Frankrike. När nu denna kris faktiskt uppstod, så användes samma reformistiska strategi för att spoliera den objektiva möjligheten att gripa makten.
Det franska kommunistpartiets ledning har helt förlorat de revolutionära studenternas förtroende; dess prestige hos hela det unga avantgardet är angripen. Tack vare denna befrielse från det byråkratiska ledbandet har ungdomen kunnat agera som ett nytt revolutionärt avantgarde i en utsträckning som aldrig förr i Frankrike. Men inom arbetarklassen har Kommunistpartiets och Landsorganisationens apparat bevarat sin dominans jämte en mängd medel att kväva den proletära demokratin och medlemmarnas fria viljeyttring, trots att denna apparat upprepade gånger skakats under de senaste åren och sist helt nyligen, då arbetarna i de stora fabrikerna förkastade de ovärdiga avtal som man hade förberett med företagarna och den gaullistiska regimen för att få ett slut på strejken. De spridda element av en ny ledning som framträtt bland de yngre arbetarna var ännu för svaga, för otillräckligt organiserade och strukturerade för att kunna säkra generaliseringen av maktdualismens organ. Således har Kommunistpartiets och Landsorganisationens apparater med sitt förräderi ännu en gång räddat den franska kapitalismen, liksom 1936 och 1945-47.
Men i motsats till vad som skedde då har det stalinistiska förräderiet denna gång varken på ett otvetydigt sätt kunnat bryta det revolutionära uppsvinget eller kunnat åstadkomma en snabb omkastning av styrkeförhållandet. De revolutionära striderna i Maj 1968 har frambragt bålverk som den revolutionära Sorbonne[1], krafter som söker säkra kontrollen över radion och televisionen, organ som aktionskommittéerna. De har icke likviderats vid återgången till arbetet i fabrikerna. Denna återgång till arbetet sker för övrigt mycket långsammare än den gaullistiska regimen och Kommunistpartiets ledning hade hoppats. Viktiga sektorer av arbetarklassen inom storindustrin visar exemplarisk stridsvilja och motståndskraft.
Den borgerliga staten kan inte låta dessa maktdualismens celler konsolidera sig och utbreda sig. Men den har inte styrkan att eliminera dem i ett enda slag. Således börjar en övergångsperiod under vilken förtryckarna kommer att – liksom i Flins – utdela försökshugg, vilka kan utgöra utgångspunkten för ett nytt revolutionärt uppsving. För övrigt är den franska kapitalismen industriellt och ekonomiskt för svag för att tåla de avsevärda koncessioner som den tvingats göra för att säkra arbetets återupptagande: prisstegringar, inflation och arbetslöshet kommer snabbt att urholka dessa koncessioner, vilket i sin tur kommer att leda till våldsamma reaktioner från proletariatets sida. Slutligen står vi bara i början av fackföreningarnas och de traditionella arbetarpartiernas inre kris. Denna kris kommer att fördjupas under de kommande veckorna, framför allt efter valet, som för Kommunistpartiet blivit ett sista medel att på nytt sluta sina led. Återverkningarna av denna kris kommer också att stimulera en mäktig förnyelse av arbetarklassens kamp.
Alla förutsättningar föreligger således för att man skall kunna förutse att temperatursänkningen av den 31 maj blott är temporär, att nya explosioner och nya våldsamma konfrontationer är absolut oundvikliga. Det gäller att förbereda sig på dessa konfrontationer med ett maximum av klarsyn och organisatoriskt arbete. Det gäller att tillgodogöra sig alla lärdomar av striderna i maj 1968, att se till att landvinningarna bevaras och att nästa våg utgår från högsta möjliga nivå, att den första vågens alla otillräckligheter övervinns.
Denna första våg har avslöjat neokapitalismens utomordentliga bräcklighet under ”konsumtionssamhällets”, den ”ekonomiska expansionens” och den ”starka statens” skenbara stabilitet. Produktivkrafternas utveckling, höjningen av massornas kulturella nivå och tekniska utbildning, industrialiseringens geografiska omfattning, universitetsexplosionen, den demografiska föryngringen, alla dessa förändringar vilka den kapitalistiska regimen tillräknade sig som lika många förtjänster och tecken på sin modernism har definitivt vänt sig mot den. Ty inom det kapitalistiska systemets ram ökar varje utveckling av produktivkrafterna de ekonomiska och sociala motsättningarna. Massorna känner instinktivt att enorma möjligheter att tillfredsställa deras fundamentala behov förslösas, stympas, snedvrids under profitens och det privata ägandets välde. Ungdomen accepterar icke längre en arbetslöshetssiffra på nästan en miljon samtidigt som möjligheten av 30-timmarsveckan för alla avtecknar sig vid horisonten. Studenter, högt kvalificerade arbetare, tekniker accepterar icke längre att företagare, direktörer eller teknokrater i kapitalets tjänst auktoritärt dekreterar hur de skall arbeta, vad de skall producera och vad de skall konsumera. På samma sätt kommer arbetarna mindre och mindre att tolerera att deras organisationer undandras deras kontroll för att underställas en auktoritär byråkrati.
IV Internationalen har utarbetat ett övergångsprogram som motsvarar massornas fundamentala behov. Den kommer att precisera det och komplettera det i ljuset av majexplosionens lärdomar. Rörlig löneskala, arbetarkontroll över produktionen, insyn i räkenskaperna, arbetarveto mot anställningar och avskedanden, upphävande av bankhemligheten, publicering av alla stora företags kalkylering av fabrikspriser och vinstmarginaler, upprättade av ett register över lös egendom, en ekonomisk utvecklingsplan för det socialistiska Frankrike, demokratiskt utarbetad av en härför sammankallad Arbetarkongress, full kostnadsfrihet för sjukvård, läkemedel, kommunala transporter, all undervisning och all skolmateriel, allmän studielön fr. o. m. 16 år, förvaltning av universiteten genom hela universitetsgemenskapen, nationalisering av alla storföretag, privatbanker och kreditinstitut, eliminering av storkapitalets representanter i de nationaliserade företagens styrelser, omdaning av statsbudgeten genom upplösning av den strategiska kärnvapenstyrkan och en radikal nedskärning av militärutgifterna vid samtidig avsevärd ökning av kulturella och sociala utgifter (för sjukhus, billiga bostäder, vägar, friluftsområden, fritidscentra) – det är några av elementen i ett sådant program.
Detta bör kulminera i kravet på en arbetarregering, framgången ur arbetarklassens representativa organisationer –i dag ännu fackföreningarna, i morgon demokratiskt valda kommittéer. Utan tvivel skulle detta krav för närvarande innebära att de med fackföreningarna lierade stora arbetarpartierna kallas att gripa makten; de stöds faktiskt ännu av arbetarklassens majoritet. Men dessa partier visar ingen benägenhet att engagera sig i ett maktövertagande med utom-parlamentariska medel. Ju mer den revolutionära krisen språngvis utvecklas och fördjupas, ju mer kommer dessa traditionella partier att överflyglas av massorna, för vilka parollen om arbetarregeringen allt mer antar innebörden av ett maktövertagande genom de i kommittéer organiserade arbetarna själva.
För att främja massornas revolutionära aktiviteter i och för ett återupptagande av striden från maj 1968 måste framför allt det revolutionära avantgardet stärkas. Detta måste ske på olika plan. Ett plan representeras av avantgardet i vid mening, där omständigheterna sammanfört olika riktningar och olika organisationer. Mellan dessa måste en solid aktionsenhet etableras, grundad på välpreciserade gemensamma revolutionära mål och respekt för den proletära demokratin. Ett annat plan representeras av de revolutionära marxisterna själva. Dessa måste bemöda sig att så snabbt som möjligt nå fram till konstruktionen av ett revolutionärt parti som massorna lyssnar till. IV Internationalens Centralsekretariat uttrycker sin uppfattning att medlemmarna i Jeunesse Communiste Révolutionnaire och Parti Communiste Internationaliste (IV Internationalens franska sektion) på ett beundransvärt sätt bestått provet i maj 1968 och att de kommer att spela en huvudroll vid denna dubbla uppgifts lösning, utan vilken den socialistiska franska revolutionen inte kan segra.
Denna har central betydelse för arbetarrörelsen i hela världen och för världsrevolutionens frammarsch. Maj 1968 har hävt blockeringen av den politiska situationen i hela Europa, angett en högre nivå för studenternas kamp i Italien, Spanien, Storbritannien, Belgien och Sverige, stimulerat återupptagandet av arbetarnas strider i flera länder, satt i gång den europeiska revolutionens process. Maj 1968 har redan övat ett djupt inflytande på utlösningen av studenternas kamp i Jugoslavien och bidragit till att förbereda den politiska revolutionen i alla byråkratiskt deformerade och degenererade arbetarstater. Maj 1968 kommer att säkra ett högt revolutionärt marxistiskt medvetande hos det nya avantgarde som växer fram i dessa länder. Maj 1968 kommer att tvinga imperialismen att omdisponera sina styrkor i världsskala och utgör därmed en betydelsefull hjälp åt den vietnamesiska revolutionen, åt den latinamerikanska revolutionen, åt hela den koloniala revolutionen.
Men majrörelsens främsta betydelse ligger däri att den för första gången sedan tjugo åter fört ett högindustrialiserat lands proletariat mot världsrevolutionens centrum. Härigenom har den redan sopat undan en hel rad fördomar, felaktiga föreställningar, ”revisioner” av marxismen, som var födda ur den europeiska revolutionens tillbakagång efter 1948. Den har rensat luften genom att vid det nya revolutionära uppsvingets början ställa kravet på full proletär demokrati. Den skapar härigenom gynnsamma förutsättningar för en snabb utveckling av den internationella trotskistiska rörelsen och IV Internationalen. Det är alla revolutionära marxistiska militanters plikt att utan dröjsmål verka för denna utveckling i enlighet med de helt nya möjligheter som nu har öppnats.
Leve den socialistiska franska revolutionen!
Leve den socialistiska världsrevolutionen!
IV Internationalens Centralsekretariat 10 juni 1968
Noter:
[1] Vid tidpunkten för denna deklaration var Sorbonne-universitetet ännu ockuperat.