I en tid, när tidrummet komprimerats av teknologi och uppdrivet tempo, härskar inte informationen utan signalen. Man säger att vi lever i ett informationssamhälle, men finansvärlden är ett signalkapitalistiskt samhälle. Det bygger på informationsbrist, dumdristighet och ignorans på en marknad som behöver arméer av motparter som fått allt om bakfoten.

Det finns inte något sådant som ”samhälle”, sade Margaret Thatcher en gång i ett både hatat och applåderat uttalande.(1)

Det är många som har en annan uppfattning. Det senaste decenniet har gett upphov till en mängd ”x-samhället” som vi sägs leva i eller snart kommer att leva i. En del av förslagen till vad samhället numera bör kallas, för att leda vår förståelse av det rätt, är mycket väl underbyggda. Manuell Castells argumenterar i tre band på runt 1500 boksidor för sitt begrepp nätverkssamhället. Andra epitet på vårt eller våra samhällen tycks framkastade i parti och minut. Vi har förstås informationssamhället, ett begrepp som började användas på nittiotalet och som Castells stöpt om till flera begrepp som informationell kapitalism, informationell ekonomi och informationellt samhälle. Men av Pine och Gilmore har vi också fått oss till livs upplevelseekonomin — företagsledningar bör begripa att de lever i den — och dessutom den kommande transformationsekonomin.(2). I den förstnämnda ekonomin konkurrerar företagen om att ge kunderna upplevelser, så att en kopp kaffe kan prissättas till 5 dollar istället för en.(3) Men de kommer snart att tvingas konkurrera om att ge kunderna möjlighet att transformera sig själva, att bestående förändra sina liv.

Det är småpotatis för andra. Rolf Jensen hävdar för sin del att ”vi” går från information till imagination.(4) Det är drömmar och berättelser det handlar om och som måste vidhäftas varor och tjänster. Vi är snart i drömsamhället. Där samlar människorna sig i värdekommuner, små gemenskaper som kan liknas vid stammar. Och via internet kan större gemenskaper samlas i cybernations.(5) På omslaget av boken The Dream Society hittar vi de vanliga utropen från recensenter:
”dramatiska insikter”, ”rekommenderas varmt”. ”Rolf Jensen pekar ut vägen mot framtiden”.

För varje nytt prefix före ”samhället” tycks författares tunnelseende öka. Så kan t ex Jensen skriva

Idag måste vi acceptera det faktum att maskiner har tagit över 99 procent av det arbete som använder muskelkraft. Alltså använder de flesta av oss våra muskler mest för nöjes skull.(6)

Vilka är dessa ”vi” av jordens 6 miljarder människor som Jensen talar om?

Managementlitteraturen som nätverkssamhälle

Managementlitteraturens intellektuella, akademiska och moraliska heder lider svårt av ambitionen att ge råd till företagsledningar i OECD-länderna. Många av dessa inriktar försäljningen mot ett högavlönat skikt, kanske de bäst avlönade 10 eller 20 procenten av befolkningen i västvärlden. Med sitt exkluderande ”vi” tycks en del av litteraturen faktiskt bara reflektera en utveckling av ökande klyftor och krympande ekonomiskt synfält. Genren tenderar att bli en illustration till Castells tes att nätverkssamhället ställer hela regioner, ja kanske hela världsdelar, som Afrika och Latinamerika, utanför den värdeproducerande ekonomins blickfång, och hotar att göra delar av befolkningen i de rika länderna osynliga.

Men FN s återkommande rapporter om världsekonomins tillstånd vidgar synfältet.(7) 1,3 miljarder människor i världen tjänar mindre än l dollar om dagen. Mellan 1987 och 1993 tillkom 100 miljoner människor till denna grupp.(8) Överallt ökar klyftorna. I den regerande ekonomiska och politiska stormakten USA, själva det bultande hjärtat i vad som till nyligen kallades Den nya ekonomin, kom en brytpunkt i slutet av 70-talet. Från 1977 till 1992 ökade de amerikanska arbetarnas produktivitet med 30 procent. Deras reallöner föll med 13 procent.(9) Över 20 procent av barnen i USA levde vid seklets slut i fattigdom och fattigdomen bland barn visade en ökning från 1980 till mitten av 90-talet med 30 procent. Fattigdomen bland barn ökade med 145 procent i Storbritannien, 31 procent i Frankrike, 120 procent i Tyskland under samma period. Castells menar att vidgandet av klyftorna stannat upp i slutet av 90-talet.(10) Sedan det skrevs år 2000 har en världsvid ekonomisk recession inletts. Erfarenheten talar för att den kommer att omfördela ytterligare resurser från fattiga till rika, överallt.

Om vi fortsätter att låta själva litteraturen om Den nya ekonomin vara studieobjekt istället för studieverktyg blir den också på andra sätt ett exempel på Castells tes om nätverkssamhällets framväxt och om hur informationsteknologin både möjliggör och tvingar fram ett allt hetsigare tempo. Nyckelorden som sammanfattar vad samhället blivit avlöser som sagt varandra. Deras bäst-före-datum sätts allt snävare, likt marknadsföringsslogans som måste uppdateras för att svara mot nya hot från konkurrenter. Den frenesi med vilken författare försöker sammanfatta samhällsutvecklingen i korthuggna slogans och aforismer synes parodiera Marx berömda förord i Till kritiken av den politiska ekonomin där han skriver om hur förändringar i ”de ekonomiska produktionsbetingelserna” sätter avtryck i filosofin, litteraturen och ideologin.(11)

Castells trilogi är dessutom själv en illustration av det han skriver om. Han använder en ”trianguleringsmetod” som gör texten till ett centrum för intryck, en nod i ett nätverk vilken ständigt träffas av information från dussintalet håll medan berättelsen förs framåt,

med integration av material och iakttagelser från olika håll, utan att tvinga läsaren till ett plågsamt återbesök i den bibliografiska djungel där jag vistats [… ] under de senaste tolv åren. […] läsaren kommer att upptäcka att det tas många mått och steg i texten för att slutsatserna ska bygga på konvergerande trender ur olika källor, enligt en trianguleringsmetod som är en etablerad, framgångsrik tradition bland historiker, poliser och undersökande reportrar.(12)

Det faktum att Castells skrivit och forskat just så här visar oss något. Metoden förutsätter direkt tillgång till otaliga databaser oavsett var författaren befinner sig och ett arbetslag av forskare som kommunicerar trots geografiska avstånd. Till det kan läggas Castells egna besök och rundresor. Till Ryssland såväl som till kokainodlingar i Peru. Det är verkligen en annan metod än den som genomsyrar Marx Kapitalet, som Castells arbete ibland jämförts med. Kapitalet är mödosamt byggt till en berättelse med hjälp av en logiskt deduktiv metod, utgående från en enda första observation, ett axiom om varan som läsaren kan tros vara överens med författaren om.(13) Skrivandet innebar 18 års ensamt stolnötande på British Museum i London och pågick tills döden skiljde författaren från det ofullbordade manuskriptet. Han levde inte i ett nätverkssamhälle.

Inledning till kritik av informationen

Men alla texter, även de allra bästa och tankeväckande, har sina brister. Begreppet information är viktigast i Castells arbete. Det uppträder i olika sammansättningar och sammanhang men det är inte definierat. Kanske har Castells tänkt ordet för många gånger, så att vad information betyder tas för självklart. Men det är inte självklart. Minst självklart är det på den globala finansmarknaden. Det är en marknad om vilken man med gott samvete kan använda platslöshetsbegrepp som Castells flödesrum(14) där David Harveys tid-rumskompression(15) blir som mest hopknycklad, där Paul Virilios telenärvaro, teleövervakning är påtaglig och hans raseriutbrott om ”geografins slut” kan tas på allvar.(16)

Vad information har för mening på finansmarknaden kommer att diskuteras nedan. Jag kommer då att skriva signalkapitalism och signalsamhälle. Men jag kommer inte att skriva att vi nu lever i ett signalkapitalistiskt samhälle. Vi, planetens människor, lever inte i ett samhälle, vi lever i flera, ibland också när vi är på en enda plats.Signalkapitalism känns som ett bra namn på ett av dessa samhällen. Men den glidning från informationsflöde till signalflöde i det finanssamhälle jag skriver om — vilken sker parallellt med en glidning från sparande och investering till spekulation och spel — sätter inte sin prägel på allt, omedelbart och överallt, ens i OECD-länder. Läkare som med den nya teknikens hjälp söker stöd i realtid bland experter runt hela klotet före och under en hjärtoperation upplever inte att de skickar och tar emot signaler. Att göra en sökning i en databas efter litteratur känns inte som att leta efter signaler, trots att sökningen sker med hjälp av just elektroniska signaler.

Vad jag talar om är ett samhälle där signaler, när de kommit ut ur fiberoptik och sladdar, inte sätts samman av mänskliga mottagare till information och berättelser — berättelser som ger upphov till skratt eller tårar, information som ger upphov till eftertanke och analys, i kontrast till signalen som ger upphov till en reflex. Jag talar om det fenomen där signalen själv fortsätter att vara bara signal, bara omvandlas från teknikalitet till socialitet på samma sätt som ett rött ljus eller ett tjuvlarm är en signal i både teknisk och social bemärkelse. Jag talar om signalen som bara byter ontologi och inte själv förädlas av sammansättningar med något utanför sig själv. Ja, när datoriserade portföljförsäkringar används i finansiell handel(17) — programvara som reagerar automatiskt på prisfall eller alarmerande (!) prismönster med att sätta igång massiva försäljningar utan mänsklig inblandning — sker ingen övergång från tekniskt till socialt sammanhang överhuvudtaget. Handlarna kan passivt lyssna till maskinernas sång. Eller lyda maskinerna, för att tala med Kelvin Kelly som jag återkommer till nedan. De sociala följderna av denna praktik utanför det finansiella rummet, som vid börskraschen 1987, är förstås en annan sak.

Vi ser alltså, tycker jag, en förskjutning från information till signal som redan påverkat språkbruket i västvärlden inom många områden, från ”informera” eller ”berätta” till ”signalera”. Vem hörde senast något lands statsminister eller centralbankschef informera finansvärlden om något eller berätta något för den? Nej, en hel statsbudget är en ”signal”. Vem hörde senast ett börsnoterat företags VD anklaga myndigheter för att skicka felaktig information? Nej, han eller hon hör ”fel signaler”. Vi bör undra, anser jag, om inte det begrepp information som används i olika sammansättningar när vår tid beskrivs bara är oförtjänt smicker av den.

Inledning till kritik av ”flödet utan fond”

Det är alltså i kritiken av informationsbegreppet som motståndet börjar i den här texten. Behövs det något motstånd? Behövs det någon ”antiglobaliseringsrörelse”?

Tackor av stål och floder av olja, skorstenar och fabrikernas löpande band, och även små frön och idisslande kor, alla fångas de in i världen av smarta chips och snabba bandbredder, och förr eller senare kommer de att helt börja lyda den nya ekonomins nya regler, likt allt kommer att göra.(18)

För min del hör jag här ett eko från Italiens tjugotal, från den italienska futurismen och dess dyrkan av maskinen. Kelly har ”lyssnat till teknologin” och ”teknologin upprepar tio distinkta refränger”, skriver han.(19) Refrängerna blir i bokens avslutning regler. Den åttonde regeln är ”No Harmony, All Flux”.(20) Ingen harmoni, allt är flöde. Kossorna på ängen och fröna på marken såväl som människorna framför sina datorer, måste lyda, fully obey. Författaren själv behöver inte lyda, måste vi tro. Lydnad är över huvud taget ingen bra lekkamrat till skaparkraften. Men dessutom kräver författare fortfarande ett minimum av lugn och ro där de sitter och skriver. Det verkar vara lätt att de glömmer det när de tjusas av informationsflödets trollkraft. Vi som inte glömt att författare behöver tystnad för att kunna skriva, att stolarna de sitter på inte bör stå på såpade golv, att de behöver sova ibland och helst på nätterna, måste dock fråga oss om en ekonomi där allt är flöde egentligen är en ekonomi.

På samma sätt bör vi, anser jag, se hur personaluthyrningsfirmornas ideal om Just-in-Time med rätt person på rätt plats i rätt ögonblick, men bara just då och där, innehåller ettStand-By för den som är i beredskap vid telefonen. Det är ett påtagligt begrepp för den som sitter där men märkligt nog ett osynligt begrepp i litteraturen. Vi bör se hur ”ett lager på landsväg” inte kan flyta ostört utan att ha en stående vagnpark av väl underhållna lastbilar i beredskap för att sättas in när flödet stannar. Även om modernt management handlar om att med hjälp av förhandlingsstyrka flytta fonderna utanför organisationen och låta underhållet av dem, kostnaderna för dem, skötas av andra, så finns de där. Ekonomer bör se dem. De bör inse att varje flöde av viss styrka kräver en fond som svarar mot den styrkan. De bör också fråga sig vad som är avsett att hållas stabilt med hjälp av all flexibilitet.(21)

Flöde och rytm

Vad är rytm?

Castells skriver på ett ställe om hur nätverkssamhället tycks driva samhället inom dess krets mot ”social arytmi”.(22)

Min hypotes är att nätverkssamhället präglas av en nedbrytning av den biologiska eller sociala rytmicitet som hänger samman med begreppet livscykel.(23)

Castells hypotes verkar bekräftas omkring oss. Utbrändhet är ett nytt arbetsmiljöbegrepp i västvärlden. Miljöaktivister skulle dessutom protestera mot Castells formuleringar om ökande förmåga att kontrollera vår arts reproduktionsförmåga,(24) anklaga honom för närsynthet och kanske säga att han själv fallit offer för den komprimerade tidsuppfattning han beskriver. De skulle tvärtom tala om ökande brist på övergripande kontroll — trots åldrande befolkningar i Västeuropa — och förstås hämta exemplen från hoten mot naturens ekosystem vilka vår reproduktionsförmåga ytterst grundar sig på. Ekosystemen har en annan rytm i ett mycket lugnt tempo, en rytm i otakt med den rytm i vilken ekosystemen exploateras, om nu exploateringen kan sägas följa en rytmik eller bara ska sägas följa en hastighet, tendera mot rent flöde.

Vi kan förstå, tror jag, begreppet rytm som en regelbunden växling mellan paus och aktivitet. Och att rytmen förlorar sin ekonomi när det harmoniska spelet mellan aktivitet och uppehåll går sönder. I vår musik är rytmen samspelet mellan tystnad och ljud. Det verkar som om man med ”harmoniskt” spel måste mena att något upprepar sig från period till period, att en regelbundenhet måste kännas igen, att vi måste uppleva likhet över tid. Att vi utan sådant igenkännande över tid kallar och upplever det vi ser eller hör som kaos, inte rytm. Det tycks också som om man med ”harmoniskt” tänker särskilt på pausen, under vilken återhämtning — reproduktion av förmågan att fortsätta ta emot intryck från rytmen eller att skapa rytmen — måste ske, så att vår förmåga att uppfatta den eller rytmen själv inte dör ut.

Den dubbla italienska bokföringen

I ett arbete från den tid när informationsteknologin börjar sin resa mot massanvändning, i skiftet mellan 60- och 70-tal, skriver ekonomen och vetenskapsteoretikern Nicholas Georgescu-Roegen om grundläggande ekonomiska begrepp.(25) Mot Marx reproduktionsscheman(26) ställer han en flödes-fond-modell. Att se hans utgångspunkt är att minnas vad ekonomi är.

Men egentligen ligger begreppen flöde och fond rakt framför oss i den vanliga s k dubbla italienska bokföringen. Där finns inte bara motsatsen mellan Debet och Kredit. Där finns också spelet mellan Resultat- och Balansräkning. Resultaträkningen registrerar monetärt flöde till och från en organisation under en period samtidigt som Balansräkningens tillgångssida fylls på eller tappas av. En mängd konton markerar monetära in- och utgångar till och från organisationen. Balansräkningen fryser situationen efter en period. Upptill på pappret ser vi Tillgångarna, där flödet hamnade. Nertill finns uppräknat varifrån flödet kom: Skulder, Eget Kapital (”en skuld till ägarna”), samt Periodens resultat som visar det sammanlagda monetära inflödet eller storleken på en monetär läcka.

Nätverksekonomin — grund för ny företagsvärdering eller för spekulationsfeber?

Det traditionella sättet att värdera företag, vare sig de är börsnoterade eller inte, utgår från Balans- och Resultaträkningen. Men under nittiotalet tycktes till exempel P/E-måttet löpa amok för all företagsvärdering. Aktiemarknaden verkade kalkylera med vinster 40-50-60 år framåt i tiden för alla företag. De nya IT-företagen värderades skyhögt trots fortsatta förluster.(27) Castells talar om hur företagsvärderingen ändrats och sammanfattar till slut analysen av exempel som Amazon.com och andra nya IT-företag i termer avtrust och expectations.(28) Förtroendet handlar om förtroende för de institutioner som marknaden baserar sig på. Det skulle förklara varför inte den nya ryska aktiemarknaden lyfter. När det förtroendet finns kommer förväntningar att öka värdet:

förväntningar på en framtida akties potentiella framtida värde kommer att öka dess värde.(29)

I hastigheten blir det ett ”framtida” för mycket i meningen. Det känns nästan som ett tecken. Tillsammans med det faktum att börsvärden på den ryska aktiemarknaden sedan Castells skrev detta har stigit som en ballong(30) antyder det att nittiotalet såg ett vanligt spekulativt förlopp. Castells sammanfattning av hur företagsvärderingen går till i Den nya ekonomin, verkar inte alls ny:

i den verkliga världen görs, i grund och botten, inte ekonomiska kalkyler (i meningen beslut om hur du ska investera dina pengar) i termer av profitabilitet utan i termer av förväntad tillväxt för finansiellt värde. Förväntad värdetillväxt är tumregeln för investeringar i den nya ekonomin.(31)

Uttrycket ”tumregel” ger ett intryck av sans och balans i snickarboden, av att väga ny information mot beprövade erfarenheter. Men vad är detta annat än en beskrivning av vad Kindleberger kallar en spekulationsbubblas maniska fas? Också hur Castells i samma avsnitt beskriver hur vaga förväntningar om värdetillväxt skapas, genom rykten, hjordbeteende osv tycks leda tankarna till Kindlebergers grundläggande schema. Det börjar med en ”förskjutning”, t ex höga förväntningar på helt ny teknologi, och fortsätter med ”volymsjuka”. överinvesteringar, ”monetär expansion”, massiv skuldsättning, ”avståndstagande”, kreditorer ger inte längre krediter, och ”misstro”, när den tillgång det spekuleras i börjar säljas av, samt ”krasch” när bubblan spricker.(32) Roehner (2001) beskriver hur spekulation i ett tillgångsslag ofta sprider sig till helt andra tillgångsslag, aktiepriser och pris på samlarböcker som stiger i tandem.

Det tycks ge sista pusselbiten till en beskrivning av nittiotalet som inte behöver nämna något alls om ”ny ekonomi”. Bristen på historiskt perspektiv hos Castells är faktiskt uppenbar. Han andas ingen misstänksamhet. Ekonomhistorikern Kindleberger har däremot ”sett det förut” och hans klassiska bok tycks kunna läggas som blåkopia över nittiotalet. Alltså: Aktiekurser som lyfter högt ovanför BNP-utveckling eller seglar iväg långt utöver vedertagna mått, måste landa igen mot den verkliga värdeproduktion som företagen står för eller misslyckas med. Flödet av köp och försäljningar till allt högre nivåer måste sina, liksom flöden av krediter till företag som går med förlust. Alla vänder till slut i ingången till marknaden och massrusningar sker mot utgångarna, till säkerhet och de reda pengarna. Flödet är inte viktlöst. Det måste gravitera mot fonder.

Så är det, så har det varit i över 300 år och den pågående kraschen visar det — så skulle vi kunna bita av diskussionen och fortsätta: Castells skriver just före börsnedgången, utan historisk utblick, om värderingen av företag och tror att finansaktörer för en hel epok framåt alltid kommer att strunta i om företag går med vinst eller inte. Han förbiser att värderingen av objekt under spekulativa uppsving mer och mer handlar om en värdering av andras värdering av andras värdering. Det är den värderingen (som också i språket blir till en rusande rundgång) Keynes syftar på när han på trettiotalet skriver om aktiemarknaden:

Vi har nått fram till tredje graden då vi använder vår intelligens för att försöka förutse vad den genomsnittliga opinionen väntar sig att den genomsnittliga opinionen ska anse.(33)

Men även om Castells tro på att grunderna för företagsvärdering har ändrats visar sig vara felaktig, så ger hans beskrivning av hela den s k Nya ekonomins omgivning, dess nya teknologiska bas och iakttagelsen av det finansiella värdets överhöghet en ledtråd till att förstå att det inte är som förut. Med Kindlebergers schema framför sig kan man förutsäga kraschen. Men med Castells beskrivning av den finansiella värderingens omgivning kan man förutsäga att nya spekulativa vågor kommer att avlösa den som nu går tillbaka, i häftigare vågor och oftare. Det är Castells som fäster vår uppmärksamhet på hur IT-teknologin, tillsammans med nedrivning av nationalstatsgränserna gjort finansmarknaden global, lagt en helt ny grund för att bortse från avkastning, räntor, utdelningar
— de grundläggande bruksvärden hos värdepapper som ”objektiv värdering” av dem grundar sig på och som i sin tur tar stöd i verklig värdeproduktion utanför finansmarknaden — och istället fästa blicken på värdepappers andra bruksvärdesida, deras bruksvärde som skiftande bytesvärden, ett bruksvärde som tar stöd i vad som händer på finansmarknaden.

Vi måste tro att inte bara företagsvärdering utan all traditionell finansiell värdering av det ena eller andra allt oftare kommer att ställas på huvudet. Säkert förklaras värderingsmodeller, grundade i verklig värdeproduktion, då av många för utdaterade. Det är en del av själva det spekulativa spelet att göra så. Säkert kommer de igen att få fel, precis som en bländad Castells. Kindleberger får då rätt. Men det är ändå Castells som pekar på det nya.

Vad är spekulation?

Det är med tillgångars bruksvärden som ändrade bytesvärden som begreppet spekulation, enligt min mening, bör sammanföras så som jag gjorde ovan. Keynes definierar för sin del

spekulation [som] den verksamhet som går ut på att förutse marknadens psykologi […] företagande [som] den verksamhet som avser att förutse den kommande avkastningen av kapitalföremålen under hela deras livstid […].(34)

Han fortsätter med en tidsbild från trettiotalet och med något som nästan blir en förutsägelse av vår tid:

[det] förhåller […] sig ingalunda alltid så att spekulationen dominerar över företagandet. Allteftersom värdepappersmarknaderna blir bättre organiserade ökar emellertid risken för att spekulationen ska vinna överhanden.(35)

Nå, idag är värdepappersmarknaden organiserad i ett världsomspännande datoriserat nätverk. Spekulation, i den betydelse jag lägger i ordet, dominerar. Men oavsett hurspekulation definieras måste det leda tanken längre att, åtminstone inom ekonomisk teori, använda det som eget avgränsat begrepp för ett särskilt fenomen på marknaderna, än att låta det beteckna all aktivitet, allt företagande, med argumentet att allt vi gör, kapitalister eller astrologer, egentligen bestäms i en spekulation om vad som ska hända sedan. Castells skriver till exempel:

Det verkar som om girighet nu uttrycks mer direkt i värdeskapande genom förväntningar om högre värde — alltså att spelets regler ändras utan att spelets natur ändras. Detta är inte spekulation. I annat fall är all kapitalism spekulativ. Ty enligt kapitalismens logik behöver inte värdeskapande vara förkroppsligat i materiell produktion. Allting går an, inom lagens råmärken, så länge som ett monetariserat överskott genereras, vilket investeraren tillägnar sig.(36)

och begår ett misstag när han berövar oss spekulationsbegreppet. Vad han beskriver är just spekulation. Den äger förstås rum inom ramen för ”spelets natur”. Det är rätt att ”allting går an” men det har stor betydelse vad den kapitalistiska ekonomin förser oss med, kan förse oss med.(37) Det har betydelse om de privata kapitalen söker formera sig via materiell produktion, eller genom spekulation i värdeförändringar av något som redan har producerats, eller till och med i något som inte produceras; eller i värdeförändringar av ett index som symboliserar tillväxt eller brist på tillväxt några abstraktionsnivåer längre ned i den politiska ekonomin. Vi bör behålla spekulationsbegreppet och jag tror vi kan definiera spekulation som en väntan på ändrat bytesvärde.(38) Det är en väntan som avslutas med ett övergivande och Castells tar faktiskt helt miste när han skriver:

Marknadskapitalisering är inte pengar i din ficka, eftersom du förstör värdet för just de aktier du säljer om du försöker förvandla det till kontanter. Just precis detta är observationspunkten: vad som än utgör marknadsvärdet i den nya finansiella världen, så varar det bara så länge som detta värde förblir på marknaden.(39)

Värde förstörs inte utan säkras när exempelvis aktier säljs. Marknadsvärdet på en finansiell tillgång ger ingen frihet, är ingen inkomst att handla för. I ett allt större och större risktagande och brist på respekt för de fonder spekulanten själv och andra förfogar över, kan ett ägobevis i och för sig belånas mer och mer och dess framtida försäljning ställs som garanti. Används de nya likvida medlen till inköp av likadana ägobevis vet vi säkert att vi betraktar en spekulativ uppgång. Men marknadsvärdet varar alls inte som värde. Innehavaren av ett ägobevis som stannar på ägobevisets marknad kan snabbt bli varse att det utgör en flyktig representation av värde, inget mera. Pengar kallas ”deg” på stockholmsslang. Det är träffande, för värde representerat av pengar är vanligen trögflytande och segt. Miljoner aktieägare som behållit sina aktier efter mars 2000 kan vittna om att det är annorlunda med dem. Marknadsvärde måste i tid räddas över till fastare mark för att kunna kallas värde och helst representeras av de likvida medel som kallas pengar. Sedan upplösningen av Bretton-Woods på 70-talet och fritt flytande valutor beror det också på pengarnas innehavare om den valuta värdet för tillfället är pengar i, ska ses som ett marknadsvärde att växla till den ”riktiga” valutan — till något som innehavaren relaterar till som till pengar(40) — eller som en valuta att använda som växande bytesvärde mot andra valutor, det vill säga ses som något vars bruksvärde är ökande bytesvärde, spekulationsmedel.

Det är genom att lämna marknaden i rätt ögonblick som värdet säkras, det är genom att stanna på marknaden som värdet riskerar att gå upp i rök. Ägobevisets värde räddas genom bytet som kapitaliserar det till pengar. Kapitaliseringen av ett marknadsvärde slutar just med det ting-lika ”pengar i din ficka”, trots att pengar, dessa ting, till slut ändå bara är en relation till världen av varor och tjänster.

Nyskapande av värde eller förflyttning av värde?

Som Castells påpekar är jakten på värdet, monetized surplus, vårt globala dominerande produktionssystems själ. Men skapar finansmarknaden nytt värde eller är det som sker där till slut ett nollsummespel, där värde bara byter ägare? Castells ger uttryck för båda synsätten. A ena sidan är finansvärlden

metanätet av finansflöden, där allt kapital likformas i profitskapandets varudemokrati. I detta elektroniskt drivna, globala kasino blomstrar eller kollapsar kapitalen vilket avgör ödet för företag, hushållsbesparingar, nationella valutor och regionala ekonomier. Nettoresultatet är ett nollsummespel: förlorarna betalar för vinnarna.(41)

Å andra sidan talar Castells tidigare om ”value making in the financial sphere(42) vars globalisering blivit, ”ryggrad” i den nya globala ekonomin.(43) Jag tror den första beskrivningen, där den enes value making blir den andres value breaking, ger störst förståelse. För några försvinner en del av det ogripbara värdet spårlöst under exempelvis en börskrasch, så att den som inträdde på börsen vid en viss nivå men hela tiden förhåller sig passiv bara ser en värdering av ägobeviset stiga och sedan falla. För den aktive i handeln sker däremot både stigande och fallande i handel där pengar byter ägare. Värde överförs på så sätt. Det värde som ”skapas” i uppgången kan bara kapitaliseras till likvid form via handelns värdeöverföring. På samma sätt kan det bara förstöras via handeln självt, genom att handlare så att säga petar på det. Värdet framträder tydligt i pengar för den ene i samma akt som det försvinner för den andre som tar över ägobeviset och ser dess pris störta mot botten, mot den fond där nytt värde verkligen säkert skapas, mot en säker realitet formaliserad i balans- och resultaträkningar, mot den ”gamla ekonomin”, vars ryggrad är produktion av varor att sälja på en marknad.

Castells hela berättelse om finansvärlden får oss ändå att se hur utdaterade klassiska definitioner av spekulation har blivit. I Economics, skriver Paul Samuelson (i samarbete med William Nordhaus):

Vi ska börja med att överväga vilken roll som spekulativa marknader har. De tjänar samhället genom att flytta varor från tider och platser av överflöd till sådana av brist. Denna aktivitet är spekulation [fetstil i original], vilket innebär att köpa en vara i avsikt att sälja den vid ett senare tillfälle.(44)

Nasser Saber påpekar att definitionen inte skiljer mellan varugrossist och spekulant.

Men vi kan också se hur ordval som ”flytta varor från tider och platser av överflöd till sådana av brist” leder tanken till hamstrandet i lador från goda år till nödår, alltmedan jorden långsamt vrider sig kring sin axel. Värdepapper och valutor, de områden där spekulation idag koncentrerats, flyttas definitivt inte. De förblir i platslöst tillstånd när de byter ägare och några ”tider” förflyter inte mellan ägarbyten. Med hjälp av den nya informationsteknologin och en globaliserad finansmarknad har fondförvaltare, multinationella företags finansavdelningar, börsmäklare, hedgefonder… förvandlat sekvenser av inträde-utträde-inträde-uträde till ett datoriserat hantverk där beslut fattas inom loppet av sekunder eller minuter. På finansmarknaden, ett globalt samhälle för sig, blir begrepp som ”investering” och ”åtagande” tomma på mening när handlare zappar mellan marknader. Det är ett hantverk som utövas med fingrarna ständigt beredda på tangentbordet. I det sammanhanget begår kanske David Harvey (1989) ett misstag. Jag tror i alla fall att han tunnar ut ett begrepp som är bra bränsle för tanken.

Spekulationskapitalet som egentligt kapital

David Harvey, författaren Castells inspirerats av i diskussionen om nätverksekonomins kompression av tiden och rummet, skriver om fiktiv kapitalbildning och fiktivt kapital. Det är begrepp han hämtar från Marx. Fiktiv kapitalbildning är, skriver Harvey

kapital som har ett nominellt värde i pengar och pappersexistens, men som vid en given tidpunkt inte backas upp av en säkerhet i termer av verklig produktiv aktivitet eller fysiska tillgångar. Fiktivt kapital förvandlas till realt kapital in den mån investeringar görs som leder till en motsvarande ökning i nyttiga tillgångar (t ex fabriker och maskiner som kan drivas profitabelt) eller varor (varor och tjänster som kan säljas med vinst).(45)

Harvey talar sedan utifrån den definitionen om hur kreditväsende och finansmarknad hanterar systemproblem med överackumulation av kapital genom att flytta problemen till ”framtiden” och hur detta arrangemang från 1945 backades upp av keynesiansk politik i de kapitalistiska industriländerna genom ”statsunderstödd dynamisk tillväxt av ömsesidig skuldsättning”. Men en annan läsning av Marx tror jag ger möjlighet till bättre teoretisk ram runt vad spekulation idag ”är”. Jag tror vi helt enkelt kan förstå fiktivt kapital som ett kapital vilket ger ränta eller avkastning enbart via ett avtal, via ett rent juridiskt förhållande mellan den som lånat ut kapital, eller investerat kapital i ett projekt, och den som direkt förfogar över detta kapital. Det fiktiva kapitalet är det kapital du lånar ut till personen som försvinner bakom husknuten, mot ett löfte att få det tillbaka med ränta, eller i hopp om att låntagaren vart år ska leverera ett belopp tillbaka, sak samma egentligen hur det gått till. Men för den som tog hand om pengarna och tänker hantera dem är kapitalet egentligt. Låntagaren kan t ex köpa en ”fysisk tillgång” för pengarna och invänta en prisökning. Räntan till dig som lånade ut dem från början förblir ändå avkastning från ett fiktivt kapital.

När vi sparar i Rolf Akelius fonder på Cypern med ett års bindningstid och till 8 procents avtalad ränta(46) ställer vi oss i ett fiktivt förhållande till vårt sparkapital. Vi vet inte hur Akelius tänker uppfylla sin del av avtalet, vi struntar egentligen i det. Tänker han sälja sitt matsilver eller tänker han lägga spread-bets i derivathandel? Vi är helt oinformerade om vilket, om läsaren tillåter att jag går handlingen i förväg. Sparkapitalet kommer på något mystiskt sätt att växa. Marx ger oss skadeglatt ett hundra år gammalt exempel på samma sak:

Den lantlige depositören inbillar sig att blott deponera hos sin bankir och inbillar sig vidare, att om bankiren lånar ät, detta sker till någon för honom bekant privatperson. Han har inte den ringaste aning om att denne bankir ställer hans deposition till förfogande för en billbroker i London, över vars operationer de bägge ej hava den ringaste kontroll.(47)

Det är i beräknandet av ränta på ränta på grundval av vad som avtalats som utlånaren bildar sitt fiktiva kapital, han bygger upp en illusion.(48)

Allt sammanhang med kapitalets verkliga värdeförmeringsprocess går sålunda till sista spåret förlorat och föreställningen om kapitalet som en sig själv värdeförmerande automat befäster sig.(49)

Kapitalets ”verkliga värdeförmering” grundar Marx i produktion av varor vars värden realiseras på en marknad. Mot det fiktiva kapitalet står alltså det verkliga fungerande, egentliga kapitalet. Mot investeraren som investerar på avstånd och har ett fiktivt förhållande till sitt kapital står den egentlige kapitalisten som handskas med kapital och kapitalförmering direkt. Även om Marx i Kapitalet ironiskt berättar många anekdoter om spekulativa episoder, t ex i de avsnitt varifrån dessa citat hämtats, ges spekulation ingen naturlig teoretisk plats i texten. Vi kan hitta formuleringar som skulle kunna vara skrivna idag av någon, exempelvis i sammanhanget prissättning av aktier:

Marknadsvärdet för dessa pengar [vad aktien ursprungligen köptes för: min anm.] är delvis spekulativt, då det är bestämt icke blott genom den verkliga inkomsten utan genom den förväntade, i förväg beräknade. Men förutsattes det verkliga kapitalets värdeförmering konstant eller, där inget kapital existerar som ifråga om statsskulderna, den årliga avkastningen som lagligt fixerad och även i övrigt tillräckligt säker, så stiger och faller priset å dessa värdepapper omvänt mot räntefoten.(50)

Att staber av personal, högutbildade matematiker och finansanalytiker dygnet runt bevakar prisutvecklingen för värdepapper eller komplicerade finansiella instrument, att hundratusentals datorer uppkopplade i nätverk sätter marknader ur vitt skilda sammanhang i förbindelse med varandra i realtid vilket tvingar aktörer att köpa eller sälja, göra förluster eller ta hem vinster, föresvävar knappast en författare på 1800-talet. Visst är det å ena sidan uppenbart att nätverksekonomin gör kapitalbildning till en obegriplig fiktion för miljoner privatsparare i OECD-länderna. Ja, i många fall vet vi inte ens om att vi överhuvudtaget pensionssparar i fonder eller struntar blankt i det. Det får gå som det går.(51) All Flux, No Harmony, som de anställda vilka sparat i Enrons pensionprogram bör utbrista?(52)

Å andra sidan kan finansvärldens aktiva förhållningssätt till varje skiftning i pris på ett värdepapper — där kvartiler av en procent, via hävstångseffekter, betyder ruin eller succé inom loppet av några timmar — knappast beskrivas som ett fiktivt förhållningssätt. I den nya nätverksekonomin där en global finansmarknad vinner dominans över ”det egentliga kapitalet” i Marx mening, hanterar handlare, servade av analytiker och matematiker handplockade från universitetens undervisningssalar,(53) inte ett fiktivt kapital. De förvaltar i högsta grad ett egentligt kapital som tar egentlig form eftersom det i huvudsak ska formeras via ständiga försäljningar och inte via passiv väntan på räntor eller avkastningar, via derivatspel och inte via verkliga innehav.(54) Enligt min mening finns på andra sidan av en växande och obegriplig fiktion en växande egentlighet när aktörer koncentrerar sig på varandras hantering av — varandra, dvs fr a på marknadsrörelsen som sådan. Egentligare än att bevaka detta minut för minut kan det inte bli, oavsett om det som händer blir mer och mer fiktivt för alla dem som är utanför den inre cirkeln och vars pengar det ofta handlar om.

Marknader för bruksvärde såsom förändrat bytesvärde och marknader för andra bruksvärden

I och med att inträdeshinder till finansmarknader av de mest olika slag rivs ned, i och med att tekniken gör ett zappande från marknad till marknad möjlig, i och med att allt runt klotet tenderar att ske i samma rum, eller i något dussin finansiella centra och i samma minut oavsett var valutahandlaren eller handlaren i zink, olja, obligationer eller aktier befinner sig, kan också den kapitalistiska ekonomins finansvärld komma mycket nära den kapitalistiska drömmen att hoppa över hela led i den traditionella produktionsprocessen för att komma över värdet direkt.

Men vad vi ser är inte så mycket en ”världsvid expansion av marknader”,(55) ett ”breddande av marknader”(56) — beskrivningar som kanske är giltiga år 2002 för ett blomstrande H&M men som allmänt kan ifrågasättas under världsrecession och överkapacitet inom sektorer som bilindustri, datorer med mera, dvs fenomen som kan utsättas för ebb och flod — som det är ett ständigt ökande av marknaders tillgänglighet(56b) och därför, tvärtom, en implosion av marknader till jakt på en enda ”vara”, värdet som sådant i ren form, och därför till en enda marknad, eller ett nätverk av marknader, där alla är ute efter samma sak. Finansmarknaden är skådeplatsen för denna jakt och en marknad där både köpare och säljare efterfrågar värde måste få egendomliga egenskaper. Tewles & Jones påpekar i sin diskussion om finansmarknadens effektivitet ur informationssynpunkt att den måste gå i baklås om alla har ”perfekt information”.(57) Den är teoretiskt och praktiskt otänkbar. Steinherr vidrör samma problem när han efter en längre redogörelse för hur pensionsfonder kan lägga upp datoriserade portföljförsäkringar tillägger:

Det är en vacker tanke. Men om pensionsfonder allmänt använde sig av den så skulle samma marknadsdestabiliserande problem återuppstå som de som fanns med portföljförsäkrarna under kraschen 1987.(58)

När tecken tyder på nedgång för värdepapperspriser säljer helt enkelt programvaran innehaven samtidigt. Det blir då rationellt för varje enskild ägare att också sälja, osv.

Steinherr eller Teweles & Jones nämner inte det, men det är viktigt att inse att en marknad där aktörer handlar också för att komma över något annat slag av bruksvärde än utsikten till förändrat bytesvärde, inte har samma egenskap. Den är inte sysselsatt med att titta sig själv i spegeln. Den går inte i baklås bara för att de som byter med varandra ”vet allt” om vad som just händer på marknaden. De som där byter med varandra är i bytesögonblicket ute efter distinkt olika bruksvärden.(59)

På våra globaliserade finansmarknader är däremot smaken inte lika distinkt delad som våra ändalykter. Alla är ute efter värdet utan omväg, och vad som måste få oss att tro på allt tätare spekulativa uppgångar och allt tätare krascher är alltså:

— Informationsteknologins ständiga utveckling ger handlare på finansmarknader allt större möjlighet att veta ”allt” om vad som händer just nu och på marknaden.
— Nedrivandet av politiska gränser mellan finansmarknader, att regler för kapitalförflyttningar tagits bort, den ökade marknadstillgängligheten, det massiva deltagandet på marknaderna tillsammans med den nya teknologin som gör det möjligt att agera omedelbart.
— Bruksvärden i den ekonomi som dominerar oss är bara en omväg till värde som ska ackumuleras. Bytesvärdet på exempelvis en råvarumarknad har alltid en tendens att ”lossna” från bruksvärdet och bli sitt eget bruksvärde för majoriteten aktörer, inte bara för en konstant andel spekulanter som aldrig brukar råvaran som insatsvara i produktion.

Det är sällan vi ser ett år där det inte på någon marknad, inleds en spekulativ uppgång.(60) I finansvärldens gemensamma rum och gemensamma tid tenderar ”någonstans där borta” att bli ”här”. Spekulativa förlopp är inte längre en nationell angelägenhet, miljarder dollar kan på kort tid kastas in i brasan eller kratsas ur den, var den än har börjat brinna.

Toussaint ger ett namn på det vi nu upplever, som samspelar väl med Castells berättelse:

”Globaliseringen av ekonomin” […] eller mer precist, ”kapitalets globalisering” […] måste betraktas som något mer än bara ännu en fas i den kapitalets process av internationalisering som inleddes för mer än ett sekel sedan — eller till och med som något helt annorlunda […] Jag kallar, lite tafatt, denna nya fas för ”den globala ackumulationsregimen där finansen dominerar.”(61)

Den världsomspännande recessionen ger i och för sig vid handen att det inte går att i huvudsak ackumulera via finansiella operationer om den ”gamla” ekonomin går på knäna, även om förstås enskilda aktörer kan göra det. Men Toussaint syftar på en regim, vem eller vad som håller i taktpinnen.

Derivat och vadslagning

I denna essä finns inte plats för någon längre diskussion om den nya ”handeln” med derivat i alla dess nya former och i extrema och ständigt ökande volymer där valutor spelar huvudrollen. Men som jag ser det har inte heller här aktörerna ett ”fiktivt” förhållande till sitt kapital. Kapital sätts på spel, men det finns ännu en liten stund kvar i spelarnas händer, precis som motspelarna i ett vad ännu en liten stund kan krama sina sedlar i handen medan de betraktar hur tärningarna rullar. Ingen prestation krävs av någon annat än att följa spelets tydliga men komplicerade regler. Vi ser en transferering av pengar, inte en transaktion där något går i motsatt riktning. För derivat baserade på ett index är leverans av något över huvud taget inte möjlig.

För derivaten vrids bytesvärdet avskiljande från ett primärt bruksvärde ett varv till: prisförändringen är på en egendomligt sätt avskild från bytesvärdet och avsöndrad som ren och skär differens. Så är det både för den som försäkrar sig om ett fast pris på ett verkligt innehav av en tillgång på den marknad derivatet förhåller sig till, och för den som håller emot i vad denne ser som ett vad och som aldrig äger något värdepapper eller råvara att försäkra priset på. Aktörer intar inte positioner med köp, positioner som sedan överges med försäljningar. De intar istället vad vi skulle kunna kalla teatraliska poser där handelsavtal ingås som inte förs till avslut i en transaktion, utan avslutas med nullifierande motposer. Den som förut sa sig vilja sälja något till visst pris poserar strax innan försäljningen ska ske som köpare av samma sak. Både ”tillgång” och ”efterfrågan” på 1000 fat olja, eller vad derivatet härletts ur, går då upp i rök. Den enda leveransen av något blir förändringen under perioden av derivatets ”pris” (som aldrig någon betalat), från förlorare till vinnare.

En bild av ”marknaden” för oljederivat finns hos Teweles & Jones. Den ger skäl till citationstecken kring ”handel” och ”marknad”:

that is, through mutual agreement between the long and the short, the contract is settled by delivery of a nondeliverable grade at a non-delivery point or on a nondelivery day or at a nondelivery time of day ät a mutually acceptable price.(62)

Det engelska rättstavningsprogrammet i min dator anmärker på ord som nondelivery — ”ickeleveransig”? Men översatt till svenska betraktar vi alltså ett avtal som uppfylls genom ”leverans”, till den som förbundit sig att köpa (eng: long) från den som förbundit sig att sälja (eng: short), av en icke-levererbar oljekvalité till en icke-levererbar plats eller på en icke-levererbar dag eller tid på dagen till ett pris som accepterats av båda parter. Det är den totala fiktionen, bevakad och förvandlad av febriga aktörer till egentlighet och realitet, där den verkliga oljemarknaden är en fond ur vilken spelet utvinner ett abstrakt flöde av ständig prisförändring på något som inte ska köpas eller säljas i framtiden, vilket är klart för båda parter. Båda bevakar noggrant informationen om vad som inte kommer att hända och som uppenbarligen är information om något annat än vad det informeras om.

Den massiva skuldsättningen eller villkorade förbindelser hos aktörer, ibland bara kända av en enda person eller några sammansvurna i ett hörn av organisationen, eller bara kända av en förvaltare men inte av uppdragsgivaren, har lett till återkommande finansiella katastrofer.(63) Detta och den gigantiska och växande OTC-marknaden för derivat, där alla derivat är unika, där ingen vet vilka exponeringar motparten har, där offentliga institutioner inte har någon som helst kontroll eller insyn(64) gör diskussionen om informationens egentliga roll och väsen på finansmarknaden giltig också för de mystiska derivaten och jag ska nu till slut diskutera ”informationen” och dess flöde under ”signalkapitalismen”.

Information och signalkapitalism

I början av augusti 2001 berättade Financial Times om en undersökning av kunskaperna hos aktieägare i USA. Av tusen tillfrågade i undersökningen trodde 84 procent att de skulle ersättas för aktieförluster.(65) Nu vet de säkert bättre, men allmänbildningen när undersökningen gjordes imponerar inte. Det kastar förstås en skugga över Castells centrala begrepp informationen kapitalism. Vad betyder ”information” i den tid vi lever i?

Went citerar en fondförvaltares kommentar till den mexikanska peso-krisen 1994:

Vi kom till Latinamerika utan att veta något om stället. Nu lämnar vi det utan att veta något om det.(66)

Jag kan inte heller undanhålla denna lite längre anekdot för läsaren:

Kvantarna [the quants, smeknamn på matematiker hos Bankers Trust, USA] hade just tagit fram en ny avtalsstruktur som kopplade den amerikanska statsobligationsräntan till. av allt här i världen, den grekiska drachman. Poängen med det affärsavtalet, om det nu fanns någon, spelar ingen roll. Vad som spelar roll var att säljaren måste hitta investerare att sälja det till. Och det gjorde han. Han ringde upp en av sina bästa klienter och pratade om fördelarna med ett instrument knutet till växelkursen på drachman som om han hade upptäckt guld. Intresserad men i beråd, sa investeraren: ”Okej, berätta någonting om Grekland för mig.” Oförmögen att komma på något om Grekland så där i stundens ingivelse åkte säljaren hem på kvällen och såg då sin unga dotters skolatlas ligga på vardagsrumsgolvet. Han rev ut sidan som visade Grekland, skyndade till jobbet nästa morgon och faxade sidan till sin klient. Nöjd med detta köpte klienten derivaten.(67)

Och slutligen om information ur annan vinkel, Ericssons styrelseordförande Treschow som är irriterad på blankare av Ericssons aktier i ett kritiskt läge under augusti, 2002:

Jag har försökt hänga med, men måste säga att jag inte förstår mig på börsen längre.(68)

Signalens dominans

Studenter i ekonomi vet att det är ett vanligt antagande i standardekonomiska modeller att aktörerna på en konkurrensmarknad har så kallad perfekt information. Jag har ovan redan diskuterat vad det skulle betyda på en marknad där det enda bruksvärde som det handlas med är bruksvärde som förändrat bytesvärde och där alla därför har samma preferens. Berättelserna ovan ställer frågan vad slags information som processas. flödar, är relevant på den globala finansmarknaden. Men på en marknad som är effektiv ur informationssynpunkt ska priset alltså ge alla all information som finns att få om en vara eller ett värdepapper i ett visst ögonblick.

När vi säger att något ger information tycks vi mena att det ger information om något utanför sig själv. En dagstidning som legat en månad i en tunna med vatten kan berätta för oss att den är gjord av trycksvärta och papper. Säger den inte mer tycker vi inte att den ger särdeles mycket information. Information tycks inte vara lika med bäraren av informationen, bäraren förmedlar den bara. Men på ett egendomligt sätt tycks det vara annorlunda på en finansiell marknad där alla eftertraktar värdeökningen.

Treschow förstod inte Ericssons-aktiens prispendlingar. Han var part i målet och avsåg förstås att ”informera” om att inga skäl fanns för att den skulle sjunka. Men under augusti 2002, när Ericssons nyemission måste hämtas hem, förekom det flera gånger att börskommentatorer inte förstod varför aktien värderades som den gjorde. Var det något handlare visste om Ericsson som ingen annan visste? Nåväl, de visste inget nytt om Ericsson, men ömsom ”visste” de att priset snart skulle gå upp och att det då gällde att köpa och ömsom ”visste” de att priset snart skulle gå ned och att det då var dags att sälja. Priset informerade om sig självt. Marknaden är marknaden för ett pris.

All ny information kokas av denna marknad ned till en enda sak oavsett vad informationen handlar om och drabbar den alltid på samma sätt: Den utgör en extern chock som i marknadsrummet bara har mening just som chock. Det är inte intressant om Ericsson kan uppvisa ett nytt tiomiljonersavtal eller avslöjar nya förluster. Det intressanta är om aktiepriset kommer att stiga eller sjunka när många får veta det. Den informationen kan en aktör möjligen få genom att fråga andra aktörer, som inte bör berätta det innan de själv köpt och då berättar de det genom sitt köp. Eller kan aktören handla på basis av sin erfarenhet när nyheter av detta slag träffar marknaden, på grundval av vad gammal information av samma slag betydde för priset förut. Sammanhanget är förstås alltid nytt, men den som analyserar sammanhanget riskerar att köpa eller sälja för sent. Det är inte nödvändigt att veta ett dugg om Mexiko för att binda upp några miljoner dollar i mexikanska pesos. Det som betyder något är att bevaka marknadens reaktioner för att kunna fly i rätt ögonblick.

Det egna rummet är alltså nog. Men rummet behöver uppkoppling till horder av mindre informerade, mindre reaktionssnabba, som förhåller sig passiva eller som missförstått allt och köper när de borde sälja, som står utanför. Aldrig har behovet av bristande information, dumdristighet, ignorans och tankspriddhet varit större än nu när informationsteknologin underbygger all finansiell handel. Vi ser en marknad som behöver arméer av motparter som har fått allt om bakfoten och den som tror att staten ersätter aktieförluster gör helt enkelt informationssamhället en stor tjänst.

Priset är en endimensionell signal utan annan information att ge än det binära ”upp” och ”ned”. I en tid där tidrummet komprimerats av teknologi och uppdrivet tempo härskar signalen. Castells noder i det finansiella nätverket blir oerhört lätt transistorer, multiplikatorpunkter, och alls inte platser där information processas, berättelser värderas.

Det är de ögonblicken en ovan betraktare kan förväxla finansiell handel med ett dårhus som reagerar med ryggmärgen och där signaler in växer av egen kraft i rundgång. Dessa ögonblick av mani finns beskrivna i ekonomihistorien. I vår tid tycks de ständigt hota att övergå i oavbrutna flöden, när den enda information aktörer egentligen söker är den information som finns i deras egna ansikten; som det gäller att hålla så neutrala som möjligt för att ej röja information. Det är alltså en informationen kapitalism där det blivit allt viktigare att inte informera om något, ty all information kan användas emot den som berättat något mycket hastigare, mer överrumplande än förut och från de mest oväntade håll eftersom inget håll är för långt bort. Och det är en tid när signalen ersätter informationen, därför att den är ett koncentrat av information om priset, därför att den berättar om det enda som är viktigt, det enda som behöver sägas, därför att den är komprimerad och vi lever i en tid när just tiden och rummet kan komprimeras ned till nya minimala storlekar.

Det är också en tid när skillnaden har blivit så stor mellan, å ena sidan, vad vi vet om varandra runt hela klotet som en påtagligt närvarande och en allt mer fullödig kunskap följande oss dygnet runt, och, å andra sidan, det ointresse med vilket den värdeproducerande, värdeförflyttande, globala ekonomin avfärdar denna information, inte låter den löpa i ettor och nollor genom sina nätverk, utan ser den som redundant, tillhörande ett utanför vad som tros vara Ekonomi, därför att den inte är information om ett pris, inte kan uttryckas i pris, och därför inte kan komprimeras till signal. Det är en skillnad som blivit stor, hjärtskärande och isande kall.

Om textens och kommunikationens ekonomi

Kelvin Kelly slår fast en av sina sanningar om Den nya ekonomin på följande sätt:

[…] kommunikation […] är inte bara en sektor av ekonomin. Kommunikation är ekonomin.(69) [Kellys fetstil och kursiv]

Kelly exemplifierar med bonden som tar satelliter till stöd i skördearbetet, hur vi genom seklerna talat med varandra för att organisera projekt, telegrafen, telefonen, men framför allt, det framväxande bruset av meddelanden inom finansvärlden. Bredband, integrerade kretsar förändrar förvisso villkoren för det som dagligdags kallas ekonomisk aktivitet.

Men är det därför rätt att kommunikation är Ekonomin? Nej, Kelly deltar bara i flödeskulten, vars kännetecken är brist på respekt för hushållning med knappa resurser. Kommunikation är inte Ekonomin i hela sin totalitet. Inte heller den finansekonomi jag skrivit om i denna text. Kommunikation är flödet mellan sändare och mottagare och utgör tillsammans med dem och deras relation en ekonomi. Kommunikation är också i sig själv en ekonomi, en av myriader ekonomier, ett fenomen att analysera i ekonomiska kategorier om man så vill och en ekonomi att strunta i eller ta hänsyn till.

Den obönhörliga dialektiken mellan flöde och fond finns därför här i dessa rader. Jag öser ur en fond av ord och ordnar dem, via ett flöde och i ett flöde, på skärmens imaginära pappersark. Detta flöde bildar en ny fond för läsaren att ösa mening ur. Också i själva texten ser vi ett eko av dialektiken mellan flöde och fond, ty de utgör grundläggande byggstenar i textens ekonomi. Jag-skullekunnaskrivaordenutan avbrott och snabbt förbruka läsarens tålamod och intresse, fonder jag tar i bruk genom att be om läsning. Struntar författaren i kommunikationens ekonomi drunknar textens mening. Den omkommer i forsen som förbinder den ena stilla sjön med den andra. Kommunikation kräver vila, pauser, uppehåll. Flöde kräver fond, flöden graviterar mot fonder.

Ekonomi är gränsöverskridande. men också begränsning. För att bli intressant, för , att vara ny för läsaren, måste denna text i försöka överskrida gränser, koppla saker till varandra som vanligen inte eller aldrig är i , kontakt med varandra. Men just denna text ska göra det inom ramen, gränsen, för en ekonomi på maximalt 10 000 ord, en gräns som kringgärdar de gränsöverskridande försöken. Ekonomi är hushållning med knappa resurser.

Fonder utanför synfältet

Det känns genant att skriva om textens ekonomi. Vissa ekonomier ska man nog inte tala om? Då riskerar de att tömmas på kraft? Jag tror att till alla de ekonomier vi rör oss i och förflyttar oss mellan också hör resurser som ännu inte talar till oss som en möjlighet, eller som aldrig kommer att göra det, men som ändå och för alltid är en förutsättning för våra liv. De är kanske fonder mot vilka alla våra bemödanden utspelar sig, nödvändiga bakgrunder och scengolv att stå på, eller är de fonder vi ständigt direkt tar i bruk trots att vi inte är varse exploateringen. Och just på grund av vår omedvetenhet om de källor vi öser ur, förmår de förnya sig, medan de skulle ta slut eller förbränna oss om de utsattes för vårt medvetna bruk, våra försök till effektiviseringar. Ur dessa osynliga, onämnbara fonder, skulle då komma det genuint nya, kombinationen av gamla saker tillsammans med.(70) Kanske har de något att göra med den där residualen som kvarstår oförklarad när alla andra orsaker till produktionsökning eller ökad produktivitet anses vara förklarade. Den genans jag känner när jag analyserar textens ekonomi är hos Paul Virilio kanske rädslan för vetenskapen utan samvete, utan medvetenhet om vart den syftar och som därför, liksom nya uthållighetsidrotter driver deltagarna över sin fysiska gräns, driver forskarna över en etisk gräns, Extreme Sports och Extreme Science i kapplöpning mot döden.(71)

Denna text har varit en moralitet och den riskerar nu att bli ett pekoral. Men den handlar till slut om rädslan för att det rotas i fonder som borde lämnas i fred så att de kan fortsätta att ge liv och mening.

Dick Forslund

Ursprungligen publicerad i Häften för kritiska studier 1-2-3/2002

NOTER
* För stöd och uppmuntran samt synpunkter på tidigare version av denna text vill jag tacka kollegerna vid Centrum för Spelforskning. Högskolan Gotland, samt Christian Maravelias vid företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet.
1. There is no such thing as ”society”! T ex Ormerod 1994 s 34.
2. Pine II & Gilmore (1999).
3. Ibid s 2.
4. Jensen 1999, omslaget och passim.
5. Ibid s 11.
6. Jensen 1999 s 35. Alla citat från engelskan är översatta av essäförfattaren. Citaten ur Manuel Castells bok Nätverksamhällets framväxt är tagna ur den reviderade engelska utgåvan år 2000. Sidhänvisningar refererar till den utgåvan om ej annat sägs i not. I den mån det citerade framstår som oförändrat jämfört med den svenska utgåvan på Daidalos från 1998 kommer översättningen där att användas med angivande att så har skett och uppgift om sida.
7. Mig veterligt ingår de aldrig i universitetens kurser i national- eller företagsekonomi. De är inte föremål för frenetisk tentaläsning.
8. Toussaint 1999 s 19ff går igenom UNDPs Report on Human Development in the World 1997.
9. Ibid s 20. Se även Castells 2000 s 298.
10. Castells 2000 s 298f.
11. Marx 1971 s 9f.
12. Castells 2000 s 25f. Översättning hämtad från den svenska utgåvan 1998 s 39.
13. ”I de samhällen där det kapitalistiska produktionssättet härskar uppträder rikedomen som en ’oerhörd varuansamling’.” Marx 1930 s 19.
14. Castells 2000 s 440ff.
15. Harvey 1989 s 260-308. Time-space compression är ett begrepp som används av Castells med referens till Harvey 1989; t ex Castells 2000 s 465 ff.
16. Virilio 1999 s 9 och llff.
17. Tex Steinhen 2000 s 58 och 116f.
18. Kelly 1998 s 8.
19. Ibid s 8.
20. Ibid s 161.
21. Bateson 1968 s 30 ”[…] självkorrigerande system. I grunden konserverar dessa system alltid någonting. I en maskin med regulator förändras bränsletillför-seln för att svänghjulets hastighet ska bevaras — hållas konstant — och på samma sätt inträffar alltid i sådana system förändringar för att konservera sanningar i något beskrivande påstående, någon beståndsdel av status quo.” (förf kursiv).
22. Castells 2000 s 475.
23. Ibid s 476. Översättning hämtad från den svenska utgåvan 1998 s 449.
24. Ibid.
25. Georgescu-Roegen 1971 s 211-275.
26. Marx gör i Kapitalet band II ett omdebatterat försök att förklara hur kapitalismen reproducerar sig själv. Först i s k enkel reproduktion utan tillväxt, sedan i sammansatt reproduktion med tillväxt.
27. Vi vet nu också att de mot slutet av nittiotalet började förfalska sina resultat i massiv skala. Detta faktum är okänt när Castells färdigställer den andra reviderade upplagan av sin trilogi i början av 2000.
28. Castells 2000 s 157ff.
29. Ibid s 159. På engelska lyder frasen i texten: ”expectations of the potential future value of a future stock will increase its value”.
30. En spekulationsbubbla som börjat spricka, varnar Finans Vision och Dagens Industri i aug/sept 2002.
31. Castells 2000 s 159.
32. Kindleberger 1999 s 41. I The Wall Street Journal Europe (26-28/7 2002) finns en rolig intervju med den nu över nittioåriga Charles Kindleberger som påpekar att han inte äger aktier.
33. Keynes 1994 s 191.
34. Ibid s 193.
35. Ibid.
36. Castells 2000 s 160.
37. Många påpekar förstås det, t ex FN-organisationen UNCTAD i Trade and Development Report 1991. Här varnas för ”ascendancy of finance över industry”, en varning man måste tro är på samma tema som ovan. Cit i Bello. Bullrad & Malhotra (red) 2000 s 5.
38. Så kallad blankning som spekulerar i prisfall har nu blivit så vanligt att det får heta ”ändrat bytesvärde” istället för ”stigande” i denna definition, även om den senare typen av spekulation dominerar.
39. Castells 2000 s 158f.
40. Det vill säga som värdereservoar och som bytesmedel i den region där valutan är pengar, där hon vill använda den som pengar och där dess värde grovt antas vara stabilt i förhållande till priser på varor och tjänster.
41. Castells 2000 s 503. Översättning hämtad från den svenska utgåvan 1998 s 474.
42. Ibid s 107.
43. Ibid s 106.
44. Citerat i Saber 1999 s 67. Economics är en legendarisk lärobok, menar Saber, utgiven i sin 15e upplaga 1995.
45. Harvey 1989 s 182f för detta och följande citat och referat.
46. Direktreklam från Akelius Cypernfonder i min brevlåda under år 2001. Sedan ovanstående skrevs annonserade faktiskt Akelius på en helsida i SvD Näringsliv 28/11 2002. Han hävdar att sparare får del av vinsten från hans fastighetsbolag. Utlovad ränta är numera 7 procent.
47. Marx 1931 band III s 474.
48. Ibid s 444.
49. Ibid.
50. Ibid s 445.
51. Den nya svenska Premiepensionsmyndigheten klagar som vi alla vet över att under 20 procent numera aktivt väljer fond för pensionens premiedel. SvD 24/ 9 kan också berätta att Icke-väljarfonden är ett av de bästa valen. Men förstås, på något mystiskt sätt har 35 procent av sparmedlen försvunnit. Det tillhör det fiktiva kapitalets egenskaper att det också kan förintas utan att vi vet varför.
52. Robin Blackburn skriver i New Left Review 14 mar/apr 2002, ”The Enron Debacle”, om pensionskatastrofen för tusentals anställda i det kraschade energibolaget Enron.
53. Thomson 1998.
54. Enligt Åsman 2001 är den genomsnittliga tiden för hur länge en internationell pensionsfond stannar på en marknad för ett visst värdepapper 15 dagar.
55. Castells 2000 s 99; ”Worldwide market expansion”.
56. Ibid s 95; ”Broadening of märkets”.
57. Teweles & Jones 1987 s 95.
58. Steinherr 2000 s 117.
59. Därför är också de nyklassiska modellerna som förklarar relativpriser med Jan och Maria som byter äpplen mot päron utifrån sina olika preferenser oöverförbara till en kapitalistisk ekonomi där värde. inte påtagliga bruksvärden är huvudsaken för de handlande. Sådana modeller skildraren förkapitalistisk marknad för fysiska bruksvärden.
60. Den 22/3 2002 talade exempelvis SvD om diskussionen i USA. ”Finns det en fastighetsbubbla?”. I januari 2003 ställs samma fråga om fastighetsmarknaden i London.
61. Toussaint 1999 s 282: ”me global regime of accumulation mainly through finance”.
62. Teweles & Jones 1987 s 507.
63. Thomson 1998 är en enda lång uppräkning av finansskandaler under åttio- och nittiotal med derivat inblandade. Proctor & Gamle, Gibson Greetings, Orange County, Metallgesellschaft m fl. Financial Times berättar 24/9 2002 om kursfall på 52 procent for EDS-aktier. EDS beskrivs som the world ’s second largest IT outsourcing company. EDS beskrivs som det näst största bolaget i världen för IT-utkontraktering. De väntas förlora massivt på löften om återköp av egna aktier. I samma artikel berättas om datortillverkaren Dell. De beräknas förlora 500 miljoner dollar under de kommande nio månaderna på liknande derivatkontrakt.
64. Strange 1998 s 32.
65. Benny Åsman uppmärksammade mig på artikeln i FT 2/8 2002, ”Investors ’ignorant’ in sinking US stock märkets”. Undersökningen gjordes av Securities Investor Protection Corporation (SIPC), en icke-statlig organisation. Den sponsrades även av National Association of Investors. 84 procent av re-spondenterna trodde att aktieförluster skulle ersättas av SIPC, eller någon av de två myndigheterna Federal Deposit Insurance eller Securities and Exchange Commission (SEC). Ordföranden för SIPC kommenterar i samma artikel undersökningen bl.a. med:
”De senaste tio åren har folk bara levt med en marknad som stiger. De insåg inte förrän förra året att det finns fallande marknader”.
66. Went 2000 s 28. Fondförvaltaren är ursprungligen citerad i Moisés Naim, ”Latinamerica the morning after” i Foreign Affairs July-Aug 1995 s 53.
67. Thomson 1998 s 222. Boken är till dels en insider-berättelse om derivathandeln. Bankers Trust stod för några särskilt upprörande skandaler under åttio- och nittiotalet när det gällde desinformation till klienter. Men just den här berättelsen handlar inte om desinformation. Kartan över Grekland var säkert korrekt.
68. Dagens Industri 30/8 2002. Blankare spekulerar i kursfall (och driver på det) genom att låna aktien, sälja den, köpa tillbaka den när kursen är lägre och lämna tillbaka den till utlånaren.
69. Kelly 1998 s 5.
70. Göran Grip 1994 använder ett tomrum för att beteckna något som inte kan betecknas utan som är.
71. Virilio 2000 s 3f.

LITTERATUR
Bateson G, Den medvetna avsikten kontra naturen i Cooper D (red), Befrielsens dialektik. Bokförlaget Pan/Norstedts. Stockholm 1970
Bello W, Bullard N & Malhotra K (red). Global Finance. New Thinking on Regulating Speculative Capital Markets Zedbooks London 2000
Blackbum R, ”The Enron Debacle” i New Left Review 14 mar/apr 2002
Castells M, The Rise of the Network Society 2nd ed Blackwell Publishers UK/USA 2000
Georgescu-Roegen N. The Entropy Law and the Economic Process Harvard University Press Cambridge Massachusetts 1971
Grip G, Allting finns Månpocket Stockholm 1994
Harvey D, The Condition of Postmodernity Basil Blackwell Ltd UK/USA 1989
Jensen R, The Dream Society McGraw-Hill New York 1999
Kelly K, New Rules for the New Economy Penguin Books England 1998
Kindleberger C P, Manier, paniker och krascher. De finansiella krisernas historia Pontes förlag Lysekil 1996
Marx K. Till kritiken av den politiska ekonomin Arbetarkulturs förlag Stockholm 1970 (1859)
Marx K. Kapitalet band l (Rickard Sandlers översättning) Tidens förlag Stockholm 1930
Marx K. Kapitalet band III (Rickard Sandlers översättning) Tidens förlag Stockholm 1931 (1894)
Ormerod P. The Death of Economics Faber and Faber Ltd England 1994
Pine II, B Joseph & Gilmore, James H, The Experience Economy Harvard Business School Press Boston 1999
Roehner, Bertrand M. (2001), Hidden Collective Factors in Speculative Trading, Springer-Verlag, Tyskland
Saber, Nasser (1999), Speculative Capital, Vol. l. The Invisihie Hand of Speculutive Capital. Financial Times/Prentice Hall. Great Britain
Strange, Susan (1998), Mad Money, Manchester University Press, England
Teweles, Richard J. & Jones, Frank J (1987). The Futures Game – Who Wins? Who Loses? Why?, Second edition. McGraw-Hill, Inc. USA
Thomson, Richard (1998), Apocalypse Roulette. The Lethal World of Derivatives, Pan Books/Macmillan Publishers Ltd, London
Toussaint, Eric (1999), Your Money or Your Life – the Tyranny of Global Finance, Pluto Press, London/ New York/ Dar Es Salaam
Virilio, Paul (2000), The Information Bomb, Verso, UK
Warburton. Peter (2000), Debt and Delusion, Penguin Books, England
Went, Robert (2000). Globalization. Neoliberal Challenge, Radical Responses, Pluto Press, England
Åsman, Benny (2001), Det Globala Rånet. Intemationalen/Moteld, Stockholm