Mot vem är man lojal? En mig närstående person i skolvärlden fick under ett lönesamtal för en tid sedan en kritisk fråga av sin rektor om vem hon var lojal mot. Att svaret inte blev det önskade ”skolledningen” utan ”eleverna och deras föräldrar” gav inga pluspoäng.
Trycket på att vara lojal är stort. Och visst är lojalitet en god egenskap, ingen vill väl vara trolös. Frågan är vem man skall vara lojal mot.
Ett allt starkare tryck har byggts upp för att anställdas lojalitet skall vara gentemot ledningen, oavsett vad denna gör. Ett viktigt steg togs redan 1990 med ”Lex Bratt” – efter att Boforsingenjören Ingvar Bratt avslöjat företagets krut- och mutaffärer – som gör det till saklig grund för uppsägning att avslöja ”företagshemligheter”, ett begrepp som definieras av företaget självt.
I Stockholms tunnelbana pågår just nu en konflikt där en av de principiellt viktiga frågorna är mot vem anställda skall vara lojal: arbetsgivaren eller sina arbetskamrater och allmänheten. Det transnationella företaget Connex har sagt upp den uppkäftige fackordföranden Per Johansson, ”case PJ”, som han kallas i interna PM, för att han öppet och offentligt kritiserat säkerheten i tunnelbanan.
Yttrandefriheten är grundlagsfäst i Sverige men gäller bara gentemot ”det allmänna”, det vill säga stat och kommun. Och eftersom tunnelbanan, liksom en del busslinjer i Göteborg, drivs av det privata bolaget Connex, gäller inte denna frihet de anställda där.
Ökande krav på lojalitet mot yttrandefriheten är inget svenskt fenomen. I förra veckan tog USA:s Högsta Domstol upp ett fall där en anställd i Los Angeles County omplacerats sedan han påtalat oegentligheter inom polismakten. Vinner myndigheten, som självfallet backas upp av den federala regeringen, är det ett kraftigt slag mot yttrandefriheten i USA, helt i linje med de inskränkningar som skett efter 11 september.
Inte för att jag tror att Connex och Bush pratats vid men i en tid av ständigt ökande krav uppifrån kommer allt fler som öppnar truten underifrån mot orimliga nedskärningar eller felaktigheter att brännmärkas som illojala.
Ett företag eller myndighet som besvarar kritik från de anställda med repressalier är illa ute. Vi har redan sett alltför många exempel på hur fiffel på högsta nivå skadat företag, anställda och kunder långt mer än vad någon kritisk anställd kan göra.
I en tid när område efter område flyttas från offentligt till privat och politiker abdikerar från sin uppgift att företräda samhällsintresset, kommer det an på oss längst ner i organisationerna att stå för den demokratiska övervakningen
Lars Henriksson
GP 20051024