Från tidskriften Fjärde Internationalen 2/86

Miljöfrågor har åter blivit centrala i samhällsdebatten. För ungdomar var fred, överlevnad och global rättvisa huvudintressen under 1985 års valrörelse, tillsammans med de omedelbara behoven av jobb och bostad. Efter kärnvapnen har mobiliseringarna åter gällt bostäder och staden som plats att leva i. Greenpeace har åter genom sina uppseendeväckande aktionsformer och sitt internationella arbetssätt vunnit både yngre och äldre människors hjärta.

Fascinationen för Greenpeace är ett viktigt fenomen att förstå. Det har mycket att göra med vad som är ”inne”, och hur Greenpeace uppfattas; betydligt mindre med dess verkliga karaktär och resultat. Organisationen är, och ser sig själv som, en påtryckningsorganisation. Dess syfte är att påverka beslutsfattare i stater och storföretag, framför allt genom uppvaktningar och brevkontakter (så kallad lobbying). När det inte går att tala maktcentrat i fråga till rätta, hotar Greenpeace med aktioner som ger det dåligt rykte i massmedia. Efter genomförd aktion fortsätter lobby-arbetet. De flesta stater, politiska ledare och storföretag är så pass känsliga för sin ”image” bland väljare och kunder att de ofta veknar inför Greenpeace’s hot.

Det är alltså fråga om en rätt torftig politisk metod, men styrkan är att den genomförs med stor konsekvens, handlingskraft och fantasi, och att den kan förevisa resultat. Resultaten är visserligen följden av hela rörelsens arbete eftersom detta skapar det ”klimat” som gör Greenpeace-aktionerna möjliga. Men dessa utlöser framgångarna. En förutsättning för konsekvensen och handlingskraften är att Greenpeace är organiserat på internationell nivå och kan möta sina motparter även i globala ”fältslag”. Vad är då så torftigt? Jo, att de många engagerade människorna inte hjälpts till ett kollektivt arbete genom vilket de samtidigt kan förändra världen och sig själva. Verksamheten formerar inte en levande rörelse, skapar inte de organisatoriska strukturerna en sådan rörelse behöver, väcker föga intresse för självstyrd folkbildning och skapar ingen ”motoffentlighet” eller ens insikt om behovet av en rörelsernas egen offentlighet.

Offentlighet och motoffentlighet

Det speciella med Greenpeace’s offentlighet, och som onekligen är en styrka i dag, är förmågan att spela på västvärldens kommersiella massmedier, genom deras av marknaden beroende svaghet för dramatik och episodiska nyheter. Men dessa massmedier, som utgör en stor del av den borgerliga offentligheten, är inte bara ett forum för spekulation i all slags nyhetsförmedling. De är också ideologiska organ till försvar för det bestående, för kapitalismen, för myndigheternas politiska överhöghet. I vissa lägen skymtar detta fram, t ex efter en olycka som den i Tjemobyl. Medierna sprider, utan den vanliga distansen och kritiska prövningen, myndigheternas lugnande besked, såväl hälsoråd som energipolitiska påståenden. Ändå är naturligtvis myndigheternas hälsoråd bara en möjlig avvägning mellan folkhälsa, ekonomi och ”psykologiskt försvar”. Och påståendena om att det egna landets reaktorer är världens säkraste, vilka gjorts i alla kämkraftsländer, har förstås varken nyhets- eller sanningsvärde; de syftar bara till att försöka bevara den energipolitiska makten inom staten. Det finns t o m en särskild psykförsvarsorganisation som ska se till att medierna fyller sin roll som försvarare av den bestående makten i dylika lägen. Och i lägen där maktapparaten är mer allmänt skakad, vet man att medierna troget ställer upp.

Men det är inte bara vid avgörande tidpunkter som den borgerliga offentligheten är ett hinder för sanningen. Genom koncentrationen på episoder frikopplar nyhetsmedierna nyheterna från de långsiktiga förändringsprocesser de ingår i. Den borgerliga massmediaetiken förbjuder också i allmänhet att sådana uppgifter publiceras som läsare behöver för att kunna engagera sig i processen. Nyhetsförmedling blir ett slags makaber underhållning, dessutom utpytsad till varje individ för sig. Varje pedagog vet att om elever ska kunna tillgodogöra sig ett svåröverskådligt material så måste de arbeta aktivt med det. Och som målet är att förmå förhålla sig kritiskt, självständigt och konstruktivt till ett kontroversiellt material, så är grupparbete den naturliga uppläggningen. Just därför arbetar den borgerliga offentligheten tvärtom så att den skapar ytlighet och vilsenhet. Just därför har folkrörelser utvecklat folkbildningsmetoder som bygger på aktiva, kollektiva studier.

En uppgift för en rörelse är att engagera intresserade människor i kollektiv och solidarisk samverkan för rörelsens mål. Likaså är det en nödvändig uppgift att skapa åtminstone frön till en mot-offentlighet: träffpunkter och media där rörelsens mål och verksamhet diskuteras, där nyheter förmedlas i sammanhang med deras bakgrund och möjligheterna till åtgärder, där erfarenheter av framgångar och bakslag dras. Dessa uppgifter ställer inte en organisation som Greenpeace; det händer t o m att dess talespersoner avhånar dem. Den svaghet som det innebär för rörelser i dag, att en välkänd, ryktbar organisation som Greenpeace inte förklarar och ställer dessa uppgifter, inser tyvärr rätt få. De ungdomar som i dag, stimulerade av Greenpeace, ockuperar tomma hus och slåss mot stadens ödeläggelse, är i allt väsentligt fast i samma slappa syn på medierna: huvudmålet är att nå ut till de stora grupperna av tidnings, radio och TV-konsumenter.

”Nu är det Tarzan som gäller”

En bakgrund till att lobbying och små gruppers modiga kamp har slagit an så mycket som det har är att den kollektiva handlingens väg prövades rätt grundligt under 1960- och 70-talet med rätt svaga resultat. Våren 1980 innebar svåra bakslag både för förhoppningarna inom de ”nya rörelser” som drivit fram kärn-kraftskonfrontationen ända till en folkomröstning och för det nypåfödda fackliga engagemang som hade börjat hoppas på en kämpande fackföreningsrörelse i kraftfull konflikt med sin motpart. De kollektivistiska instinkterna har försvagats och ersatts med idén om att ”satsa på sig själv”. ”Nu är det Tarzan som gäller”, är den stående förklaring av tidsandan som givits till varför bl a Greenpeace’s verksamhetstyp fångar fantasin. Men man kan se många tydliga bevis för att kollektivismen — nu i en fri-hetligare form än vid 60-talets slut — dyker upp igen när den behövs. Däremot verkar förståelsen för att bygga självständiga organisationer och för att börja lägga grunden till en motoffentlighet inte komma av sig själv.

Man kan uttrycka det så att Greenpeace och likartade aktionsgrupper bidrar kraftfullt och lyckosamt till att bryta hopplösheten, men inte vanmakten.

Detta är bakgrunden till vårt intresse för Miljöförbundet, Fältbiologerna och andra rörelseorganisationer som har överlevt från 70-talsaktiviteternas tid och i viss mån lyckats anpassa sig till 80-talet. Dessa två organisationer drog t ex 1984 igång Ungdomsaktionen för Europas skogar, som nu har lyckats få med ett stort antal föreningsorganiserade ungdomar i ett flertal europeiska länder i ett gemensamt arbete mot skogsödeläggelsen genom luftföroreningar och skövling. Genom att arbetssättet inte passar journalisternas intresseriktning för närvarande, och genom egna erfarenheter från 70-talet, jobbar dessa ungdomar med egna masstidningar och storlager. När det gäller den massrörelse som torde låta utveckla sig igen mot all kärnkraftsproduktionen efter Tjemobyl, ser man också i dag att det är dessa två organisationer och i viss mån en vitaliserad Folkkampanjen mot kärnkraft, som försöker ta de stora mobiliseringsinitiativen. Mot den bakgrunden blev intervjun med Björn Eriksson om miljörörelsen (se föregående artikel), vilken påbörjades före olyckan i Tjemobyl extra aktuell och spännande.

Nya begrepp

Intervjun reser ett antal frågor för dagens levande marxism. De gäller ordval och begrepp likaväl som strategiska grunder. I sitt av småborgerlig ideologi präglade debattklimat undviker radikala miljöaktivister ord som klasser, socialism och enhetsfront. I stället har de hittat andra begrepp och analysinstrument med likartad innebörd.

Folkrörelser är ett nyckeluttryck som återgivits en mer ursprunglig betydelse: engagerade människor i solidarisk samverkan. Om HSB, KF, Folkets Hus-föreningarna osv använder man hellre uttryck som ”förstelnade folkrörelseorganisationer”. När miljörörelsefolk talar om ”arbetarrörelsen” gör de det alltså närmast i betydelsen klassen för sig (som Marx använde för klassen som samhällsaktör, till skillnad från klassen i sig, lönearbetarna som passivt föremål för exploatering).

”Arbetarrörelsen” är emellertid ett sammansatt fenomen som består av en facklig rörelse och en rad rörelser med mindre entydig klasskaraktär. I Miljöförbundet talar man gärna om arbetarnas alternativrörelse, bestående av alla kooperativa, boende-, kulturella och fritidsinriktade folkliga projekt som var särskilt livaktiga under 1900-talets tre första decennier. Likheterna mellan dessa och 1970-, 80-talets alternativrörelser är förstås slående. Mellan det tidiga Konsum och dagens nykooperation för sunda och oförfalskade livsmedel, mellan Folkets Hus-rörelsen och dagens Alternativhus, mellan Folkets Hus-biograferna och dagens Folkets Bio, mellan sekelskiftets kolonirörelse och dagens ökande självodling, mellan 1920-, 30-talets hälsorörelse och dagens frisk-, svett-, och solarievåg.

Den viktiga likheten är att rörelserna nu som då samlar arbetare, och i mindre utsträckning småborgare och mellanskikt, för i stort sett samma mål. I några fall kan dock solidaritet och samverkan inte stå pall för det kommersiella trycket och fenomenet blir mer en våg än enrörelse.

Den viktiga skillnaden är att dagens rörelser är svagare sammanhållna och har mycket lösare kontakter med den fackliga rörelsen. Det var den den fackliga rörelsens centrala plats i det politiska arbetet som gjorde att man talade om helheten såsom en arbetarrörelse från 1880-talet fram till åtminstone Andra världskriget. Och det är den fackliga rörelsens svaga allmänpolitiska kraft som får dagens alternativrörelser att framstå som ett nytt historiskt fenomen, som fritidsbetonade och medelklasspräglade. Klassbasen skiljer sig däremot föga från då till nu.

Klasstrukturer

I efterhand har många gjort sig en felaktig bild av dåtidens klasstruktur, som dominerad av riktiga arbetare och riktiga kapitalister, åtminstone i tätorterna, medan i dag båda sorterna snabbt minskar i antal och samhället fylls av en svårbestämd medelklass. Detta är bara rätt om man följer ett typiskt brukssamhälles förändring. Sekelskiftets städer var fyllda av enskilda hantverkare och övergångsformer från dem till osjälvständiga yrkesarbetare, och till borgerskapet hårt knutna tjänstefolk, av småhandlare och av stora trasproletära skikt. På landet fanns förutom storgodsägare och välmående självägande bönder, både torpare och statare och ett lantligt trasproletariat. På 20-talet blev också många egna småbrukare hårt pressade av en hårdare marknad och ökad skuldsättning. De icke yrkesutbildade arbetarna i storindustrin var i blygsam minoritet, men hade en stark ställning i fackföreningsrörelsen och därigenom i hela den mång-formiga ”arbetarrörelsen”.

Det som kallades arbetarrörelse för 50-100 år sedan omfattade i verkligheten småfolk av slag från den brokiga klasstrukturen — på samma sätt som dagens miljö-, kvinno-, och fredsrörelser gör — och var alltså uttryck för en progressiv klassallians. Då var det en allians ledd av arbetarklassens kärna. Nu är det en allians med dåliga kontakter med arbetarklassens kärna, särskilt som den är organiserad utifrån sina omedelbara behov i produktionen.

I intervjun menar Björn Eriksson att den svaga kontakten mellan de nya ”alternativrörelserna” och fackföreningarna inte kan lastas dåligt ledarskap i rörelserna. Och nog är det så att det är facket som bromsar. Rörelserna har visserligen gjort taktiska misstag ibland, men gång på gång visat stor förståelse för vikten av att vinna fackföreningarna. De har prövat knäfall för fackföreningsrörelsernas byråkratiska ledning, vilket naturligtvis lett till att de förlorat den egna självständigheten och därmed förmågan att engagera. De har prövat att enas ideologiskt med särskilt radikala arbetargrupper: röda miljögrupper, socialistiska kvinnogrupper osv, och därmed skilt avantgarde från massa. De har också prövat att utmana motståndarna så kraftfullt på egen hand och med hela sin politiska bredd, och utifrån en spännande kraftmätning försökt locka fram ett stöd på arbetsplatserna. Flera av dessa försök har lyckats i viss liten utsträckning, fått till stånd arbetsplatskommittéer eller fackliga uttalanden och medverkat till utkristallisering av kampinriktade strömningar inom facket. Ett exempel är kärnkraftsstriden inför folkomröstningen 1980 där man genom Löntagarnas Informationskontor och Nej-kommittéer på stora arbetsplatser nådde rätt långt — och kunde ha nått mycket längre om miljöaktivisterna hade fått dra igång den verksamheten när de ville utan att hejdas av centern och Vpk (läs om detta i Miljöförbundets fascinerande vitbok om an-tikärnkraftskampanjen Det förlorade försprånget, 1982) Man kan ta flera halvlyckade exempel från freds- och kvinnorörelserna också, eller titta på Motlänkens djärva försök att utmana det europeiska storkapitalet företrätt av den Gyllenhammar-ledda Roundtable of European Industrialists. Rörelsernas ledningar har genom åren i stor utsträckning lärt sig både den strategiska vikten av att förena sina rörelsers kamp med fackföreningarnas, och vilken taktik från deras sida som kan skapa öppningar.

Fackföreningarna

Svårigheten att komma särskilt långt med fackföreningarna i de stora framtidsfrågorna i dag ligger inbäddad i fackföreningsrörelsens tillstånd och struktur. Och förändringen av denna måste i stor utsträckning komma inifrån. Socialistiska Partiet har sedan över ett decennium ställt sig uppgiften att driva på omvandlingen av rörelsen till en demokratisk och kämpande rörelse.

Detta är givetvis en nyckeluppgift inte bara för att kunna motstå åtstramningspolitiken och kapitalets försök att höja vinsterna genom lönenedpressning och ökad hets på arbetsplatserna. Det är också centralt för att fackföreningarna ska kunna inta sin plats i kampen för de stora livsfrågorna om miljön, freden, gemenskapen och solidariteten mellan folken.

För 50 – 100 år sedan hade fackföreningarna en närmast självklar central roll för all kamp inom arbetarklassen och förbundna klasser och skikt. Man kan peka på ett antal svagheter, som att samverkan var otillräcklig med bonderörelsen. Men svagheten låg framför allt på det politiska planet. Den handlade om att rörelsen inte gick vidare från den breda folkliga mobiliseringen till att utmana kapitalets makt över staten. Den centrala politiken överläts på ett partiledarskikt, som alltmer inlemmades i den borgerliga staten. Majoriteten i detta skikt såg snarast sin uppgift som att reglera den kapitalistiska ekonomin på för de arbetande bästa möjliga sätt. Arbetarrörelsens kraft, som under 1800-talets slut och fram till Första världskriget och samlad bakom kraven på rösträtt och 8-timmarsdag, kunde ha koncentrerats på att bygga egen, självständig makt på företagen och på riksnivå. Rörelsens självstyrda verksamhet kunde ha tjänat som kraftkälla, som inspiration och, delvis, som modell. I stället användes kraften till att tvinga fram en modernisering av den borgerliga staten och en reglering av de arbetandes villkor inom kapitalismen. Men rörelsens storlek, engagemang och självtillit var annars tillräcklig för vilka storverk som helst. Även självförståelsen som samhällsförändrare fanns där: ”Det är vi som bygger landet!”

Efter Andra världskriget har den politiska svagheten blivit värre. Reformismen har slagit igenom fullständigare och andra politiska ledarskap som kunnat utmana politiken har smält undan till obetydliga grupper utan utbredd närvaro i massorganisatio-nerna. Och medan regleringen av den kapitalistiska ekonomin i ett par decennier gav noterbara materiella fördelar för arbetarna, så kan den nu nästan bara drivas med det inhemska kapitalets intressen för ögonen. Men svagheten är, som sagt, nu inte bara politisk utan också strukturell och social. Fackföreningsrörelsen är, genom ett långvarigt socialdemokratiskt regerande, delvis ihopväxt med statsmakten. Den är klavbunden genom lagar som minskar dess självständighet. Lagar, tidigare avtal och traditioner har bundit den fackliga ledningen till arbetsgivarsidan genom olika slag av samråd, informationsprivilegier, verksamhet utanför fabriksgolvet osv. Beslutsfattandet har gjorts alltmer hierarkiskt, tills det är nästan omöjligt att med ett lättbegripligt demokratiskt agerande nedifrån ändra i ledningen. För arbetarna i gemen, framstår facket som ”dom”, om än ofta som nyttiga och hyggliga ”dom”, men inte som ”vi”. En sådan fackföreningsrörelse är mycket svårare att göra till en kämpande rörelse än den i och för sig felledda rörelsen under seklets första decennier.

Nederlagen urholkade själen

Med i bilden finns också förlusten av arbetarnas och de förbundna skiktens självförståelse som samhällsförändrande kraft. I och med nederlaget mot nazismen i Tyskland 1933 och mot francismen i Spanien 1936-37 var arbetarrörelsens försök att bekämpa de olika slagen av fascism med klassvapen knäckta, och vägen öppen för att rörelsen i land efter land skulle lita till sin egen nationella borgerlighet och den nationella krigsmakten som vapen mot fascismen.

Att Andra världskriget över huvud taget blev möjligt var ett djupt nederlag för arbetarklassen internationellt sett, de enorma förlusterna i liv var ett ytterligare nederlag, och urspårningen av styrkeläget i Grekland, Italien och Frankrike efter att ockupationsmakterna fördrivits ett tredje. Dessa nederlag tog själen ur också den svenska arbetarrörelsen och alla stolta folkrörelser tömdes succesivt på folk, byråkratiserades och blev till konservativa apparater. I Sverige liksom i de flesta utvecklade industriländer, krympte klassens tilltro till sina möjligheter att omdana mer än möjligen sina arbetsvillkor. Den tidigare kollektiva och solidariska livsstilen försvagades och gav plats åt ett familjeorienterat och konsumtionsfixerat amerikanskt medel-klassidéal. Sedan dess har fackföreningsrörelsen varit såsom en nedfryst jätte; den har nästan bara haft energi till de mest näraliggande frågorna. I de skandinaviska länderna fördjupades denna tendens genom det kapitalistiska uppsvinget och den reformistiska politikens hyggliga resultat för arbetarna. Fackföreningarna vandes att se rikspolitiken som något som inte behövde drivas av och genom dem, utan som den politiska elitens domän.

Bara mot bakgrund av alla dessa fakta kan man förstå att efterkrigstidens mobiliseringar i riksfrågor och i solidaritetsrörelser tvingades att ta sig nya former, vid sidan av den nedfrysta jätten. Man kan förstå att de nya rörelserna kan väcka nya förhoppningar inom jätten, stimulera radikala riktningar, hjälpa formeringen av demokratiska och kämpande fackföreningar, men inte överta det jobbet. Det måste de anställda själva göra i kollektiv kamp. Den vändning mot storindustrin som Socialistiska Partiet i viss mån genomförde under 70-talets slut är alltså fullständigt nödvändig, hur stora förhoppningar man än ställer på de nya rörelserna för att hjälpa till att bryta vanmakten.

Att bryta vanmakten

Detta med vanmakten och hur den brytes utgör dock ett problemområde som Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen i stor utsträckning missat. Skälet till missen ligger redan i att 1938 års Övergångsprogram skrevs under trettiotalet då kapitalismen låg i dödskamp och fackföreningsrörelsen var mobiliserad. Problemen låg då i hur kamp kring begränsade frågor utvidgas till en kamp om politisk makt. Senare resolutioner har visserligen slagit fast att revolutionen från 40-talet tar sig en omväg kring perifera länder och att t ex student- och ungdoms-upprorets 1968 bröt arbetarnas vanmakt och frigjorde en våg av strejkrörelser. Men det finns inget nytt program för efterkrigstidens villkor av stärkt kapitalistklass och knäckt arbetarklass under villkor att bryta vanmakten är en ständigt första uppgift. För att klargöra den uppgiften är miljörörelsens diskussion om folkrörelsesamverkan viktig att ta vara på.

Ett särskilt intressant drag i det så kallade Motmaktsmanifestet är den konsekventa internationalismen eller den mellanfolkliga samverkan. Manifestet trycker bl a på behovet av ”transnationell kraftsamling genom samtidig mobilisering i stor skala för att stå emot det härskande systemets försök att ställa olika rörelser mot varandra”. Miljöförbundet har vid några tillfällen rest parollen ”Vapenmiljarderna till mat, miljövård, arbete och kulturutbyte”. Den ger uppenbarligen en propagandistisk ram inom vilken man faktiskt kan se att hungern, de globala miljöhoten, arbetslösheten och misstänksamheten mellan folken har lösningar. Och genom att ställas som förslag för samverkan mellan folkrörelser över gränserna ger det genom själva sin form början till svar på mångas oroliga fråga om hur freden ska försvaras utan vapen. Det är först när den mellanfolkliga samverkan fungerar i praktiken som de stora massor som felskolats av Andra världskriget och den vedertagna tolkningen av det, börjar tro på det klassiska, klassmässiga försvaret utan dödliga vapenarsenaler. Parollen leder bort från såväl nationalstatstän-kandet som den småborgerliga (och stalinistiska) fixeringen vid vapensystemen som sådana. Alltså den fixering som fredsrörelsen fastnade i under striden mot utplaceringen av de nya medeldistansrobotarna i Europa, som hindrade den att på allvar bryta igenom till fackföreningsrörelsen, och som även de flesta revolutionära socialister inte klarade att ta sig ur. (Socialistiska Partiet lade till slut fast en bättre linje, men det var först hösten 1983, när striden var i det närmaste över.)

Begreppet folkrörelsesamverkan över gränserna underlättar också att formulera programmet för kampen mot kapitalets Europa – som i sjuttiotalets början var aktuell genom förslaget att ansluta Sverige och en rad andra EFTA-länder till EG och nu är aktuell genom planerna på jättelika väg-, bro- och gemensamma höghastighetstågsprojekt för att binda ihop Västeuropas kärnområden till ett gemensamt fabriksgolv. Fjärde Internationalen gick på 70-talet emot det småborgerliga programmet mot EG, för nationell självständighet och ställde det för de flesta obegripliga ”Mot EG — för ett Rött Europa”. I dag säger Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen ingenting hörbart, medan Miljöförbundet försöker vinna Motlänken och andra rörelser för inriktningen ”Mot Gyllenhammars felande länkar – för vitala länkar mellan Europas folkrörelser”. Detta är begriplig politik som utgår från dagens läge och mobiliseringsnivå och som pekar mot samma lösning som den gamla FI-parollen. Kort sagt, ett exempel på vad organiserade socialister har att lära av rörelsefolk som ställs mitt i den praktiska politikens problem.

Klas Öhrström (Björn Eriksson)