Medan jag läser boken ”Det gyllene tillfället” av Hans Abrahamsson fladdrar ännu ett protestomvävt toppmöte förbi. Utanför Evian blir protesterna till självlärande massuniversitet för den globala rättviserörelsen samtidigt som franska fackföreningar slår samman sina pensionsprotester med G8-demonstrationerna. De sociala rörelserna tycks vara på väg att enas, åtminstone om vad man är emot. Frågan är vad man är för. Och, lika viktigt, hur man skall kunna nå dit. I ”Det gyllene tillfället” ger sig Hans Abrahamsson i kast med dessa frågor som så smått börjat leda till debatt i rörelsen, inte minst kring de internationella Sociala Forumsamlingarna

Abrahamsson tillhör de akademiker som inte nöjer sig med att förklara världen utan också försöker förändra den. Både genom sin yrkesroll som utvecklingsekonom med tidigare uppdrag i Afrika och som aktivist och tongivande medlem i Attac.

Även om Abrahamsson lägger stor möda på det teoretiska ramverket så bygger mycket på hans egna studier och handgripliga erfarenheter av att leda in konflikter i konstruktiva banor, från inbördeskrigets Mocambique till EU-toppmötet i Göteborg 2001.

En av bokens röda trådar är Gramscis idéer om hegemoni, det tankemässiga utrymme inom vilket diskussionen i ett samhälle förs. Att åstadkomma ett skifte i hegemonin ser Abrahamsson som de sociala rörelsernas stora uppgift. Från dagens företagsstyrda globalisering, mot en ny global grund för den politiska debatten, baserat på solidaritet och demokratiskt styre.

Titeln syftar på de tillfällen då sådana skiften enligt Abrahamsson är möjliga, då hegemonin krackelerar och makten inte längre kan upprätthålla sin legitimitet, samtidigt som starka sociala rörelser förmår formulera alternativ.

En central roll i detta ger Abrahamsson de ”upplysta eliterna”, politiker, byråkrater och företagare som ser det ohållbara i dagens värld men som inte förmår göra något åt det, delar av systemet som de är. Trycket från de sociala massrörelserna som sammanfaller med självbevarelsedriften från den ”upplysta eliten” – där ser Abrahamsson vår tids gyllene tillfälle att skapa ett nytt, globalt socialt kontrakt. Trots att marknadsfundamentalismen behärskar dagens värld menar han paradoxalt nog att manöverutrymmet och den ”upplysta elitens” behov av kompromisser har ökat. Att USA:s ledning, i en period när en tidvattensvåg av kriser och företagsskandaler drar runt jorden, måste ersätta ideologisk hegemoni med militärmakt kan onekligen ses som en svaghet, för även om man kan göra mycket med Tomahawkrobotar är det som bekant svårt att sitta på dem…

MELLAN REVOLUTION OCH REFORM

Abrahamssons metod för att gripa tillfället är ”konfrontativ dialog”, ett begrepp han och Attac lanserade under EU-toppmötet 2001 då politiker mötte aktivister i direkta diskussioner och på TV-skärmar. En ”konfrontativ dialog” är varken en debatt eller en förhandling utan syftar till att klargöra meningsskiljaktigheter och gemensamma intressen. Ett sätt för sociala rörelser att inlåta sig i diskussioner med makten utan att sugas upp eller bli harmlösa alibin.

Abrahamsson försöker hitta en väg mellan tandlösa reformer som lämnar de problemskapande strukturerna intakta och en osannolik, riskfylld revolution. Hans alternativ är transformation, kompromisser mellan makten och de sociala rörelserna om genomgripande förändringar i strukturerna.

Många dörrar lämnas öppna. De sociala rörelsernas strävan är inte att ta makten slår Abrahamsson fast, men frågan om var makten bör ligga förblir obesvarad. För inte leder väl resonemangen om ”diskursiv makt” – makten över tanken – till att makt egentligen inte finns? Dess hårda kärna: kontroll över kapital, statsbyråkrati, polis och militär låter sig svårligen diskuteras bort. Även i frågan om hur långt kapitalismen låter sig regleras utan att man utmanar de grundläggande ägandeförhållandena passar han.

För en socialist och revolutionär är det frestande att avfärda Abrahamssons ”konfrontativa dialog” som illusionsmakeri och hans tankar om att det gäller att ändra den hegemoniska balanspunkten som harmlösa inomkapitalistiska reformer. Som en strategi i en tid där alternativen till kapitalismen är så grundligt utraderade att de inte ens kan nämnas och där de härskande sitter så säkert och folkrörelserna är så svaga att det enda man kan tänka sig är att påverka de upplysta bland de mäktiga. Men det är att göra det lätt för sig. Det Abrahamsson försöker göra är något mycket viktigt nämligen att hitta en väg från dagens problem till morgondagens lösningar. En väg som tar sin utgångspunkt inte bara i de konkreta problem världen står inför utan även försöker identifiera tänkbara aktörer och allianser som skall kunna ta de steg som krävs för att lösa dem. Denna ansats liksom den ärlighet och uppriktighet som genomsyrar boken är skäl att ta den på allvar. Abrahamsson formulerar sig inte med smygande list, han talar inte som representant för något byråkratiskt egenintresse utan söker, utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper, efter en väg att utmana makten. Inte i princip, utan här och nu.

Denna artikel skall därför inte ses så mycket som en recension av eller polemik mot Abrahamssons bok utan mer som ett försök att utifrån de frågor han ställer och svar han ger resonera om möjliga strategier för samhällsförändring.

Är Abrahamsons ”transformationer” möjliga? Finns det ett mellanting mellan revolution och reform? Går det att i dagens värld genomföra strukturella förändringar som skapar fundamentalt nya livsvillkor för världens folk som skulle kunna vara förenliga med en upplyst elits strävan efter mer stabila sociala förhållanden? Är det för det första möjligt att genomföra stora förändringar i samhället utan att angripa äganderätten över de stora kapitaltillgångarna?

Ett första, allmänt svar är naturligtvis ja. Det räcker att se på de samhällsformationer som vuxit fram på en kapitalistisk grund för att konstatera att systemet i sig är förenligt med de mest skilda sociala förhållanden. Bushs USA, Palmes Sverige, Mussolinis Italien eller dagens Japan har erbjudit oerhört olika livsvillkor för de arbetande trots att ägandet i princip sett likadant ut. Varför skulle det då inte idag vara möjligt att driva fram en ny social kompromiss, ett nytt folkhemsprojekt, en kompromiss på internationell nivå där ägandets makt inskränks men inte avskaffas?

Två stora invändningar infinner sig. För det första, varför skulle makthavarna, borgarklassen, vilja gå med på en sådan kompromiss? För det andra, räcker det för att lösa problemen?

Abrahamssons stora exempel är det han beskriver som efterkrigstidens sociala kompromisser – alltifrån det svenska Folkhemmet till Bretton Woods. Keynesianismen som skulle reglera kapitalismen och förhindra nya 30-talskriser och förödande krig. Som gav välfärdsstater och u-hjälp.

Bakgrunden till mycket av detta var, förutom det traumatiska decenniet innan och rädslan för en efterkrigsdepression, existensen av Sovjet och en numerärt stark arbetarrörelse i Europa. Utan det, visserligen avlägsna, hotet från revolutionen är det inte troligt att den tidens överhet skulle känt sig föranlåten att satsa på några välfärdsstater.

Att projektet – vars huvudsyfte var att rädda kapitalismen – lyckades kan nog också tillskrivas en stor svaghet hos den europiska arbetarklassen. Trots att arbetarorganisationerna, partier och fackföreningar, växte och reorganiserades efter kriget var det mot en grund av nederlag och demoralisering. Ännu en gång hade arbetarrörelsen misslyckats att stoppa ett förödande krig. Arbetarungdomen hade inte förenats under de röda fanorna utan i massgravarna, var och en under sin egen nations fana. Ingenstans hade man lyckats slå tillbaka fascismen genom oberoende klassmobilisering. Det var genom Röda Armén, grundligt staliniserad och befriad från alla tankar på revolutionär internationalism, och de borgerliga demokratiernas krigsmakter som arbetarklassen, avskalad allt klassoberoende, besegrat fascismen. Arbetarklassens tilltro till sin egen styrka var bruten. Välfärdsstaternas sociala ingenjörskonst kunde genomföras med arbetarklassen i stor utsträckning på åskådarläktaren, representerad av sina byråkratiserade och till det borgerliga samhället anpassade organisationer.

En avgörande ekonomisk bakgrund till välfärdsstaterna var att de växte fram i en period av uppgång utan motstycke, efterkrigstidens historiska undantag med två årtionden av obruten expansion. Det innebar att välfärdsstaterna inte byggdes upp genom expropriering av de rikas tillgångar utan genom en något mer jämlik fördelning av frukterna av den ökade produktiviteten.

Redan här stupar troligen tanken på en hållbar social kompromiss av idag. Även om kapitalet har firat stora triumfer under de senaste decennierna med nyöppnade jaktmarker i Östeuropa, en försvagad arbetarrörelse i Väst och ett Syd som hållits nedtryckt under skuldbördor har de inte lyckats vända den långa fasen av kriser och osäkerhet som rått sedan början av 70-talet. Typiskt nog ledde till och med vår tids stora teknologiska revolution, informationsteknologin, snabbt till en spekulationsbubbla som brast med världsvida effekter. Utrymmet för ett nytt välfärdsbygge i samförstånd, som dessutom skulle vara internationellt solidariskt, skulle kräva en ny våg av tillväxt i klass med efterkrigsboomen. Jag är inte mannen att säga om detta är möjligt eller ej, man skall aldrig räkna ut kapitalismen förmåga till återhämtning, men det förefaller inte särskilt realistiskt. Förra gången krävdes det den ”skapande förstörelsen” av två världskrig, för att lägga grunden för tillväxten. Och efter det tredje världskriget är det inte troligt att det finns särskilt stora förutsättningar för någon slags civilisation.

Utan en sådan ny fas av obruten tillväxt skulle resurserna få tas genom en enorm omfördelning av resurser i samhället, en total omvändning av de senaste decenniernas omfördelning från arbete till kapital, något som direkt skulle leda till en konfrontation med kapitalet. Det som skulle kunna få kapitalet att gå med på sådana eftergifter är om alternativet är ännu värre. Det krävdes hot om revolution – och ett tyst löfte från arbetarrörelsens ledning om gott samarbete och gemensam kamp mot revolutionen för att erövra den allmänna rösträtten i Sverige i början av förra seklet.

SYSTEMETS KRISER

Den jättelika omfördelning som skulle krävas för en rättvis värld skulle kräva betydligt större uppoffringar för borgerligheten – och än kraftigare hot från de arbetandes sida. Och en rörelse som är förmögen att utöva ett sådant hot skulle med all sannolikhet inte behöva kompromissa särskilt mycket med makten utan vara förmögen att ta den.

Men den mest grundläggande invändningen mot att målet för de sociala rörelserna skulle vara att upprätta en ny social kompromiss är att dagens problem inte plågar mänskligheten på grund av misstag eller oklok politik. Det är, nu som tidigare, kapitalismens inneboende drivkrafter och motsättningar som är orsaken. Den grundläggande drivkraften i kapitalismen är kapitalets jakt på högsta möjliga avkastning.

Den kapitalist som inte följer denna drivkraft kommer snart att sluta vara kapitalist. Kapitalet smälter bort och övertas av andra, hungrigare, kapitalister. Det är denna jakt på överprofiter som leder till att kapitalet dras till de sektorer där den högsta profiten kan förväntas. Men när investeringarna där ökar på grund av denna förhoppning skapas överkapacitet och överproduktion.

De förväntade vinsterna uteblir och en kris utbryter. Detta mönster ha kapitalismen återupprepat i 250 år. Det är en egenskap hos systemet som aldrig kan administreras bort utan som, gång på gång, kommer att kasta miljoner och åter miljoner människor ut arbetslöshet, krig och elände genom sina återkommande kriser. Inte förrän vi lyckas ersätta den med ett system som sätter människors behov i första rummet kommer dessa problem att kunna lösas på lång sikt.

De ”upplysta eliterna” då? Hur ser möjligheten ut för en allians med denna Abrahamssons nyckelgrupp som inser dagens problem men inte förmår göra något åt dem? Industriägarna är självklart inte förtjust i avregleringar som leder till att strömmen försvinner då och då på grund av bristande investeringar och underhåll eller att tågen inte går för att något företag lagt underbud och så vidare.

Det är inte bara människorna i ett samhälle som är beroende av infrastrukturen, tvärtom är den ofta skräddarsydd för storindustrins behov. Samtidigt vill kapitalet ha så fria händer som möjligt och inte hämmas av folkliga krav uttryckta i politiska beslut. Här slits kapitalet mellan intresset att i varje stund göra maximal profit och tillägna sig nya marknader å ena sidan och behovet av ett fungerande samhälle å den andra. Marx gamla motsättning mellan produktionens sociala natur och det privata tillägnandet träffar nyliberalerna i nacken. Detta var ett av skälen till efterkrigstidens statliga interventionspolitik.

Säkert kommer därför nu röster att höjas från industrikapitalister om viss reglering av de ”hårda” delarna av den offentliga sektorn.

Det är dock något helt annat än att viktiga delar av borgarklassen och dess politiska representanter skulle vara intresserade av en allmän reglering där sociala krav genom politiska beslut skull sättas före kapitalackumulationen. Sådana ingripanden skulle med alls sannolikhet leda till våldsamma motreaktioner oavsett hur demokratiskt beslutade de är. Investeringsstrejker, kapitalflykt, massiv propaganda och även öppet våld. Borgarklassen har inga hämningar när det gäller det allra heligaste: äganderätten. Exemplen är otaliga på hur kapitalägarna reagerat om de känt sig hotade, från Allendes Chile till 80-talets löntagarfondsmarscher i Sverige, eller dagens hets och kuppförsök mot Hugo Chavez i Venezuela.

Varje kapitalist eller byråkrat som ställer sig på de sociala rörelsernas sida är givetvis välkommen. Det urholkar den rådande hegemonin och ökar trovärdigheten i alternativet. Se bara vad den unika splittringen i det ekonomisk-politiska etablissemanget gjort i EMU-debatten. Men då gäller de att se sådana ”klassförrädare” som högst temporära allierade och eventuella allianser måste ske helt på de folkliga rörelsernas villkor. Historien känner alltför många exempel på arbetarorganisationer som anpassat sin politik för att inte skrämma bort borgerliga ”allierade” med resultatet att de dels blivit harmlösa och dels demoraliserat sin egen bas. En utveckling som tyvärr verkar vara i full gång i Brasilien under Lula idag.

En kompromiss med borgarklassen på dess villkor innebär att den sitter kvar i orubbat bo, med den makt som finns i kapitalet och med det kapitalistiska systemets drivkrafter redo att släppas lösa.

IDEOLOGIPRODUKTION

Utan att ge mig alltför djupt in i debatten om plan och marknad, som bland annat förts i Röda rummet, vill jag påstå att kontrollen över samhällets stora tillgångar är en avgörande fråga. Dels är det en demokratisk fråga. Vad motiverar att ett fåtal individer har kontrollen över förmögenheter som ger dem möjlighet att styra över företag, landsändar, ja hela länders väl och ve? Den makt som finns i ägandet uttrycks inte bara genom investeringsbeslut som avgör ödet för miljoner människor. Det är svårt att tänka sig någon reell folklig makt utan att ta denna ekonomiska makt ur händerna på ägarna av dagens storföretag, banker och försäkringsbolag och ställa dessa under demokratisk kontroll. Hur samhället skall styras är en fråga om makt över ekonomin och produktionen.

Abrahamssons försöker, som sagt, använda Gramscis tankar om hegemonin för att skissera en strategi där man kan åstadkomma långtgående förändringar i samhället genom förändringar på denna, ideologiska nivå. Men makten över kapitalet används också till att sätta dagordningen i debatten. Den ideologiska hegemonin i det kapitalistiska samhället må ha sina rötter i produktionssystemets ogenomskinliga natur, marknadens anonyma karaktär och i de roller vi tilldelas beroende på om vi äger kapital eller arbetar för vår existens. Men i vår tid är det också något som direkt och medvetet produceras av borgerligheten genom att enorma summor grävs ner i ideologiproduktion. Ibland genom staternas försorg genom utbildnings- och forskningsinstitutioner, ibland direkt genom politiska eller halvpolitiska organisationer, ibland genom ”oberoende” institut, ”think tanks”, vars enda uppgift är att skapa en ideologisk bas för de härskande. För att inte tala om de stora mediekoncerner som, långt ifrån att vara någon oberoende ”fjärde statsmakt”, själva är integrerade delar av det internationella kapitalet. Inget av detta hade varit möjligt utan de enorma privata förmögenheterna.

En framgångsrik framryckning i ställningskriget mellan arbete och kapital kräver alltså å ena sidan långtgående ingrepp i det privata ägandet för att alls kunna genomföra de nödvändiga, konkreta åtgärder som krävs för att lösa de stora problem mänskligheten står inför. Å andra sidan blir sådana ingrepp nödvändiga för att de nuvarande ägarna inte skall kunna slå tillbaka det som demokratiskt beslutats.

Och här har vi troligen lämnat dagens makteliter långt bakom oss, hur upplysta de än må vara.

HOT OCH FÖRHANDLING

En grundsten i Abrahamssons argumentation är att han utgår från folkrörelserna, det är inte genom att underdånigt vädja till makten som hans gyllene tillfälle kan gripas. Det är genom att konfrontera och utmana makten som de folkliga rörelserna kan pressa fram ändrade styrkeförhållanden där en ny världsordning kan börja ta form.

Här går det antagligen att finna en gemensam grund för debatten om vilka slutsatser detta leder till idag för aktiva inom de olika rörelserna, oavsett om vi har ett uttalat perspektiv som går utanför kapitalismen eller ej.

Oberoende av om man tror att kompromisser är det bästa vi kan åstadkomma eller ser förhandlingen med de härskande bara som en nödvändig del i ett utdraget ställningskrig som syftar till att ta samhällsmakten, är det samma sak som krävs för att det skall ge resultat: att den härskande klassen känner sig hotad. De ägande måste veta eller frukta att de har mer att förlora på att avstå från en sådan kompromiss än de har att vinna, annars har de ingen anledning att gå med på eftergifter. Sådana hot kommer inte från terrorister eller fönsterkrossare, sådana är kapitalets önskemotståndare. De kan visserligen skapa upprördhet men den är mest ett effektivt vapen i händerna på dem som förfogar över den verkliga våldsmakten, kravallpolis såväl som hangarfartyg. Det hot som kan skrämma fram eftergifter är att hotet om att ta makten bärs upp av starka organisationer förankrade i folkdjupet. Ju mer utmanande och förankrade dessa krav är, desto större möjlighet att vinna eftergifter.

Det betyder absolut inte att vi som socialister jämt och ständigt skall försöka pressa på fackföreningar, solidaritetsorganisationer eller andra rörelser de mest långtgående ståndpunkterna. Vår uppgift är att försöka finna och förankra de krav, lösningar och metoder för att uppnå dessa, som svarar mot den nuvarande situationen samtidigt som de flyttar fram de arbetandes positioner. Alltså mål som är så konkreta och som upplevs som så uppnåeliga av stora grupper att de är beredda att ta strid för dem, som löser de problem som människor står inför och som samtidigt pekar mot en mer långsiktig, socialistisk, lösning av samhällsproblemen. Och, kanske allra viktigast i dagens svenska situation, där striden både genom sin utgång och de metoder den förs med kan börja ge människor den tilltro till den egna styrkan och förmågan som vi i så stor utsträckning saknar idag. Sådana krav som vi i den tradition Socialistiska partiet tillhör kallar för ”övergångskrav”.

Vi behöver en strategi, inte för någon önskad rörelse eller allians utan för reellt existerande rörelser, organisationer och samhällskrafter. Är det då en möjlig och önskvärd strategi att utmana makthavarna utan att, åtminstone i princip, ställa frågan om makten?

Frågan om samhällsmakten är inget som står på dagordningen i dagens Sverige. Kapitalet sitter tämligen ohotat. Den rörelse som reste konkreta paroller om samhällsmakten skulle, om den inte vore det innan, reduceras till en politisk propagandagrupp.

En annan sak är vilka teoretiska resonemang vi för. En rörelse som skolar sig i tanken på att dess uppgift inte är att delta i en utmaning av samhällsmakten riskerar att också hämmas i vilka frågor eller krav den bör och kan driva. Om konsekvenserna av ett visst krav blir att man ifrågasätter det borgerliga samhället och kapitalets styre, bli det då inte för farligt att driva?

En rimlig hållning för rättviserörelsen borde därför vara att hålla maktfrågorna öppna och under debatt. För med jämna mellanrum förvandlas maktfrågorna från teori till handfast praktik. Och i den kaotiska verklighet en sådan utveckling kastar ut alla aktörer i är det bra om man lärt sig hantera sin karta och kompass redan innan.

MASSMOBILISERING

I Argentina har till exempel frågan om hur samhället skall styras ställts av massrörelserna under 2002. Starka och stridbara sociala rörelser ledde protester mot effekterna av det nyliberala sammanbrottet. Strejker och fabriksockupationer ifrågasatte och bröt stundtals i handling de styrandes hegemoni. Självorganisering, kvarters- och fabrikskommittéer spred sig. Nedlagda företag togs över av de arbetande, ibland med de lokala myndigheternas goda minne, ibland våldsamt angripna av polis. Många förutsättningar fanns för en radikal samhällsförändring, inklusive krafter som kunde bära upp den. Men massmobiliseringar kan inte bara pågå i evighet utan att utan ett något sånär gemensamt mål. Och här svek de som satt i en position där de kunde pekat framåt och föreslagit vad rörelsen kunde ena sig för, och inte bara mot. Som när den välkände anti-imperialisten Luis Zamora, efter att ha lett opinionsundersökningarna inför presidentvalet, förklarade att han inte var intresserad av makten. Den radikala vänsterns uppsplittring i en rad fraktioner och grupper med uppslitande inbördes strider gjorde inte saken bättre. Trots att landet nyligen skakats av en enorm massrörelse med den samlande parollen ”Bort med alla politiker. Låt inte en enda bli kvar!”, kunde därigenom det politiska systemet repa sig och återvinna en bräcklig hegemoni eftersom det inte utmanades på något centraliserat sätt. Massrörelserna förmådde inte gå utöver protester och ställa frågan om samhällsmakten ens som ett sätt att utmana den gamla makteliten i val.

Detta är en tung lärdom att studera. Såväl för dem som anser att de sociala rörelsernas roll bara skall vara påtryckarens som för de anarkistiskt influerade strömningar som genom att de förnekar behovet av erövra politisk makt låter den ligga kvar i borgarklassens händer. Om man aldrig ställer frågan om makten annat än på den enskilda arbetsplatsen, kvarteret eller gatan, överlåter man makten till dem som redan har den, kapitalägarna och deras politiska företrädare.

Det motsatta exemplet finns hos den rörelse som på många sätt utlöste och inspirerade den nuvarande internationella rättviserörelse – zapatisterna i Chiapas i Mexiko. De lyckades göra detta genom en lokal maktbas, trots att de talade om att de inte var ute efter att ta makten var det vad som faktiskt skedde i Chiapas. De propagerade inte bara upproret, de ledde det till framgång, till legitimitet och makt vilket gav ett enormt internationellt gensvar.

EN ALLIANS AV RÖRELSER

Som det mesta annat här i världen är det viktigaste i maktfrågorna inte vad man säger eller skriver utan vad man gör. En strategi för att på lång sikt utmana makten bör därför utgå lika mycket från vad som är möjligt att göra här och nu som från vad som är önskvärt.

Abrahamssons resonemang fokuseras mycket på de existerande institutionerna. Det är genom dessa rörelser kan komma i ”konfrontativ dialog” med makten och det är här internationella regelverk kan upprättas. Dagens internationella institutioner, från FN till EU är uppbyggda och dominerade av de härskande. Det är för att få världen att fungera efter deras vilja som institutionerna finns till. Även om vi lyckas skrämma fram eftergifter i dessa institutioner är det inte där styrkeförhållandena skapas. De kan möjligen formaliseras. Vilka framsteg de sociala rörelserna lyckas göra är ett uttryck för hur ställningskriget – klasskampen – utvecklas. Det är inte diplomatin som avgör, det är hur starka rörelserna är och vilka val samhällsaktörerna gör i att formulera och driva sina krav.

Den strategiska inriktningen blir då att bygga starkast möjliga motmakt i samhället.

En motmakt, en rörelse eller allians av rörelser som inte bara är stark nog att komma i förhandlingsposition med makten utan som genom sitt sätt att arbeta på sikt lägger grunden för ett annat samhälle.

Hur kan en sådan utmaning av makten se ut i vår del av världen?

En rörelse som Abrahamsson behandlar ganska kortfattat är den jag har störst personlig erfarenhet av, den fackliga rörelsen. De svenska fackföreningarna har väl inte direkt stått i första ledet i den rättviserörelse som vuxit fram och jag vet att jag löper risken att överbetona dess principiella betydelse eftersom fackligt arbete varit det jag främst ägnat min aktivitet åt det senaste kvartsseklet. Ändå tror jag att just fackföreningarna kan vara en grundbult för en utmaning mot makten i Sverige. Inte ensamma utan i en bred allians med andra befintliga och kommande rörelser. Jag tror att ett begrepp som ”folkrörelsesamverkan” kan vara användbart för detta. Det myntades på 80-talet i miljörörelsen och utvecklades bland annat av den alltför tidigt bortgångne socialisten och miljöaktivisten Björn Eriksson (se Fjärde Internationalen 6/86). Jag uppfattar det som en skiss till en möjlig allians, inte mellan klasser eller skikt med bara delvis gemensamma intressen utan mellan rörelser med olika inriktning inom arbetarklassen i vid mening. Jag har försökt använda mig av detta begrepp i resonemang kring det som i den engelskspråkiga världen kallas ”social movement unionism” (se Arbetaren 22-03) något som började växa till under det 90-tal då den nyliberala offensiven accelererade under namn av ”globalisering”. Grupper av arbetare kom sakta över 80-talets chock och en ny generation började träda in på scenen. Samtidigt har motståndet mot nyliberalismen tagit fart i hela samhället och nya rörelser vuxit fram utanför de fackliga organisationerna. I skärningen mellan dessa båda motstridiga tendenser av svaghet och motstånd har ”social movement unionism”– facklig verksamhet som knyter an till folkliga rörelser i samhället, vunnit insteg. Där den ”rena” fackliga styrkan inte räckt till har man kompletterat den genom allianser med krafter utanför fabrikerna.

SOCIALA KRAV

De fackliga rörelserna i Sydafrika, Sydkorea och Brasilien har i mycket vuxit fram genom detta sätta att arbeta. Men det är inget som behöver vara begränsat till halvlegala förhållanden i tredje världen. Ett av de bästa exemplen på folkrörelsesamverkan som jag kommit i kontakt med är CAW, det kanadensiska bilarbetarförbundet, även detta en ung fackförening som bildades på 80-talet efter en utbrytning ur det USA-baserade UAW. CAW tog sig redan i slutet av 80-talet målmedvetet an den offensiv som – med japanska företag som förebild – innebar nya metoder för disciplinering och ökad utsvettning där facklig sammanhållning skulle ersättas med lojalitet mot arbetsgivaren.

CAW:s linje var att backa upp de lokala fackliga organisationer som tog strider för att återerövra makt från arbetsgivarna på fabriksgolvet och knöt på ett obyråkratiskt sätt länkar över gränserna för att utbyta erfarenheter och utforma en strategi för motståndet.

Men CAW har inte nöjt sig med att hävda sina medlemmars intressen innanför fabriksgrindarna. De har drivit avtalsrörelser där de medvetet formulerat krav för att gynna hela arbetarklassen och kunna dra med andra grupper i striden, så som arbetstidsförkortning och ökad anställning i de samhällen där fabrikerna ligger.

En av de stora frågorna för CAW och de arbetande i Nordamerika var det nordamerikanska frihandelsavtalet, NAFTA. Genom sin aktivitet i arbetet mot NAFTA kom CAW:s medlemmar i kontakt med aktivister inom miljö-, kvinno- och solidaritetsorganisationer. Folk som de så småningom kom att uppfatta, inte som tillfälligt allierade utan som delar av arbetarklassens organisering inom många olika områden som de kunde bygga långsiktiga allianser med. Men även i USA med dess många gånger hårda fackliga klimat, har fackföreningar sträckt ut handen till sociala rörelser utanför arbetsplatserna för att kunna hävda sina intressen.

VERKLIG MAKT

De frågor som globaliseringen sätter på dagordningen – utförsäljning, social dumpning, uttunnad arbetsrätt, privatisering, nedskärningar och så vidare – kan inte lösas på den enskilda arbetsplatsen. Behovet av kampmetoder som svarar mot kapitalets globaliserade strategi blir akut. Mot detta räcker ofta inte strejker på en enskild arbetsplats utan det krävs omfattande sociala rörelser. Men när allt fler samhällsfrågor knyts samman får också fler grupper gemensamma intressen, arbetande, arbetslösa, andra sociala grupper i liknande situationer. Allt talar för behovet och möjligheten av olika typer av folkrörelsesamverkan.

De olika rörelserna kan hjälpa fackliga organisationer som tar strid att få ett bredare stöd i samhället och fackföreningarna kan tillföra ett nödvändigt klassperspektiv i dessa sociala rörelser. Fackföreningens styrka är att det är en klassorganisation där medlemmarna har objektiva intressen av att vara med och hålla samman. Till skillnad mot ”ideologiska” organisationer som Attac eller solidaritetsgrupper där man går med av egen övertygelse, organisationer som kommer och går, där aktiviteten går upp och ner efter händelser och politiska konjunkturer är fackföreningar intresseorganisationer. Motsättningen mellan arbete och kapital gör att de alltid kommer att finnas så länge de inte undertrycks med våld. Fackföreningar kan därför också tillföra kontinuitet och stabilitet i en folkrörelsesamverkan.

Men framför allt kan fackföreningarna tillföra verklig makt. Genom sin ställning i produktionen kan de med hjälp av arbetarrörelsens mest grundläggande vapen, strejken, ge en helt annan tyngd åt de sociala rörelserna än vad bara opinionsyttringar kan göra.

Allt detta är naturligtvis beroende av i vilken utsträckning fackföreningarna är demokratiska, medlemsstyrda organisationer som baserar sig på medlemsaktivitet på basplanet. Så är sällan fallet i dagens Sverige och det är en strid i sig som måste föras av oss som är medlemmar i byråkratiserade och toppstyrda fack. Vi behöver dock inte vänta på att kolosser som LO eller Metall skall bli demokratiska och medlemsstyrda för att ta initiativ till folkrörelsesamverkan. Det kan ske i lokala fackliga organisationer eller genom initiativ från enskilda på gräsrotsnivå.

Där kan också dessa frågor, arbetsformer och försök till alliansbyggen kugga i vår strävan att omvandla vår fackförening till organisationer där folk verkligen är i rörelse.

Detta är en lång process men långt ifrån utopisk eller något som behöver stanna i tidskriftsartiklar eller seminarier. Redan idag är det möjligt att lokalt ta initiativ i denna riktning även om vi ännu bara ser små, små steg åt detta håll i Sverige. Ett litet exempel jag själv nyligen varit inblandad i var när Attac på Volvo i Göteborg, genom opinionsbildning och debatt, stödde en grupp strejkande arbetare i USA vars arbetsgivare anlitat strejkbrytare och som sålde sina produkter till Volvo i Sverige. Även om jag inte vill överdriva vår inverkan hjälpte det definitivt det lokala facket att hålla uppe moralen och föra den årslånga strejken till framgång. Eller för att ta ett annat aktuellt Göteborgsexempel: om fackföreningarna i vården skulle engagera sig i det initiativ som Attac just tagit för att stoppa nedläggningar och privatisering av vårdcentraler skulle denna rörelse kunna få en enorm kraft.

Den anti-krigsrörelse som i vintras blommade upp, till synes från ingenstans, hade inte blivit på långa vägar så kraftfull och internationellt samordnad om det inte varit för de nätverk som de senaste åren formats av de sociala rörelserna. Initiativet till de stora demonstrationerna världen över 15 februari 2003 togs i samband med European Social Forum i Florens i december 2002.

De olika sociala rörelserna, var och en med sin förmåga att mobilisera människor, med sina särskilda kunskaper och sina krav, skulle genom samverkan kunna bryta den borgerliga hegemonin och den perspektivlöshet som hämmar motståndet mot den nyliberala globaliseringen. I teorin så väl som i praktiken. Genom gemensamma aktiviteter kan de olika rörelserna tillsammans göra erfarenheter och utveckla en sammansatt bild av världen – och en strategi för att förändra den. Med folkrörelsesamverkan som strategisk inriktning blir samarbete mellan olika sociala rörelser inte bara viktigt att för att uppnå det ena eller andra konkreta målet. Den blir ett mål i sig som pekar fram mot en möjlig motmakt i samhällelig skala. Och – inte minst viktigt – något vi kan ta tag i här och nu, i handling såväl som i ord.

Lars Henriksson

Röda Rummet 3-4/2003