Sheriffen från Texas ger sig upp i de afghanska bergen för att hämta skurken till rättvisa, ”dead or alive”.

Erfarenheten har lärt mig att inte ta uppgifter från State Department, Pentagon eller Vita Huset för sanningar när USA drar i krig mot Ondskan.

Manus låg färdigt redan någon timme efter attacken mot World Trade Center och Pentagon, onekligen kvickt marscherat för en säkerhetstjänst som några timmar tidigare uppenbarligen var lyckligt ovetande om det kommande angreppet. Och trovärdigheten stärks inte direkt av att fyra av dem som med namn och bild pekats ut som förövare, och knutna till huvudpersonens bin Ladins nätverk, omöjligt kan ha utfört kapningarna, eftersom de fortfarande lever.

Men låt oss anta att krigets mediamanus är ”based on a true story”. Låt oss anta att det verkligen är bin Ladin, eller någon annan med avsikt att skada USA, som ligger bakom dåden. Inte heller det är helt otroligt, vill man utmåla någon som skurk är det en fördel om han, som till exempel i fallet Milosevic, faktiskt råkar vara en sådan.

Om syftet med angreppet den 11 september var att skada USA, och att försvaga det imperialistiska systemet (möjligen för att på lång sikt ersätta det med talibanismens feodala dominans) så har vi de senaste veckorna fått en massiv och mycket dyrköpt lektion i hur terrorismen som politisk strategi fungerar.

Den 10 september har USA en president som allmänt anses vara en clown. Hans största problem är att han inte kan uttala ord med fler än tre stavelser. Och inte nog med att han framstår som närmast analfabet, många tycker dessutom att det faktum att han kom till makten genom ett utslag i en domstol där hans pappa och en nära vän tillsatt många av ledamöterna gör det svårt att kalla honom folkvald, att processen i Florida, den delstat som styrs av hans bror, närmast luktar valfusk.

De styrande har svårt att förklara varför de styr. Samtidigt ifrågasätts makten av en protestvåg underifrån – de globala protesterna mot nyliberalismen.

Total uppslutning

Ett par veckor senare lyssnar 79 procent på ett tal av sagde president. 95 procent av befolkningen stöder honom i ”kriget mot terrorismen”.

Uppslutningen är i det närmaste total.

För protestvågen mot nyliberalismen är situationen den motsatta. Det politiska manöverutrymmet krymps till i stort sett ingenting. Varje ifrågasättande av den rådande ordningen kan vrängas till en spottloska i ansiktet på de döda eller deras familjer. Och den statsapparat som från första stund bemött protesterna med batonger, tårgas och gummikulor kommer inte att behöva be två gånger för att få utvidgade befogenheter eller allmän acceptans för ingripanden mot dem som trotsar högervinden och marscherar på gatorna.

Vinnarna sitter i Pentagon, och i de stora vapentillverkarnas huvudkontor. Veckan innan attentatet publicerar Ben Cohen en sarkastisk annons på Alternet: ”FIENDE SÖKES. Seriös fiende sökes för att rättfärdiga Pentagons nya budget. Försvarsindustrin är desperat. Intresserade fiender sänder foto, brev och video till…” Pengar att betala fienden finns säkert, försvarsindustrin lägger årligen en halv miljard kronor på lobbying.

Texten som följer är full av frågor: Varför ökar Bush Pentagons anslag med 330 miljarder kronor? Varför använder USA tre gånger så mycket pengar till krigsmaskinen som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Irak, Lybien, Nordkorea, Sudan och Syrien tillsammans? Varför lägger vi 3500 miljarder på krigs- industrin, men bara 420 miljarder på utbildning?

Riktiga vapen för riktiga krig

En majoritet av vapentillverkarna har hela tiden varit emot SDI, det rymdbaserade robotförsvaret. Istället för imperiedrömmarnas snygga datoranimationer vill de ha riktiga beställningar på riktiga vapen. Inte på satelliter som tyst svävar där ingen kan se dem, utan på båtar, flygplan, tanks, bomber, robotar, maskingevär. Riktiga vapen för riktiga krig, som ständigt måste förnyas eller uppdateras, och som därför ständigt går att tjäna pengar på. Den sorts vapen som används just nu mot Afghanistan. När presidenten vänder sig till kongressen för att begära resurser för att föra kriget mot terrorismen får han inte bara sin vilja igenom – anslagen dubblas.

Det inhemska opinionsmönstret från USA kopieras sedan ut över världen. Samma kväll som de första kryssningsmissilerna lyfter mot Afghanistan matas vi gång på gång, nästan varje kvart, med Bushs TV- sända krigsförklaring. Den amerikanska clownen visar sig ha en sheriffstjärna under kostymen. Han drar pistolen ur hölstret och frågar ”Är ni med mig, eller är ni med skurken i bergen?” Alla de framstående medborgarna i ”den globala byn” försäkrar att dom är med sheriffen, liksom många av storbönderna i ödemarken kring byns utkanter. Småfolket i byarna och på landsbygden är mera tveksamt, men i terrorpaniken spelar de bara en biroll.

När tvillingtornen rasade glömdes alla otrevligheter: fiaskot i WTO, gruset i FTAA-förhandligarna, bråket om Kyotofördraget, grälet om rasismen i Durban, otrevligheterna i Colombia, det politiska nederlaget i Kosova, de amerikanska vapen som riktas mot stenkastande ungdomar i Palestina, ifrågasättandet av angreppen på Irak.

Och för oss som ihärdigt pekat på problemen i den rådande ordningen liknar situationen den för våra amerikanska kamrater. Vi kunde le roat när polisen i Göteborg genomgående kallade oss terrorister – nu känns det inte lika kul. Vi kunde skratta när den italienska militären satte ut luftvärnsstyrkor kring G8-mötet i Genua – trodde de att Tute Bianche skulle blåsa upp de vita overallerna med helium och segla över maktens mur? – nu fastnar skrattet lätt i halsen. Alla som inte sluter upp kring överhetens projekt och kapitalismens politiska institutioner kan tryckas till som motståndare till det öppna demokratiska samhället.

Oljeindustrins president

Men Bush är inte bara världssheriff. Han är också den amerikanska oljeindustrins president, mannen som gått till val på att garantera tillgången på billig olja i obegränsad mängd, den olja som driver ”the American way of life”.

De länder som nu nämns som första mål i kampen mot terrorismen och de regeringar som härbärgerar eller legitimerar den – Afghanistan, Irak, Libyen och Sudan – har förutom regeringar som i varierande grad hänvisar till islam en sak gemensamt: olja som de amerikanska jätteföretagen inte har tillgång till.

Dessutom: med Saudiarabien, Kuwait, Turkiet, Azerbajdjan och Turkmenistan som gamla allierade, Afghanistan och Irak invaderade eller på andra sätt gjorda till marionetter och kärnvapenmakten Pakistan neutraliserad är Iran helt inringat. Kanske kan en sådan ”stabilitet” då skapas i landet att det blir möjligt att bygga den oljeledning från Kaspiska havet till Persiska viken som skulle göra det möjligt att utvinna den kaspiska regionens ofantliga oljereserver utan att frakta dem den politiskt känsliga vägen genom Ryssland eller den dyra omvägen via Turkiet.

Terrorismen har kallats den fattiges krig. Allting är relativt, nej det är inte de svältande i bergen som utförde attacken mot World Trade Center, det är en patriark, en rik förtryckare, men i förhållande till sin fiende, Pentagon, är han fattig. Kriget gäller makt och kontroll i arabvärlden, arabvärldens geopolitik stavas olja, det var därför GI Joe åkte dit från första början. Nu har han åter trampat någon på tårna, någon som blivit sur och slagit tillbaka. Kriget som följer är ett imperialistiskt krig. Samma imperialism som håller en majoritet av mänskligheten i fattigdom och maktlöshet i rollen som råvaruproducenter dikterar spelet kring det svarta guldet, den viktigaste råvaran, oljan. Fattigdom, imperialism och krig är vävda in i varandra, det är omöjligt att säga var den ena börjar och den andra slutar.

Redan innan den 11 september verkade den mystiske mannen med turbanen och de medeltida idea- len, Osama bin Ladin, för bra för att vara sann. Efter attacken mot USA ser han ut som ett strategiskt och politiskt litet underverk.

Jörgen Hassler 9 oktober 2001

Ursprungligen publicerad i Internationalen och Kriget och terrorn, Moteld nr 7, 2001