Argentina står på randen till ekonomisk katastrof. Undantagstillstånd krävs för de hårda åtgärder som behövs, anser näringslivets tidning.
För tio år sen beslöt den dåvarande presidenten Carlos Menem att knyta pesons värde till USA dollarn. Det skulle stoppa inflationen.
Något som skedde, men till stora kostnader.
Exporten minskade drastiskt med den starka valutan – för Argentina är inte USA. Underskottet i statsinkomsterna kompenserades med lån. Idag dignar Argentina under en skuld på över 1 700 miljarder kronor.
Menem förlorade valet i december 1999. Hoppet som ställdes till ”Alliansen” runt den nya presidenten De La Rúa har snabbt förbytts i förtvivlan. De La Rúa fortsatte Menems socialdemokratiska politik, att inte bara falla undan för nyliberalismen utan att aktivt bedriva den. Argentina är idag skolexemplet på vad Världsbankens och den Internationella Valutafondens (IMF) s.k. strukturella anpassning betyder i verkligheten.
Deuda externa = deuda eterna
Argentina är världens mest privatiserade land. De multinationella storbolagen France Télécom och spanska Telefonica delar på telekommunikationerna. Vivendi, med ett pampigt kontor i Buenos Aires, äger vattnet och distributionen, etc, etc.
Man kan tala om att det varit ett riktigt privatiseringsrus. I huvudstaden har avregleringen av de allmänna kommunikationerna och införandet av en ohöljd konkurrens lett till att varje busslinje ägs av ett bolag (!!), vilket betyder hundratals bolag. Biljettpriset har ökat med mellan 40 till 100 procent. Även landets flygbolag Aerolines Argentinas visar på vad den fria konkurrensen kan åstadkomma. Bolaget privatiserades och köptes av Sepi, som ägs av den spanska staten. Idag är Aerolines Argentinas bankrutt och hotas av nerläggning.
Anti-inflationspolitiken och privatiseringarna har blivit en häxdans. Den enorma utlandsskulden har tvingat fram en hög ränta, för att både behålla och dra kapital till landet. Men hög ränta ökar kostnaderna för produktionen och hämmar en ekonomisk tillväxt, vilket minskar statens skatteinkomster. Ständigt nya lån har blivit ett måste för att hålla landet gående. Eller som det sägs i Argentina; utlandsskuld (deuda externa) är evig skuld (deuda eterna).
Resultatet är entydigt. Tre års ekonomisk tillbakagång, en bruttonationalprodukt (BNP) som sen 1998 har sjunkit med 4,3 procent, 37 procent fattiga, 30 procents arbetslöshet och att hälften av löntagarna förtjänar mindre än 5 000 kronor i månaden.
Undantagstillstånd?
Regeringen De La Rúa har reagerat som alla nyliberaler. Än mera flexibilitet (kallad arbetsmarknadens Âreformering), ökad beskattning av medelklassen (och inte av spekulanterna) plus en drastisk minskning på 15 till 20 procent av stats- och kommunaltjänstemännens löner. På så sätt vill regeringen komma åt pengar för amorteringar – och räntor som kan ligga på upp till 15 procent.
Argentina hör idag till ”högriskländerna” för investerare. Slutet på denna vansinneslogik – nya skulder för att avbetala tidigare skulder – är ett stopp på skuldbetalningarna och att pesons värde skrivs ner. Det har gått så långt att en del av borgarklassen börjat tala för att peson ska devalveras, trots att det är till större skada än vinst för dem. Motsättningarna går alltså inte längre endast mellan de fattiga och de rika, utan även bland de högsta samhäˇllskikten.
Regeringskrisen är således mycket djup. På mindre än två år har Argentina den tredje finansministern. Dagens Domingo Cavallo var under militärdiktaturen riksbankschef, under Menem ekonomiminister.
Idag har han inte den makt, som behövs för att å ena sidan tillfredsställa de internationella finanskretsarna och å andra sidan hålla emot det folkliga motstånd, som fram tills nu har yttrat sig i fem generalstrejker och en upptrappad klasstrid med kampberedda människor. Den 16 juli skrev det privata näringslivets dagstidning Ambito Financiero att den hårda anpassningsplan som behövs inte kan genomdrivas utan ett undantagstillstånd.
Det är en bra sammanfattning. Kapitalism går före demokrati.
Michel Husson
Översättning Per-Erik Wentus
Internationalen 8 nov 2001