Under sin knappt tioåriga existens har Anti Fascistisk Aktion (AFA) varit en kontroversiell organisation som livligt debatterats inom den svenska vänstern. Efter händelserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg har dess status gått från kontroversiell till närmast paria. I frågan om hur vänsterns skuld till det inträffade skall fördelas har huvudbördan hamnat hos AFA. Inom varje organisation som deltar i den globala proteströrelsen diskuteras hur man skall förhålla sig till organisationen. Men osäkerheten om vad det är man har att ta ställning till är stor .Vad är AFA egentligen för rörelse? Mytbildning och massmediala hugskott frodas. Marco Espvall ger här en presentation av AFA:s grundläggande struktur, ideologi och politiska praktik utifrån hans egna direkta kontakter med AFA-medlemmar.

Den här artikeln handlar om Anti-Fascistisk Aktion, AFA. Texten är baserad på ett antal längre samtal med nuvarande och före detta aktivister i AFA-Stockholm. Detta är inte något avslöjande reportage som berättar ”den verkliga Sanningen” om AFA. Det är heller inte något debattinlägg som pekar ut riktlinjer eller förhållningssätt för hur övriga vänstergrupper ska förhålla sig till AFA. I bästa fall kan artikeln utgöra ett underlag för en sådan fortsatt diskussion.

Artikeln skrevs som en reaktion på den förvirrade AFA-debatt som uppstod i svallvågorna efter protesterna i Göteborg. En debatt som byggde på känslomässiga ryggmärgsreflexer och lösa spekulationer snarare än på fakta och analys. När sedan AFA själva har försökt förklara sig har de bara förvärrat situationen genom uttalanden som ”Vi tar inte avstånd” och ”Göteborg var en framgång!”, vilket sedan genom medias skrattspegel förvandlats till ”Det var vi som trashade Avenyn, och det är vi stolta över!”.

Detta är alltså ett försök att komma bort från den schablonbild av AFA som media, och ibland AFA själva, förmedlar till allmänheten. Ambitionen är att försöka förklara vad AFA är, hur rörelsen fungerar och vad den står för.

Jag tror inte på objektiv journalistik. Däremot tror jag på att som skribent öppet redovisa sina antaganden, för att sedan låta läsaren själv göra en bedömning utifrån dessa. Därför vill jag börja med att säga: Jag är partisk.

Jag är inte själv med i AFA, och har heller aldrig varit det. Däremot har jag många vänner som tillhör eller har tillhört kretsarna kring AFA-Stockholm. Detta har både nackdelar och fördelar. Nackdelen är förstås risken för att vänskapen grumlar seendet för negativa drag hos organisationen. Men jag tror att fördelarna överväger. Jag har en större kunskap och inblick i AFA-miljön än de flesta andra journalister som försökt skildra rörelsen. Det hade också varit svårt för en journalist ”utifrån” att arbeta fram det förtroende som krävs för att få AFA-aktivisterna att tala öppenhjärtigt. Detta beror inte på att AFA är paranoida, utan helt enkelt på att de har väldigt negativa erfarenheter av kontakter med medier.

Ingen centralisering

Vad är då AFA? Organisationen har ett par hundra aktiva och finns på ett femtontal platser i landet, men består på de flesta mindre orter av kompisgäng som kallar sig för AFA när de vid behov agerar tillsammans mot de lokala nazisterna. I storstadsregionerna finns det däremot större, välorganiserade, AFA-grupper som har en kontinuerlig politisk aktivitet. Det är dessa större grupper, med AFA-Stockholm som referensram, som jag menar när jag talar om AFA. I medierna framställs AFA ofta som en hemlig våldssekt. Faktum är att organisationen fungerar ungefär som vilken frimärksförening som helst: AFA-Stockholm har möte varannan vecka där deltagarna diskuterar och fattar demokratiska majoritetsbeslut. Ansvarsområden fördelas inom gruppen och arbetsgrupper skapas efter behov.

Två gånger om året håller AFA landsmöte med representanter från lokalföreningarna. AFA-Sverige är ingen centraliserad organisation, lokalgrupperna är suveräna att själva utforma sin politik. Teoretiskt kan detta vara ett problem om till exempel AFA-Stockholm i ett nationellt sammanhang går ut och säger en sak och AFA-Göteborg i praktiken genomför något helt annat. Men i praktiken blir detta sällan något problem eftersom lokalgrupperna för kontinuerlig dialog med varandra. I princip gör man inte några offentliga uttalanden om det inte råder konsensus i frågan.

Den gemensamma politiska debatten förs i AFA:s internbulletin.

Men det som skiljer sig från andra organisationer är att AFA inte har några officiella medlemmar. Det finns inget medlemsregister, ingen styrelse, inget officiellt medlemsskap.

AFA är alltså en förening som man inte kan gå med i. Ändå ansluter sig människor i ungefär samma takt som folk faller ifrån. Hur går det till?

Det finns två sätt att ansluta sig. Antingen känner du någon som är med, som bjuder in dig till någon av de introduktionsdagar som AFA-Stockholm ordnar regelbundet eller så skriver du brev till AFA som stämmer träff med dig och låter dig berätta om dig själv och ger dig grund-info om AFA och dess verksamhet. Om tycke uppstår så erbjuds du att komma på introduktionskursen. På introduktionsdagarna får de nya medlemmarna grundläggande skolning i AFA:s teori, praktik och historia.

Handlingsfetischister

Det finns en mytbildning inom delar av den övriga vänstern om att det egentligen finns två AFA. Ett AFA som består av unga kampsportstränade, politiskt förvirrade medelklassungar. Och ett pensionärs-AFA som är organisationens hjärna. Detta bygger på föreställningen om att AFA är en hemlig orden som styrs av en samling intellektuella män över trettio, som tidigare varit antifascistiska gatuslagskämpar, men som vuxit upp och gjort karriär, och nu utgör den grå eminens som i det fördolda utarbetar den politiska linjen.

Det fungerar inte på det sättet. AFA är nämligen handlingsfetischister. Den som inte är aktiv har ingen talan. Även om du var en jävel på kickboxning för tio år sedan och var med på grundningsmötet på Bona Folkhögskola 1993, är du ingen auktoritet om du inte är beredd att jobba aktivt.

AFA:s metod är direkt aktion. Ordet ”aktion” ger på svenska lite snäva associationer, engelskans direct action, ”direkt handlande” säger mer om vad det rör sig om. Direkt aktion betyder handling utan ombud. Det innebär i AFA:s tolkning att om man vill ändra på något så gör man det själv tillsammans med andra som har samma intresse. Direkta aktioner kan enligt AFA vara allt från att organisera en strejk, starta ett kooperativ, ge ut en tidning, demonstrera, hålla ett föredrag – till att paja en fönsterruta på en porrbutik. Om det öppnar en nazibutik i ditt kvarter kan du tillsammans med antifascister, feminister, homosexuella, handikappade, invandrare eller andra som är direkt hotade av nazisterna slå sönder den.

Ett annat exempel på direkt aktion i AFA:s mening var när man i Malmö i början av 90- talet slog sönder bankfönster i kampen för ett ungdomshus. Tanken var att synliggöra att det faktiskt är marknaden som har den egentliga makten i samhället, att staten via bankakuten gått in och räddat bankerna när de klantat till det och låtit nedskärningar drabbade resten av samhället hårt.

Den direkta aktionen har två syften. Dels att nå resultat, att genomföra konkreta förändringar, men också att visa på att en förändring är möjlig. De är ett sätt att peppa folk och visa på vägar att agera själv.

Exemplets makt

Någon direkt motsättning mellan skadegörelse och masskamp kan inte aktivisterna i AFA se. De vill i alla fall inte erkänna den. Detta kan tyckas obegripligt för oss partigängare som vurmar för ”masslinjen”. Vad man måste komma ihåg är att AFA inte är marxister, åtminstone inte i den traditionella vänsterns mening. De flesta AFAiter tänker inte ”socialistiskt strategiskt.” De väntar inte på grön gubbe. Istället för att i varje enskilt läge först försöka vinna majoriteten, tror direkt-aktions-aktivisten på exemplets makt. Någon måste börja kämpa, tids nog hänger resten på. Och om de andra inte vill kämpa militant så kan de ju alltid kämpa pacifistiskt.

AFA har djupa rötter i anarkiströrelsen. Därifrån har de fått idén om ”Diversity in tactics”, att det är just mångfalden i protesten som tillsammans skapar styrkan. Därifrån kommer även föreställningen om att man inte har rätt att kritisera hur andra inom rörelsen väljer att arbeta. Vi gör vår grej, ni gör er. Även om någon lokalgrupp skulle vara kritisk till, låt oss säga, AFA-Stockholms uttalande efter Göteborg, så skulle de aldrig gå ut med den kritiken offentligt.

Det är en småborgerlig inställning tycker säkert vissa inom den marxistiska vänstern. Innebär då detta att AFA är en exklusiv medelklassrörelse? Inte nödvändigtvis.

Visst är medelklassen överrepresenterad i AFA, precis som den är i Ungsocialisterna, Fältbiologerna eller AIK:s J-18 lag i ishockey. Men det betyder inte att det inte finns människor med arbetarklassbakgrund i AFA. Det gör det. Vissa arbetar i offentlig sektor och i lågavlönade servicejobb, andra filar på sina akademiska avhandlingar, ytterligare andra är arbetslösa eller pluggar på gymnasiet.

I en artikelserie i Expressen för en tid sedan där tidningen skulle ”avslöja” den autonoma vänstern försökte journalisterna bevisa att vänsteraktivism är ett överklass- eller övre medelklassfenomen. Expressen samlade på sig ett register över gripna aktivister från bland annat Reclaim the City hösten 1999, Linköpingockupationen och olika djurrättsaktioner. I en genomgång av 241 föräldrars inkomst slog tidningen fast att hälften av aktivisterna har föräldrar som tjänar en medelinkomst, medan en fjärdedel tjänar mer och en fjärdedel tjänar mindre. Detta jämför de med rikssnittet för förvärvsarbetande mellan 20-64, som ligger lägre.

Det finns ett uppenbart problem med den jämförelsen. Eftersom vänsterungdomarnas föräldrar alla är i femtioårsåldern, måste deras inkomster jämföras med den genomsnittsliga femtioåringens inkomster. Inte med den genomsnittsliga inkomsten hos alla ålderskategorier. Generellt har femtioåringar en högre inkomst än tjugo-trettioåringar. Därigenom faller Expressens påstående. Trots detta har Expressens antagande gjorts till en sanning som övriga media tagit över, och deltagarna i ett par aktioner generaliseras till att gälla hela den utomparlamentariska vänstern.

Tre ideologiska ben

En annan populär föreställning är att AFA förespråkar våld som politisk metod – i alla lägen. Det är fel.

AFA är inte pacifister, långt ifrån. Men för att begripa vad AFA håller på med måste man inse att våldet är ett medel, inte ett mål för rörelsen. Huvudparten av AFA:s politiska verksamhet bedrivs utan våldsanvändning. AFA ordnar studiecirklar, jobbar i bredare rörelser som nätverket mot rasism, håller föredrag på skolor, delar flygblad och så vidare. När AFA tar till våld är våldsanvändningen rationell ur deras perspektiv.

Det finns också en direkt koppling mellan graden av våldsanvändning hos AFA och nazisternas närvaro i det offentliga rummet. AFA står ideologiskt och politiskt på tre ben: Antifascism, antisexism/antihomofobi och antikapitalism. När nazisterna agerar mindre ute på gator och torg minskar AFA:s våldsanvändningen och de två andra benen blir viktigare.

Rörelsen ursprung

För att förstå AFA som fenomen måste man sätta in rörelsen i dess sammanhang. Ur vad uppstod AFA?

Man kan säga att embryot till AFA föddes ur – men också i opposition till – 80-talets anarkistiska husockupationsrörelse. I skiftet mellan 80- och 90-tal började luften gå ur ockupationsrörelsen. Ockupanterna möttes av allt hårdare tag från polisens sida. Det blev efterhand svårare att hålla husen någon längre tid. I Stockholm satte slaget om Folkungagatan 164 (1990) på något vis punkt för ockupantrörelsen. Vid den här tiden började det formera sig en ny generation anarkister som började uppmärksamma nya frågor som inte varit så centrala för den äldre aktivistgenerationen.

I den tyska autonoma ockupantrörelsen började man i början på 90-talet tala om ”triple oppression”. Termen kom från en text med samma namn som skrevs av en grupp tyskar 1990. Triple oppression-teorin fick ett enormt genomslag bland den nya generationens aktivister. Det nya med triple oppression-idéerna ur vänstersynpunkt var att de förnekade att motsättningen mellan arbete och kapital var huvudmotsättningen i samhället.

Istället menade triple oppression-anhängarna att det finns tre grundläggande förtryck: kapitalism, sexism och rasism, som alla tre är sammantvinnande i en slags nätliknande struktur, och som alla tre bör bekämpas lika mycket, var och en för sig och tillsammans. En slags förtrycktas ”gemenskap” förutsätts uppkomma, där allianser bildas mellan olika grupper av förtryckta. Vidare överfördes det feministiska slagordet om att det personliga är politiskt även på rasism och kapitalism – vi har inte bara insocialiserade normer om över och underordning i våra könsroller, utan även i egenskap av individer tillhörande en särskild klass eller etnisk grupp.

Triple oppression-teorin var stommen i de tre ben som AFA stödde sig på under sina första staplande steg: Antifascism, anti-sexism/homofobi och antikapitalism.

Det hände också saker ute i samhället som påverkade A-rörelsen (A-rörelsen är ett samlingsnamn som innefattar alla de olika strömmingarna inom anarkiströrelsen i vid mening). Vid valet 1991 hade Ny demokrati gjort sin debut och landet skakades av attacker mot flyktingförläggningar, massmedia ”hårdlanserade” Vitt Ariskt Motstånd, VAM, och den så kallade Lasermannen härjade och spred rädsla. Det nya med nazigruppen VAM var inte det rasistiska våldet, utan lanserandet av en nynazistisk ideologi.

Under ett halvår, från hösten -91 till våren -92 växte en kortvarig men bred antirasistisk rörelse fram. Det blev ett halvår späckat med antirasistiska demonstrationer, en invandrarstrejk och som en kulmen på allt detta deltog 10 000 personer i tre olika demonstrationer i Stockholm den 8 februari -92.

Våren -92 visade det sig att den antirasistiska mobiliseringen varit effektiv, nazirörelsen hade drabbats av ett rejält bakslag. Samtidigt hade polisen gripit Lasermannen och Vam-bankrånarna. Med den antirasistiska framgången började den antirasistiska rörelsen trappa ned sin verksamhet. Luften började sakta pysa ur Riksförbundet Stoppa Rasismen som varit navet för den antirasistiska rörelsen. Vänsterns antifascistiska intresse avtog och medias strålkastarljus på extremhögern slocknade.

Grundandet av AFA

För den antifascistiska delen av A-rörelsen hade vintern 1991-1992 präglats av spontana koalitioner mellan olika grupper från olika idétraditioner som ville konfrontera fascismen rent fysiskt. I Stockholm uppstod det en allians mellan framför allt iranska exilkommunistiska partier och aktivistmiljön. Tillsammans spöade de regelbundet skiten ur tidningsförsäljare från nazistgruppen Sveriges Framtid som stod och sålde tidningar vid Centralen och vid Gamla Stans tunnelbanestation. Men alliansen var bräcklig: under våren lessnade iranierna på att ensidigt konfrontera nazisterna fysiskt och började ägna sig åt mera traditionellt partiarbete istället.

Sommaren 1992 återstod bara A-rörelsen. I stället började militanta antifascister ur anarkistmiljön i de olika städerna knyta kontakter med varandra. Flera lösliga antifascistiska arbetsgrupper bildades som så småningom formaliserades i fasta aktionsgrupper.

I september -93 samlades ett tjugotal olika antifascistiska grupper från hela Sverige på Bona Folkhögskola och beslöt att bilda det landsomfattande nätverket Anti-Fascistisk Aktion. Vid det här laget var all ideologisk mångfald borta. Från första början var det autonom anarkism och triple oppression som satte sin prägel på organisationen. Namnet AFA lånades dels från den engelska radikala vänsterns antifascistiska organisation Anti-Fascist Action och dels från den tyska proletära självförsvarsorganisationen Antifascistische Aktion som fanns på 1930-talet. Parallellt med bildandet av AFA i Sverige uppstod AFA i Danmark och Norge.

Händelseutvecklingen inom det antirasistiska arbetet 91-93 blev en väldigt omdiskuterad fråga inom vänstern och kom att forma det nybildade AFA-nätverkets politiska praktik. Varför rasade den breda kortvariga antifascistiska rörelsen som växte fram 91/92 ihop? Under några månader organiserades ”regnbågskoalitioner”, breda antirasistiska allianser mellan vänstergrupper, invandrarorganisationer och allmänt humanistiska initiativ, som genomförde manifestationer i ett flertal städer i Sverige. Men alla koalitionerna blev kortvariga och deltagarantalet minskade på antirasistiska demonstrationer.

Bland en stor del av vänstern och de antirasistiska grupperna lades skulden för detta på den militanta och konfrontationsinriktade antifascismen. Man menade att våld och braskande mediarubriker om att fascister och antifascister var ”lika goda kålsupare” skrämde iväg vanligt folk från demonstrationer och manifestationer. AFA gav en annan förklaring.

Ingen allians med etablissemanget

Enligt AFA var det antifascistiska våldet under 1991/92 bara ett svar på fascisternas upptrappade våld. Nu i efterhand tror de antifascister som var med vid den tiden att det ändå inte varit möjligt att upprätthålla den mobiliseringsgrad som regnbågskoalitionerna uppnådde under en kort tid.

Enligt dessa AFA-aktivister fanns det ett slags systemfel inbyggt i själva regnbågsidén. De är kritiska till det överordnade målet att till varje pris bygga upp största möjliga bredd i koalitionerna för att isolera extremhögern. Som vänstergrupp innebär det att sätta sin politik åt sidan och sluta upp bakom liberala och systembevarande paroller. AFA och andra utomparlamentariska vänstergrupper betonar istället vikten av att bygga upp en antifascistisk opposition. De menar att det är livsfarligt att liera sig med ”etablissemanget”. Det leder till att extremhögern kan fånga upp missnöjet mot det samhälle vi lever i. Nazisterna ställer rätt frågor: Varför finns arbetslöshet? Vad beror våldtäkter på? Om vi inte kan besvara deras frågor kan vi inte bemöta nazisternas sociala bas, menar AFA.

Kamp mot porr

AFA använder antifascism som en bredare term än antirasism. I rörelsen har det förts många diskussioner om vilka beståndsdelar och vilka maktstrukturer fascistiska rörelser och ideologier knyter an till. Sexismen, homofobin och rasismen, som är dragna till sin spets i fascismen, är strukturer som genomsyrar hela samhället menar AFA. Den fascistiska rörelsen existerar inte i ett vakuum – den knyter an till och är en del av en större högervridning. Det finns ett samspel mellan den höger som flyttar gränserna på gatan och fysiskt hotar folk, och den högervridning i politiken som skärper flyktingpolitiken och formulerar invandring som ett samhällsproblem.

Med utgångspunkt från den analysen med grund i triple oppression, har AFA också arbetat med frågor som legat utanför ett snävt antifascistiskt fält men som de bedömt som viktiga delar av en reaktionär mobilisering och högervridning. Ett sådant område, som flera AFAgrupper valt att prioritera, är kampen mot porren. AFA har bedrivit den kampen genom att attackera porrbutiker, men har också uppmärksammat så kallade ”herrtidningar” som Slitz och Café. AFA:s Shitz-kampanj 1999, då mer än 23 000 falska Slitz-löpsedlar trycktes och sattes upp är ett av de mer lyckade exemplen.

Det har också under lång tid funnits en intern diskussion inom AFA om machokultur och sexism inom rörelsen.

Diskussionen hamnade på dagordningen på grund av en våldtäkt inom rörelsen, något som AFA var tvunget att hantera. 1994 startades mansgrupper för att få män att diskutera sina förhållningssätt. Det är givet att i en rörelse som i så pass hög grad använder våld som kampmetod, så kan våld också fungera som konfliktlösning. Men det finns samtidigt en större medvetenhet och en mer aktiv debatt om personliga förhållningssätt än i många andra rörelser. Våld och sexism finns även i AFA men är knappast vanligare än i andra grupper i samhället, enligt de AFA-aktivister jag talat med.

Anti-rasistiska nätverk

Mellan 1993 och 1996 hade den nazistiska rörelsen ett uppsving i Sverige. Sedan kom en tid av tillbakagång och då nazisterna var upptagna av intern splittring. Då passade AFA på att ytterligare bredda sitt arbetsfält. AFA:s erfarenhet av att kontinuerligt kartlägga nazistisk verksamhet har lett till att militanta antinazistiska aktioner eller mobiliseringar har fungerat som en ”brandkårspolitik” som satts in vid behov medan majoriteten av det politiska arbetet har kunnat läggas på offensiv kamp som att bygga upp de frihetligt socialistiska organisationerna och nätverken.

År 1997 var det många från AFA som deltog i Europamarschen i Amsterdam. Många blev gripna av polisen i de massaresteringar som riktades mot demonstrationen. Efter det fick AFA upp ögonen för Schengen. Detta uppvaknande resulterade i en kampanj mot det europeiska polissamarbetet och den restriktiva flyktingpolitiken i Schengenavtalet.

Mellan 1995 och 98 gjordes det försök från AFA:s sida att förbättra kontakterna mellan alla antirasistiska/antifascistiska organisationer. På initiativ av den stockholmsbaserade gruppen Hasans Vänner mot våld och rasism har Nätverket mot Rasism dragits igång. AFA har gått in i och hjälpt till att bygga upp nätverket. Sammanhållande för Nätverket mot Rasism har de årliga Antirasistiska Rikskonferenserna varit.

AFA:s engagemang i Nätverket mot rasism uppmärksammades i Expressens artikelserie mot ”vänstern”, där vinkeln var att ”terrororganisationer” uppbär statsbidrag. Att Nätverket mot Rasism fått ta emot pengar, precis som alla andra folkrörelser i Sverige, för att anordna konferenser, sågs som ett indirekt ekonomiskt stöd till AFA som är en av nätverkets hundratalet medlemsorganisationer. Detta trots att AFA inte fått en krona till sin verksamhet från dessa pengar.

Globaliseringsmotstånd

Med tiden har AFA lärt sig att förhålla sig mera taktiskt och pragmatiskt till den militanta kampform som de har varit med om att etablera. Numera försöker AFA vid varje aktion och kampanj först bestämma vilket politiskt mål de vill uppnå, för att sedan anpassa metoderna efter det. Tanken är att protestverksamhet, opinionsbildning genom media, massmilitans och aktionsgruppsmilitans ska komplettera varandra. Enligt AFA:s egen bedömning är det där organisationens möjlighet att växa i framtiden ligger – att både vara en antifascistisk opposition och att arbeta pragmatiskt, att både delta i ett samarbete med andra sociala rörelser och utveckla en militant och resultatinriktad antifascistisk praktik.

Precis som många andra i vänstern har AFA tagit intryck av protestvågen mot kapitalets globalisering. Delvis har globaliseringsrörelsen ritat om den politiska kartan för den utomparlamentariska vänstern. Och det har lett till en mängd problem för AFA. Många av dem bottnar i den rörelseidentitet AFA bär med sig från 90-talet.

Det senaste året har varit en period av omprövning för många inom AFA. Triple oppression-teorin har börjat ifrågasättas på allvar inom rörelsen. Det har hållits ingående diskussioner kring antikapitalistiska strategier. AFA har lyckats med att stänga nazibutiker, men om uppgiften är att avskaffa kapitalismen är strategin inte lika enkel. Om AFA tar sin antikapitalism på allvar ställer det stora och delvis nya krav på organisationen. För att konfrontera kapitalismen krävs det inte bara en kvantitativ förändring (mer aktioner, mer aktivister) utan även en kvalitativ. Tidigare har man haft en väldigt vag idé om vad som verkligen behövs för att störta kapitalismen. Som om allt som behövs är någon form av kritisk massa av aktivister som slår sönder banker och multinationella företag och sedan har vi en revolution…

AFA inser att de metoder de använt för att bekämpa vissa specifika företeelser, i det här fallet nynazistiska kampgrupper, inte kan användas mot kapitalismen som system. Just därför sker det en språngartad utveckling inom AFA just nu. Det finns konkreta planer på att bredda den sociala basen i AFA, genom att vända sig ut till de invandrartäta förorterna. Flera medlemmar i AFA-Stockholm har ägnat delar av sommaren åt att studera Kapitalet.

Det finns även ett stort intresse för italienska Ya Bastas idéer och för den italienska strömningen av autonom marxism.

Göteborgshändelserna

Dessa nya idéer skulle för första gången prövas i praktiken i samband med toppmötet i Göteborg. Tvärtemot vad många tror planerade AFA Sverige framför allt ickevåldsliga aktioner i Göteborg. Ändå har AFA:s aktiviteter förknippats med kravallerna, våldet och maskerna. Ironiskt nog just när de sökte nya vägar för protesterna bortom gatukampen. Ya Basta utvecklade vita overall-konceptet för att komma ur den återvändsgränd de såg att den italienska autonoma rörelsen hade hamnat i. I Norden var både Globalisering Underifrån och AFA inspirerade av dessa former. AFA valde att arbeta under en betydligt större öppenhet än vad de brukat. De planerade fantasifulla blockader, där de skulle pressa sig in fredligt med kroppsskydd för att inte ta skada av polisens batonger.

På onsdagen före Göteborgstoppmötet hade skandinaviska AFA ett möte med det tillresta ”svarta blocket”, som mest bestod av spillrorna av den nordeuropeiska husockupationsrörelsen. Svartblockarna var skeptiska till vitaoverallsstrategin. De hade istället planer på ett ”Blått block”, som i Prag, med inriktning på kravaller. De tillresta övertygades dock av AFA och gick i stället med på att delta i den fredliga blockaden.

Av dessa aktioner blev det inget av. Polisens insatschef Håkan Jaldung gick tidigt ut och förklarade att han tänkte stoppa alla aktioner innan de inträffade. Därför började toppmötesveckan med tillslag mot skolor och lägenheter. Repressionen slog sönder AFA:s strukturer, aktivisterna greps och kroppsskydden beslagtogs. Vi vet hur det gick istället.

Jag vet att flera AFA-aktivister tog aktiv del i kravallerna. Det bör dock påpekas att det inte var AFA som organiserade fönsterkrossningen på Avenyn. Vid den tidpunkten var AFA:s samordning utslagen. Infrastrukturen var inte återupprättad förrän på fredagskvällen.

Ändå känner AFA ett behov av att försvara dom som slog sönder avenyn. ” Det är normalt att vara pissförbannad på det nyliberala klassamhället. Många människor är förbannade och trötta på att attackeras av en brutal ordningsmakt och då slår man tillbaka. Då är det inte vänsterns uppgift att motarbeta motståndet, tvärtom är det vänsterns uppgift att bejaka det, att bryta den politiska apatin. Det var en politisk, kollektiv urladdning vi såg i Göteborg.” Det säger en av de AFA-aktivister när jag frågar om hur AFA ser på det som hände på avenyn.

Även om jag aldrig någonsin delat AFA:s politiska analys, så har jag ändå alltid kunnat förstå hur de tänker. Men nu hänger jag faktiskt inte med längre.

Håller AFA på med politik? Om dom gör det kan man faktiskt kräva bättre svar.

Kravallerna på Avenyn måste bedömas utifrån vilka politiska effekter de fick.

AFA:s resonemang är ett försök att förklara händelserna sociologiskt. Det räcker inte.

Politik handlar inte om att förklara, uppgiften är att förändra.

Marco Espvall

Från Röda Rummet 3/2001.