Av Pierre Frank. Från antologin De nya revolutionärerna, Aldus Bonniers 1969, red Tariq Ali.

Tjeckoslovakien: en första bedömning, en första lektion

Tjeckoslovakien var den ekonomiskt mest utvecklade folkdemokratin, och också den som påverkades minst av avstaliniseringen. En stel byråkrati hade lett till stagnation på det ekonomiska området, och den teknologiska klyftan mellan Tjeckoslovakien och de industrialiserade kapitaliststaterna vidgades mer och mer. För folkets stora massa hade levnadsstandarden i flera år varit i sjunkande. All samhällelig verksamhet stod stilla. Kommunistpartiet hade allt mer och mer isolerats från de levande krafterna i landet, och framför allt från ungdomen, vars självständiga skapande initiativ kvävdes helt av den stelbenta regimen.

En grupp inom den statliga ekonomiska sektorn och parti-exekutiven insåg att vissa förändringar var nödvändiga och började ifrågasätta Novotnys ledarskap. I flera månaders tid förekom ett visst samspel mellan å ena sidan kampen inom partiets verkställande organ och å den andra studenternas och de intellektuellas demonstrationer och krav.

Slutligen befriades Novotny från sina plikter först som partisekreterare och sedan också som statsledare, och hans post som partiledare övertogs av Dubcek, som lyckades få en knapp majoritet i centralkommittén. Novotny begärde hjälp från Sovjet, men där var man till en början beredd att godta förändringen, eftersom Dubceks politik vid denna tidpunkt verkade helt ofarlig. Han hade till exempel inte en tanke på att lämna Warszawapakten och ingå några andra allianser i stället; och hur skulle man ens kunna tänka sig att en tjeckoslovakisk regering under de rådande politiska förhållandena alls skulle kunna överväga en allians med Västtyskland? Inte heller hade sovjetregeringen något att invända mot att Tjeckoslovakien stärkte sina ekonomiska förbindelser med väst, eller mot de reformer av teknokratisk typ som genomfördes för att stimulera landets näringsliv. Det faktum att Kreml under denna period accepterade Dubceks politik är bevis nog, om sådana alls skulle behövas, för att en del av den kritik som nu riktas mot honom från Kremls sida helt motiveras av propagandaskäl, och inte ger besked om de verkliga orsakerna till invasionen i
Tjeckoslovakien.

Finns det någon risk för ett återinförande av kapitalismen?

De ekonomiska och sociala konsekvenserna av de ”ekonomiska reformer” som infördes i flera av folkdemokratierna, hade sedan en tid tillbaka väckt en del farhågor inom den internationella revolutionära arbetarrörelsen för att kapitalismen kanske skulle kunna dyka upp igen i dessa stater. De internationella förbindelser en del av dem tog upp, både med andra folkdemokratier och med kapitaliststaterna, stödde dessa farhågor. Fallet Jugoslavien verkade typiskt; och den sympati de nya tjeckoslovakiska ledarna visade för den jugoslaviska politiken innebar en ytterligare orsak till oro.

Denna högertendens inom såväl inrikes- som utrikespolitiken (som i stor utsträckning bara innebar en reaktion mot den politik som bedrivs av ledarna i Kreml och deras sätt att bruka våld mot de mindre folkdemokratierna) var otvivelaktigt beklaglig; men däremot kunde den näppeligen beskrivas som något slags återinförande av kapitalismen. En sådan sak skulle i realiteten betyda att en folkdemokrati skulle kunna förändras till en borgerlig demokrati, att en ickekapitalistisk ekonomi skulle kunna övergå i en kapitalistisk, med andra ord ett slags omvänd reformism. Men kapitalismen existerar bara där medelklassen har makten, dvs. där produktionsmedlen och profiten ligger i enskildas händer. Ett återställande av kapitalismen skulle vara möjligt endast om en ny medelklass övertog de viktigaste produktionsmedlen och störtade folkdemokratin och ersatte den med en ny stat, anpassad efter dess behov. Ingenting i den stilen har ju inträffat i Jugoslavien, och det verkade föga troligt att det skulle kunna hända i Tjeckoslovakien heller. I Jugoslavien framstod strejkerna år 1966 och 1967 och studentdemonstrationerna i juni 1968 som goda tecken på att om ledarskiktets högervridna politik hade skapat allvarliga motsägelser inom landets näringsliv och dess samhälle, så var de som stod socialismen närmast samtidigt fullt i stånd att motsätta sig varje politik avsedd att gynna de småborgerliga klasserna.

I Tjeckoslovakien förekom ingenting alls som tydde på att någon prokapitalistisk klass skulle kunna organisera sig så väl att den kunde försöka återinföra den privata äganderätten till produktionsmedlen och lägga beslag på några vinster. Tvärtom fann man i denna stat, där bönderna bara utgör en liten minoritet av befolkningen och proletariatet bildar den överväldigande majoriteten, med en lång och klassmedveten tradition bakom sig, en snabb orientering mot en socialistisk demokrati, och det blev proletariatet som snabbt kom att bestämma tempot i händelsernas utveckling.

Massorna rör på sig

Till en början verkade de tjeckoslovakiska arbetarna tveksamma och till och med misstänksamma inför de förändringar som genomfördes, detta eftersom de förnuftigt nog fruktade att ekonomiska reformer kunde leda till prisstegringar, sänkt levnadsstandard och arbetslöshet. Bland de åtgärder som genomfördes av den nya regimen fanns det inga som syftade till någon verklig makt eller större jämlikhet för arbetarna. Tvärtom; den ”liberala” flygeln bland byråkraterna krävde rentav större privilegier än tidigare. Men kampen mellan de båda riktningarna inom byråkratin och Novotnys motstånd ledde till debatter över hela landet och ett återupplivande av det politiska livet i stort, en renässans som påverkade också arbetarklassen och trängde in i alla möjliga sorters organisationer – partigrupper, fackföreningar, ungdomsföreningar och så vidare. Detta ledde i sin tur till strävanden att rehabilitera offren för de stalinistiska utrensningarna, till skapandet av politiska föreningar, till en kamp för en verklig frihet för den socialistiska pressen och censurens avskaffande och till en avveckling av den hemliga polisen och dess förtryckarapparat. Det stod fullt klart att arbetarna nått nya höjder av insikt och aktivitet. Olika partiutskott stuvades om ända uppifrån och ner.

Delegaterna till den fjortonde partikongressen valdes antingen av rörelsens medlemmar i ledet eller med acklamation. Planerna på ett nytt partiprogram stod som direkta vittnesbörd om påtryckningarna från män och kvinnor som ville återinföra de leninistiska normerna för demokratin i partiets liv. Dessa planer bildade tillsammans med kampen för avskaffandet av censuren över tidningarna, radion och televisionen själva hjärtpunkten i den politiska debatt som rasade över hela landet.

De ryska ledarna började bli oroliga när det, helt vid sidan av Dubceks maktställning och rentav trots denna, gradvis började växa fram en massrörelse som inte var nöjd med den sniglande takten i avstaliniseringen och inte heller nöjde sig med en ”liberalisering” som var beroende av vad landets och partiets ledare råkade ha lust att godta, utan krävde upprättande av en äkta socialdemokratisk regim. Vad än värre var – det var uppenbart att Dubcek och hans kolleger var medvetna om det hårdnande trycket från massorna och fick allt svårare att stå emot det.
Att ledarna i Kreml och deras satelliter blev så oroliga inför detta läge hade sina goda skäl, som ofta nog fanns långt utanför Tjeckoslovakiens gränser. Alla tecken tydde på att den ”tjeckoslovakiska våren” följdes med stort intresse och sympati över hela Östeuropa, och speciellt i själva Sovjetunionen, där regimen de båda senaste åren hade utvecklats i en allt mera auktoritär riktning och bland annat återkallat de ”friheter” som intelligentian hade åtnjutit några år tidigare. Ledarna i Kreml kände bättre än någon annan läget i sitt eget land och insåg vilka återverkningar införandet av en verklig arbetardemokrati skulle få också i Sovjet. Kraven på en socialistisk demokrati höjdes allt starkare i alla stater inom det ”socialistiska lägret”; och allt fler röster lyckades nå igenom den byråkratiska censuren med den grundläggande sanningen att ett socialistiskt samhälle borde vara friare och mänskligare än också det mest demokratiska av de borgerliga samhällena. Och nu hade de tjeckoslovakiska arbetarna, studenterna och intellektuella i handling börjat bevisa att en sådan socialistisk demokrati faktiskt var fullt möjlig att genomföra i ett ekonomiskt utvecklat land. Om man därtill betänker att den ”tjeckoslovakiska våren” hade börjat tilldra sig allt större intresse bland arbetarklassen i de ekonomiskt utvecklade kapitalistiska staterna, eftersom de nu för första gången sedan oktoberrevolutionen fick se socialismen sammankopplas med en demokratisk regim, verkade det än mera troligt att detta exempel skulle väcka allehanda förhoppningar och, om det visade sig framgångsrikt, också kunna leda till folkrörelser och resningar bland de arbetare i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier, som för närvarande styrs med järnhand av byråkratin. Utvecklingen i Tjeckoslovakien innebar följaktligen ett direkt och farligt hot mot den byråkratiska maktens välde.

Kremls och dess förbundna byråkratiers första försök att sätta stopp för vad som höll på att hända i Tjeckoslovakien, och framför allt då Warszawabrevet från de fem, ledde till ett diametralt motsatt resultat mot det man syftade till. Massorna tvekade inte längre, utan förenade sig enigare än någonsin under ledning av Dubcek, som inte bara verkade förstående för deras önskemål utan också beredd att trotsa påtryckningarna från Kreml. Det var inte på grund av en icke existerande ”fara för ett återinförande av kapitalismen”, utan på grund av detta läge, där Kreml tydligt kunde se konturerna till en kommande antibyråkratisk revolution avteckna sig vid horisonten, som man i ett utbrott av ilska och panik beslöt sig för att skicka in pansardivisioner i den Tjeckoslovakiska socialistrepubliken.

Invasionen, som genomfördes mindre än tre veckor efter samtalen i Czerna och Bratislava, kom visserligen som en blixt från klar himmel, men åstadkom ändå inte den flodvåg av rädsla och fruktan som de ryska ledarna och deras allierade otvivelaktigt hade räknat med. Tvärtom fortsatte folkrörelsen med en kraft utan motstycke och en fullständigt otroligt politisk uppfinningsrikedom. Arbetare, studenter, intellektuella, alla landets invånare vägrade att på minsta sätt hjälpa ockupanterna; underjordiska tidningar och radiostationer fortsatte att inspirera folket att stå fast; en underjordisk partikongress genomfördes i en av Prags stora fabriker, vars arbetare stod vakt utanför. ”Vilda” strejker och olika former av sabotage (man tog t.ex. bort alla gatuskyltar) förlamade ockupanterna fysiskt, och samtidigt talade folk hela tiden med deras soldater och gav dem klart besked om vilka lögner man hade matat dem med, så att de kunde börja inse det verkliga läget i detta land och inse vad som låg bakom det ”kontrarevolutionära” uppdrag de sänts ut att genomföra.

Man fick uppleva den helt enastående synen av ett kommunistiskt parti som tvingats under jorden och fick folkets stöd som aldrig tillförne, därför att partiets kämpande krafter stod i ledningen för folkets kamp.

Ockupationen blev en militär framgång, men politiskt blev den ett dundrande fiasko. Ingen av de kända Kremlanhängama inan det tjeckoslovakiska partiet vågade uttala sig för denna intervention, eller framträda som medlem av en eventuell marionettregering tillsatt av ockupanterna. Hela operationen ställde alltså Kreml inför mycket allvarliga faror. De sovjetiska och allierade soldaterna var förvirrade och maktlösa. Därtill kunde de här med egna ögon se ett exempel på en framväxande arbetarstat, befriad från byråkratins döda hand, som fungerade helt demokratiskt genom folkets eget handlande mitt för näsan på de ryska tanksen.

När Kreml hamnade i denna totalt oförutsedda och ytterligt farliga situation, ändrade det hastigt ton. Man återupptog kontakten med Dubcek och hans kolleger, och samma män som nyss hade brännmärkts som ledare som Kreml varit ute efter att avlägsna, ombads nu att underteckna en överenskommelse. Enligt den Tasskommuniké som utfärdades antogs denna överenskommelse bygga på ”principerna om ömsesidig respekt för jämlikhet, territoriell integritet, den socialistiska solidariteten och oberoende”, men i realiteten rörde det sig om ett diktat. Samma ”överenskommelse” deklarerade att ”de trupper från de förbundna nationerna som tillfälligt förflyttats till tjeckoslovakiskt territorium, kommer inte att blanda sig i den Tjeckoslovakiska socialistiska republikens inre angelägenheter” och förklarade att de skulle lämna landet ”så snart läget har normaliserats”. Men det som gjorde läget onormalt var de främmande truppernas närvaro i landet, det och ryska funktionärers (framför allt från den hemliga tjänsten) närvaro i de tjeckoslovakiska ministerierna, framför allt i inrikesministeriet.
Trots sin indignation och vrede, och den styrka de visat, är tjeckoslovakerna nu politiskt utslagna. De måste för obestämd tid framåt underkasta sig en ockupation som de i en hel vecka motsatte sig på ett helt fantastiskt sätt. För ögonblicket tycks det råda ”ordning” i Prag.

Dessa händelser, som blivit så smärtsamma för Tjeckoslovakien, har sin stora betydelse också för världen i övrigt. De ställer många grundläggande frågor. Hur och varför kunde detta hända? Vad betyder det? Varför hejdades rörelsen så plötsligt? Hur kommer detta att påverka sovjetregimen, det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, vietnamkriget, de internationella relationerna, den internationella arbetarrörelsen? Vad kan man vänta sig av framtiden?
Sovjetregeringens handlande har inneburit ett svårt slag för socialismens och kommunismens sak. De grundproblem det ställer upp måste studeras ingående och utan skygglappar, så att de kämpande socialisterna och arbetarrörelsen kanske kan finna botemedel mot den situation sovjetregeringen har skapat och hindra ett upprepande. Man måste en gång för alla finna en möjlighet att befria socialismens världsomfattande sak från den gangstertaktik som har karakteriserat Stalins och hans efterträdares välde.

Ingen reform av det byråkratiska styret

Den första slutsats detta bruk av våld leder till gäller oundvikligen själva sovjetbyråkratin och den ”avstalinisering” den åstadkom efter Stalins död. Men precis som fjärde internationalen energiskt har förklarat alltifrån första stund, var denna ”avstalinisering” snarare ett självförsvar än en självlikvidering från byråkratins sida. Byråkratin befriade sig från en del speciellt osympatiska aspekter av stalinregimen, inte så mycket därför att den fann dem motbjudande men fastmera därför att det skulle ha varit farligt att behålla dem. Elimineringen av dessa ting var det pris den var beredd att betala för att få behålla sina fundamentala privilegier och bevara sin makt över sovjetsamhället. Denna sista punkt är speciellt viktig. Partimaskineriet har visat en alldeles speciell beslutsamhet när det gällt att försvara sin hegemoni över samhället. Det har också behövt göra detta, eftersom det i allt större utsträckning har attackerats av intelligentian, tekniker och vetenskapsmän av alla de slag, som kan jämföra de enorma framsteg Sovjetunionen har gjort på deras speciella gebit med de verkningar samma maskineri utövar på resten av samhället, som det innesluter i en kokong utan vare sig tankefrihet, yttrandefrihet eller frihet till politisk verksamhet och påtvingar rent groteska intellektuella och konstnärliga band.

Den ”avstalinisering” som inleddes för cirka femton år sedan hade skänkt nytt hopp åt många grupper inom sovjetsamhället Men i flera år nu hade ”avstaliniseringens” begränsningar varit endast alltför uppenbara, och det hade börjat träda fram rörelser avsedda att bryta ner dessa barriärer. När byråkratin i Kreml nu ställdes inför något som den bedömde som ett allvarligt hot mot sin politiska maktställning, reagerade den med yttersta brutalitet mot tjeckoslovakerna och bröt mot alla etablerade regler i fråga om det egna folket, som av en strikt kontrollerad press matades med en hel serie lögner om hela historien, lögner som så småningom blev allt skurrilare och skamlösare. Den visade också upp en fullständig brist på hänsyn för folken i de östeuropeiska stater vilkas regimer, på grund av den mot NATO riktade Warszawapakten, invecklades i en militär invasion av ett ”broderland” och blandade sig i dess kommunistiska partis sätt att leda landet. Slutligen gav den också tydligt besked om sitt förakt för de kommunistiska partierna världen över, för proletariatet och de koloniserade massorna överallt.
Efter vad som nu hänt är det ingen som ens ett ögonblick vågar fortsätta att hoppas på att denna byråkratiska klass skulle kunna tänka sig reformer av något slag, eller någonsin skulle frivilligt avstå från sina politiska privilegier och vika för en socialistisk demokratisk regim. Stridsvagnarna som rullade in i Tjeckoslovakien innebar samtidigt en varning till de sovjetryska massorna, till detta lands ungdomar och intellektuella, om att de måste ge upp allt hopp om en socialistisk demokrati eller låta sig kuvas med våld.

Det finns inga andra möjligheter att åstadkomma en demokratisk socialistisk regim i Sovjetunionen och övriga folkdemokratier än att man befriar sig från dessa hatade byråkrater genom en revolution – den politiska revolutionen som första gången företräddes av Trotskij, och vars potentiella kraft och fördelar demonstrerades första gången av den ”tjeckoslovakiska våren”.

Inga ”nationella vägar” till socialismen

Kremls handlande i Tjeckoslovakien – som tyvärr har många gemensamma drag med Förenta staternas handlande i Vietnam -sprider också ett visst ljus över den fråga om ”nationella vägar” till socialismen, som för efterstalinisterna helt enkelt innebär att de anpassar Stalins gamla idé om ”socialismen i ett land” till ett nytt läge. Det kan inte råda något tvivel om att eftersom varje land har sin egen samhällsstruktur och sin särskilda historia, så kommer också den socialistiska revolutionen att få sina speciella nationella särdrag överallt. Men den saken kräver ingen särskild teori, för den innebär på intet sätt att det skulle finnas någon ”nationell väg” för varje land, med vars hjälp det skulle kunna bygga upp en socialism anpassad just för dess landamären och helt oberoende av vad som sker utanför dess gränser. Det står klart att den socialistiska revolutionen i Vietnam är ett internationellt problem, eftersom det där i mindre grad är en fråga om att bekämpa den inhemska borgerlighetens styrkor och i första hand gäller en kamp mot den amerikanska imperialismen. Sovjetbyråkratin har nu visat att också kampen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien är ett internationellt problem; en seger är möjlig endast om man besegrar den byråkrati som härskar i Kreml och som tidigare har använt sin makt till att utöva påtryckningar på Jugoslavien, Kina etc. Så länge denna byråkrati råder över sovjetstatens tillgångar, så länge de sovjetiska massorna inte lyckas upprätta en socialistisk demokrati i sitt eget land, kommer ingen folkdemokrati att vara trygg mot påtryckningar och i sista hand militär intervention från Kremls sida.

Tjeckoslovakien är näst Vietnam det starkaste vittnesbördet om hur internationell kampen för socialismen är. Den vietnamesiska revolutionens segrar över den amerikanska imperialismen är segrar för socialismen och för massorna världen över. Byråkratins ingripande mot socialismens sak i Tjeckoslovakien är ett brott, ett slag mot socialismen och massorna över hela världen. Alla nationers, och särskilt de små och svaga folkens, demokratiska rätt till oberoende och nationell självbestämmanderätt, är ett grundläggande krav från arbetarrörelsens sida, men enda möjligheten att trygga den rätten ligger i en insats från arbetarklassen på det internationella planet.

Varför blev inte massrörelsen framgångsrik?

Styrkan i den tjeckoslovakiska massrörelsen, den kraft den visade i sin beundransvärda uthållighet inför pansardivisionerna från landets ”allierade” i Warszawapakten, står som ett vittnesbörd om hur ett folks vilja kan trotsa en armé vars militära styrka ingen betvivlar. Alltså måste man ställa frågan: hur kan det komma sig att denna rörelse som var så stark, så ytterligt fantastisk, plötsligt – och väl förmodligen tillfälligt – brutit samman?

Rörelsens misslyckande berodde förvisso inte på någon svaghet hos människorna själva. De många aktivister (kadermedlemmar i partiet, vanliga medlemmar, tidningsmän, intellektuella, arbetare) som formligen ö verb jod varandra i sitt fantasifulla motstånd mot soldaterna, så till den grad att de sistnämnda i många fall blev ytterligt besvärade av den roll de måste spela, krossades aldrig, ställdes aldrig ens inför det avgörande provet. Skulden för avmattningen måste entydigt läggas på Dubcek och hans ledargrupp. Det vare oss förvisso fjärran att förneka vilken vidrig behandling dessa män utsattes för – de blev inte bara arresterade, utan utsattes också för kroppsligt våld och moralisk brutalitet. Inte heller kan man förneka deras tappra försvar under veckorna före invasionen, under själva invasionen och under deras samtal i Moskva med sina fångvaktare av Breshnevtyp – då de, till skillnad från vad som var fallet vid samtalen i Czerna och Bratislava, var isolerade från sitt land och sitt folk. Och fortfarande gör de inga försök att bortförklara de ”överenskommelser” de undertecknade i Moskva, och i sina uttalanden efter hemkomsten gjorde de inga försök att undanhålla det tjeckoslovakiska folket det öde ockupanterna hade bestämt för det. Problemet är av politisk art, och Smrkovsky, som själv tillhör ledargruppen, ger delvis uttryck för det när han säger:

Vi kunde ha vägrat att inlåta oss på någon som helst kompromiss och låtit det hela gå så långt som till upprättandet av en ockupationsregim, med alla de följder detta skulle ha fått för landets suveränitet, våra politiska rättigheter, näringslivet och till och med kanske förluster i människoliv . . . Alltså bestämde vi oss för det andra alternativet, för en kompromiss som åtminstone gav utrymme för ett visst hopp om att det kanske skulle gå att fortsätta längs den väg som stakades ut av januariförsamlingen. Detta accepterades av motparten som en grundval för en eventuell lösning.

Vi var medvetna om att det tjeckoslovakiska folket och historien kunde komma att betrakta detta vårt beslut som en klok lösning — eller som förräderi.

Den dubcekska ledargruppen bestod inte av oförsonliga bolsjeviker med orubblig politisk stelhet och fasthet, utan av män som i första hand utbildats som byråkrater och fostrats i det system som nu hade vänt sig mot dem. De hade kommit att motsätta sig Novotnys stelbenta politik, men förstod helt enkelt inte sovjetbyråkratins verkliga väsen. Eftersom de var liberaler hade de ofta nog utsatts för brutala interventioner från byråkratin i Moskva, men de hade aldrig fattat att denna byråkrati var in i märgen inriktad enbart på sina egna snävt nationella intressen, och var fullt redo att offra allting annat på dessa intressens altare. Och slutligen och framför allt innebar deras byråkratiska fostran att de innerst inne inte hade något förtroende för folket; de kunde, under vissa omständigheter, om så erfordrades använda sig av folket, så som de t.ex. gjort när det gällde att bryta ner det sista motståndet från Novotnys sida, men däremot skulle de aldrig ens ha kunnat drömma om att driva tanken på att verkligen mobilisera massorna alltför långt. När de första ryska påtryckningarna satte in gjorde de ingenting alls för att göra just detta; inspirationen till varenda massaktion kom från männen i ledet själva. Ledarna var delvis medvetna om denna rörelse bland folket, men de stod aldrig någonsin i spetsen för den, ledde aldrig en enda gång denna framblommande politiska revolution i Tjeckoslovakien. Det var därför de, när de till slut råkat i ett läge som definitivt öppnade deras ögon för det onda hos ledningen i Kreml, ändå inte förlitade sig på folket utan valde en så katastrofal utväg ur det dilemma Smrkovsky talar om. I sin egenskap av sovjetledningens fångar hade de bara ett enda trumfkort på hand – nämligen detta att deras motståndare inte kunde finna några quislingar beredda att gå deras ärenden i Tjeckoslovakien. Men i och med att de började ”förhandla” om en ”överenskommelse” gjorde de sig av med detta enda trumfkort. Bolsjevikiska ledare skulle ha krävt att få fara hem igen utan villkor och utan pseudo-förhandlingar. En sådan hållning skulle ytterligare ha stärkt det tjeckoslovakiska folkets motstånd. Men i och med att Dubcek-gruppen accepterade dessa ”förhandlingar”, hamnade den på ett sluttande plan där det var svårt, för att inte säga omöjligt, att alls komma undan. Följden blev att folket blev först förvirrat och sedan förlamat och att dess kampvilja försvagades på ett sätt som ockupanterna inte var sena att utnyttja.

Man vet fortfarande ganska litet om vilka eftergifter Dubcek och hans kolleger gick med på i Moskva, men den överenskommelse de undertecknade var tydligen inte nog för sovjetledarna. Dessa drog fördel av sin överlägsna styrka och satsade på att i viss utsträckning återvinna den mark de hade förlorat de första dagarna. Enda skälet till att de alls inlät sig på diskussioner med Dubcekgruppen, var att de ville tvinga in den i ett läge där den drevs till den ena eftergiften efter den andra och på så sätt förlorade den auktoritet och prestige den vunnit genom sitt motstånd tidigare. Sovjetledarna kommer att fortsätta detta spel ända tills de anser att de utan risk kan göra sig av med Dubcekgruppen och ersätta den med nya ledare som de verkligen litar på. Dessa deras planer bygger, precis som de överväganden som ursprungligen fick dem att invadera Tjeckoslovakien, på falska premisser. Men deras bedömning av Dubcek och hans ledargrupp var fullt riktig – den gruppen måste till slut komma att falla. Den tjeckoslovakiska folkrörelsen kommer att få fart på nytt och gå framåt, men inte under Dubcekgruppens ledning.

Framtiden

Invasionens följdverkningar är rent allmänt och i varje fall för ögonblicket gynnsamma för allt som är reaktionärt, både inom det kapitalistiska lägret och inom arbetarrörelsen. Men detta gäller bara på kort sikt. Världsläget är inte längre detsamma som på Stalins tid, vi har inte samma ”kalla krig” nu som då. De senaste åren har vi, huvudsakligen tack vare det vietnamesiska folkets storslagna och triumferande motstånd mot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära intervention, fått uppleva en period av hopp, en tid av framvällande revolution som under 1968 gick upp i varv på ett rent remarkabelt sätt.

Den segerrika tetoffensiven åstadkom en kris i den amerikanska politiken, som mycket väl kan komma att stå olöst under den nya presidentperioden. Sedan följdes studentaktionen i Frankrike av en äkta revolutionär kris – en generalstrejk av tio miljoner arbetare som var nära att störta de Gaulles auktoritära regim. Därtill gjorde den slut på den period av stagnation och apati som de sista tjugo åren härskat i Västeuropa. I augusti följde sedan den frigörelse för de potentiella krafterna för en politisk revolution i Tjeckoslovakien, som framstod som en åskådningsundervisning för arbetarna i Sovjetunionen och övriga östeuropeiska folkdemokratier. Dessutom ser vi i Latinamerika (där de olika revolutionära rörelserna sedan några år tillbaka har varit koncentrerade till bondemassorna) allt fler och allt väldigare massdemonstrationer i de stora städerna, från Mexiko ända ner till Argentina.

Och det rör sig inte om isolerade episoder utan framtid. De revolutionära rörelserna i Europa likviderades tämligen snabbt under åren efter andra världskriget, delvis på grund av samarbete mellan de socialdemokratiska och de stalinistiska regimerna; och resten åstadkom välståndet för en generation framåt. Efter Stalins död ledde raden av ”avstaliniserings”-åtgärder till att en reformistisk anda började träda fram i Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna, och år 1956 knäckte byråkratin sådana rörelser i Polen och Ungern – i det sistnämnda fallet genom att dränka rörelsen i blod. De senaste tjugo åren har världsrevolutionens enda effektiva exponent varit den koloniala revolutionen. Denna har visat sig synnerligen livskraftig och vissa bakslag till trots har inte ens de grymmaste repressiva åtgärder kunnat hejda den. Och 1968 vaknade så arbetarrörelsen i Europa till ett nytt liv, som inleddes i Frankrike i maj och med den politiska revolution som växte fram i Tjeckoslovakien, antydningar om att vi är på väg in i en period då världsrevolutionen kommer att avancera på tre fronter: proletariatets revolution i de ekonomiskt framskridna kapitalistländerna, den koloniala revolutionen i de ekonomiskt underutvecklade länderna, vare sig dessa är självständiga eller inte, och den politiska revolutionen mot den allsmäktiga byråkrati som förtrycker samtliga folkdemokratier.

Massrörelserna år 1968 nådde förvisso inte alla de mål de kanske siktade till, men de utplånades inte och kunde inte heller hejdas helt. Om det är något vi har fått lära oss av detta år 1968, så är det att i det ytterligt tumultariska läge som råder i världen just nu, kommer varje ny kamp, även om den inte kröns med framgång i sin första fas, att i varje fall stimulera andra rörelser i andra stater, och kommer också att själv komma tillbaka med nya krafter. Vi befinner oss i ett stadium som ingalunda kännetecknas av något slags sammanbrott, utan tvärtom av att det nu håller på att mogna och växa fram en revolutionär rörelse vars like världen aldrig har skådat tidigare.

De bländverk som kallas ”konsumtionssamhället”, nykolonialismen, ”den fredliga samexistensen”, ”fredliga framsteg inom författningens ram” börjar blekna bort mer och mer. Framför allt tror ungdomen inte längre på dem, och det är föga troligt att de alls skall kunna återvinna sin position. Ungdomen håller på att återupptäcka revolutionära program och kampformer som de gamla reformistiska ledargrupperna – de må sedan vara socialdemokrater eller efterstalinister – i fyrtio års tid hade lyckats tysta och underkuva. De rörelser som trädde fram i brännpunkten 1968 har visat att det finns en väldig revolutionär potential, som kan frigöras i kanske högst oväntade former. Men de har också visat att hur stark och folklig en rörelse än må vara, så kan den inte vinna seger genom spontaniteten allena; om den skall segra krävs en revolutionär ledning väpnad med ett klart och bestämt program och internationell kringsyn, organiserad i ett politiskt sammansvetsat parti, i god kontakt med människorna och redo att handla djärvt och säkert.

Den maning som fjärde internationalen – om också bara genom sin existens och sin förmåga att leva vidare under dessa reaktionens år – har fört fram, maningen att skapa nya och folkliga revolutionära marxistiska partier och att skapa en folklig revolutionär international, har under de nu rådande omständigheterna blivit till ett bjudande och kategoriskt imperativ. Bland de uppgifter som åläggs de kämpande revolutionärerna som ett led i de kamper i stort som nu har inletts, framstår kravet på skapandet av nya marxistiska partier som rent överväldigande viktigt, om man skall kunna förhindra att den revolutionära potentialen splittras sönder i en hel. serie olika rörelser, som allesammans i tur och ordning ändar med nederlag. Ju förr nya revolutionära ledargrupper kan skapas, desto snabbare kommer den socialistiska revolutionen att tränga vidare och segra över hela världen.

Uppgifterna

Vilka är de närmast liggande av de uppgifter som har skapats av den ryska interventionen i Tjeckoslovakien och det läge som uppstått genom den? Varenda revolutionär, varenda arbetare som är hängiven socialismens sak, måste i fortsättningen betrakta Moskvas diktat som av noll och intet värde. De tjeckoslovakiska arbetarna måste få hjälp och stöd att förkasta det. Socialismens heder och framtid står på spel. Den internationella organisationen måste stärkas, så att den kan hjälpa de tjeckiska och slovakiska revolutionärer, vilkas strävanden har illegaliserats av den militära ockupationen.

Massrörelsen för en socialistisk demokrati i Tjeckoslovakien har för ögonblicket desorienterats och försvagats, men varken besegrats eller plånats ut. Dubcekgruppen saknade den kraft som krävdes för att stå motståndaren emot, och historien har mer än en gång i liknande sammanhang omvittnat att det skulle vara ett rent underverk om den verkligen skulle kunna återhämta sig. A andra sidan kommer rörelsen för en politisk revolution att byggas upp på nytt. Bland de tusenden och tiotusenden som grep till handling veckan den 21-27 augusti, kommer det att uppstå nya grupper och en ny revolutionär ledning. En ny förtrupp kommer att ha lärt sig läxorna från den ”tjeckoslovakiska våren”. Den kommer att ta upp på nytt allt som den gången fördes fram som delar i ett program för en äkta socialistisk demokrati, arbetarmakt baserad på demokratiskt valda arbetarkommittéer, rätt att organisera partier som respekterar de socialistiska maktförhållandena inom produktionen och rätten att ge uttryck för skiljaktiga meningar, och kamp mot alla försök från byråkratiska gruppers sida att gripa eller utöva makten över någon som helst sektor i samhället. Den kommer att vara uppfylld av den proletära internationalismens anda, kommer att stå i första ledet i den kamp för världsrevolutionen som pågår på alla fronter. Den kommer att organisera ett underjordiskt motstånd som i olika former, från kraftfullhet till smidighet, till slut kommer att göra om intet diktaten från Moskva och fullborda den politiska revolution som inleddes 1968.

Över hela världen kommer arbetarna att samlas till demonstrationer där man kräver att ryssarna skall evakuera Tjeckoslovakien omedelbart och utan villkor. Man kommer att genomföra demonstrationer med krav på att sovjetpolisen inte skall arrestera de så kallade ”fyrtiotusen huliganerna” – i själva verket de kommunistiska aktivister, tidningsmän, intellektuella, fabriksarbetare – som var den drivande kraften bakom motståndet under den första ockupationsveckan.

Men aktionerna för Tjeckoslovakien kan inte stanna vid dessa direkta och omedelbara mål. Det som har hänt är ju ändå bara det allra senaste i den långa serie av brott mot socialismen som begåtts av dessa byråkrater i Kreml, som de senaste fyrtio åren falskeligen har gjort anspråk på oktoberrevolutionens fana som sin. Stalinismen och dess avföda frodas fortfarande i Sovjetunionen, i folkdemokratierna och i den internationella arbetarrörelsen. De måste rensas ut en gång för alla.

Invasionen i Tjeckoslovakien visade å ena sidan upp en militär makt av första ordningen och å den andra en svårbemästrad politisk situation som skapat panikreaktioner hos de ryska ledarna.

Vi hyllar de tappra män och kvinnor som, sedan de månaderna innan offentligen försvarat de författare som dömts med orätt av ett domstolsväsen som är en skam och vanära för Sovjetunionen, därefter också visade sig modiga nog att demonstrera sitt motstånd mot ockupationen av Tjeckoslovakien på själva Röda torget. Också de måste räddas ur fängelset. Kampanjen för deras befrielse kommer, liksom kampanjen för att få de utländska trupperna att lämna Tjeckoslovakien, att bli till en stimulans också för de ryska massorna.
Sovjetunionens arbetare, ungdomar och intellektuella måste få klart för sig att ingen medlem av arbetarrörelsen längre låter sig luras av de lögner som kommer från ledarna i Kreml och deras lakejer, och att varje försök från deras sida att avlägsna dessa män från deras maktställning kommer att få entusiastiskt stöd från all världens arbetare.

Också i övriga länder som deltog i invasionen har tappra män vågat vända sig mot detta brott. I Polen har åtskilliga personer satts i fängelse sedan i mars, däribland ledarna för den kommunistiska renässansen, Modzelewski och Kuron, som vid det laget redan hade dömts till flera års fångläger för sin insats när de på vänsteroppositionens tid formulerade ett program för den antibyråkratiska revolutionen. Man har – ibland i stor skala, bland annat på fabrikerna – visat sin motvilja mot byråkratins brott. De internationella arbetaraktionerna för solidaritet med det tjeckoslovakiska folket måste breddas till att gälla också alla de som lett den antibyråkratiska kampen i andra stater.

Både Jugoslaviens Tito och Rumäniens Ceaucescu protesterade mot invasionen i Tjeckoslovakien, men båda gjorde det i första hand som statsöverhuvuden. Tito önskade själv inte de massdemonstrationer som ägde rum i hans eget land – i juni 1968 hade han händerna fulla med en studentrevolt mot den härskande byråkratin i Jugoslavien. Ceaucescu började organisera en väpnad arbetarmilis, men stämde snart ner tonen i sina protester, och fortsätter hur som helst att upprätthålla en hård politisk och byråkratisk regim i sitt eget land.
Över hela denna del av det ”socialistiska lägret” borde Kremls och dess satelliters desperata handling stå som en ljudande signal till en beslutsam kamp för den socialistiska demokratin. Den officiella kommunistiska rörelsen har vid det här laget hamnat i ett desperat tillstånd av ideologiskt sammanbrott och organisatorisk försvagning. Den sortens balansakt som t.ex. ledningen för det franska partiet ägnar sig åt, där man strävar efter att å ena sidan bevara kontakterna med Kreml men å den andra ändå inte förlora sina kontakter med medelklassens vänsterflygel och de franska socialdemokraterna, kommer inte att rädda någonting alls. Många kämpande kommunister krossades helt av Stalin och efterstalinisterna, som sökte sin tillflykt i en allt mer markerad socialdemokratisering av kommunistpartierna eller i politisk overksamhet. Men till de som ändå inte har förlorat sin tro på kommunismen, och ser nytt hopp i det som har hänt de senaste månaderna, skulle vi vilja säga: sluta upp med den strutsinställning till krisen som skakar er rörelse; närma er i stället modigt och klarsynt de viktiga frågorna i sammanhanget och var inte rädda för att låta krisen utveckla sig till en konvulsion. De besvär kommunistiska partiet haft att dras med i så många år kan botas bara med mycket starka mediciner – troligen kommer det rentav att tarvas en operation. Stå därför redo att göra er insats i arbetet på att skapa nya revolutionärt marxistiska ledargrupper, tillsammans med de kämpar som redan i många, långa år har utkämpat denna kamp under trotskismens fana och tillsammans med de nya unga revolutionärer som har trätt fram de senaste åren.

Det brott Kreml har begått i Tjeckoslovakien är långtifrån ödesdigert för socialismen. I stället kan det mycket väl betyda början till en stark förnyelse inom den kommunistiska rörelsen, just genom att det så tydligt visar till vilka djup av skändlighet och ondska byråkratin nu har sänkt sig. Det intensivt revolutionära läget i världen i dag gynnar en sådan utveckling. Militär styrka kan inte – den saken har redan bevisats bortom allt tvivel – besegra en stark och folklig rörelse under en fast och djärv ledning. Händelserna i Prag stämplar inte vår egen tid som en tid för förtvivlan och reträtt, utan som en tid för angrepp.

Ner med den kremlska byråkratins väpnade kontrarevolutionära intervention i den Socialistiska republiken Tjeckoslovakien!

Vi kräver att alla utländska trupper omedelbart och utan villkor lämnar Tjeckoslovakiens mark! Bort med händerna från de tjeckoslovaker som gjorde motstånd mot invasionen i sitt land!
Solidaritet med det hjältemodiga vietnamesiska folket! Dra bort de ryska stridsvagnarna från Tjeckoslovakien och överlämna dem till Vietnams kämpande folk!
Länge leve den socialistiska världsrevolutionen!

Pierre Frank