Inledning
De texter som presenteras i föreliggande broschyr om den latinamerikanska revolutionens problem härrör från åren 1969-70. Genom de oupphörliga växlingar som kännetecknar denna i kroniskt kristillstånd försatta kontinent, kan ett eller två år betyda mer än decennier under stabilare förhållanden. Och utan tvekan förhåller det sig också så, att året 1971 sett betydelsefulla förändringar äga rum i mer än ett avseende.
Dock kan vi redan nu slå fast att problemen som behandlas i broschyren – den s.k. ”militärreformismens” natur, frågan om gerillakrigets roll i en revolutionär strategi för olika länder i Latinamerika och för kontinenten i dess helhet samt den kubanska ”polens” utveckling – bevarat sin fulla aktualitet. Och inte nog med det. En rad analyser och förutsägelser har – i de flesta fall till vår djupa sorg! – dessutom bekräftats av själva utvecklingsgången. Låt oss här i all korthet något konkretisera vad vi menar.
I Militärreformism och kontrarevolution i Bolivia
Det första exemplet är lika slående som tragiskt: den utveckling som Bolivia genomgår mellan den 26 september 1969 och den 20 augusti 1971 bekräftar till fullo de analyser som i broschyren framläggs (bl.a. i Livio Maitans och P.O.R.:s texter) angående den bolivianska militärreformismens karaktär. Under denna tid skakas regimen med jämna mellanrum av allvarliga politiska kriser. I oktober 1970 iscensätts ett första kuppförsök av den reaktionära armégeneralen Miranda. Massorna, som nått en relativt hög grad av mobilisering, svarar emellertid med militanta aktioner och hela situationen kan skickligt utnyttjas av militärreformisten, general Torres, som griper makten, stödd på en mäktig massrörelse av förenade arbetare, studenter och bönder. Efter ett nytt reaktionärt misslyckat kuppförsök i januari bildas på initiativ av de etablerade och byråkratiserade arbetarapparaterna i allians med vissa småborgerliga politiska formationer – det s.k. Politiska Kommandot – den s.k. Folkförsamlingen (Assamblea Popular) i La Paz. Den består av 132 delegater från olika arbetarorganisationer, 53 representanter för olika mellanskikt, 23 representanter för bondeorganisationerna och 11 för olika politiska partier. Långt ifrån att vara ett verkligt proletärt maktorgan, underbyggt av en omfattande massorganisering på basplanet, utvecklas Folkförsamlingen under byråkratiernas överinseende istället till ett organ för klassamarbete och påtryckningar på Torres’ militärregim. Ständiga försök görs också att hindra de revolutionära gruppernas närvaro i denna av regimen tolererade men formellt illegala församling.
Under tiden försämras det ekonomiska och politiska läget i landet: under massornas tryck tvingas Torres till vissa åtgärder som i allt högre grad oroar Washington och framkallar ekonomiskt sabotage från den inhemska reaktionen, åtgärder av typ förstatligande av de rikhaltiga zinkgruvorna, försök att förbättra relationerna med Chile och Cuba, vägran att ge vissa koncessioner åt det mäktiga grannlandet Brasilien osv.
Att Torresregimen själv skulle kunna tänkas föra landet till ett socialistiskt maktövertagande faller på sin egen orimlighet. Torres är bunden av den borgerliga statsapparat och det imperialistdominerade samhälle hans egen militärmakt har till främsta funktion att upprätthålla! Ansvaret att kanalisera massornas energi i revolutionära och frigörande banor tillkommer således den organiserade arbetarrörelsen, som är splittrad i en reformistisk majoritet och en revolutionär minoritet, där bl.a. P.O.R. – den bolivianska sektionen av Fjärde Internationalen ingår.
Den revolutionära minoriteten, som var alltför lite utvecklad för att hinna få ett tillräckligt inflytande över situationen, hävdade nödvändigheten av att skrida till handling istället för att låta initiativet gå arbetarrörelsen ur händerna genom en reformistisk påtryckningspolitik. Att skrida till handling i den uppkomna situationen innebar bl.a. ett obönhörligt avslöjande av Torresregimens politiska natur, en uppmaning till massornas självständiga mobilisering genom bl.a. jord- och fabriksockupationer och fr.a. deras beväpning. Den enda möjligheten att utveckla Folkförsamlingen till ett direkt organ för den proletära makten, ett organ med förmågan att leda en uppgörelse med den borgerliga statsapparaten om makten, var att göra den till ett demokratiskt centrum för en väpnad självständig massmobilisering. Det var allt detta som P.O.R. – Fjärde Internationalens sektion – i bästa leninska tradition oupphörligt kämpade för att genomdriva.
Men för sent! Till följd av den initiativfattiga och förrädiska vänta-och-se-politiken från arbetarbyråkratierna (Moskvakommunisterna, P.O.R.-Lora – en degenererad ”trotskistisk” grupp, knuten till de s.k. lambertisterna i Frankrike m.fl.) och Torres’ i längden totalt orealistiska borgerliga ”militär-reformism” kunde Banzer i ett för honom gynnsamt läge iscensätta den blodiga kontrarevolutionära kuppen den 20 augusti 1971. För att förhindra denna högerkupp, som trots allt var allmänt väntad sedan länge, intog massorna ånyo gatorna – praktiskt taget obeväpnade. Följderna är inte svåra att föreställa sig. Torres å sin sida försökte i det längsta få kontroll över situationen genom en eftergiftspolitik gentemot kupp-militärerna. De helt och hållet otillräckliga mått och steg som vidtagits för att motverka den väntade kuppen föll samman som ett korthus. Överste Banzer, en typisk representant för de fascistliknande latinamerikanska ”gorillorna” var herre på täppan! Bolivia blev ännu ett exempel på omöjligheten av ”den fredliga övergången till socialismen”.
II Folkfrontsillusioner i Chile
Det andra exempel vi här vill ta upp rör naturligtvis den chilenska situationen, som efter Allendes lika knappa som oväntade valseger hösten 1970, tilldragit sig ett betydande intresse, inte minst hos alla dem som av en eller annan anledning vägrar överge hoppet om en fredlig väg till socialismen.
Utrymmet medger ingalunda en verklig analys av den aktuella situationen i Chile. Låt oss bara framhålla följande punkter.
– Den folkfrontsartade regeringen under Allende – den s.k. Unidad Popular (UP) – som består av kommunistpartiet, socialistpartiet och olika småborgerliga formationer (en vänster -utbrytning från de kristliga demokraterna och de s.k. Radikalerna) sitter i ansvarig ställning i en borgerlig, kapitalistisk statsapparat. Armén står på intet sätt under proletariatets kontroll – delar av den utbildas fortfarande i USA och på anti-gerillahögskolan i Panama. Parlamentet, det juridiska systemet och en mycket betydande del av massmedia samt statsbyråkratin är ännu under de dominerande klassernas kontroll!
– Reformpolitiken har varit minst sagt ambivalent. En rad förstatliganden har visserligen genomförts, men dels har en del av dessa betalats av staten, dels har de verkställts utan massmobilisering och arbetarkontroll och dels har garantier skapats för fortsatt privatkapitalistisk egendom, som fortfarande kontrollerar en rad nyckelsektorer, t.ex. den viktiga byggnadssektorn. Den agrara reformen har på alla sätt försinkats av storgodsägarna och boskapsuppfödarna, vilka bl.a. överfört sina boskapshjordar till Argentina, varför en besvärande köttbrist uppstått. Vidare garanteras fortfarande godsägarna äganderätten över sina maskiner och jordbruksredskap – småbrukarna får endast den nakna jorden. Och, slutligen: ingenting görs för an mobilisera bondemassorna till kamp mot storgodsägarna och för deras kontroll över jorden – ofta bestraffas istället militanta aktioner då de förekommer.
– Också förhållandet till imperialismen är ambivalent. Samtidigt som de USA-ägda koppargruvorna förstatligades utan ersättning, sker trots allt en sorts ersättning bakvägen, eftersom UP-regeringen påtagit sig de amerikanska trusternas skulder på 700 miljoner dollar. Dessutom kvarstår som ovan nämnts de förtroliga banden mellan armén och Pentagon.
Denna minst sagt ovissa och instabila situation har nu alltmer börjat utnyttjas av bourgeoisin och dess politiska redskap. Genom en hysterisk propagandaoffensiv och ett intensivt manövrerande har högeroppositionen nu vunnit vissa i den chilenska kontexten inte obetydliga framgångar i fyllnadsvalen i provinserna O’Higgins-Colchagua och Linares. I släptåget på dessa borgerliga framgångar följde en allvarlig parlamentarisk kris för regeringen, som upplöstes och ombildades.
Utan tvekan vilar det chilenska samhället idag på dynamit. Visserligen har många av regimens åtgärder varit klara och progressiva och otvivelaktigt innebär den nuvarande regimen ett för Latinamerika ovanligt stort mått av demokratiska fri- och rättigheter. Men framför oss – och här rör det sig om ett kortsiktigt perspektiv – ligger en uppgörelse om makten, en våldsam konfrontation mellan de antagonistiska sociala krafterna i detta ”folkfrontsexperimentets” Chile. Denna konfrontation kan ta olika konkreta former. Det troligaste är en av följande:
– Antingen en kontrarevolutionär kupp av Banzer-typ åtföljd av blind repression mot allt vad arbetarrörelse och ”demokratiska krafter” heter.
– Eller också en revolutionär kris med omfattande massmobiliseringar och regelrätt inbördeskrig som följd.
Vad som i detta sammanhang är avgörande är graden av förberedelse och ledning som kan uppbådas av de genuint revolutionära krafterna i dagens Chile. Dessa koncentreras i första hand i M.I.R. (Den Revolutionära Vänsterrörelsen), men finns också inom Allendes socialistparti. Det är idag dessa krafter som har den tunga uppgiften att förbereda massorna på den kommande konfrontationen och avslöja den upprörande, ja kriminella, ansvarslöshet som den nuvarande folkfronten lägger i dagen med sin ”socialistiska” illusionspolitik. Sker ingen väpnad organisering av massorna i rätt ögonblick kommer Chile att bli ett nytt Spanien, Grekland, Indonesien, Bolivia… Det chilenska ”experimentet” rubbar m.a.o. på intet sätt den grundläggande strategiska problematiken i de föreliggande texterna. Om den kubanska situationen och Castros politik kunde liknas vid en vattenmelon – grön utanpå och röd inuti – är läget i Chile snarast att liknas vid en rädisa: röd endast på utsidan. (Denna metafor har vi lånat av en medlem i M.I.R.)
Vid sidan av Chile sveper idag repressionen fram över den latinamerikanska kontinenten och dess revolutionära rörelse, där Fjärde Internationalens sektioner i bl.a. Argentina, Bolivia och Peru är en betydelsefull del. Många är de som likt våra kamrater Luis Eduardo Merlino i Brasilien, Tomas Chambi i Bolivia och Luis Enrique Pujals fått släppa livet till i kampen. Många är de som likt Hugo Blanco, vår kamrat i Peru, tillbringat långa år i fängelse endast för att vid frigivningen fördrivas från sitt hemland. Som svar på dessa grymheter förbereds nu en internationell kampanj mot repressionen. Under tiden förbereder sig Latinamerikas avantgarde och massor på den kommande, avgörande drabbningen.
OM
Läs hela artikelsamlingen Den revolutionära vägen för Latinamerika, ursprungligen utgiven som Röda Häften 13/14, 1972.