De stora bolagsgrupperna i nord är noga med att teknologiöverföringen till syd inte ska leda till konkurrens. Den moderna formen av denna politik är patentinnehav. Microsofts Bill Gates har sagt: ”Vi ska patentera så mycket som möjligt.”
Michel Husson, fransk ekonom och medlem av Attac, beskriver hur globaliseringen skapar låglöneländer.

För mer än hundra år sedan skrev Karl Marx, att ”det kapitalistiska produktionssättet utgörs av själva världsmarknaden”. Det är ingen överdrift att säga, att världsmarknaden är det betydelsefulla i det som man idag kallar globaliseringen. Det rör sig varken om en linjär eller ouppnådd utveckling, inte ens fantasier. Den siktar in sig på att skapa varken mer eller mindre än ett homogent värdesystem, med andra ord att upprätta universella normer för konkurrens och räntabilitet i världsvid skala, alltså att sätta de löneanställda i jordens fyra hörn i direkt konkurrens mot varandra. Kapitalets absolut fria rörlighet tjänar som den främsta hävstången för att nå detta resultat.

Därför är den definition som ges av ABBs styrelseordförande, Percy Barnevik, belysande: ”Det är friheten för varje bolag i min grupp att investera var och när det vill, producera, köpa och sälja vad det vill samtidigt som det stödjer minsta möjliga hinder som kan komma av social lagstiftning”.

För dem som försvarar ”den lyckliga globaliseringen” skulle ju detta arrangemang av världsekonomin göra det möjligt att uppnå en högre ekonomisk tillväxt och säkra de villkor som behövs för att länderna i syd skall kunna hinna ifatt dem som redan befinner sig i första ledet.

Denna modell av maximal öppenhet för varuutbyte för största möjliga utveckling har tillintetgjorts av de chockvågor som de länder upplevde, vilka systematiskt har anammat denna tillväxtmodell, till exempel Argentina, Mexiko, Korea, Thailand. De studier som har gjorts lyckas inte ens att stödja den officiella tesen om strukturell anpassning. Inför dessa misslyckanden upplever därför just nu Internationella valutafonden och Världsbanken en allvarlig och aldrig tidigare skådad kris i sin inriktning.

Stora skillnader i produktivitet

Det är inte bara i macroekonomiska termer modellen inte fungerar utan dess effekter på arbetskraften och löneförhållandena är överallt negativa. Det räcker att se på några av de fakta som presenteras av Internationella arbetsorganisationen (ILO): år 2000 räknade man till 160 miljoner arbetslösa i hela världen (varav 50 miljoner i den industrialiserade delen) och 500 miljoner av lönearbetarna hade en inkomst som låg under en dollar om dagen. Den främsta orsaken till det mycket mediokra utfallet är att globaliseringen helt enkelt inte tar hänsyn till verkligheten: den förnekar helt enkelt att det råder stora skillnader i produktivitet i olika områden av världen. Genom att placera dem i en konkurrenssituation på en enda marknad ställer den dessa inför ett drastiskt alternativ: antingen fogar sig producenterna i kriterierna för hyperräntabilitet (de ödesdigra 15 procent i avkastning som kapitalplacerarna kräver) eller så får de försvinna.

I stället för samordningsfördelar i produktionen som den nyliberala dogmen hävdar leder denna spelregel till i praktiken utstötning. Mindre konkurrenskraftiga och oräntabla producenter ser att den samhälleliga nödvändigheten av deras arbete förnekas i namn av en norm, som ligger utom räckhåll för dem. Det resulterar i arbetslöshet och undersysselsättning i alla de sektorer som inte förmår höja sig till de internationella normerna.

Länderna i syd vänder till sin fördel bara en begränsad del av arbetsplatserna i nord. Och man kan inte påstå, att denna överföring av arbetsplatser i första hand är orsak till arbetslösheten i nord. Resultat av två studier från amerikanska National Bureau of EconomicResearch visar detta tydligt i en hel rad amerikanska multinationella bolag. Främsta slutsatsen är att arbeten i moderbolaget bara marginellt ersätts av dess filialer, medan detta i gengäld är mycket vanligt mellan de olika filialerna.

Påtryckningar mot löneökningar

Författarna noterar att ”investeringsutvecklingen i länder som Brasilien i mycket mindre grad hotar sysselsättningen i moderbolaget i USA än den i u-länder i Asien”. Med andra ord: ”högsta graden av konkurrens finns bland arbetskraften i de olika u-länderna, särskilt i branscher med litet mervärde. Arbetskraften i filialerna i i-länderna befinner sig också i konkur- rens med den i andra i-länder men i mycket mindre utsträckning”.

Vi ser alltså hur det inom de stora företagsgrupperna börjar växa fram ”en vertikal separation i en verksamhet som söker dra så stor nytta som möjligt mellan löneskillnader och med filialer i u-länder som tar hand om de segment som är mest lönekänsliga”.

Medan den ”klassiska” internationaliseringen fungerade genom en överföring av överskott mellan heterogena områden skapar globaliseringen en sorts global ekonomisk frizon, där normer om hyperkonkurrens dominerar och återverkar på arbetskraften och lönerna i samtliga berörda länder och struntar i produktivitetsskillnaderna. Denna konkurrenssituation utgör en kraftig påtryckning på länderna i syd, eftersom deras produkter har en begränsad potential på marknaderna i nord. Det är alltså lätt för kapitalet att hota med att lämna de länder som ställer för höga krav för att i stället flytta till något annat mer ”attraktivt” land. Om dessa hot sätts i verket eller ej blir de i alla händelser en påtryckning mot löneökningar och följaktligen på utvecklingen av den inre marknaden i de berörda länderna.

Internationella valutafondens och Världsbankens utvecklingsmodell hävdar, att de olika faktorerna som leder till beroende ska försvinna och det är just det som verkligheten har visat vara i grunden instabilt. Den entydiga bilden av de kriser som utbröt efter det att den mexikanska peson devalverades 1994 är följande: de länder vilkas ekonomi är helt exportberoende och med en valuta som nära följer dollarn lyckades inte exportera mer och till priset av en samtidigt ökad och dyrare import. Handelsbalansen visade allt större minus och påverkade valutan tills kursen föll mot botten och placerarna drog tillbaka sitt kapital. De arbeten som hade skapats under expansionsåren försvann i turbulensen.

Syd som underleverantör

Den teknologiska dominansen i nord (främst USA), som har dragit lärdomar av Ostasiens industrialisering, utgör ytterligare en begränsning i denna modell: länderna i syd ska i huvudsak förbli underentreprenörer. Man måste alltså se till att dessa inte får kapacitet till en egen, konkurrenskraftig produktion. De stora bolagsgrupperna är därför noga med att teknologiöverföring inte kan leda till eventuell konkurrens. Den moderna formen av denna politik är patentinnehav. Microsofts Bill Gates har till exempel sagt, att ”vi ska patentera så mycket som möjligt”. Under de senaste tio åren har antalet nya patent fördubblats i USA samtidigt som det har skett en koncentration till samma land: 87 procent av de 160 000 patent som har utfärdats i världen.

Denna överlägsenhet förpassar länderna i syd till en underordnad position och begränsar globalt möjligheten att utveckla en kvalificerad arbetskraft. Det leder till att det ritas en ny karta, som den ultraliberale ekonomen Jeffrey Sachs föreslår. Den avspeglar de aspekter av verkligheten som inte har varit kända i Internationella valutafondens politik. De tekniskt innovativa regionerna (bara 15 procent av världens befolkning) utgör zon ett. En andra zon, där det bor omkring hälften av jordens befolkning, får finna sig i en anpassning till denna teknik. Den tredje zonen – den som är tekniskt marginaliserad – är länder som inte följer nationella gränser (t ex södra Mexiko, en stor del av tropiska Brasilien, Afrika och Ryssland). Dessa regioner är också de där det råder störst fattigdom. Och denna situation har alla chanser att sprida sig i det avseendet att forskningen inte orienteras mot de angelägna behoven utan handlar mer om huruvida de är ekonomiskt hållbara.

Globaliseringens hyperkonkurrens

Varje land ser sig därmed slitet mellan de sektorer som ingår i världsekonomin och de andra. Denna dubbla anpassning skulle kunna hanteras utan motsättningar om en dualism upprättas – en ekonomisk och social tudelning mellan de berörda länderna: världsmarknaden skulle bestämmas av de normer som gäller i de öppna sektorerna, medan arbetskraftens värde skulle fortsätta att avgöras av i huvudsak den inre marknaden. Men denna delvisa avsaknad av samband är omöjlig på så vis att globaliseringen leder till ett gigantiskt förnekande av produktionen: man tillfredsställer inte den samhälleliga efterfrågan som ändå skulle vara ekonomiskt lönsam, eftersom den inte överensstämmer med globaliseringens hyperkonkurrens.

Utstötningsmekanismerna, marginaliseringen och den prekära situation som har uppstått i de rika länderna beror också på denna konkurrenslogik. Det räcker att begrunda hur europabygget från mitten av 1980-talet har tippat över i dels en harmonisering av, dels en konkurrens mellan de olika sociala systemen. Löneåtstramningen (döpt till ”moderation”) har snabbt följts av en offensiv som går ut på att lätta på det sociala skyddsnätet, vilket presenteras som en börda som måste till i den internationella konkurrensen. En politik som har karakteriserats av minsta möjliga offentliga service och socialt skydd. Resultat: ett enormt slöseri ifråga om sysselsättning och lönevillkor. Uppgången i den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen (åtminstone till det här året) som har uppstått genom en viss lättnad i den rigorösa nyliberala ekonomin har gjort det möjligt att så här i efterhand se hur mycket tid som har gått förlorad.

Alibi för nyliberal politik

Starka band förenar globaliseringen och nyliberalismen, men de är inte identiska, sker inte samtidigt och per automatik. Man skulle mycket väl kunna tänka sig en nyliberal politik inom ramen för en nations gränser och skyddad för världsmarknaden. Samtidigt tjänar globaliseringen som en hävstång, en förevändning eller ett alibi för nyliberal politik som beror på, sägs det, ett ”yttre tvång”. I alla händelser utmynnar det i vad man hela tiden önskat: att frysa lönerna och avreglera ekonomin.

Å andra sidan kan man mycket väl tänka sig en annan form av globalisering, som bygger på samarbete, teknologiöverföring och ett reglerat utbyte. Det är alltså mot denna kapitalistiska globalisering som – i Seattle, Nice, Göteborg och Genua – alla de mobiliserats som av massmedierna kallas anti-globaliseringsaktivister. I själva verket är det så att det stora flertalet av dessa är förankrade i internationella nätverk och en internationell praktik.

Michel Husson
fransk ekonom och medlem i Attac
Översättning: Fredrik Swenson
(Tidskriften Kommentar oktober 2001)