Allt var felskyltat och slutade därför i en våldsam dikeskörning. Här hade ledningen för diskussionsgruppen Vägval Vänster bjudit riksmedia till ett riksting där man lät förstå att en ny partibildning var på väg att förlösas. T o m TV 24 hade lockats att sända ”live” med fem timmars digital direktdemokrati.
Men rikstinget visade sig snart vara en fadd, oerhört tafatt och väldigt oenig pratstund mellan ett åttiotal medlemmar i en lös diskussionsgrupp. En grupp som Olle Sahlström, en ombudsman från LO satt i karantän, med en god portion humor och självinsikt också kallade för ”ålderstigen, med en lätt bedagad kropp”.
I bänkarna satt bara människor från det berömda köttberget. Gudrun Schyman kunde inte komma. Olle Nilsson från socialdemokraterna hade blivit sjuk samma morgon och affischnamnet Olle Svenning, som på träffen blev invald i en programgrupp, ringde in under sändningen och då fick vi veta att han inte alls skulle vara med…
En nationell samling där man kanske ska bära fram ett nytt vänsterparti! Direktsänd i digital-TV. Nog hade vi då förväntat oss att få höra en eldig och entusiastisk inledning från Vägval Vänsters styrelse. En inledning där man åtminstone i grova drag gjort en råskiss över det politiska läget och några av de mest brännande frågor som i dag kräver nya svar.
Men inte. Den egna styrelsen representerad av Johan Lönnroth och Karin Svensson-Smith stod över. Peter Eriksson från miljöpartiet och Anna-Klara Bratt, ledarskribent på Arbetaren, fick i stället svara för upptakten . Bratt var där på förslag från Schyman.
Eriksson brummade runt, hummade på sitt trygga sätt och förklarade att privata friskolor var en av de nya stora frågorna. I hans eget Kalix där hade dessutom alla partier enat sig mot socialdemokraterna. Så allt kan hända. Därför erbjöd han generöst nog diskussionsgruppens medlemmar att lokalt ställa upp på miljöpartiets listor. Förutsatt att de för gott lämnat vänsterpartiet.
Bratt sa sig ha ”röstat på vänsterpartiet, om än ofta motvilligt”, men sa att hon den senaste tiden ”känt sig bortstött av en hård och sluten organisationsstruktur”.
Hon underströk att hon inte var där som medlem i någon kvinnolista eller blivande kvinnoparti: ”Jag är medlem i ett löst sammansatt nätverk av feminister som är trötta på att vänta, men representerar främst mig själv”.
Inledningen avrundade hon med att slå fast att offentlig sektor är Sveriges sämsta arbetsgivare…
Ja, väl framme vid vägskälet gällde valet uppenbart en högersväng. Avtagsvägen tydligt skyltad Miljöpartiet och ”Kvinnoflaschpartiet”. Inga inlägg från gruppen i övrigt handlade om hur ett politiskt vänsteralternativ skulle kunna se ut.
Majoriteten av talarna gick hårt åt tanken på en ny partibildning. Om än med olika argument. Björn Grip var rädd för en splittring av vänstern. Rune Hjelm ville skynda långsamt för att inte skrämma bort mellangrupperna i vänsterpartiet. Per Sundgren menade att det är en nidbild av vänsterpartiet att i dag kalla det kommunistiskt i gammal mening. Ted Wright ville ännu inte kasta in handduken för vänsterpartiets medlemmar. Olle Sahlström ville diskutera mycket bredare.
Den svaga uppslutningen fick Lönnroth känsligt nog att runda av med att ”Vi gamla stötar vet att ett nytt parti är inget man hämtar ur en hatt”.
För Vägval Vänster blev det här rikstinget en opinionsmässig och medial rutschkana. I TV fick vi se den nya partisymbolen, den röda giftörten vallmo, men inget parti. Hela situationen känns bisarr och lite sorgsen. Under vänsterpartiets framgångsår på nittiotalet var Schyman partiordförande, Lars Ohly partisekreterare och Johan Lönnroth, som vice partiordförande i hög grad mentor och promotor för politiken.
Trojkan är nu splittrad. Lars Ohly är ordförande och har i sak egentligen bara utmanats när det gäller sin korkade syn på pedagogik och hur då ordet kommunism ska förstås. Lönnroth som gärna söker en politisk moatjé (hans förste kandidat och främste förnyare till att efterträda Lars Werner var Annika Åhnberg och inte Schyman ) har nu organisatoriskt kört i diket tillsammans med Karin Svensson-Smith. När de nu får traska vidare har de i sak kvar samma politik som övriga vänsterpartiet och Ohly.
Kvar är Schyman som om och om igen meddelar media att det nya Kvinnopartiet snart är på banan. Kan hon spänna media för ekipaget lär hon säkert få fart på kärran. Men inte heller hon har i en enda sakfråga skiljt ut sig från sitt gamla parti och sin gamla politik. Nog måste det vara mer än det som är mellan bena som skiljer ett vanligt vänsterparti från ett kvinnoflaschparti ?
Från tidningen Internationalen 1 feb 2005