Michael Löwys förord till boken om Che Guevara
Är det ännu möjligt att förstå Ernesto Che Guevara 1997?
Vi kan bara med svårighet tänka oss en värld mer olik vår än sextiotalets. Det var en tid av kallt krig, men också av förhoppningar och utopier. Nyliberalismen var bortglömd eller sågs som en anakronism från 1800-talet. En revoltens vind blåste genom tredje världen och Kuba sågs som ett socialistiskt alternativ till den sovjetiska modellen. Länderna i Syd var inte föremål för humanitärt medlidande utan för frigörande solidaritet. I korthet var det en period av förblindelser och illusioner men också av klarsynta strider och logiska revolter.
Det är som Francois Maspéro så väl uttryckte det i förordet till den franska nyutgåvan 1995 av Ches Dagbok från Bolivia:
”Eftersom vår tid är en tid då två nyckelord ständigt upprepas: historiens slut och det enda tänkandet” måste vi för att förstå Guevara ”återvända till den tid, då historien gick framåt och motstridiga tankar ständigt konfronterades”.
I själva verket är denna radikala scenförändring på trettio år inte så överraskande: År 1901 – vad fanns då kvar av Pariskommunens drömmar från 1871? Och 1974 -vad fanns kvar av förhoppningarna från befrielsen från den tyska ockupationen 1945?
Och ändå finns det något i denna argentinsk-kubanske läkares och gerillasoldats liv och budskap som ännu talar till nya generationer 1997. Hur ska vi annars förklara överflödet av böcker, artiklar, filmer och debatter? Det handlar inte bara om att intresset ökar på grund av trettioårsdagen av Ches död – vem intresserade sig 1983, trettio år efter hans död, för Josef Stalin?
Bortom språket, terminologin, vissa föråldrade teman och käpphästar finns det fortfarande i Che Guevaras gestalt en glödande kärna som fortsätter att brinna.
Den här lilla boken skrevs 1969, ungefär två år efter Ches död och ett år efter maj -68. Den har översatts till spanska (i femton upplagor), till portugisiska, tyska, engelska, grekiska, turkiska, persiska och thailändska. Den uttrycker en viss Zeitgeist, en atmosfär, ett historiskt sammanhang som idag verkar avlägset. Och ändå vill jag inte avsvära mig det jag skrev då: med risk att framstå som en flygödla eller någon annan förhistorisk fågel, envisas jag med att tro att många av Guevaras idéer fortfarande utmanar oss. Det betyder inte att jag skulle ha redigerat boken på samma sätt idag: på detta avstånd ser jag mycket väl mina luckor, misstag och begränsningar.
Den första delen, om Ches humanism, tycks vara den som bäst stått emot tidens tand. Det är kanske också den sida av hans verk som mest attraherar den europeiska ungdomen idag, den ungdom för vilken det aktiva engagemanget – mot rasismen eller i solidaritet med tredje världen – inspireras av etiska och humanistiska motiv. Det inflytande som en ”anti-humanistisk” och strukturalistisk läsning av marxismen kunde få på sextiotalet har sedan länge försvunnit.
Marxismen kommer inte att åter kunna bli en intellektuell kraft i de nya rebelliska generationernas ögon, om den inte, som Che, införlivar värden som mänsklig frihet och värdighet. Inför dagens uppsving för nationalismen har marxismens maning till en aktiv och vaksam internationalism, som är redo att solidarisera sig med orättvisans offer var de än finns, inte förlorat något av sin moraliska och politiska kraft.
Däremot har andra delen om Ches ekonomiska tänkande och problemen i övergången till socialismen allvarliga brister. Mindre för vad den säger, än för vad den inte säger, vad den förtiger: frågan om den socialistiska demokratin.
Det är inte det att Che Guevaras argument för ekonomisk planering mot marknadsmekanismer skulle vara felaktiga. De har tvärtom fått en ny aktualitet i striden mot dagens förhärskande nyliberala bibel. Men de skyler över den politiska nyckelfrågan: vem planerar? Vem fattar beslut om de stora vägvalen i den ekonomiska planen? Vem bestämmer vilken produktion och vilken konsumtion som ska prioriteras? Utan verklig demokrati – det vill säga, utan a) politisk pluralism, b) fria diskussioner om prioriteringarna, och c) befolkningens fria val mellan olika alternativa ekonomiska förslag och plattformar – blir planeringen oundvikligen ett byråkratiskt system, en auktoritär och ineffektiv ”diktatur över behoven”, som Sovjetunionens historia ger så rikliga exempel på. Med andra ord, de ekonomiska problemen under övergången till socialismen går inte att skilja från frågan om det politiska systemet. Den kubanska erfarenheten under de senaste tjugo åren visar, även den, att avsaknaden av demokratiska, socialistiska institutioner får negativa konsekvenser. Ändå har Kuba kunnat undvika de värsta byråkratiska och totalitära avvikelserna i andra så kallat ”realsocialistiska” stater.
Ches polemik mot marknadsideologin var helt berättigad. Men hans argument för planering skulle vara mycket mer övertygande, om de ingick i ett perspektiv på arbetarnas demokratiska kontroll över planeringen. Som den belgiske ekonomen Ernest Mandel en gång underströk i ett annat sammanhang, så gives det ett tredje mellan marknadens återvändsgränd å ena sidan och den byråkratiska planeringens å den andra. Detta tredje är ett demokratiskt och centraliserat självstyre, de förenade producenternas planerade självstyre.1På det här området var Guevaras idéer – trots hans misstro mot den sovjetiska modellen och trots hans stora antibyråkratiska känslighet – långt ifrån klara, och min presentation av hans ståndpunkter väl okritisk…
Denna brist på distans visas också i mitt avsnitt om det revolutionära kriget. Det är desto viktigare som Guevaras arv i Latinamerika i hög grad handlat om detta. Frågorna som jag ställer i slutet av kapitlet Gerillan är högst otillräckliga och berör inte de grundläggande begränsningarna i Ches politiska och militära strategi.
Det skulle vara fel att reducera hans tänkande till idén om gerillakärnor (foco på spanska). Hans idéer om den latinamerikanska revolutionen är mycket djupare än så. Hans berömda formulering från 1967, i budskapet till Tricontinentalkonferensen – ”Endast två alternativ återstår: antingen en socialistisk revolution eller en karikatyr av revolutionen” – hjälpte en hel generation av revolutionärer att befria sig från den sovjetiska doktrinen om ”revolution i etapper”.2
Inte desto mindre finner man i hans skrifter – antingen det gäller de kubanska erfarenheterna eller Latinamerika – och ännu mer i hans tragiska försök i Bolivia en tendens att reducera revolutionen till väpnad kamp, den väpnade kampen till landsbygdsgerilla och den sistnämnda till den lilla kärnan, foco. Den tendensen har varit dominerande i Guevaras arv i Latinamerika, även om det också finns passager i hans verk som nyanserar den uppfattningen. Till exempel insisterar han på vikten av politiskt massarbete, eller hävdar att väpnad kamp är olämplig i ett land där det finns en demokratisk regim. För att nu inte tala om hans uttryckliga och kategoriska förkastande av attentat och blind terrorism.3
De organisationer som inspirerades av Guevara led nederlag i länderna på Latinamerikas södra kon. En hel generation av revolutionära aktivister offrade sina liv i kampen mot obarmhärtiga militärregimer: Inti Peredo, Carlos Marighela, Carlos Lamarca, Roberto Santucho, Miguel Enriquez och många andra. Det hindrar inte att arvet från Guevara, med hans revolutionära känslighet och okuvliga motstånd mot den etablerade ordningen, förblir livskraftigt inom den radikala vänstern i Latinamerika, lika väl som i vissa folkliga rörelser, som de jordlösas rörelse, MST, i Brasilien. Det gäller också de gerillaorganisationer som finns kvar, som MRTA i Peru eller UCELN i Colombia.
Det är framförallt i Centralamerika som gerillarörelser, vilka från början inspirerades av Guevara, lyckats utveckla sin politiska och militära strategi påtagligt och därmed uppnått viktiga resultat. Det gäller främst Nicaragua och (i mindre grad) El Salvador och Guatemala. Sandinistfronten FSLN i Nicaragua gick vidare från foco-teorin till ett bredare och mer varierat synsätt. Den kombinerade landsbygdsgerilla och stadsbaserade aktioner, politiskt arbete i fattigkvarteren och lokala uppror, politiska allianser och masstrejker. Men om den inte, under inflytande från Guevaras tänkande, hade valt den väpnade resningens väg, skulle den inte ha störtat Somozadiktaturen i juli 1979.
I El Salvador lyckades befrielsefronten FMLN under åttiotalet bli en politisk och militär kraft med djupa rötter bland städernas och landsbygdens fattiga och utslagna. Även om den inte som FSLN lyckades ”ta makten”, kunde den åtminstone genom fredsavtalen genomdriva en viss demokratisering av landet. Detsamma gäller för gerillafronten URNG i Guatemala, där vissa delar (som EGP, Folkets gerillaarmé) fortfarande stöder sig på Guevaras idéer.
Det zapatistiska upproret nyligen i Chiapas i Mexiko utgör en ny, ganska överraskande, form av landsbygdsgerilla. Zapatisterna strävar inte efter att ”ta makten”, men ser sig själva som en kraft i det civila mexikanska samhällets tjänst i kampen för demokrati. En strömning som inspirerats av Guevara är representerad i den kärna som bildade EZLN, zapatistarmén. Denna rörelse, som under åttiotalet blev det ”organiska” uttrycket för indianbefolkningen i Chiapas, har sedan resningen i januari 1994 prioriterat politiska aktioner och mobiliseringar underifrån, från det ”civila samhället” mot det mexikanska statsbärande partiets auktoritära regim. Genom sin frihetskänsla, sin självironi, sin vägran att ta makten, sin internationalistiska appell till kamp mot nyliberalismen, har zapatismen vunnit ett brett eko, långt utanför Mexikos gränser. Som i de andra, tidigare nämnda rörelserna, är det nya oskiljaktigt förbundet med det gamla. Men det är klart att arvet från Guevara är en av de väsentliga ingredienserna i denna sjudande och oförutsebara revolutionära kultur.
I alla dessa revolutionära aktiviteter i Latinamerika skymtar vi spåren, än synliga, än osynliga, av Ches tänkande. Det är lika närvarande i de kampandes kollektiva fantasi som i deras debatter om metoder, strategi och kampens karaktär. Man kan se det som ett frö som har grott under de senaste trettio åren i den latinamerikanska vänsterns politiska kultur. Den har skapat grenar, lövverk och frukter. Eller man kan se det som en av de röda trådar med vilka man från Patagonien till Rio Grande väver revolutionens drömmar, utopier och handlingar.
Dagens värld, efter Berlinmurens fall, efter slutet för de auktoritära regimerna i Östeuropa, efter den kapitalistiska globaliseringens seger och under dominansen för nyliberala ideologier – dagens värld tycks befinnas sig på ljusårs avstånd från den värld som såg Ernesto Che Guevara leva och kämpa. För dem som inte tror på idén om ”historiens slut”, eller på den liberalkapitalistiska marknadsekonomins eviga fortbestånd; för dem som vägrar acceptera himmelsskriande sociala orättvisor och ”den nya världsordningens” marginalisering av folken i Syd – för dem är Ches humanistiska och revolutionära budskap fortfarande ett fönster som står öppet mot framtiden.
Michael Löwy
Noter:
l. Ernest Mandel, ”In Defense of Socialist Planning”, New Left Review nr 159, september 1986.
2. Kontinent i uppror, s. 146.
3. Se t ex essän Gerillakrig: en metod, på svenska i Guerillakrig, Bo Cavefors, Staffanstorp 1968.