Det organiserade motståndet mot Thatcherregeringen i England under 1980-talets första hälft fick sitt främsta uttryck iden långa gruvarbetarstrejken och i striderna kring de av labourvänstern dominerade storstadslandstingen. Gruvarbetarnas nederlag innebar också att mycket av luften gick ur denna radikala kommunalpolitik som speciellt symboliserades av Londons landsting (GLC). Iden här artikeln om GLC beskriver Katarina Katz den speciella form av socialism som i England går under beteckningen kommunal eller lokal socialism. En av grundtankarna är att man på lokal nivå skall föra en politik som pekar utöver det rådande kapitalistiska systemet, att skapa något som här och nu kan ge en bild av ett framtida socialistiskt samhälle. Labourvänsterns styre i GLC visar på möjligheterna och svårigheterna att bedriva en sådan radikal kommunalpolitik gentemot en fientligt inställd regering – och labourledning.

Det brittiska valet var en olycka. Ännu fler arbetslösa ungdomar kommer att brytas ner och gå under, ännu fler sjukhus att stängas medan köerna växer, ännu fler pensionärer kommer att frysa ihjäl, ännu fler av de fattigaste kommer att se sina kommunalägda hyreslägenheter tas över av fukt och mögel medan de bättre lottade köper eget. Ännu fler innerstadsgetton kommer att brinna, men av en protest som inte bara är snabb att blossa upp utan även att falna.

En labourregering präglad av den nuvarande partiledningens anpasslighet, högervridning och brist på radikala framtidsperspektiv skulle inte varit någon räddning för dem som trampas under järnhälen i dag. Den skulle bara varit ett mindre ont. men inte kunna räkna med den djupa nederlagsstämning som gör att arbetare, arbetslösa, svarta och kvinnor lamslås inför en på tredje resan triumferande Thatcher.

Ändå är inte åren 1979-87 en källa enbart till sorg och dysterhet. Också ur strider där vänstern – åtminstone för stunden – besegrats av alltför starka fiender finns positiva lärdomar att hämta. Två saker som Thatcherregeringen försökt sig på har frigjort så mycket tillförsikt, skaparkraft och motståndsvilja hos så många människor att dessa närapå blivit den övermäktig. Den ena gången skulle regeringen besegra gruvarbetarna. Den andra – och det är ämnet för denna artikel -skulle den göra sig av med en skylt. Det var inte vilken skylt som helst, den var stor och den var väl placerad. Den förargelseväckande skylten ropade ut antalet arbetslösa i London, bokstavligen ropade ut det över takåsarna, för den satt uppspetad på taket till Stor-Londons koloss till Stadshus, vid Themsens södra strand, mittemot Westminster. Där hade den placerats då labour vann landstingsvalet 1981, tog över Greater London Council och därmed Stadshuset (County Hall), en monumental sexvåningskoloss med elva kilometer vindlande korridorer och över 20000 anställda. Valet hade varit en stor framgång för labour som nu styrde samtliga sju storstadslandsting.

Att labour vann kommunal- och landstingsval gav, i sig, föga anledning att förutse radikala förändringar. Ändå talade Londons kvällstidning. Standard, om ’en mardröm’ och Mrs Thatcher om extremister ’som vill påtvinga nationen ett tyranni som folken i Östeuropa längtar efter att kasta av sig’. Det var labourvänstern som nu styrde GLC, med en knapp majoritet inom labourgruppen. Den omvälvande nyordning som gjorde pressen och regeringen hysteriska var inte så mycket de vallöften vänstern givit som att den faktiskt avsåg att hålla dem.

Kommunalsocialism

Det finns en tradition av radikal kommunalpolitik i Storbritannien som brukar kallas – berömmande eller ironiskt – municipal socialism, ’kommunalsocialism’. Saker som kallas socialism kan, som bekant, se rätt olika ut. Så ock den brittiska ’kommunalsocialismen’. Men den har inneburit att folkvalda lokala myndigheter, i något avseende, tillvaratagit arbetande människors gemensamma, omedelbara intressen, i någon form av opposition mot en centralregering.

Under efterkrigstiden stod det kommunala vanligen i skymundan i politiken. Om inte soptunnorna tömdes som de skulle eller om det tog längre tid än vanligt att få en läckande kran tätad i ett kommunalägt bostadshus så skällde man på sina lokala councillors – fullmäktigemedlemmar – när de kom och knackade på inför valen. Men i arbetarområdena, i storstädernas innerområden och i industri- och gruvsamhällen, röstade man labour, i mer välsituerade områden röstade man tory, i kommunal- som i parlamentsval. Brittiska kommuner och landsting har inte kontroll över sjukvården, men genom att sköta socialhjälp, renhållning och skolor och stå som hyresvärdar spelar de ändå en stor roll i människors dagliga tillvaro, i synnerhet för arbetarklassen.

För 60- och 70-talens nya vänster stod internationell solidaritet och arbetsplatskamp i centrum. I bilindustrin, hamnarna och varven ledde kampvilliga shop stewards strider, främst för arbete och löner, men också för arbetsplatsdemokrati och alternativ produktion. Gruvarbetarstrejken 1974 tvingade tory-regeringen att avgå. De labourregeringar som följde förde den åtstramningspolitik som Internationella Valutafonden anbefallde. Labour stötte från sig vänstern på universiteten, shop stewards i fabrikerna, den växande kvinnorörelsen – och stora grupper av fattiga och förtrampade.

Det fanns en rik flora av grupper som var aktiva kring lokala frågor, som startade stadsdelstidningar, kooperativ barntillsyn, kvinnohus, organisationer för socialbidragsberättigade. hyresgästgrupper. kollektiv och husockupationer. Men för dem var kommunen, även den surmulna, otillgängliga och byråkratiska labourkommunen. i allmänhet något att kämpa mot, inte något att komma in i.

Strategier för överskridande

En tidig trendbrytare var Londonkommunen Lambeth (på sydsidan av Themsen). Dess vänsterdominerade fullmäktige gav sig i kast med de enorma bostadsproblemen, i trots mot både labour- och toryregeringars sparnit. Nästa var Sheffields landsting där labourvänstern vann 1977 och bl a gjorde en stor uppryckning av kollektivtrafiken. 80-talet blev annorlunda. Parlamentsvalet 1979 hade resulterat i en regering som för död och pina skulle minska de kommunala utgifterna. Landstings- och kommunalvalen 1981-82 frambringade en rad lokala myndigheter som var lika benhårt beslutna att inte skära ner den offentliga servicen.

De nya Stadshussocialisterna hade långtifrån enhetliga målsättningar, men de ville visa ett labour som skilde sig från de två senaste labourregeringarna, ett labour som inte vek sig inför varje isig vindpust från kapitalet och lämnade den arbetande befolkningen ute i kylan, som inte tog de mest förtryckta gruppernas röster för givna utan att erbjuda något i gengäld. Många tog upp labourvänsterns paroll om att labour borde vara lika lojalt mot arbetarklassen som Thatcherregeringen är mot den klass den representerar. För en del innebar det inte bara mer offentlig service utan kvalitativt bättre. Den lokala myndigheten borde vara öppen för allmänhetens behov, inte känna sig hotad av varje aktivitet utanför de parlamentariska strukturerna, utan bli en stödjepunkt för den. Somliga av de nya fullmäktigemedlemmarna ville också göra något som pekade utöver det rådande kapitalistiska systemet.

Några anknöt till kvinnorörelsens tankar om prefigurativa former, ett motstånd mot det rådande som i förväg visar något av – prefigurerar – det man hoppas skall komma. Prefigurativ organisering vill spegla något av målen i medlen, av framtiden i nuet. Här har socialistiska feminister kunnat känna igen sig och finna frändskap i delar av den tidiga arbetarrörelsen, i synnerhet den owenistiska med dess starka kvinnliga inflytande.(1) I kooperativ, ’socialistiska söndagsskolor, arbetarkörer, fanns ansatser till en arbetarklassens motkultur, till att samtidigt göra vardagen mer uthärdlig i dag och knyta an till ett annat samhällsideal, skapa just så stora sprickor i det närvarande att möjligheten av något bättre blir synlig. Samtidigt fanns ett mer klassiskt övergångsperspektiv hos kommunalvänstern, inklusive GLC: man skulle visa att det var bra med offentlig service, vägra vika sig för regeringens nedskärningskrav och låta en konfrontation med statsmakten växa fram. Under gruvstrejken skulle en sådan massrörelse mot regeringens kommunalpolitik ha stärkt och stärkts av gruvarbetarnas kamp.

’London är vårt!’

Av kommuner och landsting brukar vi inte vänta oss något antikapitalistiskt ’överskridande’. Vad var det för makt som hade vunnits då Labour Briefing – samlings- och trätoforum för Londons labourvänster – i maj 1981 deklarerade att ’London är vårt’, och GLC:s nye, kontroversielle ledare Ken Livingstone skrev att nu skulle GLC bli ’en maktbas för arbetarrörelsen’?

GLC:s fögderi omfattade l 580 km², uppdelat på 33 kommuner (eller, för att vara exakt. 32 kommuner (boroughs) samt City of London) med en befolkning strax under sju miljoner. Dess löpande utgifter (gross revenue expenditure, alltså exklusive kapitalutgifter) uppgick redan under de konservativa till cirka 10 miljarder kronor. 450 miljoner kom från kommunalskatterna.

Under GLC sorterade bolaget London Transport. som drev busstrafik och tunnelbana, samt skolstyrelsen för inre London. Inner London Education Authority (ILEA). GLC hade tidigare varit en viktig hyresvärd i Londonområdet. Regeringen Thatcher tvingade emellertid även labour att fortsätta tory-GLC:s avveckling av bostadsbeståndet. GLC hade hand om övergripande och långsiktig planering, brandkåren samt parker och kulturinstitutioner som var för viktiga eller dyra för enskilda kommuner. De senare skötte renhållning, gator, bostäder, socialvård. Sjukvården däremot är en statlig, inte kommunal angelägenhet i Storbritannien. Poliskåren, som andra landsting har inflytande över, lyder i huvudstaden direkt under inrikesministern.

GLC hade alltså inget stort inflytande på folks dagliga tillvaro. Vänstern måste skapa en politisk roll för en myndighet som de flesta londonbor knappt visste namnet på. I gengäld kunde GLC skaffa sig en profil genom att till begränsad kostnad sprida åsikter om eller ge stöd och uppmuntran till olika saker. Det slapp undan den ’tunga’ offentliga service som ger lokala myndigheter störst tillfälle att göra sig impopulära. Eller nästan tvingar dem till det på grund av de restriktioner som införts, först av labour och ännu mycket mer av Thatcher.

Busspolitik på villovägar

Undantaget var kollektivtrafiken. Labours främsta vallöfte 1981 var billigare och bättre kollektivtrafik. Efter några månader sänktes taxorna för de resande med i genomsnitt en tredjedel, turerna blev tätare och pensionärer fick frikort. Detta kallades Fares Fair (’justa taxor’) och blev snabbt populärt, fast det finansierades med höjd kommunalskatt. Kollektivåkandet som minskat under många år ökade igen, trafikstockningar, luftföroreningar och bilolyckor minskade påtagligt. För de anställda byttes år av nedskärningar och oro i framtidstro.

Den konservativa regeringen hade emellertid bestämt att lokala myndigheter som gjorde av med mer pengar än kommunministeriet rekommenderade (som GLC) skulle få sina statsbidrag nedskurna. Fares Fair blev därför dyrare än beräknat för Londons skattebetalare. Ändå var det en rejäl standardhöjning för de lågavlönade och arbetslösa och en god affär för de allra flesta hushåll. Affärsmän och arbetsgivare knorrade först över skatten men insåg att även de vann på att kunder och anställda åkte billigare. Det kunde ha varit en solskenshistoria – om inte en konservativ politiker i en förortskommun som saknade tunnelbana hade gått till domstol. Efter tre månader av låga taxor dömdes Fares Fair ut av Högsta domstolen (Law Lords). Brittiska myndigheter skall inte slösa med skattebetalarnas pengar och GLC hade dels inte ms försökt få kollektivtrafiken självbärande och dels medvetet sumpat statsbidrag. Oansvarigt! Oacceptabelt! Olagligt!

Domen innebar att GLC måste höja taxorna igen, och dessutom betala tillbaka den extra skatt som drivits in för att finansiera sänkningen. Utslaget väckte en opinionsstorm. GLC, fackföreningarna vid London Transport och lokala aktionsgrupper som växte upp som svampar ur marken drev kampanj er mot taxehöjningen och för en lagändring.

En del aktionsgrupper föreslog, med stöd av några GLC-medlemmar, att alla helt enkelt skulle betala det gamla priset, även efter höjningen, och låta London Transport driva in mellanskillnaden. LT svarade att konduktörer som inte såg till att ta fullt betalt skulle avskedas. Den protesten rann i stort sett ut i sanden men gjorde många LT-arbetare och gräsrotsaktivister förbittrade på varandra och på GLC. Labourvänstern ansåg att GLC skulle trotsa domstolen, men några högerlabourledamöter röstade genom taxehöjningen tillsammans med de konservativa. I mars 1982, efter ett halvt år, var Faires Fair dött.

Socialism inom budgetramarna

Var det någon idé för vänstern att alls stanna i GLC? Vore det inte bättre att avgå, bilda ’majoritetsopposition’, låta tories ta ansvaret för sin egen smutsiga byk när regeringen tvingade även labourmyndigheter att föra torypolitik? Efter upprivande debatter beslöt de radikala fullmäktigemedlemmarna att stanna på sina poster.

Ett år senare genomförde GLC en ny taxesänkning, omgärdad med formaliteter och juridiska finesser som gjorde det möjligt för en domstol att godkänna den utan att öppet säga att domen över Fares Fair varit fel. Servicen och taxorna klarade man, men inte att upprätthålla antalet anställda på London Transport. Och i juli 1984 hade regeringen drivit igenom att kontrollen över London Transport skulle flyttas från GLC till kommunikationsdepartementet. För att finansiera både underskottet efter Faires Fair och skatte-återbetalningen måste GLC höja kommunalskatten. Eftersom det betydde förlorade statsbidrag måste skatten höjas ännu mer. 1982-83 tog GLC ut 70 procent högre skatt än 1980-81.

Den konservativa regeringen ställde de radikala kommunerna inför ett svårt val: antingen skära ner på sin verksamhet, vilket drabbade de sämst ställda hårdast, eller höja kommunalskatten vilket var djupt impopulärt. Visserligen är den fattigaste tredjedelen av hushållen helt eller delvis befriad från kommunalskatt(2) och två femtedelar av kommunalskatterna betalas av företag. Men skattehöjningar är ändå betungande för vanliga arbetarhushåll och har kostat labour många sympatisörer. Den revolutionära vänsterns förslag om att underbalansera kommunala budgetar eller vägra betala räntor och amorteringar till de stora bankerna kunde bara lyckas om politiken fick ett massivt och kraftfullt stöd.

För GLC var frågan mindre ödesdiger än för kommunerna. Dess skatteunderlag var enormt och bestod till bara två femtedelar av skatt på hushåll. Även efter höjningarna betalade hushållen tre, fyra gånger mer till kommunen än till GLC. Eftersom Faires Fair varit populärt kunde höjningen 1982 med viss framgång skyllas på den förstockade högerregeringen. De följande åren fanns inga mer statsbidrag att förlora, ingen olaglig skatt behövde betalas tillbaka och väljarna hade vant sig vid den nya, högre nivån. Kort sagt, till skillnad från de flesta labourmyndigheter hade GLC gott om pengar utan att behöva betala det sedvanliga politiska priset för det…

Vad gjorde GLC med alla dessa pengar? Förutom alla landstingets normala uppgifter grep det sig an en rad nya. I en hel serie frågor tog GLC (eller Livingstone personligen -med den uppmärksamhet han fick och sökte formade Livingstones talrika och frispråkiga uttalanden den bild många människor hade av GLC) initiativ som påverkade det politiska klimatet, trots att GLC inte kunde göra så mycket mer än att säga vad det tyckte om dem. (Sjukvården, gruvstrejken, kärnvapen, alternativa energikällor. Nordirland. Solidarnosc, apartheid och mycket annat).

Ur kvinnoperspektiv

En mer praktisk roll hade GLC när det gällde antirasism. kulturpolitik, folklig delaktighet i stadsplanering och markanvändning (främst i arbetarområden där lokala opinioner stod mot markspekulanter, byggherrar och regering), kvinnofrågor och näringslivs- och sysselsättningsfrågor. Inom ramen för en artikel går det inte att ta upp alla dessa frågor, så jag begränsar mig till de två sista.(3)

I valmanifestet från 1981 stod inte mycket om kvinnor trots den stora politiska roll kvinnorörelsen spelat sedan 1970-talets början. I enlighet med sina vallöften hade GLC startat en Kommitté för etniska minoriteter. På förslag av GLC-medlemmen Valerie Wise bildades senare också en Kvinnokommitté (eller ’nämnd’, med svenskt språkbruk). Tanken hade uppkommit bland en grupp socialistiska feminister och fackligt aktiva kvinnor som Val Wise kontaktat.

’Det var enormt’, berättade Irene Breughel, (4) socialistisk-feministisk ekonom. ’För första gången i våra liv blev vi tillfrågade hur verkliga pengar och resurser skulle användas för kvinnor. De flesta av oss hade aldrig varit i County Hall förut och nu visades vi in i ett rum med ekklädda väggar, tillfrågades om våra synpunkter och serverades te av en manlig ’tea-lady’ – den enda mannen som var närvarande’.

Förslaget fick helhjärtat stöd från Ken Livingstone, ett stöd som verkligen behövdes i den patriarkala struktur GLC utgjorde. Pressen. de konservativa och till och med delar av den egna partigruppen, reagerade med en blandning av ilska och gubblöje. GLC var den första lokala myndighet som inrättade en kvinnokommitté, men andra labourmyndigheter följde snart efter. Som andra nämnder fick Kvinnokommittén anställa medarbetare. Women’s Committee Support Unit växte från tre personer till nära hundra. Kvinnokommittén skulle ’hålla ett öga på alla GLC:s kommittéer’, förklarade Val Wise, och lägga ett kvinnoperspektiv på politik som ’normalt ignorerar kvinnor’. Varje handläggare som lade fram en rapport för någon av GLC:s kommittéer måste skriva ett avsnitt om vad den innebar för kvinnor. Och politikerna ägnade mer uppmärksamhet åt kvinnors behov Tor annars slår vi ner på dem som ett ton tegel’.

Områden där Kvinnokommittén ingrep var t.ex. planering av vägar och affärs- och bostadsområden och av kollektivtrafiken. Trots att kvinnor har mindre tillgång till bil än män var servicen sämre under de tider då kvinnor visade sig bäst behöva den – för inköp och för arbete på obekväma tider. Både bostadsområden och kollektivtrafik kunde göras lättillgängligare för kvinnor med småbarn och handikappade kvinnor. Relativt små förbättringar i belysning och larmsystem kunde göra hyreskaserner och tunnelbanestationer till mindre otrygga platser för kvinnor på kvällar och nätter.

Kvinnokommittén drev kampanjer för att rädda Londons sista kvinnostyrda kvinnosjukhus, för att informera kvinnor om deras sociala rättigheter även på invandrarspråk och i blindskrift. Den avslöjade de omänskliga förhållandena i kvinnofängelser som Holloway. Det var mer kontroversiellt med material om lesbiska kvinnors rätt till vårdnaden om sina barn och att få visa sig med den de älskar på samma villkor som heterosexuella. dvs utan att förolämpas, misshandlas eller förlora jobbet. Sådant slog tabloid-pressen upp, hånfullt och hatfyllt. Få tidningar lät sina läsare alls ta del av kommitténs argument. Detsamma gällde ett förbud mot kvinnoförnedrande reklam i tunnelbanan. Kvinnokommittén i allmänhet och Valerie Wise i synnerhet framställdes som manshatare och glädjeförstörare.

Bidrag och självständighet

Liksom andra delar av GLC stödde Kvinnokommittén också ideella projekt och grupper ute i samhället. Kvinnorörelsen mottog nyheten att en myndighet ville ge den pengar med skepsis, men behoven var enorma. Under åren 1982-86 gavs nära l 000 bidrag på cirka 300 miljoner kronor till ideella kvinnoorganisationer och kooperativ. Hälften gällde barntillsyn, bland det andra fanns kvinnohus, utbildning för arbetslösa kvinnor (och kampanjer för att de skulle registrera sig som arbetslösa), medicinsk rådgivning, självhjälpsgrupper och aktionsgrupper mot nedskärningar inom sjukvården, rådgivningsbyråer som informerar kvinnor om deras rättigheter. En fjärdedel av det totala gick till projekt för kvinnor i etniska minoriteter och några bidrag till grupper för lesbiska kvinnor (varav en del svarta). En grupp småbarnsmödrar fick 8 000 kr för att kunna träffas med sina spädbarn och diskutera fredsarbete. De kallade sig Babies Against the Bomb, vilket var oemotståndligt lustigt för rubriksättare och ledarskribenter i flera år.

Under fem år förändrades livsvillkoren för Londons föreningsliv drastiskt. Förtryckta grupper som kvinnor, svarta, homosexuella och handikappade fick resurser, liksom fackföreningar som slogs mot avskedanden, lokalbefolkning i arbetarområden som slogs för att behålla sina jobb, sina hem, sina sjukhus. Delvis var det ett pragmatiskt sätt att tänja resurserna, delvis rycktes GLC med av de förväntningar det väckt hos människor som aldrig fått stöd av någon förut, allra minst av myndigheter. Men det var, åtminstone för en del GLC-medlemmar, en medveten ideologi. ’Det som kännetecknar detta GLC är att vi inte regerat i den traditionella mening som labourmyndigheter gjort det’, sade en GLC-medlem, Andy Harris. Vid ett annat samtal förklarade han att GLC använts som en ’maktbas’ för att ’stödja och nära politisk aktivitet på gräsrotsnivå’, att pengar och uppmuntran gick från County Hall till ’det som håller på att utvecklas av lokal socialism långt nere på marken’.

Det var en övervägande lyckad nyordning. Men det var en svår avvägning mellan å ena sidan att GLC styrde organisationerna och berövade dem deras självständighet, och å andra sidan att bidrag gavs utan några politiska begränsningar vilket innebar att pengar kunde gå till mycket dubiösa organisationer. Bland de krav som ställdes var att grupper för att få pengar från GLC skulle vara antirasistiska (vilket Kvinnokommittén drev mycket starkt) och icke-könsdiskriminerande (vilket andra kommittéer verkar ha drivit mindre starkt). Att samhällskritiska grupper och individer blev beroende av en gren av statsapparaten och att – som Ken Livingstone sade i ganska belåten ton -”halva den brittiska vänstern verkade arbeta i County Hall’ innebar inte den integrering och anpassning man kunnat befara – delvis på grund av glad vänsterpluralism i County Hall, delvis för att experimentet blev så kortlivat, men kanske främst för att GLC och vänster-, arbetar- och alternativrörelserna hade en gemensam fiende, en centralregering som sökte konfrontation, inte integrering av sina kritiker.

Byråkratin

Bidragen från GLC gjorde det möjligt för många grupper att ha anställda, för första gången eller i mycket större utsträckning än tidigare. Det är på gott och ont – heltidsarbetande i en ideell grupp kan uträtta mycket men får samtidigt lätt ett mycket dominerande inflytande. Redan tidigare fanns ett skikt av professionella aktivister, ofta välutbildade intellektuella, anställda av kommunernas socialförvaltningar, av fackföreningar eller av politiska eller etniska organisationer, som blev en ’folkets röst’ utan att man kunde kontrollera deras representativitet.

Delvis var detta skikt detsamma som vänstern inom GLC tillhörde, både de valda politikerna och de nya radikala tjänstemännen. Många av dem kunde vinna förtroende från och stödja snarare än styra de människor de arbetade med. Men inte alltid. Mike Cooley. känd i Sverige som talesman för arbetarna vid Lucas Aerospace och deras plan för alternativ produktion, kritiserar mindre politikerna än en minoritet av de nyanställda radikala tjänstemännen. ’En del kom bokstavligen åkande i bilar med chaufför – Ken Livingstone hade avskaffat bilar med chaufför för politikerna, men vänsterbyråkratin använde dem – och talade om för industriarbetare vad de skulle göra och hur de skulle göra det fast de aldrig sett insidan av en fabrik förut.’

Mike Cooley anställdes för att leda en avdelning, teknologidivisionen, inom Greater London Enterprise Board (GLEB), en form av radikalare utvecklingsfond som GLC startade. GLEB organiserades som ett fristående bolag (under övergripande kontroll av och med medel från GLC), delvis av juridiska skäl, delvis för att komma undan, inte några nya vänsterbyråkrater utan den gamla högerbyråkratin. Dess budget var på 3-400 miljoner kronor per år. De konservativa (i både snäv och vidare bemärkelse) högre tjänstemännen bromsade och obstruerade radikala åtgärder i oklanderligt korrekta former (oftast). På samma sätt som under Tony Benns tid som minister visade sig opolitiska tjänstemän ständigt råka vara opolitiska i samma politiska riktning. (TV-serien ’Yes, Prime Minister’ ger en blek och urvattnad aning om denna aspekt av den brittiska statens klasskaraktär. Dess framträdelseformer i GLC skulle ha varit värda en egen artikel).

Folklig planering

GLEB skulle vara öppnare och flexiblare än man kunde i County Hall. Det skulle fungera okonventionellt också i ekonomiskt avseende och i första hand tillämpa samhällsekonomiska kriterier. I en stad där en halv miljon jobb försvann under Thatchers första regeringsperiod, där 400 000 går arbetslösa, tomma fabriker förfaller, maskiner rostar ner och yrkeskunskap går till spillo skulle GLEB visa ett alternativ. Att rädda eller skapa jobb med rimliga arbetsförhållanden och avtalsenlig lön, att anställa kvinnor, svarta och handikappade i jobb de annars stängdes ute från, att ta fram ny teknik som var både effektiv och arbetar- och miljövänlig, att öka arbetarnas och fackföreningarnas insyn i företagen, att öka och tillvarata människors kunskap och yrkesskicklighet – sådant som inte syns i en företagsekonomisk kalkyl skulle värderas i GLEB:s samhällsekonomiska.

GLEB och GLC räddade kanske 10 000 jobb totalt (för kortare eller längre tid). Det utmanade i liten skala thatcherismens värderingar. I vilken mån GLEB:s och GLCs näringslivsstrategi utmanade kapitalismen som sådan kan man diskutera. I en del av de företag där GLEB gick in verkar arbetarinflytandet ha inneburit mycket lite; i några accepterade arbetarna försämringar då marknaden krävde det, i andra stärkte de sin ställning. Några projekt var tydligt prefigurativa, pekade utöver det rådande. ’Jag tror att det skulle kunna utgöra en ram för en socialistisk strategi på riksplanet’, sade Mike Cooley. ’Inte bara vad gäller själva politiken utan också det sätt den genomförs på. som folklig planering och massdeltagande. /…/ Vi har lyckats visa att framtiden inte ligger färdig därute som Amerikas kust innan Columbus kom. Framtiden måste byggas av människor som vi. De människor vi arbetar med ser allt tydligare att vi inte är historiens objekt utan dess subjekt och att vi kan ändra på saker och ting.’

Utöver GLEB och Populär Planning Unit (’Enheten för folklig planering’)(5) som gjorde ett nyskapande arbete tillsammans med lokala fackföreningar och grannskapsgrupper framställde radikala ekonomer i GLQs Industri- och arbetsmarknadsavdelning en London Industriell Strategy, 600 sidor fakta och förslag om Londons näringsliv (inklusive det annars ’osynliga’ hushållsarbetet). Här finns inte utrymme att göra rättvisa åt strategin (eller strategierna – de olika bidragen har skiftande inriktning) och den debatt den väckt i tidskrifter somNew Left Review och Capital & Class men också bland en betydligt bredare grupp av fackligt och kommunalpolitiskt aktiva.

Industripolitiken har givit socialister intressanta erfarenheter. Med alla sina begränsningar har den spridit idéer om arbetsplatsdemokrati och produktion för behov. Den har vidgat spelrummet för ickekeynesianska idéer inom vänstern och labour, och under en regim som den brittiska är allt som ger facklig organisering och arbetarinflytande legitimitet av betydelse. Att det prefigurativa lämnat motstridiga intryck ligger kanske i sakens natur – det viktiga är vad det lämnar kvar i människors medvetande och medvetanden är olika och motsägelsefulla.

Arbetarinflytande över produktionen, samhällsnyttig produktion och människocentrerad teknologi kunde inte slå igenom som GLCs kännemärke i det allmänna medvetandet på samma sätt som jämställdhetspolitiken. GLCs jämställdhetspolitik för etniska minoriteter och kvinnor betydde ett stort steg framåt, efter alla dessa årtionden då vita, manliga ledare i arbetarrörelsen skjutit kampen mot kvinnoförtryck och rasism på en obestämd framtid. Dess svaghet, i det utåtriktade arbetet, men ännu mer i förhållande till de egna anställda, var att den ibland fick skymma klassorättvisor. Samtidigt som man satsade starkt på att få bort den flagranta diskrimineringen av kvinnor och svarta i högre tjänstemannajobb inom GLC fick politiker och tjänstemän sin mat serverad av lågavlönade svarta kvinnor, medan städerskorna i GLEB var anställda av en privat städfirma och kunde ha ner till 18 kronor i timmen.(6) Även bland de vita, manliga arbetarna förekom låga löner för mycket långa arbetsveckor.

Gräsrotsarbete och kamp om makt

Hur mycket som var ’överskridande’ fick man egentligen aldrig tid att pröva. GLC är borta och det politiska minnet är kort. GLEB finns kvar, ägt av ett antal labourkommuner. GLEB under den nya regimen är snålt med information, men ett stort antal företag har lagts ner, många av de radikala medarbetarna har slutat eller tvingats sluta. Enligt före detta GLEB- och GLC-anställda för GLEB nu en ganska konventionell socialdemokratisk. företagsvänlig och kommersiell politik. Den positiva ’Londoneffekt’ som labour kände av för tre, fyra år sedan ansågs i valet 1987 ha bytts mot en negativ (vilket som vi ska se inte är helt rättvist mot Londonvänstern).

De två strategierna för överskridande av det rådande systemets gränser, gräsrotsarbete respektive konfrontation med stat och kapital, skulle kunna vara nödvändiga komplement till varandra. Motsatta blir de då byggandet på gräsrotsnivå blir en ursäkt för att undvika konfrontationer vilket leder till att man anpassar sig så att det överskridande försvinner, eller omvänt, då revolutionärer tror att det som behövs för massuppslutning är en ledning med korrekt linje, inte att människors kampvilja bottnar i egna erfarenheter.

Även blygsamma kollektiva handlingar kan i något avseende visa att marknadens, konkurrensens och djungelns logiker inte är de enda möjliga. I så måtto är varje yttring av frihet. jämlikhet och syskonskap stärkande för arbetarklassen.

Det prefigurativa behövs och kan blomstra i en rörelse för samhällsförändring. Dess svaghet är att om inte den rörelsen också är stark på andra sätt och klarar konfrontationer med krafter som står för rakt motsatt inriktning så gröps de prefigurativa formerna ur, slås ner eller urartar till verklighetsflykt, ja försvinner till och med ur klassens minne som Owens socialister. Därför kan den som undviker farliga konfrontationer och kamp om makt för att inte riskera det goda som byggs upp på basplanet i själva verket rycka undan grunden för det.

Kamp för att överleva

Vänsterns GLC kom mycket långt när det gällde att irritera och skämma ut Thatcher-regeringen. Men varje gång det gick mot öppen konfrontation mot staten förlorade Londons kommunalvänster, i en kombination av egna fel och omöjliga styrkeförhållanden. Det hade redan från början mötts av regeringens avsky, pressens ursinne och labourledningens motvilja. Det var inte underligt att Thatcher ansåg sig vinna röster inför 1983 års val på löftet att dels avskaffa GLC och de andra storstadslandstingen, dels att införa ett tak för de skatter som slösaktiga kommuner (läs labourkommuner) fick ta ut. Hur London skulle styras hade debatterats och experimenterats med i hundra år utan att några tillfredsställande lösningar hade framkommit. Den drastiska metoden att ställa huvudstaden utan något valt övergripande styre alls kunde bara förklaras som en åtgärd för att avskaffa Ken Livingstone, den förskräcklige Röde Ken.

Det var en total missbedömning. Regeringens förslag var hafsigt hopkommet, opraktiskt och odemokratiskt. GLC hade vunnit en hel del sympati genom kollektivtrafikfrågan och industripolitiken och genom att ge folkfesten som kommunal politik oanad omfattning. En kongenial annons- och affischkampanj från GLC och Livingstones suveräna TV-framträdanden hjälpte till att vända opinionen. Ken Livingstone som av landets största dagstidning kallats ’en djävla dåre’ och ’den mest avskyvärde mannen i Storbritannien’ kom tvåa (efter påven) i BBC:s ’Årets Man’-tävling. 74 procent av londonborna ansåg att GLC borde vara kvar och en miljon av dem skrev på listor mot nedläggningen. Den ’blöta’ delen av torypartiet fronderade mot sin regering, de flesta tidningar – utom det värsta slasket – protesterade. Överhuset röstade ner delar av regeringens förslag och tvingade den att modifiera det under förödmjukande former. Kampanjen för att rädda GLC fick massiv sympati, men riktades inte in på att organisera någon massrörelse.

Kommunalvänstern splittras

Vid sidan av gruvstrejken intog frågan om försvaret av storstadslandstingen en andra-plats, men den bidrog också den till att skämma ut regeringen Thatcher och driva den nära ett nederlag. Medan gruvstrejken öppet undergrävdes av labourledningen ville denna gärna få del i glansen kring GLC och gav åtminstone ett halvhjärtat stöd till de kommuner som ville rädda den kommunala servicen. Förutsättningen var dock att de höll sig inom lagens ramar. Att vädja till överhusets demokratiska instinkter(!), som GLC gjorde, tyckte partiledningen var bra, att göra upp en illegal, underbalanserad budget som Liverpool var det inte, hur skriande behov som än fanns i staden. Men när lagen om skattetak skulle träda i kraft vårvintern 1985 fanns inte mycket kvar att välja på. ’Hög skatt men bra service’ blev en omöjlighet. De sexton labourmyndigheter (nästan alla i eländigt fattiga storstadsområden) som regeringen siktat in sig på förklarade att med det skattetak lagen krävde skulle de tvingas genomföra nedskärningar som var socialt ansvarslösa och stred mot allt de blivit valda för att göra.

Tidigare hade tories kunnat näpsa de kommuner som stuckit upp därför att de tagit dem en i taget. Nu skulle de som drabbades av lagen – inklusive GLC – vägra att fastställa någon skattesats alls, en för alla och alla för en. För många av de mest radikala kommunalpolitikerna var detta också ett sätt att förena sig med gruvarbetarnas kamp, att öppna en ’andra front’ som försvagade regeringen. Det var en stor personlig risk politikerna tog. Den som röstade för ett illegalt beslut riskerade avstängning från offentliga poster och tiotusentals pund i böter. Någon vecka innan linjen att inte fastställa någon skatt skulle prövas första gången, i GLC i början av mars 1985, tvingades gruvarbetarna tillbaka till arbetet. Och GLC bestämde en skattesats, till och med under det tak lagen satte. Det skedde efter tre dagars hätsk och förvirrad debatt. Att labourhögern hellre skulle rösta med tories än för något olagligt var väntat. Men också vänstern sprack och allmänheten fick se ett föga uppbyggligt skådespel, där bl a Ken Livingstone och en av hans närmaste medarbetare, ordföranden i GLC:s budgetnämnd, offentligt anklagade varandra för att ljuga.

Härvan av anklagelser och motanklagelser är för komplicerad att reda ut här. Det fanns skäl för GLC att inte vägra anta en laglig budget när det kunde klara sig utan nedskärningar ändå, men fram till sista minuten hade hela vänstern i GLC. inklusive Livingstone och de som stödde honom, högtidligt lovat att göra just detta.

GLC:s avfall blev oerhört demoraliserande för de hotade kommunerna och för de aktiva i labours lokalavdelningar. I den ena kommunen efter den andra föll tillräckligt många labourpolitiker till föga för att en laglig skatt skulle röstas igenom. Bara två kommuner höll ut och fick ensamma möta hela regeringens vrede. I Lambeth och Liverpool avsattes labourmedlemmarna i fullmäktige av domstol och dömdes till enorma skadestånd.

Det var en katastrof för labourvänstern och den slogs sedan länge och bittert om vems fel det egentligen var. Tillsammans med gruvstrejkens nederlag bidrog det starkt till att slå ut den mest radikala vänsterflygeln inom labour. Det bidrog också till att ta luften ur kampanjen för att rädda GLC. Nedläggningen blev lag sommaren 1985 och verkställdes i april året efter.

Rättning höger

Missmodet och nederlagsstämningen efter gruvstrejken banade väg för vänsterns vacklan i fråga om kommunalskatterna. Men den var också en del i en utveckling som började efter valnederlaget 1983, då delar av vänstern, dess så kallade mjuka del, ansåg att det allt överskuggande målet var att vinna nästa val och det kunde bara göras genom att man tonade ner kritiken mot partiledningen och vissa radikala krav som nationaliseringar. I en ’omgruppering’ (realignment) slöt tidigare vänstergestalter upp kring en partiledning som 1987 lade fram ett av de mest högervridna valprogram labour gått till val på under hela efterkrigstiden och samtidigt rensade ut vänsteranhängare mer målmedvetet och auktoritärt än sina föregångare. En del av de ’omgrupperade’ talade om en ’allians mot Thatcher’ som måste innebära någon form av samarbete med. eller närmande till. Alliansen mellan liberaler och socialdemokrater. Bland dem som främst talade för taktisk röstning på Alliansen i valkretsar som labour inte kunde vinna var kommunistpartiets tidning Marxism Today.

Åtminstone under en period efter nederlaget räknades Ken Livingstone in i denna ’mjuka vänster’. Under loppet av 1986 blev konstellationerna mer komplicerade – det jag skulle vilja se som den vänstra delen av den omgrupperade vänstern närmade sig delar av vad massmedia älskar kalla ’den hårda vänstern’. Framför allt kunde de enas kring antirasism, kvinnokrav. homosexuellas rättigheter. tillbakadragande från Nordirland. Medan partiledningen och partihögern vill sopa sådana frågor under mattan för att inte skrämma marginalväljare anser vänstern att dessa saker (förutom att vara anständighetskrav för socialister) behövs för att bygga upp en ’koalition av förtryckta’, av människor som i dag kanske röstar på labour utan tilltro, i brist på bättre, men ofta inte röstar alls.

Men visar inte valresultatet att en sådan politik driver väljarna i armarna på tories? Det är vad labourhögern hävdar. Troligen kommer vänstern i Londons labourparti nu att få överta Militants och Liverpools tidigare roll som slagpåse och syndabock.

Londonfaktorn

Undersöker man labours dåliga resultat i London i detalj ska man finna att de största förlusterna gjordes dels i ett par kommuner som vunnits från tories året innan och där skatten höjts drastiskt, dels i valkretsar där en traditionellt labourröstande arbetarbefolkning delvis ersatts av ’yuppies’, yngre tory-röstare i karriären. Labour tappade också röster där deras kandidater hade utsatts för en speciellt hätsk och intensiv presskampanj. Livingstone själv skälldes ut på åtminstone någon förstasida i stort sett varje dag under valkampanjen och detsamma gällde den svarte kandidaten Bernie Grant. Valnederlaget 1987 visar inte att det GLC uträttade var meningslöst. Hos de tusentals människor som var aktiva (många för första gången) måste något finnas kvar av vad de upplevt och lärt. De är en droppe i Londons folkhav, men en viktig droppe.

Arbetarrörelsen i London har ändrats. GLC bidrog till att den börjar erkänna att arbetarklassen inte är enhetlig. Vissa delar av den utsätts för större och annorlunda förtryck än andra och har rätt att organisera sig mot det, på det sätt de själva väljer. En större minoritet kom att ompröva en del av sina attityder när det gällde Irland, homosexuella, ras- och könsförtryck. En bredare grupp än så fick en mycket mer positiv syn på offentlig service. En mycket stor del av londonborna uppskattade kollektivtrafikpolitiken, folkfesterna, rockgalorna, de glada regattorna på Themsen. Ett omdöme som återkommer från människor som inte är politiskt aktiva är att GLC skapade en känsla av sammanhållning och identitet för London.

Hur mycket av detta som finns kvar och hur mycket som sjunkit undan är omöjligt att säga. Att så mycket är borta så snart beror nog dels på det sorgliga spektaklet när det gällde skattetaken, dels på omständigheter utanför GLC:s kontroll. En aldrig så bra ’lokal socialism långt nere på marken’ existerar inte i ett vakuum. Men det gick att vinna brett stöd med en radikal politik om man, i strid med labourtraditionen, inte uppträdde som om man skämdes över den politik man skulle övertyga andra om. Det gick ju faktiskt så pass bra att Thatcher tvingades driva igenom det absurda beslutet att avskaffa GLC för att få stopp på det. Framgången berodde inte bara på den skickliga propagandastil GLC blev känt för och labour förgäves lånade under valkampanjen. Det var nog som Ken Livingstone sade, ett halvår före valet: ’Jag tror att labourmaskineriet har dragit fel lärdom. GLC vann ett enormt folkligt stöd genom att använda moderna kampanjmetoder kring en seriös radikal politik. Vad labour försöker göra är att använda tekniken utan politiken och det fungerar inte.’

Katarina Katz

Noter
1. Den owenistiska arbetarrörelsen var ofta långt radikalare än sin namngivare. Robert Owen. En fascinerande skildring av den roll kvinnor spelade i den, dess kvinnliga ledargestalter som Anna Wheeler och Frances Morrison och dess framsynta kvinnopolitik finns i Barbara Taylors Eve and the New Jerusalem, Virago Press 1983.
2. Därför kommer den brittiska kommunala beskattningen att ändras i grunden av Margaret III. Det nya systemet med per capita-skatt. som regeringen är fast besluten att införa trots starka protester även inom det egna partiet, är starkt regressivt och dessutom mycket opraktiskt och svåradministrerat. Företagen kommer fortfarande att betala skatt till kommunen, men för dem gäller samma, statligt bestämda, skattesats överallt. Regeringens motivering är att med det nuvarande systemet är det många som har kommunal rösträtt utan alt betala kommunalskatt (fattiga människor) medan många andra betalar kommunalskatt utan att få rösta (företag).
3. Utförligare skildringar av de ämnen jag berör här – och andra som jag inte har utrymme för -finns i min kommande bok. Av de böcker om GLC som publicerats i Storbritannien rekommenderar jag särskilt Hilary Wainwright & Maureen Mc-Intosh (red). A Taste of Power, Verso 1987, Tariq Ali & Ken Livingstone, Who’s Afraid of Margaret Thatcher, Verso 1984 och John Carvel, Citizen Ken, Chatto & Windus. Inom kort utkommer också en bok av Ken Livingstone och en om GLC:s Kvinnokommitté av bland andra dess ordförande, Valerie Wise.
4. Alla citat är – om inget annat uppges – från de intervjuer jag gjort under åren 1982-86.
5. I antologin A Taste of Power (se not 3, ovan) skriver anställda i denna enhet om sitt arbete.
6. Till slut lyckades en av de kvinnor som arbetade i industri- och sysselsättningsavdelningen få igenom att städerskorna skulle vara anställda direkt av GLC respektive GLEB vilket innebar högre lön och bättre sociala rättigheter, men då var det inte lång tid kvar innan GLC skulle avskaffas.

Från Tidskriften Zenit nr 97, nr 3 1987