Folkrepubliken Kina väljer väg.

»Ni lutar åt en sida. Alldeles riktigt. Sun Yat-sens fyrtioåriga erfarenhet har lärt oss att luta åt en sida, och vi är fast övertygade om att vi för att kunna segra och befästa segern måste luta åt en sida. I ljuset från alla dessa erfarenheter som samlats under dessa fyrtio är och dessa tjugoåtta år, måste alla kineser utan undantag luta antingen åt imperialismens sida eller åt socialismens sida. Det går inte att sitta på staketet, och det finns ingen tredje väg. Vi bekämpar Chiang Kai-shek-reaktionärerna, som lutar åt imperialismens sida och vi bekämpar också illusionerna om en tredje väg.«
Mao Zedong, 30 juni 1949 (1)

Som framgår av ovanstående citat hade beslutet att »luta åt en sida« (åt Sovjetunionen) fattats innan Folkrepubliken Kina utropades (vilket skedde den l oktober 1949). I själva verket hade det förmodligen fattats minst ett år tidigare, en slutsats som bl a kan dras av att partiet i november 1948 publicerat ett antal artiklar, författade av Mao och Liu Shaoqi, där det framhölls att Kina måste ansluta sig till det anti-imperialistiska lägret under Sovjets ledning.

Beslutet var logiskt, men för de kinesiska ledarna var det inte så självklart som det kan förefalla så här i efterhand. Exempelvis gjorde de kinesiska ledarna under åren 1944-45 närmanden till USA, just för att finna en sådan »tredje väg« som Mao i citatet ovan så bestämt avvisar. (2)

Det som fick Mao & Co att »luta sig åt en sida« var bristen på respons från amerikanskt håll. Och sedan dess hade det inte framkommit några tecken på att imperialisterna var beredda att acceptera en kommunistisk regim i Kina. Tvärtom backade de upp Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära styrkor. De imperialistiska krafterna med USA i spetsen hade faktiskt gjort allt som stod i deras makt för att stoppa den kinesiska revolutionen — förutom att tillgripa en direkt militär intervention. Och det var ju egentligen inget förvånande i det. En seger för Maos styrkor skulle ju med stor sannolikhet innebära dödsdomen för kapitalismen i Kina, jordens folkrikaste stat, vilket representerade ett gigantiskt nederlag för imperialismen.

En sådan utveckling måste förhindras med alla till buds stående medel. Därför satte Washington in ett massivt stöd till Chiang Kai-shek under inbördeskriget. Om inte Mao & Co ville bli isolerade fanns det därför inget annat val än att »luta åt« andra sidan, dvs Sovjetunionen, som Mao uttryckte det i sin berömda artikel »Om folkets demokratiska diktatur«:

»’Seger är möjlig även utan internationell hjälp.’ Detta är en felaktig föreställning. Under den epok i vilken imperialismen existerar är det omöjligt för en verklig folkrevolution att segra i något land utan hjälp i olika former från de internationella revolutionära krafterna, och även om segern vinns kan den inte befästas… Internationellt sett tillhör vi den antiimperialistiska fronten med Sovjetunionen i spetsen, och vi kan sålunda endast vända oss till den sidan för verklig och vänskaplig hjälp, men inte till den imperialistiska fronten.« (3)

Beslutet att »luta åt« Sovjetunionen var således naturligt, men detta betyder inte att umgänget mellan de kinesiska och sovjetiska ledarna (med Stalin i spetsen) var problemfritt. Tvärtom hade Moskvas inblandning i det kinesiska partiets inre angelägenheter i kinesiska revolutionen alltsedan mitten av 20-talet lett till många konflikter och problem (4). Detta hade gjort de kinesiska ledarna måna om att begränsa det sovjetiska inflytandet och »upprätthålla sin självständighet«.

Moskvas hållning under Andra världskrigets slutskede och därefter gjorde inte saken bättre. Stalin var motståndare till att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) förde kampen slutgiltig seger. Detta stod nämligen i motsättning till hans strävan efter fredlig samexistens med imperialisterna på basis av en indelning av världen i inflytelsesfärer. Och Kina — det hade »de tre stora« USA, Sovjetunionen och Storbritannien kommit överens om vid Jalta- och Potsdam-konferenserna — tillhörde inte den sovjetiska inflytelsesfären. Därför måste den kinesiska revolutionen hållas tillbaka. Till detta av konjunkturella orsaker betingade intresse av att hindra den kinesiska revolutionen, bör också läggas sovjetiska byråkratins allmänna strävan att hålla tillbaka revolutionära omvälvningar och särskilt sådana den inte fullständigt kontrollerar — och i Kinas fall fanns det anledning vara på sin vakt.

Att Stalin & Co inte önskade kommunistisk seger i Kina manifesterades på många sätt. Låt oss exemplifiera:

I samband med den sovjetiska offensiven mot japanerna under andra världskrigets slutskede (1945) lät han montera ner industrianläggningar och maskinell utrustning i den kinesiska provinsen Manchuriet och transportera dem till Sovjet som krigsbyte. Knappast en förnuftig åtgärd om han hoppats på en seger för den kinesiska revolutionen, ty därmed gick största delen av den kinesiska industrin förlorad, vilken var oumbärlig för uppbygget av ett modernt Kina.

I stället för att understödja den revolutionära kampen i Kina ansträngde sig Stalin att förbättra relationerna med Chiang Kai-shek. Den 14 augusti 1945 slöts t ex ett vänskaps- och alliansfördrag med Guomindang, och vid ett utrikesministermöte i december samma år signerade Sovjetunionen en deklaration som förespråkade »ett enat och demokratiskt Kina under den nationella regeringens« (dvs Guomindangs) ledning! Sovjetledarna förenade sig också med västmakterna i ansträngningarna att åstadkomma en »förhandlingslösning« mellan kommunisterna och Guomindang. De kinesiska kommunistledarna gav vika för påtryckningarna och förhandlingar inleddes i september 1945. Detta hindrade dock inte Chiang Kai-shek att gå till militär offensiv mot de »röda områdena«. Förhandlingarna fortsatte under fullt inbördeskrig. I januari 1946 slöts en formell överenskommelse om vapenvila, men denna fungerade bara som en rökridå bakom vilken Chiang förberedde en ny militär offensiv. Samtidigt ökade den amerikanska hjälpen till Chiang kraftigt. Något motsvarande sovjetiskt stöd till Mao förekom inte. Moskva satsade också på Chiang Kai-shek.

Under dessa omständigheter var det inte så underligt att Chiang återupptog offensiven i juli 1946. Det yttre trycket på de kinesiska kommunisterna var således enormt. Samtidigt växte det fram en press underifrån, inne i de befriade områdena, nämligen en kraftfull revolutionär bonderörelse som krävde radikala jordreformer. KKP-ledarna ansattes således från två håll. Situationen förvärrades snabbt. Man stod vid ett vägskäl. Det gick inte längre att trampa vidare i gamla fotspår. Alternativen var att kapitulera för Chiang eller att utlösa den revolutionära potentialen och slåss för slutgiltig seger. Efter en tids obeslutsamhet och vacklan valde Mao & Co det senare alternativet. (5)

Det sovjetiska vapenstödet till de röda arméerna var under hela inbördeskriget praktiskt taget obefintligt. T o m huvuddelen av de vapen som de sovjetiska trupperna erövrade från japanerna när dessa kapitulerade i Manchuriet 1945 överlämnades till »nationalistregeringen«.

Försöken att lägga band på den kinesiska revolutionen fortsatte åtminstone till slutet av 1948 eller början av 1949. (6) Moskva upprätthöll diplomatiska förbindelser med Chiang Kai-shek ända till slutet. De sovjetiska konsulaten i de städer som intogs av de röda arméerna stängdes, och när Chiangs huvudstad Nanking föll i april 1949, följde den sovjetiska ambassadören med Guomindang-regeringen till Kanton, medan de andra utländska ambassadörerna stannade kvar! Exemplen skulle kunna mångfaldigas. (7)

Den sovjetiska hållningen under inbördeskriget kunde således inte ha gjort de kinesiska ledarna alltför entusiastiska. Men de hoppades att den ljumma sovjetiska attityden skulle bli lite varmare efter segern. Och hursomhelst var det ju en kvalitativ skillnad mellan imperialistmakternas roll och Sovjetunionens. Medan de förra aktivt stött kontrarevolutionen och fortsatte med det, hade sovjetledarna »bara« försökt bromsa revolutionen.

Vid tidpunkten för segern var dessutom världsläget sådant (»det kalla kriget« hade börjat) att Sovjetunionens möjligheter att fortsätta »avspänningspolitiken« hade lidit skeppsbrott. Smekmånaden efter andra världskriget var nu ett minne blott. De imperialistiska makterna, med USA i spetsen, strävade nu efter att »hålla tillbaka« och »rulla tillbaka kommunismen« i Europa och varhelst den stack upp huvudet. Stalin svarade med att inta er hårdare attityd mot imperialismen. Befrielsearméns maktövertagande i Kina innebar att Sovjetunionen fick en ny allierad i Asien, vilket dramatiskt förbättrade situationen i öst. Dessutom öppnade sig möjligheter att tillförsäkra Sovjet en rad ekonomiska fördelar, särskilt i Manchuriet och Sinkiang.

Men upprättandet av folkrepubliker Kina innebar också att grunden lagts för framväxten av nya motsättningar mellan byråkratierna i Moskva och Beijing. De kinesiska ledarna strävade efter »oberoende«. De hade ingen lust att dansa efter Stalins pipa. Vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen, javisst — och i det rådande världsläget var detta t o m livsavgörande — men någon sovjetisk lydstat av östeuropeisk modell, det var de inte beredda att bli. Den kinesiska inrikes- och utrikespolitiken skulle bestämmas av kineserna själva utan sovjetisk inblandning. Redan innan revolutionen segrat slog Mao fast:

»’Vi vill göra affärer.’ Alldeles riktigt, det kommer att göras affärer. Vi är inte emot någon annan än de inhemska och utländska reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer. Envar bör veta att det inte är någon annan än imperialisterna och deras hejdukar Chiang Kai-shek-reaktionärerna som hindrar oss från att göra affärer och även från att upprätta diplomatiska förbindelser med främmande länder. När vi slagit de inhemska och utländska reaktionärerna genom att ena alla inhemska och internationella krafter, kommer vi att bli i stånd att göra affärer och upprätta diplomatiska förbindelser med alla främmande länder på grundval av jämlikhet, ömsesidig fördel och ömsesidig respekt för den territoriella okränkbarheten och suveräniteten.« (8)

Kina och Sovjet — enhet och kamp

Det som de kinesiska ledarna hoppats på var således ett samarbete på någorlunda jämställd fot. Och även om de inte hade förväntat sig ett »osjälviskt stöd« från »den första arbetarstaten så hade de åtminstone räknat med ett ordentligt bidrag till det kinesiska uppbygget.

De skulle bli grymt besvikna. Stalin hade andra planer. Han var inte beredd att acceptera ett Kina som gick in egen väg. (jfr Jugoslavien). (9) Det han var ute efter var ett Kina som lydigt spelade den roll som hans strävan efter »fredlig samexistens« med västimperialismen krävde. Inte heller var han villig att offra något för uppbygget i Kina. Istället hade han som målsättning att tillförsäkra Sovjetunionen självt så stora ekonomiska och andra fördelar som möjligt.

Den nya alliansen sattes på sitt första prov vid de kinesisk-sovjetiska förhandlingarna i Moskva (dec. 1949 – feb. 1950). Dessa led de slutligen fram till undertecknandet av ett sino-sovjetiskt »fördrag om vänskap, förbund och ömsesidig hjälp« (14 februari), och ett s k tilläggsavtal (27 mars) som stipulerade bildandet av samägda företag i Sinkiang. Förhandlingarna var besvärliga och långdragna. Och inte heller blev resultatet särskilt uppmuntrande ur kinesisk synvinkel. Det ekonomiska biståndet t ex (som Kina var i desperat behov av) blev blygsamt (krediter på endast 300 miljoner dollar fördelade på 5 år — detta bör jämföras med att Polen två år tidigare erhållit ett lån på 450 miljoner). Samtidigt fick Beijing överge alla anspråk på Yttre Mongoliet (som formellt erkändes som oberoende av Kina). Vidare skulle den manchuriska järnvägen, samt städerna Dairen och Port Arthur förbli i sovjetiska händer fram till 1952 (i själva verket återlämnades de inte helt till kineserna förrän 1955, d v s efter Stalins död). Till råga på allt stärkte Sovjetunionen sina ekonomiska intressen i Sinkiang genom de s k samägda (eller »blandade«) bolagen (vilka inte heller överlämnades till kineserna förrän efter Stalins död).

Det var således inget fett avtal som de kinesiska förhandlarna hade med sig från Moskva. Detta betydde dock inte att det var värdelöst. Om inte annat så hade det ett politiskt och militärt värde i och med att Sovjetunionen gjort vissa utfästelser om att stödja Kina mot imperialistisk aggression. (10)

Stalin var emellertid inte nöjd. Han gapade efter mer. Som det senare skulle visa sig konspirerade han för att öka det sovjetiska inflytande. Detta gällde i synnerhet Manchuriet. För detta ändamål upprättades »speciella« relationer med provinsens ledning (vars »starke man« var Gao Gang). Gao-Rao-klicken, som denna Stalin-vänliga falang senare kallades av de kinesiska ledarna, utrensades 1954, anklagad för att ha försökt bygga upp ett »oavhängigt kungadöme« i provinsen. (11)

Låt oss emellertid inte rusa händelserna i förväg. I början av 1950 hade alltså Kina och Sovjet slutit en allians som i många avseenden innebar en stor besvikelse för de kinesiska ledarna. Samtidigt betydde den dock att Kinas internationella isolering hade brutits och att Kina skaffat en allierad inför den revanschsugna imperialismen. I det spända internationella läge som rådde vid denna tid var det därför bäst att bita ihop tänderna och hålla god min. Hellre ett dåligt fördrag än inget alls. Och om det till äventyrs skulle ha varit så att man i den kinesiska ledningen lekt med tanken att söka andra vägar för att få hjälp att lösa landets väldiga problem, så fick de snabbt tänka om. I juni 1950 utbröt nämligen Korea-kriget. Under FN:s täckmantel satte USA in trupper.

Dessa ryckte snabbt fram mot kinesiska gränsen. Inför det direkta hotet mot Kina ingrep den kinesiska Röda armén i striderna. Kina befann sig i krig med USA. Detta kittade ihop alliansen mellan Beijing och Moskva. Kinas ekonomiska och militära beroende av Sovjet förstärktes. Sett i ett litet längre perspektiv bidrog emellertid Koreakriget ytterligare till den kommande brytningen mellan de två staterna:

De kinesiska ledarna skulle aldrig glömma att Kina ensamt fick bära de tunga krigsbördorna och att man dyrt fick betala de sovjetiska vapenleveranserna. (12)

1949-1951: »Vänsterlinje« med förhinder

Som redan torde ha framgått bedömdes den kinesiska utrikespolitiken under de första åren efter revolutionens seger av två huvudfaktorer: relationerna till Sovjetunionen och till USA-imperialismen (som stödde Chiang Kai-shek). Då Maos segerrika arméer tågade in i Beijing var »det kalla kriget« redan ett faktum. Nederlaget för Chiang Kai-shek gjorde det internationella klimatet ännu kyligare. Till detta kom Korea-kriget. I detta mycket spända världsläge blev de kinesiska ledarnas manöverutrymme mycket begränsat. De ansåg sig inte ha något val. Kinas desperata ekonomiska situation och det yttre hotet krävde en allians med en stormakt. Sovjetunionen var det enda alternativ som stod till buds.

Omöjligheten av att föra en »fredlig samexistens«-politik med imperialismen medförde att Kina (liksom Sovjet) under denna första period förde en förhållandevis radikal utrikespolitik. I Kinas fall späddes radikalismen på av andra faktorer. Vi bör hålla i minnet att man just avslutat en stor offensiv som medfört att Chiang Kai-shek drivits bort från det kinesiska fastlandet och tvingats ta sin tillflykt till Taiwan. Stora revolutionära omvälvningar skakade det kinesiska samhället. Detta radikala politiska klimat återverkade på utrikespolitiken. Dessutom var inbördeskriget inte helt avslutat. Det återstod fortfarande motståndsfickor att eliminera i en del provinser, och Tibet återstod att befria (vilket skedde i slutet av 1950). Sist men inte minst återstod Taiwan, där Chiang Kai-shek hade bitit sig fast och upprättat ett nytt kontrarevolutionärt brohuvud. Så länge som denna ö inte återförenats med Kina var den »nationella revolutionen« oavslutad. Guomindang-regimen på Taiwan utgjorde ett ständigt oroselement (Chiangs flyg och flotta blockerade den kinesiska kusten, flyget genomförde bombräder och kommandotrupper gjorde sabotageaktioner). Detta var irriterande och i värsta fall kunde ett nytt blodigt inbördeskrig bryta ut (Chiang skrävlade ständigt om att han skulle »befria« Kina), En del tyder också på att de kinesiska ledarna under hösten-vintern 1950-51 planerade att lösa Taiwan-problemet en gång för alla genom att invadera ön. Koreakrigets utbrott satte emellertid stopp för alla sådana planer. Förutom det direkta hot som Koreakriget innebar mot Kina, ökade USA åter kraftigt stödet till Chiang Kai-shek (samma månad som Koreakriget bröt ut beordrades amerikanska Sjunde flottan till Taiwan-sundet för att omöjliggöra en »kommunistkinesisk invasion«). Som ett led i samma politik ökade USA också kraftigt stödet till fransmännens krigföring i Indokina, samt förstärkte de amerikanska styrkorna på Filippinerna.

l detta spända internationella läge intog de kinesiska ledarna en förhållandevis militant hållning till befrielserörelserna, särskilt i Asien (Indokina, Indien, Burma, Malaysia, Filippinerna o s v). Detta gälld i synnerhet propagandan: Del »väpnade kampen« förespråkade allmänt och de »borgerlig. nationalistledarna« (Nehru, Sukar no o s v) kritiserades häftigt. (13) Bortsett från Indokina (och givetvis Korea) var det dock betydligt sämre ställt med det materiella stödet till befrielsekampen. (14)

Men även under dessa Folkrepublikens första år finns exempel som visar att de kinesiska byråkratemas innersta önskan var »fredlig samexistens« om bara imperialiststaterna var villiga att upprätta »vänskapliga« förbindelser med Kina. Exempelvis medförde det brittiska erkännandet av den nya Beijing-regimen (6 Jan. 1950) att Hongkong fick stanna kvar i Storbritanniens händer och att de gamla handelsförbindelserna vidmakthölls.

Innan Korea-kriget tvingade Kina att rätta in sig i ledet, visade den förda utrikespolitiken att alliansen med Sovjet inte innebar att de kinesiska ledarna var inställda på att avstå från att utveckla en självständig, aktiv internationell roll. Beijing krävde t ex att Kina skulle beredas plats i FN som en av »de fem stora«. Den kinesiska regeringen klargjorde vidare att Kina önskade handelsfördrag med den kapitalistiska världen och diplomatiska förbindelser med alla länder som respekterade principen om »jämlikhet« etc. Man vägrade dock kompromissa om sina nationella »rättigheten«. Därför tolererades inga regimer som fortsatte att stödja Chiang Kai-sheks Taiwan och därför vägrade man godkänna överenskommelser som Guomindang-regeringen gjort med andra regeringar. Ytterligare ett tecken på att Folkrepubliken eftersträvade en självständig roll i världspolitiken är att man erkände Demokratiska Republiken Vietnam (DRV) före Sovjetunionen (18 januari 1950 resp 31 januari), och detta trots de negativa konsekvenser det fick för relationerna till Frankrike.

Självständighetsyttringarna tog emellertid abrupt slut vid Koreakrigets utbrott. Utrymmet för sådana strävanden hade försvunnit.

1952-57: »Fredlig samexistens« i centrum

I juli 1951 inleddes förhandlingar om vapenstillestånd i Korea, där striderna alltmer utvecklats till ett blodigt ställningskrig. Därmed hade ’det akuta hotet mot Kina minskat och utrikespolitiken kunde gå in i en »lugnare« fas. Med sikte på »fredlig samexistens« började Beijing nu utveckla det som kom att kallas »folkdiplomati«.

De första stapplande stegen i denna riktning togs redan 1951. Exempelvis blev attityden till ledare som Nehru och Sukarno (i Indien resp. Indonesien) betydligt positivare (bl a med hänvisning till deras kritiska hållning till USA:s engagemang i Korea-kriget). Men den verkliga islossningen kom först efter Stalins död (mars 1953). Därefter blev det fart på koreaförhandlingarna och sedan vapenstilleståndet undertecknats (juli 1953) fick »avspänningspolitiken« fullt spelrum. (15) Den kinesiska charmoffensiven riktade särskilt in sig på »tredje världens« länder. Nu var det inte längre aktuellt att underblåsa revolutioner (stödet till Vietnam fortsatte dock ytterligare en tid). I stället gällde det att upprätta diplomatiska och andra (i synnerhet ekonomiska) förbindelser med så många länder som möjligt, för att minska Kinas internationella isolering, samt stärka Kinas inflytande i allmänhet och i Asien i synnerhet.
Höjdpunkterna i den diplomatiska offensiven var fördraget med Indien (april 1954), som bl a innehöll de berömda »fem principerna om fredlig samlevnad« (se artikeln i förra numret av Fl); Genève-konferenserna om Korea och Indokina (maj-juli 1954), där kineserna tillsammans med ryssarna pressade den vietnamesiska och de andra befrielserörelserna i Indokina till långtgående eftergifter gentemot imperialisterna; samt Bandung-konferensen (april 1955 — se nedan).

Under samma tidsperiod grundlades också de goda relationerna med Indonesien. Ett fördrag slöts mellan de två länderna i april 1955, och hösten 1956 inbjöds president Sukarno till Beijing, där den indonesiske ledaren mottogs med »vederbörliga« hedersbetygelser (OBS att samme Sukarno häftigt angripits i propagandan några år tidigare). De goda, för att inte säga »hjärtliga« förbindelserna mellan de två staterna (som underförstått förutsatte att det indonesiska Beijing-orienterade kommunistpartiet förde en reformistisk politik och stödde Sukarnos borgerliga regering) upprätthölls ända till 1956. Då slog den indonesiska armén till och gjorde slut på »det kommunistiska inflytandet« genom en blodig militärkupp (mellan en halv och en miljon indonesiska kommunister dödades).

Andra exempel på denna fredliga samexistenspolitik är förbindelserna med Burma och Pakistan, liksom stödet till kung Sihanouk i Kambodja och prins Souvanna Phouma i Laos.

I denna charmoffensiv tillgreps inte bara politiska argument och propaganda. Alltsedan dess har också ekonomiskt bistånd och utrikeshandeln använts (lån och ekonomiskt bistånd gavs vid denna tidpunkt till bl a Kambodja, Nepal, Ceylon, Indonesien och Burma i Asien, liksom till bl a Förenade Arabrepubliken, Yemen och Syrien i Mellanöstern). Den överväldigande merparten av Kinas utlandsbistånd har sedan mitten av 50-talet varit av denna typ, och inte hjälpen till befrielserörelser och »revolutionära organisationer«.

Även om Kinas internationella ställning hade förbättrats något i mitten av 50-talet var den dock fortfarande mycket problematisk. Det som de kinesiska ledarna uppfattade som mest brännande var den imperialistiska inringningen och Taiwan-frågan. En stor del av den diplomatiska offensiven syftade till att begränsa USA:s inflytande och isolera Taiwan-regimen. I dessa strävanden hade Beijing dock föga framgång. Washington fortsatte sin inringningspolitik genom att sluta en rad militärallianser (med Japan, Australien, Nya Zeeland, Sydkorea och Taiwan-regimen). Som kronan på verket bildades i september 1954 SEATO (Southeast Asia Treaty Organization — NATOS:s motsvarighet i Sydostasien). Dessutom fortsatte USA att iscensätta gränskränkningar till sjöss och i luften, göra spionöverflygningar, landsätta sabotörer, luftlandsätta vapen till reaktionära upprorsgrupper (särskilt i Tibet) och stödja de rester av Guomindang-armén som opererade från Burma.

Denna Washingtons Kina-politik byggde på det (falska) antagandet att en diplomatisk och militär blockad skulle leda till att de kinesiska massornas missnöje med den kommunistiska regimen skulle växa till den grad att Chiang Kai-shek slutligen skulle välkomnas tillbaka, eller att han åtminstone skulle kunna återinsättas utifrån utan ett storkrig. Som ett led i denna »strategiska plan« ökade USA stödet till Chiang Kai-shek i kampen mot Beijing-regimen. Exempelvis beslöt Eisenhower-administrationen i februari 1953 att »släppa lös Chiang Kai-shek«, dvs upphäva det tidigare formella amerikanska förbudet mot Guomindang operationer riktade mot fastlandet. Därmed ökad spänningen i Taiwan-sundet. Beijing svarade sommaren 1954 med att utlösa en propagandakampanj för att »befria Taiwan«. Denna följdes upp militärt den 3 september 1954 när man började ett kraftigt artilleribombardemang av Quemoy (= Kinmen, en ögrupp nära fastlandet som fortfarande hölls besatt av Chiang Kai-sheks styrkor). Om beslutet att bombardera Quemoy fattats för att »testa« USA:s, reaktioner, eller om det var tänkt som en preventiv attack föranledd av rädsla för ett USA-stött Guomindang-angrepp på fastlandet. därom tvistar ännu de lärde. Hur som helst svarade Guomindang-styrkorna med luftattacker mot kinesiska fastlandet, och USA med att i december 1954 underteckna en »ömsesidig försvarspakt« med Chiang Kai-shek. Den kompletterades i januari 1955, när USA-kongressen antog den s k »Formosa-resolutionen«, som gav presidenten rätt att insätta amerikanska styrkor för att försvara de omstridda öarna.

De väpnade skärmytslingarna i Taiwan-sundet fortsatte under de första månaderna 1955. I februari tvingades Chiang Kai-shek evakuera de svårförsvarbara Tachen-öarna (en annan ögrupp). Reträtten skedde med hjälp av amerikanska flottan. Som tröst för denna förlust förband sig USA att garantera försvaret av de andra kustöarna (Quemoy och Matsu). För att understryka USA:s beslutsamhet hotade den amerikanske utrikesministern Dulles i mars med att tillgripa taktiska kärnvapen »om inte angreppen upphörde«. Från Moskva, som inte hade någon lust att äventyra den avspänningspolitik som börjat ge resultat, kom inga reaktioner. På detta sätt lämnade i sticket såg sig kineserna tvungna att mjuka upp sin attityd och ändra taktik.

I april 1955 (vid Bandung-konferensen) fick Zhou En-lai tillfälle att spela upp försonligare tongångar. Han underströk att Kina var vänskapligt sinnat till det amerikanska folket och att Kina var berett att förhandla med den amerikanska regeringen i syfte att min spänningen i Taiwan-sundet. (16) Detta utspel ledde senare fram en serie informella samtal med USA på ambassadörsnivå, med början i augusti (i Genève). (17)

De amerikansk-kinesiska samtalen gav dock magert resultat i huvudfrågan: Taiwan. Då tog de kinesiska ledarna ytterligare ett steg åt höger. Våren 1956 inleddes en absurd kampanj där Taiwan-myndigheterna uppmanades att gå med på förhandlingar »om särskilda mått och steg för Taiwans fredliga befrielse«. (18) För att understryka att förhandlingsinviten allvarligt menad och inte ett »taktiskt trick«, erbjöds kända Guomindang-personligheter »amnesti, arbete på fastlandet osv. Redan i början av 1957 nedtrappades denna propaganda som givetvis bara fungerade som ett slag i luften. Taiwan-frågan hade hamnat återvändsgränd.

1953-57: Slitningar i relationerna med Sovjet

Stalins död den 5 mars 1953 åtföljdes av omfattande ommöbleringar i sovjetledningen. Dessa möjliggjorde också förändringar av relationerna mellan Moskva och Beijing. Ända till Stalins död hade förbindelserna varit ansträngda, men det spända världsläget hade hindrat motsättningarna att komma upp på ytan. Det är inte osannolikt att dessa motsättningar skulle ha exploderat i det mer avspända världsläge som följde på vapenstilleståndet i Korea (juli -53), om inte de nya sovjetledarna snabbt vidtagit åtgärder för att förbättra relationerna till Beijing. (19) Att sovjetledarna gjorde en sådan korrigering av politiken berodde inte på att de var »mer internationalistiska« än Stalin, utan bl a på att de p g a maktkampen i Sovjetunionen behövde kinesiskt stöd för att hävda sin auktoritet (både inom och utom Sovjetunionen). Den vikt som de nya sovjetledarna lade vid goda förbindelser med Kina manifesterades med att Zhou En-lai som ende icke-sovjetisk kommunistledare fick »äran« att vara med och bära Stalins kista vid dennes begravning. Moskva ökade nu kraftigt det ekonomiska och tekniska biståndet till Kina och överlämnade de samägda bolagen i Sinkiang, liksom staden Port Arthur. Vidare förband sig Sovjetunionen att hjälpa Kina att utveckla kärnkraften för fredliga ändamål (avtal slutet den 19 april 1955).

Det är ingen överdrift att påstå att åren 1953-56 är den minst konfliktfyllda perioden i de sino-sovjetiska förbindelserna. De kinesiska ledarna visade också sin uppskattning genom att t ex applådera utrensningen och avrättningen av Stalins högra hand Beria (i slutet av 1953). Relationerna mellan de två staterna föreföll nu vara goda och byggda på jämlikhet mellan de två parterna. Men skenet bedrog.

Grunden till de motsättningar som fortsatte att verka under ytan är att de härskande byråkratiska skikten i Kina och Sovjet båda i första hand utgår från den »egna« statens nationella intressen och inte den proletära internationalismen (se artikel i förra numret av Fl). Varje gång den ena byråkratin har att ta ställning till en fråga som på ett eller annat sätt berör den andra parten är det därför upplagt för konflikter. Det råder så att säga ett konkurrensförhållande mellan varje byråkratiserad arbetarstat. I sin förlängning medför detta också att den ena byråkratin strävar efter att dominera den andra,

Det faktum att Kina och Sovjetunionen var så olika, både i fråga om ekonomisk utvecklingsgrad och relationer till kapitalistvärlden, accentuerade dessa inneboende motsättningar. Sovjetbyråkratin hade inget intresse av att bygga upp en potentiell rival, och Moskvas utgångsläge när det gällde att uppnå en för Sovjet fördelaktig »fredlig samexistens« med västmakterna var mycket gynnsammare än Kinas strävan att utveckla och fördjupa avspänningspolitiken var sovjetledarna mycket obenägna att äventyra förbindelserna med imperialiststaterna p g a intressen som sågs som specifikt kinesiska (t ex »befria Taiwan). Tvärtom hade Moskva intresse av att skärpa kontrollen över sin bångstyrige granne och sätta stopp för alla »äventyrligheter«. Detta ledde oundvikligen till inblandning i Kinas utrikes- och inrikespolitik.

Ett exempel på ovanstående vi redan berört: sovjetledarnas agerande under »Quemoy-krisen« 1954-55. Chrusjtjov & Co var vid denna tid mest intresserade av utvecklingen i Västeuropa (NATO), och behövde största möjliga lugn vid sin gräns. Att råka i konflikt med USA för Taiwans skull, det hade Moskva inte det ringaste intresse av. Därför vägrade de att backa upp kineserna och manade istället till moderation. (20)

Moskvas strävan att uppnå ett stabilt tillstånd av »fredlig samexistens« med imperialismen (på bekostnad av Kinas önskemål och intressen — som Beijing såg det) skulle bli en av de viktigaste konfliktanledningarna mellan de två sidorna. Sovjetledarnas agerande under Quemoy-krisen var ett uttryck för detta. Toppkonferensen mellan »de fyra stora« i Genève sommaren 1955 (dit kineserna inte inbjöds var ett annat. Beijings missnöje med Moskvas politik mot imperialismen växte.

Ytterligare en intressemotsättning började ta form när Sovjetunionen från sommaren 1955 började utveckla en aktiv politik i »tredje världen« (föranledd av politiska och ekonomiska motiv, vilka vi redan berört i not 15, men också för att kontra Beijings charmoffensiv i området, se ovan). För att öka sitt inflytande i denna del av världen tillgrep Moskva bl a ekonomiskt och militärt bistånd (detta gällde framförallt Egypten och Indien).

Så kom Sovjetunionens kommunistiska partis (SUKP:s) »historiska» 20:e partikongress (februari 1956), som kineserna hävdat vara upprinnelsen till »meningsskiljaktigheterna«. (21) Vid denna kongress höll Chrusjtjov två rapporter. I den första lade han ut texten om »den fredliga samexistensens politik« och »teorin om den fredliga vägen till socialismens Detta var första gången som .Moskva formulerade sina ståndpunkter i dessa frågor som ett enhetligt, sammanhängande »teoretiskt» system. Syftet därmed var att ideologiskt slå fast och motivera den internationella klassamarbetspolitik som man redan var i full färd med att utveckla. Även om också den kinesiska utrikespolitiken hade som huvudinriktning att »lösa« internationella konflikter förhandlingsvägen, så var Beijing inte villigt att gå lika långt som sovjetledarna. Beijings farhågor att Moskva var redo att sälja ut Kinas intressen för att uppnå »avspänning« fick ny näring. Att som Chrusjtjov hävda att världsläget »radikalt ändrats«, att krig inte längre var oundvikliga, att en fredlig övergång till socialismen var möjlig och att bevarandet av freden var det överordnade målet, samtidigt som Kinas möjligheter att reda upp sina förehavanden med imperialisterna genom förhandlingar (Taiwan-frågan, den imperialistiska inringningen) var minimala, ansåg kineserna vara liktydigt med en kapitulation.

I sin andra »hemliga« rapport gick Chrusjtjov till häftigt angrepp mot Stalin och »personkulten«. Även denna fråga var känslig för kineserna. Det betyder dock inte att den var så central som Beijing senare, i polemiken mot SUKP på 60-talet, gjorde gällande. Ur en del aspekter var Chrusjtjovs angrepp på Stalin tom välkommet — de kinesiska ledarna hade ju själva fått vidkännas en del av Stalins »misstag«. Därför uttryckte den kinesiska pressen sitt gillande av många sidor av »avstaliniseringen«, bl a i två viktiga artiklar; »Om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« (5 april 1956) och »Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« (29 december 1956). (22) Men å andra sidan ansåg sig kineserna ha anledning att protestera. I sin senare polemik mot SUKP nämner KKP tre sådana punkter: »en fullständig brist på grundlig analys«, »brist på självkritik» och »underlåtenhet att i förväg överlägga med broderpartierna«. (23)

Bakom de kinesiska anklagelserna låg bl a det faktum att de kinesiska ledarna själva under lång tid bidragit till myten om Stalins »storhet« Ett »fullständigt förkastande av Stalin« innebar därför implicit ett angrepp på deras egen (och särskilt Maos) auktoritet. Att Chrusjtjov, utan att ens rådfråga Mao, på detta sätt ryckte undan den gemensamma plattformen de stod på, uppfattades som en grov brist på takt och reson. Kampanjen mot »personkulten var dessutom känslig i och med att kulten av Mao var utbredd i Kina. (Betecknande nog nedtonades Maos roll vid KKP:s 8:e partikongress i september 1956).

Ännu en bidragande faktor till de negativa kinesiska reaktionerna var att ett fördömande av Stalin i deras ögon innebar att den kommunistiska rörelsen i sin helhet misskrediterades, vilket »imperialisterna och reaktionärerna« kunde utnyttja i sin kommunisthets.(24) Händelserna 1956 i Polen och särskilt i Ungern bekräftade, som den kinesiska ledningen såg det, dessa onda aningar.(25)

Slutligen var Beijings aktiva försvar av Stalin senare under polemiken mot Moskva taktiskt betingat (en fråga som vi återkommer till).

1957: Ett ödesår.

I sin rapport till KKP:s 8:e partikongress i september 1956 karakteriserade Liu Shaoqi världsläget på följande sätt:

»Allmänt talat är den nuvarande internationella situationen gynnsam för värt socialistiska uppbygge. Det beror på att socialismen, det nationella oberoendet, demokratins och fredens krafter har tillväxt i en utsträckning som saknar motstycke sedan andra världskriget, medan den politik som bedrivs av det aggressiva imperialistiska blocket i syfte att aktivt expandera, att gå emot fredlig samlevnad och att förbereda ett nytt världskrig, har blivit alltmer impopulär. Under dessa omständigheter kan världsläget enbart leda till att spänningen minskar; en varaktig världsfred börjar bli möjlig«.(26)

Under 1957 skulle det bli allt uppenbarare för de kinesiska ledarna att denna bedömning av världsläget saknade verklighetsförankring. Under detta år försämrades nämligen Kinas inrikes- och utrikespolitiska situation på ett dramatiskt sätt. Inrikespolitiskt ställdes man både inför mycket svåra ekonomiska problem (bl a till följd av missväxt 1956) och inför en allvarlig politisk kris som följde i kölvattnet på kampanjen »låt hundra blommor blomma, låt hundra åsiktsriktningar tävla« våren 1957 (då en våldsam kritikstorm vällde fram mot det rådande systemet). Det utrikespolitiska klimatet blev också åter kärvare. I maj 1957 beslutade Washington att stationera Matador-robotar (som kunde utrustas med atombombsstridsspetsar) på Taiwan och den 28 juni höll utrikesminister Dulles i San Francisco ett tal med ett av de häftigaste angrepp mot Kina som någonsin uttalats av en amerikansk regeringstalesman. Dessutom hårdnade den amerikanska attityden i ambassadörssamtalen med Kina (i Genève) och dessa avbröts slutligen i december.

Hotbilden förstärktes av USA:s japanska allianspartner. I början av juni besökte den japanske premiärministern Taiwan och yttrade där offentligt att »jag tycker att det skulle vara mycket bra om ni kunde återta Fastlandet« (27)

Som kronan på verket överförde Chiang Kai-shek (under amerikanska flottans beskydd) stora truppstyrkor, beväpnade med de modernaste vapen, till ögrupperna Quemoy och Matsu (från sommaren 1957). Flygvapnet hade t ex utrustats med amerikanska s k Sidewinder-robotar (vilka under de strider som bröt ut i september 1958 skulle ge Guomindang-flyget överlägsenhet i luften).

I detta svåra inrikes- och utrikespolitiska läge vidtog de kinesiska ledarna en rad åtgärder som sammantaget innebar ett skarpt brott med den tidigare förda politiken. Inrikespolitiskt ströps först brutalt den för byråkratin så farliga kritiken (genom en rad kampanjer mot »högerelement« med början sommaren -57); sedan genomdrevs en radikalt ny politik för att ekonomiskt och socialt omvandla Kina (»det stora språnget«, inlett 1958). Omläggningen av inrikespolitiken beledsagades av en betydligt hårdare utrikespolitisk attityd(28).

Denna politiska nyorientering gick naturligtvis inte att genomföra utan hårda motsättningar i det kinesiska kommunistpartiet och utan ökade slitningar i relationerna med Moskva. Den kinesiska utrikespolitiken kom f o m sommaren 1957 att i stor sträckning domineras av eller återspeglas i relationerna till Sovjet, varför vi ska koncentrera oss till att studera dessa.

1957-63. Sovjet-Kina — från allians till brytning.

I det bistrare utrikespolitiska klimatet f o m sommaren 1957 kom frågan om att stärka landets försvarsförmåga att bli allt viktigare för de kinesiska ledarna. Stor vikt lades vid att skaffa Kina en egen atombomb. Med en egen atombombsarsenal skulle Kina bli mindre beroende av Sovjetunionen och dess »kärnvapenparaply« och därmed också kunna driva en självständigare utrikespolitik. Med tiden blev detta en viktig stridsfråga i den sino-sovjetiska konflikten, men i oktober 1957 verkade det fortfarande vara frid och fröjd. Då lyckades nämligen Beijing få Moskva att underteckna en överenskommelse om att bistå Kina i utvecklandet av detta vapen. Detta var höjdpunkten i de sino-sovjetiska förbindelserna. Hädanefter skulle parterna glida allt längre isär och Chrusjtjov & Co skulle bittert ångra att de skrivit under ett sådant avtal (som de slutligen ensidigt upphävde i juni 1959).

Den första större »konfrontationen« mellan de två sidorna ägde rum i november 1957, vid det internationella kommunistpartimötet i Moskva, då frågan om »den fredliga övergången« och »den fredliga samexistensen« åter kom upp på dagordningen. För att kontra den sovjetiska synen på världsläget målade de kinesiska ledarna upp ett panorama, där några av de viktigaste punkterna var:

1) »Östanvinden förhärskar över Västan vinden«. Med detta slagord sammanfattade kineserna sin tes att världsläget inte minst efter de stora sovjetiska framgångarna på kärn- och robotvapnens område, på ett avgörande sätt hade förbättrats till det socialistiska lägrets fördel. Därmed var det nu både möjligt och nödvändigt att skärpa hållningen till imperialismen.(29)

2) För att den anti-imperialistiska kampen skulle bli effektivare var det nödvändigt att den kommunistiska världsrörelsen ideologiskt och organisatoriskt slöt leden och att SUKP och Sovjetunionen axlade rollen som ledare i denna kamp.(30)

3) Sovjetunionen och hela »det socialistiska lägret« måste stödja Kina i kampen mot imperialismen och särskilt mot Taiwan-regimen.

För sovjetledarna var ett sådant perspektiv oacceptabelt. De hade ingen lust att föra en hårdare politik mot imperialismen, särskilt inte för att tillgodose nationella kinesiska intressen. Deras »generallinje« var och förblev »fredlig samexistens».

Efter Moskva-konferensen skulle detta manifesteras gång på gång och därmed också motsättningarna mellan Beijing och Moskva fördjupas alltmer. Här ska vi göra en lång historia kort genom att kortfattat ta upp några av de viktigaste frågorna och händelserna.

1. »Det stora språnget« och folkkommunrörelsen

I maj 1958 höll KKP partikongress. Där beslutades det att satsa på en ny ekonomisk politik, det s k »stora språnget«. Tanken var att i ett slag rycka upp Kina ur efterblivenheten medelst omfattande massmobiliseringar och genom att »lita till egna krafter«.

Beslutet var betingat av slitningarna med Moskva och särskilt av otillräckligheten av den sovjetiska ekonomiska hjälpen. »Det stora språnget« skulle bli ett stort ekonomiskt misslyckande och medföra hårda motsättningar i KKP. Den inre partikampen ledde bl a till utrensningar av de hårdaste kritikerna (vars främste talesman var försvarsminister Peng Dehuai) och till att Maos ställning försvagades.

Sovjetledarna protesterade mot »äventyrspolitiken«. Chrusjtjov framförde personligen kritik i sina samtal med Mao i augusti 1958. Redan detta retade givetvis de kinesiska ledare som satsat sin prestige på »det stora språnget«, men ännu värre var att Chrusjtjov inte nöjde sig med att framföra sina synpunkter direkt till de kinesiska ledarna. Han nedlät sig också till att driva med »stora språnget« i sina samtal med den amerikanske senatorn Hubert Humphrey i december 1958. Chrusjtjovs klavertramp uppfattades av Beijing som att sovjetledarna »konspirerade« med USA mot Kina.

Och inte nog med det. Moskva tog också öppet parti för Peng Dehuais opposition mot den förda politiken. (31) Och till råga på allt drog Moskva 1960 tillbaka sina experter från Kina under den svåra ekonomiska kris se blivit följden av misslyckandet m »det stora språnget«.

2. Quemoy-krisen 1958

I juli 1958 ökade spänning åter i Taiwan-sundet efter tids uppladdning på båda sidor. Den kinesiska pressen inledde ny propagandakampanj för att »befria Taiwan«. Detta fick Chrusjtjov och försvarsminister Malinovskij att göra blixtbesök till Beijing för försöka dämpa ner kineserna. Det lyckades inget vidare (däremot tvingades Chrusjtjov återta sitt den 28 juli framlagda förslag om en toppkonferens mellan USA, Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen o Indien för att lösa krisen i Mellanöstern, ett förslag som retade kineserna mycket).(32) Krisen i Taiwan-sundet förvärrades och den augusti inleddes bombardemanget av Quemoy. USA skickade sin Sjunde flotta för att förse Guomindang-sidan med förnödenheter och förstärkningar. I början av september hade läget tillspetsats till den grad att risken krig mellan Kina och USA började teckna sig vid horisonten. Då föreslog Zhou Enlai att Kina och USA skulle återuppta de avbrutna ambassadssamtalen. Därmed ville Beijing minska riskerna för ett direkt USA-ingripande (samtalen kom igång den 15 september i Warszawa). Fram till Zhous utspel hade sovjetledarna inte med ett ord solidariserat sig med Kina. Men nu, då kineserna själva erbjudit sig förhandla om konflikten och det börjat stå klart att amerikanerna inte skulle intervenera direkt, tog Moskva bladet det från munnen, och uttalade (7 september) stöd för Kina.

Krisen var dock inte över. Bombardemangen fortsatte och den 22 september hotade Taiwan-regimen att bomba fastlandet om inte beskjutningen Quemoy stoppades inom två veckor. Den 5 oktober, dagen innan tidsfristen gick ut, kom nästa kalldusch för kineserna; Den sovjetiska nyhetsbyrån TASS deklarerade att Sovjetunionen inte skulle ingripa i det kinesiska »inbördeskriget«. I klartext: Om bara USA avstod från att öppet delta i striderna skulle Sovjet inte ingripa oavsett vad som skedde för övrigt. Dagen därpå tillkännagav Beijing en veckas eld
upphör.(33)

Moskvas agerande under Quemoy-krisen bekräftade ytterligare kinesernas misstankar att Moskva inte tänkte ta några risker för Kinas skull och stärkte Beijings beslutsamhet att påskynda utvecklandet av en egen atombomb.

3. Sino-indiska gränskonflikten 1959

En väpnad upprorsrörelse, stödd av CIA, hade opererat i östra Tibet sedan 1958. l mars 1959 utvecklades detta till en allmän revolt i Tibet. Den kinesiska armén slog med kraft ned upproret och den tibetanske religiöse ledaren Dalai Lama flydde till Indien tillsammans med tusentals anhängare. Nehru-regimen tog emot rebellerna med öppna armar och erbjöd dem asyl. Detta, tillsammans med en rad meningsskiljaktigheter om gränsdragningen mellan Kina och Indien, ledde till att de tidigare goda förbindelserna mellan de två länderna snabbt försämrades.

Under andra hälften av 1959 hade spänningarna blivit så stora att väpnade gränsstrider utbröt mellan de två staterna. Sovjetledarna vägrade låta dessa händelser påverka sina relationer till New Delhi och fortsatte sin massiva ekonomiska hjälp till Indien. Den 9 september, då Zhou Enlai och Nehru börjat diskutera gränsfrågan och gränsintermezzona, sände TASS ut ett meddelande där man beklagade det inträffade och rådde »båda de berörda regeringarna« att anstränga sig för att lösa »missförstånden«. Moskva förhöll sig således »neutralt« i konflikten, vilket Beijing uppfattade som en ett rent förräderi. l polemiken mot SUKP skrev man senare:

»Sedan, alldeles före Chrusjljovs besök i Förenta Staterna, skyndade SUKP:s ledning, utan att fästa avseende vid Kinas upprepade invändningar, all publicera Tass-uttalandet av den 9 september om det kinesisk-indiska gränsintermezzot och ställde sig därmed på de indiska reaktionärernas sida. På detta sätt gjorde SUKP:s ledning meningsskiljaktigheterna mellan Kina och Sovjetunionen offentliga inför hela världen.(34)

4. Sovjets avspänningspolitik med USA

Sovjetledarna gjorde under 1959 stora ansträngningar att förbättra relationerna med USA. Som ett led i dessa strävanden och som ett resultat av skärpningen av motsättningarna mellan Beijing och Moskva, sade Chrusjtjov den 20 juni 1959 upp avtalet om att hjälpa Kina med att konstruera en atombomb. I en officiell kinesisk regeringsdeklaration från 15 augusti 1963 kommenterades delta på följande sätt:

»Så långt tillbaka som den 20 juni 1959, då del inte fanns minsta tecken på ett provstoppsavtal, rev sovjetregeringen ensidigt upp den överenskommelse om ny teknologi för det nationella försvaret, som ingicks mellan Kina och Sovjetunionen den 15 oktober 1957, och vägrade förse Kina med en prototyp av en atombomb och tekniska dala beträffande dess tillverkning. Detta gjordes som en presentationsgåva vid den tidpunkt då sovjetledaren i september reste till Förenta Staterna för samtal med Eisenhower.« (35)

Chrusjtjovs ansträngningar att komma på talefot med Washington kröntes med framgång. Under kinesiska protester reste han till Camp David för att sammanträffa med den amerikanske presidenten. Den atmosfär av vänskap och ömsesidig förståelse som mötet mellan de två statsledarna gav intryck av och som Chrusjtjov skulle döpa till »Camp David-andan«, såg Beijing som ett nytt förräderi. Att, som Chrusjtjov, beteckna den amerikanske presidenten som »fredsälskande«, samtidigt som denne höll Chiang Kai-shek under armarna och i största allmänhet förde en Kina-fientlig politik, var oförlåtligt. Och inte blev det bättre då Chrusjtjov efter sina överläggningar i USA kom till Beijing (formellt för att fira Folkrepubliken Kinas tioårsjubileum — 30 okt). I sitt tal vid den officiella banketten gick han nämligen till angrepp mot dem som försökte »pröva det kapitalistiska systemets stabilitet med våld«. Vilka Chrusjtjov syftade på stod helt klart. Som ett senare kinesiskt uttalande uttryckte det »insåg hela världen att detta var en insinuation att Kina betedde sig ’krigiskt’ mot Taiwan och vid den kinesisk-indiska gränsen«.(36) I de slutna överläggningarna med de kinesiska ledarna gick Chrusjtjov så långt att han föreslog att de skulle acceptera Taiwans tillfälliga avskiljande från Kina, d v s han gjorde sig till talesman för Washingtons ståndpunkt om »två Kina«.

Detta blev droppen. För Beijing framstod det alltmer som att Moskva höll på att bilda en de facto-allians med USA, en allians som hade udden riktad mot de kinesiska intressena.

När Chrusjtjov återkom till Moskva inleddes i den sovjetiska en kampanj mot »vänsteropportunismen«. Vilka man syftade på är inte särskilt svårt att begripa.

I april gick kineserna i svaromål genom att publicera en artikel med titeln »Länge leve leninismen«. Denna översattes till många språk (bl a svenska) och spreds i stora upplagor.(37) Den offentliga polemiken hade börjat, även om det skulle dröja ytterligare några år innan man angrep varandra öppet, utan omskrivningar.

Den sino-sovjetiska konflikten trappades upp månad för månad. Vi ska här inte följa utvecklingen i detalj, vilket skulle kräva åtskilliga sidor, utan inskränker oss till att nämna de allra viktigaste milstolparna på vägen mot den totala brytningen.

— juni 1960. Rumänska arbetarpartiets 3:e kongress i Bukarest. Chrusjtjov drabbar samman med den kinesiske delegaten Peng Zhen och angriper Mao.
—juli 1960. De sovjetiska teknikerna hemkallas från Kina och den sovjetiska hjälpen avbryts.
— hösten 1960. Den kinesiska ekonomin i allt svårare kris. Hungersnöd hotar. Kina imponerar vele Iran Kanada och Australien.
— november 1960. Internationellt kommunistpartimöte i Moskva. Hård debatt om imperialismens natur och problem som sammanhänger med denna fråga: krig, avrustning osv. Mötet antar en deklaration byggd på kompromisser.

— vintern 1960-61. Den kinesiska ekonomin i oordning. Jordbruksproduktionen så låg att det i många områden råder nära svält.
— april 1961. Alla sovjetiska tekniker och allt ekonomiskt bistånd dras tillbaka från Albanien (Kinas enda allierade i östblocket).
— okt-nov 1961.SUKP:s 22:a kongress. Chrusjtjov till hårt angrepp på Albanien, som försvaras av Zhou Enlai.

— april-maj 1962. Svåra oroligheter i den kinesiska provinsen Sinkiang. Tiotusentals människor flyr till Sovjetunionen, uppenbarligen med sovjetledarnas goda minne.
— sommaren 1962. Försörjningssituationen i Kina fortfarande kritisk. Beijing fruktar angrepp från Taiwan. Washington försäkrar att man inte kommer att stödja ett sådant angrepp.
— augusti 1962. Sovjetregeringen meddelar att man (trots kinesiska protester) ämnar skriva under ett icke-spridningsavtal gällande kärnvapen.
— okt-nov 1962. Efter en lång tid av gränsintermezzon gör Kina en massiv blixtattack mot Indien och drar sig sedan tillbaka igen. Sovjetunionen intar till en början en försiktig pro-kinesisk hållning, men svänger efterhand över åt att stödja indierna. Ungefär samtidigt utbryter Kuba-krisen. Till en början stödjer Kina Moskva, men övergår efter en tid till att angripa sovjetledarna för »äventyrspolitik« när de stationerade kärnvapenrobotar på Kuba och samtidigt för »kapitulationspolitik« då de inför president Kennedys hot drog tillbaka dem. (38)

— början av 1963. Polemiken blir allt öppnare och fränare i den kinesiska och sovjetiska pressen. Efter att under lång tid ha förts mot »tredje person« (Moskva mot Albanien, Beijing mot jugoslaverna, italienarna osv) börjar man nu tala i klartext och nämna måltavlan vid dess rätta namn.
— juni 1963. KKP publicerar sitt berömda »Förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje« som lägger ut texten om kinesernas syn på världsläget och den politik som den kommunistiska rörelsen bör föra.
— juli 1963. Överläggningar mellan de sovjetiska och kinesiska ledarna (hålls i Moskva), men de avbryts utan att man lyckats komma överens. Fem dagar sedan de kinesiska förhandlarna lämnat Moskva undertecknar Sovjetunionen, USA och Storbritannien ett avtal om partiellt stopp för kärnvapenprov (innefattar ej underjordiska prov). Kineserna vägrar underteckna.(39)
september 1963. Kineserna börjar publicera en rad allt hätskare offentliga angrepp på sovjetledarna. Propagandaoffensiven inleds med en redogörelse för Beijings version av konfliktens framväxt.(40)

Konfliktens karaktär — några kommentarer

Brytningen mellan Kina och Sovjet var i slutet av 1963 definitiv. Om man bortser från det lilla Albanien stod Kina isolerat i »det socialistiska blocket«. Försöken att vinna allierade bland »de socialistiska länderna« hade misslyckats. Inte heller hade Mao & Co varit särskilt framgångsrika i att vinna anhängare bland de kommunistiska partierna utanför sovjetblocket. Relationerna till imperialismen hade heller inte förbättrats, snarare tvärtom i och med att Vietnam-kriget börjat trappas upp. I denna situation sökte de kinesiska ledarna efter nya allierade. Den politiska kurs som Kina nu styrde in på och dess resultat ska vi diskutera i den andra delen av denna artikelserie (nästa nummer av Fl). Här ska vi avrunda med att diskutera den sino-sovjetiska konfliktens karaktär, dess väsen om man så vill uttrycka det.

Den skriftliga polemiken mellan de två huvudaktörerna är omfattande. Den rör en mängd viktiga frågeställningar, som imperialismens natur, »den fredliga vägen«, »den fredliga samlevnaden«, »krig och fred« osv. Det är obestridligt att kineserna intog en radikalare hållning än sovjetledningen i dessa frågor. Men detta betyder inte att konflikten till sitt väsen var en kamp mellan »marxismen-leninismen« och revisionismen, som kineserna hävdade. I grunden var det i stället fråga om nationella intressekonflikter mellan byråkratierna i Sovjet och Kina. Det är endast utifrån en insikt om detta som det är möjligt att förstå vad den ideologiska debatten i grund och botten handlade om.

Men hur ska man då förklara de ständiga hänvisningarna till »marxismen-leninismen« principer«, till Marx’, Engels’ och Lenins verk osv? Det beror på att båda byråkratierna officiellt bekände sig till marxismen-leninismen och därför måste formulera sina intressen i »marxistisk-leninistisk« förklädnad. För att förstå konfliktens verkliga natur är det således nödvändigt att titta bakom fraserna och undersöka vilka intressen som de döljer.

Vari intressemotsättningarna mellan byråkratierna i Moskva och Beijing bestod har vi redan diskuterat. Vi ska här bara åter understryka olikheterna mellan de två länderna beträffande sociala förhållanden, ekonomisk utvecklingsnivå och internationella ställning. Både Moskva och Beijing handlade med utgångspunkt från målsättningen att »bygga socialismen« i det »egna« landet, d vs utgick från de egna förutsättningarna och inte från världsrevolutionens, eller ens båda parters gemensamma intressen. Detta är grundorsaken till att Beijing och Moskva formulerade olika förhållningssätt till imperialismen, olika »generallinjer« för den världskommunistiska rörelsen, olika ekonomiska utvecklingsmodeller osv. Det är också detta som uttrycks i den ideologiska polemiken.

Tag t ex den »röda« tråd, som går igenom hela den sino-sovjetiska konflikten på 50- och 60-talen, nämligen frågan om »den fredliga samexistensen« (och därmed sammanhängande frågor). Som vi redan flera gånger betonat, var kineserna inte alls principiellt emot tanken på »fredlig samexistens». Problemet var att imperialisternas politik mot Kina krävde en mer militant utrikespolitik. Beijing fruktade (med rätta) att en avspänning mellan USA och Sovjet skulle ske på de kinesiska nationella intressenas bekostnad (t ex i Taiwan-frågan). Beijing förstod mycket väl att Moskvas beredskap att stödja kinesiska intressen skulle minska i takt med att avspänningen fördjupades. Och inte nog med det. Sovjetledarna blev också alltmer angelägna att förhindra att kineserna själva företog sig saker som skulle kunna skada avspänningen.

För Moskva skulle den ideala lösningen ha varit både en avspänning med Washington och en fortsatt allians med Beijing (under sovjetiskt ledarskap förstås). Därför använde Chrusjtjov både piskan och moroten för att tvinga resp. blidka och övertala kineserna att acceptera avspänningspolitiken. Avtalet om att hjälpa Kina att konstruera en atombomb var ett lockbete för att göra alliansen så aptitlig som möjligt. Ett annat exempel på en morot var att Moskva 1957 och 1959 tillfälligt skärpte kritiken mot Jugoslavien. Men USA:s uppladdning i Asien och ökade tryck mot Kina tvingade sovjetledarna att välja: alliansen med Kina eller avspänning med USA, Chrusjtjov & Co valde det senare alternativet.

Kineserna stod givetvis också inför två alternativ: antingen bevara alliansen med Sovjet, vilket förutsatte ett accepterande av avspänningspolitiken, eller inte. Det första alternativet skulle emellertid under de rådande omständigheterna ha varit liktydigt med att acceptera Moskvas ledarskap i »det socialistiska lägret« och — vilket var ännu värre — att underordna Kinas intressen under Sovjetunionens övergripande intressen. Denna beska medicin kunde majoriteten av KKP-ledningen inte svälja. Därför kämpade de emot avspänningspolitiken och för en hårdare linje mot USA-imperialismen. Detta var kontentan av Beijings ideologiska »kamp mot sovjetrevisionismen«. (41)

Att frågan om avspänningspolitiken och därmed sammanhängande frågor (»fredlig samexistens», »fredliga vägen« osv) hade en framträdande plats betyder inte att de var de enda frågeställningar som hade betydelse för splittringen. Den bristfälliga och otillräckliga sovjetiska ekonomiska och militära hjälpen till Kina, den sovjetiska inblandningen i Kinas »inre angelägenheter« och inre partikamp. Gränstvister (som senare skulle utvecklas till väpnade sammanstötningar) osv, bidrog till att fördjupa och tillspetsa motsättningarna.

Hur hänger då frågor av mer ideologisk karaktär (frågan om Stalin, »kapitalismens återupprättande«, Jugoslavien osv) ihop med detta?

Tag t ex »frågan om Stalin«. De kinesiska ledarna hade sannerligen ingen anledning till att betrakta Stalin som en »stor revolutionär«, vilket hävdades o polemiken mot Moskva. Nej försvaret av Stalin hade andra bevekelsegrunder:

För det första var det en självförsvarsåtgärd: Eftersom de kinesiska ledarna själva så länge hade prisat Stalin offentligt, innebar ett förkastande av Stalin en prestigeförlust. En kritik av »personkulten« innebar dessutom en indirekt kritik av Mao-kulten.

För det andra såg man i »svärdet Stalin« ett verktyg som kunde användas för att vinna allierade bland de gamla stalinistiska ledarna runt om i Östeuropa och den världskommunistiska rörelsen i stort. Det fanns alla anledning att förmoda att många i det gamla stalinistiska gardet nu kände marken gunga under sina fötter och därför uppskattade de kinesiska ansträngningarna att försvara Stalin.

För det tredje fruktade de kinesiska ledarna att kritiken mot Stalin skulle ge reaktionärerna runt om i världen vatten på kvarn och därmed försvaga den kommunistiska rörelsen i stort och försvåra Kinas möjligheter att bryta sin isolering och hävda sina intressen.

För det fjärde var det möjligt att hämta en del ammunition mot de nya Kreml-ledarnas politik i Stalins skrifter, ty Stalin hade aldrig gått så långt som Chrusjtjov & Co när det gällde att formulera den »fredliga samexistensen», »fredliga vägen« osv som en enhetlig teori.

Det kinesiska försvaret av Stalin var således taktiskt betingat. Med tiden lät man också frågan alltmer hamna i bakgrunden. (Numera är det nästan uteslutande kritiska synpunkter som framförs).

Beijings häftiga kritik mot Jugoslavien hade liknande taktiska bevekelsegrunder:

För det första — och detta var otvivelaktigt viktigast för Beijings del — var Jugoslavien det »socialistiska land« som gått längst när det gällde »fredlig samexistens« med väst. Kampanjen mot Jugoslavien var därför ett led i kampen mot avspänningspolitiken. Genom att misskreditera den »jugoslaviska revisionismen« försökte man hindra att en sådan politik spreds till andra länder i det »socialistiska blocket«.

För det andra såg Kinas allianspartner Albanien Titos Jugoslavien som en huvudfiende.

För det tredje hängde frågan om Jugoslavien intimt samman med frågan om Stalin (som ju brutit med Jugoslavien).

Behöver vi upplysa om att Jugoslavien idag tillhör Kinas »bästa vänner«?

Stig Eriksson / Martin Fahlgren 

Läs också del II.

Noter
1. Mao, Valda verk, band 4, Stockholm 1963, s 389. Citatet ut »Om folkets demokratiska diktatur«

2. Ett exempel på denna USA-vänliga inställning är en ledare i Befrielsens Dagblad den 4 juli 1944, som förhärligar den demokratiska traditionen i USA och drar paralleller mellan kampen för demokrati och nationellt oberoende i Amerika under 1700-talet och kampen i Kina på 1900-talet. Vi läser bl a följande:

»Det demokratiska Amerika har redan funnit en följeslagare, och Sun Yat-sens sak en fullföljare i det kinesiska kommunistpartiet och de övriga demokratiska krafterna … Det verk som vi kommunister arbetar på idag är exakt samma verk som Washington, Jefferson och Lincoln tidigare arbetade på i Amerika. Det verket kommer med säkerhet alt vinna, ja har redan vunnit det demokratiska Amerikas sympati.«

(Se S. Schram, Mao Tse-tung, Pan/Norstedts, Stockholm 1968, s 232-36)
Med tanke på den historiska utvecklingen mellan 1944 och 1949, för att inte tala om efter revolutionens seger (Korea-kriget m m) framstår detta uttalande som minst sagt märkligt.

3. Mao, Valda verk, a.a., s 390, 391.

4. Om händelserna på 20-talet, som var så betydelsefulla för den kinesiska kommunismens senare utveckling, finns mycket skrivet. Här ska vi rekommendera två utmärkta historiska arbeten: H.R. Isaacs, The Tragedy of the Chinese Revolution, Stanford University Press, Stanford, California, 1961 och J.P. Harrison, The Long March to Power, Praeger Publishers, New York, 1972. När det gäller den sovjetiska oppositionen mot Stalins Kina-politik är Trotsky, On China, Monad Press, New York 1976, ovärderlig. På svenska är det betydligt sämre ställt. Det lysande undantaget är K-Å Anderssons utmärkta artikel »Den kinesiska revolutionen 1925-27« i Fjärde Internationalen nr 7-8-72 (»Lögnens Renässans«), s 42-64.

5. De kinesiska kommunistledarna försökte i det längsta tillämpa Stalins politik och hålla tillbaka bonderörelsen för att komma överens med Chiang. Guomindang-ledaren lät sig emellertid inte blidkas. Därmed blev Mao & Co fastklämda i rävsaxen mellan den kontrarevolutionära »nationella bourgeoisin«, som vägrade följa »spelets regler«, och den revolutionära bonderörelsen, som vägrade ge avkall på sina krav på radikal jordreform. Denna process beskrivs på ett levande sätt i amerikanen Jack Beldens berömda bok China shakes the World, Penguin Books, 1972. Belden, som befann sig i de befriade områden vid den aktuella tidpunkten, stödde Stalins och KKP:s klassamarbetspolitik, trots att hans egna observationer klart visar att den höll på att sluta med en katastrof. Eftersom Belden knappast kan beskyllas för att ha framställt verkligheten på ett för KKP ofördelaktigt sätt är hans vittnesmål särskilt värdefullt. Han skriver:

»…jordägare undertryckte aktivt bönder som hade stort behov av jord och vars krav blev alltmer påträngande. De bönder som hotades av jordägarna skulle förlora allt hopp om det inte vidtogs åtgärder för att omedelbart befria dem. Men kravet på jord ställde kommunisterna inför ett besvärligt dilemma. De hade fört en reformistisk politik under åtta år. Nu krävde omständigheterna att de praktiserade en revolutionär politik. Att byta spelplan är inte lättare i politiken än i fotboll. Om de gav efter för böndernas krav kunde kommunisterna mycket väl stöta bort många antijapanska jordägare som hade blivit ledare i lokala och t o m regionala regeringar; de kunde förlora sympatin från liberaler inom Guomindang och det stora respektkapital de hade byggt upp utomlands, där de ofta betraktades som en korsning av upplysta demokrater och senare tiders helgon. Men om de inte gav efter för böndernas krav kunde de förlora sitt masstöd. Vid denna tid hade Marshalls fredsförhandlingar börjat bryta samman; inbördeskriget var oundvikligt. Att utkämpa ett krig utan stöd från bönderna var omöjligt för kommunisterna, och ändå – att kasta stridshandsken mot ett samhälle som existerat i tvåtusen år, att riskera att stöta bort alla utom fattigbönderna och lantarbetarna, detta föreföll också svårt.

Kommunistpartiet dröjde … Hösten 1945 gick. Kraven från bönderna växte allt starkare. Vintern 1946 kom och gick. Ännu inte något beslut. Våren korn. Såningstid. Tid för beslut. Fortfarande höll kommunisterna igen. Dröjsmålet gav alla en intensiv känsla av hotet från Chiangs arméer som stampade på tröskeln till gränsregionerna…

Sommaren 1946 förde budbärare fram de förlösande orden till distriktskommissarierna: ’fördela jorden’. Partiet hade kastat tärningen. Från och med nu fanns ingen återvändo.« (Belden, a.a., sid 231-32)

Beldens beskrivning är otvivelaktigt riktig, men vi bör tillägga att den jordreform han hänvisar till var förhållandevis försiktig och KKP reste ännu inte parollen om att störta Chiang. Det var först i oktober 1947 som all »försiktighet« kastades överbord genom ett manifest i Folkets befrielsearmés namn, där det för första gången öppet förespråkades att Chiang måste störtas och ett betydligt radikalare jordreformprogram proklamerades. (Om detta se Harrison, a.a. s 406-414)

6. En makaber liten detalj i sammanhanget är att den kända kinavännen och journalisten Anna Louise Strong 1948 utvisades ur Sovjetunionen som »amerikansk spion«. (Hon var redan vid denna tidpunkt personlig vän med Mao och en passionerad anhängare av den kinesiska kommunismen.)

Andra exempel på den sovjetiska hållningen:
I december 1947 erbjöd sig Sovjetunionen att medla mellan de stridande. Flera oberoende källor hävdar att sovjetledarna 1947-48 förespråkade en kompromisslösning som gick ut på delning av landet. Enligt vissa rapporter höll Stalin fast vid denna linje ända till sommaren 1949!! Detta stöds bl a av att Sovjetunionen så sent som i maj 1949 (!) förhandlade med Guomindang-guvernören i Sinkiang om ett avtal gällande handels- och gruvrättigheter (för 50 år!). Under dessa förhandlingar påstås den sovjetiske konsuln ha föreslagit att Sinkiang skulle förklaras oberoende enligt samma modell som Yttre Mongoliet. Det sovjetiska sändebudet sägs ha yttrat: »Om ni vill göra detta ska vi beordra de kinesiska kommunisterna att inte fortsätta frammarschen in i Sinkiang«. Förslaget avvisades och kort efteråt erövrade de röda arméerna provinsen. (Sehwartz, Tsars, Mandarins and Commisars, Anchor Books, New York 1973, s 152.) Sovjetledarna har aldrig officiellt tillbakavisat dessa uppgifter. (Se också följande not)

7. Stalins opposition mot ett slutförande av kampen mot Chiang Kai-shek är väldokumenterad (se t ex de nedan nämnda arbetena). Den officiella kinesiska kritiken mot Stalin har dock för det mesta varit mycket svepande och okonkret. I t ex »Till frågan om Stalin« (1963) sägs bara att Stalin gjorde »misstag« i fråga om den kinesiska revolutionen och att de kinesiska kommunisterna »i slutet av 20-talet, under 30-talet samt i början och mitten av 40-talet bekämpade… de stalinska misstagens inflytande«. (Den stora polemiken, s 114-15).
Ett undantag från denna regel är följande citat ur Maos Selected Works, vol. V, som publicerades i Beijing efter Maos död (vi citerar den svenska översättningen, Valda verk, band 5, Oktobers förlag 1981):

»Stalin begick ett antal fel beträffande Kina. Den ’vänster’-äventyrspolitik som Wang Ming bedrev under senare delen av andra revolutionära inbördeskriget, och hans högeropportunism under de första dagarna av försvarskriget mot Japan kan båda spåras till Stalin. Vid tiden för befrielsekriget ville Stalin först inte låta oss pressa på med revolutionen och hävdade att om inbördeskriget flammade upp, löpte den kinesiska nationen risk att förinta sig själv. Sedan, då strider utbröt, tog han oss halvt på allvar, halvt med misstro. Då vi vann kriget, misstänkte Stalin att vår seger var av samma slag som Titos, och 1949 och 1950 var trycket på oss verkligen mycket starkt.« (Talet »Om tio viktiga förhållanden« den 25 april 1956, Valda verk band 5, s. 289.)

I kinesiska dokument av mer »inofficiell« karaktär kan vi dock finna mer kött på benen. I Stuart Schrams urval av »icke-auktoriserade« Mao-tal och -skrifter finner vi exempelvis följande:

»Den kinesiska revolutionen segrade genom att handla i motsättning till Stalins vilja. Den falske utländske djävulen (uttrycket hämtat ur Lu Xuns »Den sanna berättelsen om Ah Q«) tillät inte folk att göra revolution. Men vår sjunde kongress förespråkade att vi alla skulle gå ut och mobilisera massorna och bygga upp alla tillgängliga revolutionära krafter för att skapa ett nytt Kina. (Här tummar Mao på sanningen – i själva verket förespråkade KKP:s 7:e kongress en koalitionsregering med Guomindang, helt i enlighet med Stalins linje, vilket t o m framgår av titeln på Maos rapport vid kongressen: »Om koalitionsregering« Se Mao, Valda verk, a. a. band 2, s 195ff. Vår anm.) …Om vi hade följt Wang Mings metoder, eller med andra ord Stalins, kunde den kinesiska revolutionen inte ha segrat. När vår revolution segrade påstod Stalin att den var en bluff.« (Ur ett tal hållet i mars 1958, Mao Tse-Tung, Politiska skrifter, Pan/Norstedts, Stockholm 1974, s 91).

»De tillät inte Kina att göra revolution. Det var 1945. Stalin ville förhindra Kina att göra revolution. Han sade att vi inte borde föra inbördeskrig och borde samarbeta med Chiang Kai-shek, annars skulle den kinesiska nationen fördärvas. Men vi gjorde inte som han sade. Revolutionen var segerrik.« (Ur ett tal den 24 sept.1962, samma s. 177).

»Stalin kände på sig att han begått misstag när det gällde de kinesiska problemen och det var inga små misstag. Vi är ett stort land med åtskilliga hundra miljoner innevånare, och han bekämpade vår revolution och vårt maktövertagande.« (Tal i aug. 1964, samma s 201).

De ovan citerade kinesiska påståendena om sovjetledarens inställning bekräftas av det faktiska händelseförloppet och uppgifter som fås ut en rad andra källor. Till de senare hör rapporter från de samtal som hölls mellan sovjetledare och olika utländska »sändebud« i Moskva 1944-48. Till raden av »prominenta« personer som bekräftar detta hör den amerikanske diplomaten Hopkins (samtal med Stalin i maj 1944), amerikanske ambassadören Harriman (samtal med Stalin i juni 1944 – det var vid detta tillfälle som Stalin påstås ha fällt den beryktade kommentaren att »kineserna är inga riktiga kommunister, de är ’margarinkommunister’«), generalmajoren Patrick Hurley (samtal med Molotov i aug. 1944 och med Stalin i april 1945), Guomindang-sändebudet T.V. Soong (juli -45), samt de jugoslaviska kommunistledarna Djilas och Kardelj (samtal med Stalin 1948). Enligt den sistnämnde skulle Stalin i februari sagt till honom och Dimitrov:

»Efter kriget bjöd vi de kinesiska kamraterna att komma hit och diskutera situationen i deras land. Vi sade dem rakt på sak att enligt vår uppfattning hade upproret i Kina inga utsikter att lyckas och att de borde försöka nå en överenskommelse med Chiang Kai-shek, gå in i hans regering och upplösa sin armé. De kinesiska kamraterna sade att de höll med om våra synpunkter, men väl tillbaka i Kina gjorde de precis tvärtom. De återsamlade sina styrkor, organiserade sina arméer och som alla idag kan se håller de på att besegra Chiang Kai-shek. Beträffande Kina har vi misstagit oss och det erkänner vi.« (Citerat i F. Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen, del 2, Röda Rummet/Barrikaden, 1980, s 339. Se också Djilas, Samtal med Stalin, Natur och Kultur, Stockholm 1962, s 162, som återger deklarationen i delvis andra ordalag, men innehållsmässigt identiskt. För vidare studier i de frågor som behandlats i denna not, se Horowitz (red.), Kontrarevolution, Tidens förlag, Stockholm 1969, s 172-210, Schram, Mao Tse-tung, a.a., s 232-254, Claudin, a.a., s 329-345. För den som är kunnig i engelska finns förstås betydligt mer skrivet. Här ska vi bara nämna Harrison, The Long March…, a.a. 348-431, samt Schwartz, a.a., s 256-312.

8. Mao, Valda verk band 4, a.a., s 390. Två veckor tidigare (15 juni) hade Mao gjort ett liknande uttalande:

»Vi är villiga att, på grundval av principerna om jämlikhet, ömsesidig fördel och ömsesidig respekt för territoriell integritet och suveränitet diskutera upprättandet av diplomatiska förbindelser med varje utländsk regering, förutsatt att den är villigt att bryta förbindelserna med de kinesiska reaktionärerna, slutar upp att konspirera med dem eller att hjälpa dem och intar en verklig och inte hycklande vänskaplig hållning till Folkets Kina.« (samma, s 382-383)
Dessa principer slogs officiellt fast i en programmatisk deklaration vid en politisk konferens i september -49.

9. Om Jugoslavien, se Claudin, a.a., s. 235-326.

10. I den tidigare citerade samlingen av »icke-auktoriserade« Mao-texter finner vi bl a följande uttalande om Moskva-förhandlingarna:

»1950 diskuterade jag med Stalin i Moskva under två månaders tid. När det gällde avtalet om ömsesidigt bistånd, den östkinesiska järnvägen, de gemensamt ägda företagen och gränsfrågan intog vi två olika attityder. Den ena var att diskutera när den andra sidan förde fram förslag som vi inte höll med om, och den andra var att acceptera deras förslag om de insisterade. Detta var av hänsyn till socialismens sak. Sedan gällde det frågan om de två ’kolonierna’, d v s Nordöstra och Sinkiang, där folk från något tredje land inte tilläts slå sig ner. Nu har detta upphävts. Efter kritiken mot Stalin har offren för den blinda tilltron fått upp sina ögon lite grann. För att våra kamrater ska förstå att ’den gamle anfadern’ också hade sina fel bör vi analysera honom och inte ha en blind tilltro till honom«. (Tal i mars 1958, Mao Politiska skrifter, a. a, s. 90).

Vidare:

»Efter revolutionens seger misstänkte han (Stalin) att Kina var ett Jugoslavien, och att jag skulle bli en andra Tito. Senare när jag åkte till Moskva för att underteckna det sino-sovjetiska allians- och ömsesidiga hjälpfördraget, var vi tvungna att genomgå ytterligare en strid. Han var inte villig att underteckna ett fördrag. Efter två månaders förhandlingar undertecknade han ändå till slut. När började Stalin få förtroende för oss? Det var vid tiden för bekämpa Amerika — hjälp Korea-kampanjen, från vintern 1950. Han började då bli övertygad om att vi inte var som Tito, som Jugoslavien«. (Tal i sept. 1962, samma, s 177)

Om dessa förhandlingar och relationerna mellan Kina och Sovjet under denna period, se vidare Claudin, a.a., s. 346-360, samt Schurmann, The Logic of World Power, Pantheon Books, New York, 1974, s 205-236. I detta sammanhang noterar vi slutligen följande rader hämtade ur en artikel med titeln »Mera om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur« publicerad i Folkets Dagblad i december 1956:

»I samband med lösandet av vissa konkreta frågor visade Stalin en tendens till stormaktschauvinism, och han tog inte tillräckligt hänsyn till likhet i rättigheter. Han skolade inte kadrerna i en anda av blygsamhet och ibland blandade han sig orättfärdigt i grannstaternas och broderpartiernas interna angelägenheter, vilket fick stora och allvarliga konsekvenser«.

Se också de följande noterna!

11. Tillsammans med Gao Gang utrensades ett dussintal höga partiledare. Gao Gang var politbyråmedlem och ordförande i den statliga plankommissionen. Hans viktigaste allierade, Rao Shushi, var chef för partiets organisationsbyrå. I CK-resolutionen om Gao Gangs och Rao Shushis »antipartiblock« från mars 1955 nämns inget om relationerna med Stalin, utan bara att de sysslat med »konspiratoriska aktiviteter syftande till att gripa ledningen i partiet och staten« och att Gao Gang upprättat ett eget »oavhängigt kungadöme« i Manchuriet osv. Anklagelser om »olovliga förbindelser med utlandet«, framförs dock i en rad andra dokument. I Maos Valda verk, band 5 (s 323) läser vi t ex följande:

»Här ska jag tala i frågan om att ’ha otillåtna förbindelser med främmande länder’. Finns det sådana människor i vårt land, som förser utlänningar med information bakom Centralkommitténs rygg? Jag tror de finns. Gao Gang är ett aktuellt fall. Många fakta har bevisat detta. (Ur ett tal 15 nov. 1956).

För vidare uppgifter om Gao Gang-affären, se Schurmann, a.a., s 244ff; Essential Works of Chinese Communism, Bantam Books, New York 1972, s. 319-323 (innehåller den ovan citerade CK-resolutionen); Lewis (ed.), Party Leadership and Revolutionary Power in China, Cambridge University Press, London 1970, s 205-211, samt tidskriften China Quarterly, nr 57, s Ml

12. Om Koreakriget, se Gittings, The World and China, Eyre Methuen, New York 1974, a.a., s 384-387. och Schram, Mao Tse-Tung, a.a., s 269-274 Shurmann, a.a. s. 237-243 samt på svenska Claudin, a.a., s 384-387.

13. 1949 kunde det låta så har: »Nehru är en bekämpare av rörelsen för nationellt oberoende, en mörkerman som underminerar framstegen för folkens befrielserörelse, en lojal slav åt imperialismen«. Några år senare var det ett helt annat ljud i skällan, och så sent som våren 1959 (då relationerna mellan de två staterna åter hade börjat försämras) kunde man få sig följande till livs i Peking Review (12.5.59): »Nehru är en vän till Kina och motståndare till den imperialistiska krigs- och aggressionspolitiken«. (Citerat efter Journal of Contemporary Asia, vol. 2, No. 4, 1972, s 405-406).

14. Fram till 1954 erhöll Vietminh i Vietnam ett förhållandevis kraftfullt stöd från Kina. Vi bör dock komma ihåg att Beijing i fallen Korea och Indokina hade ett säkerhetspolitiskt egenintresse av att stödja kampen, ty en framgång för imperialismen i dessa två länder innebar ett stort hot mot Kina självt. Dessa två fall kan därför inte användas som bevis för att de kinesiska ledarna hade en allmän inriktning på stöd till befrielserörelser vid denna tid.

15. Svängningen i Kinas utrikespolitik sammanföll i det stora hela med en liknande vändning i den sovjetiska utrikespolitiken. I Sovjets fall skedde denna förändring snabbt efter Stalins död. Bakom Moskvas ändrade politik låg både ekonomiska och politiska motiv. Den politik som förts under Stalins sista år hade inte förmått att utnyttja det faktum att de gamla kolonialväldena befann sig i upplösning och det uppkommit en rad »alliansfria« stater som låg öppna för ett ökat sovjetiskt inflytande. Stalins politik hade tvärtom drivit dessa stater i armarna på USA och därmed underlättat den imperialistiska inringningen av Sovjet. De nya sovjetledarna tog itu med att försöka bryta denna tendens. Samtidigt växte den sovjetiska ekonomins behov av råvaror som kunde erhållas från de f d kolonierna. Sovjetledarna började således anstränga sig för att förbättra relationerna med »tredje världen«.

16. Längre utdrag ur två av Zhous tal vid konferensen finns i Lawrence, China’s Foreign Relations since 1949, Routledge 1975, s 161-167. I sitt andra tal sade Zhou bl a (samma, s 167): »Vad gäller relationerna mellan Kina och USA, så önskar det kinesiska folket inte krig med USA. Vi är villiga att lösa internationella konflikter på fredlig väg. Om ni här skulle vilja underlätta att konflikter mellan Kina och USA löses med fredliga medel, så skulle det vara högst välgörande för avspänningen i Fjärran Östern och likaså för att uppskjuta och förhindra uppkomsten av ett världskrig«.

17. Samtalen fortsatte till december 1957, då de avbröts av anledningar som vi återkommer till, och återupptogs i Warszawa 1958 under en ny »Quemoy-kris«.

18. Gittings, a.a., s 204. Gittings återger också ett citat från Zhou Enlais tal vid Nationella folkkongressen i juli 1955. Han sade där att »det kinesiska folket är berett att försöka befria Taiwan med fredliga medel… Förutsatt att USA inte blandar sig i Kinas inre angelägenheter kommer möjligheterna att på fredlig väg befria Taiwan fortsätta att öka«. Det var därför helt följdriktigt att kineserna i de efterföljande ambassadörssamtalen krävde att USA skulle »häva ockupationen av Taiwan». Washington vägrade göra några sådana utfästelser. Det är mot denna bakgrund som Beijing startade sin absurda propagandakampanj för att »befria Taiwan med fredliga medel«.

19. Horowitz, a.a., s 207, återger några självkritiska sovjetiska kommentarer till relationerna mellan Sovjet och Kina under Stalins sista år. Bl a lär självaste Chrusjtjov ha deklarerat 1956: »Hade det inte varit för USA:s hårda politik mot Kommunistkina, är det mycket möjligt att Beijing-regeringen beslutat sig för en öppen brytning med Moskva, precis som marskalk Tito gjorde 1948. Situationen ansågs ha förbättrats genom Maos besök i Ryssland under 1949-50. Men det spända förhållandet varade ända fram till Stalins död 1953«. (Citatet ur en inofficiell rapport och är således ingen ordagrann återgivning av Chrusjtjovs uttalande).

20. Gittings, a.a., s 196-201, ger en rad exempel på de uttryck denna motsättning tog sig. Bl a kontrasteras olika uttalanden från de två regeringarna, Moskvas och Beijings olika hållning till FN-resolutionerna i frågan osv. Gittings relaterar också hur sovjetledarna (bl a vid Genèvekonferensen 1955) inför västdiplomater beklagade sig över kinesernas »oresonliga« hållning.

21. Se Den stora polemiken, a.a., s 71 ff.

22. Att de kinesiska reaktionerna inför »avstaliniseringen« till en början var i huvudsak positiva bekräftas från många håll. Ett sådant vittne är den albanske ärkestalinisten Enver Hoxha, som i sina Reflections on China, Tirana, 1979, vol. 1, ondgör sig över detta. Hoxha nämner t ex (s. 85) att Mao 1956 kritiserade Stalins »misstag« beträffande Jugoslavien och hävdade att jugoslaverna i själva verket var »goda marxister«. Några år senare skulle Mao & Co företräda en helt annan ståndpunkt och försvara Stalins Jugoslavien-politik.

23. Den stora polemiken, a.a., s 76.

24. I januari 1957 kommenterade Mao frågan om Stalin på följande sätt:

»I och med sammankallandet av SUKP:s tjugonde kongress vände sig en del människor som tidigare varit ytterst entusiastiska för Stalin, mycket häftigt emot honom. Enligt min åsikt håller dessa människor inte fast vid marxismen-leninismen, de intar inte en analytisk syn på tingen och de saknar revolutionär moral. Marxismen leninismen omfattar proletariatets revolutionära moral. Eftersom ni alla förr stödde Stalin, borde ni åtminstone ge något skäl till att ni vänt så tvärt. Men ni anger inga skäl alls för denna plötsliga helomvändning, som om ni aldrig i era liv stött Stalin, fastän ni tidigare faktiskt stödde honom helt och fullt. Frågan om Stalin rör hela den internationella kommunistiska rörelsen och angår de kommunistiska partierna i alla länder«. (Mao, Valda verk, band 5, s 336-7).

I ett annat tal (mars 1958) sade Mao:

»När Stalin kritiserades 1956 var vi å ena sidan nöjda, men å andra sidan oroliga. Det var absolut nödvändigt att lyfta på locket, att bryta ner den blinda tilliten, att lätta på trycket och frigöra tänkandet. Men vi samtyckte inte om det gällde att i ett enda slag krossa honom fullständigt«. (Mao, Politiska skrifter, a.a., s 90).

I polemiken mot SUKP 1963 skrev man apropå de internationella konsekvenserna av Stalin-kritiken:

»Efter (20:e) kongressen piskade imperialisterna och reaktionärerna allestädes, svällande av övermod, upp en världsomsvepande tidvattenvåg mot Sovjetunionen, kommunismen och folken. De amerikanska imperialisterna såg i SUKP-ledningens med alla krafter företagna attack mot Stalin något som ’mer än någonsin passade våra syften’ och talade öppet om att använda Chrusjtjovs hemliga rapport såsom ett ’vapen till att förstöra den kommunistiska rörelsens prestige och inflytande’ och de tog tillfället att förorda en ’fredlig omvandling av Sovjetunionen’«. (Den stora polemiken, a.a., s 78).

Vidare:

»Den 20:e kongressens misstag skapade stor ideologisk förvirring inom den internationella kommunistiska rörelsen och åstadkom att den översvämmades av revisionistiska idéer. Tillsammans med imperialisterna, reaktionärerna och Tito-klicken gick kommunismens renegater i många länder till angrepp mot marxismen-leninismen och den internationella kommunistiska rörelsen«. (samma, s 78).

25. I polemiken 1963 skriver KKP:

»Mest påfallande bland de händelser som ägde rum under denna period var episoden i de sovjetisk-polska relationerna och den kontrarevolutionära revolten i Ungern. Dessa två händelser var av olika karaktär. Men SUKP:s ledning begick grova fel i bägge fallen. Genom att föra fram trupper i avsikt att betvinga de polska kamraterna gjorde de sig skyldiga till stormaktschauvinism. Och i det kritiska ögonblick, då de ungerska kontrarevolutionärerna ockuperat Budapest, hade de en tid för avsikt att gå in för en kapitulationspolitik och överlämna det socialistiska Ungern till kontrarevolutionärerna«. (samma, s 78-79).

Beijing utnyttjade dessa två händelser för att hävda sin självständighet gentemot Moskva. Å ena sidan drev man på ryssarna att intervenera i Ungern, å den andra stödde man polacken Gomulkas självständighetsträvanden gentemot Sovjet. (se Schwartz, a.a., s 172-73.) För ytterligare uppgifter om denna period, se t ex Hinton, Chinas Turbulent Quest, Indiana University Press, Bloomington & London, 1972, s 78-85.

26. Cit. i Gittings, a.a, s 206. 27. Cit i Schurmann, a.a., s 264. 28. Detta åtföljdes av en »vänstervridning« i propagandan. Språkbruket blev militantare. Talet om »enhet« ersattes med »kamp« och istället för att tala om »försvaret av det nationella oberoendet« övergick man nu till parollen om »kamp för nationell frigörelse«. Under denna period började man också göra en åtskillnad mellan olika slags stater i den »tredje världen«, något som man inte gjort under den föregående perioden. Om den utrikespolitiska kursändringen, se den intressanta och tankeväckande redogörelsen i Schurmann, a.a., s 253-283.

29. På konferensen yttrade Mao: »Det är kännetecknande för läget idag, tror jag, att Östanvinden förhärskar över Västanvinden. Det vill säga, att socialismens krafter är förkrossande överlägsna imperialismens krafter«. (Cit. i Den stora polemiken, a.a., s 188).

30. Vid ett möte på Moskva-universitetet den 17 november (i samband med konferensen), förklarade Mao: »Det socialistiska lägret måste ha ett huvud, och detta huvud är Sovjetunionen… De kommunistiska partierna och arbetarpartierna i alla länder måste ha ett huvud och detta huvud är SUKP«. (Cit. i Schwartz, a.a., s 178).

31. Att »det stora språnget« var ett stort misslyckande har de flesta icke-kinesiska bedömare varit eniga om sedan länge. Detta gäller såväl marxister som sovjetiska »experter« och borgerliga kinakännare. Det är emellertid först under de senaste åren som detta erkänts även från officiellt kinesiskt håll.

Den stora sammandrabbningen mellan oppositionen och Mao ägde rum vid den s k Lushan-konferensen i juli-aug. 1959. I spetsen för oppositionen stod Peng Dehuai, som bl a skrivit ett brev till Mao med en svidande vidräkning med »det stora språnget«. Peng stöddes bl a av partiets f d generalsekreterare Zhang Wentian. Konferensen antog en resolution som fördömde oppositionen som en »högeropportunistisk antiparti-klick« och Peng & Co förlorade sina poster. De utrensades dock inte helt, beroende på att det fanns en stor grupp, som även om den inte var beredd att stödja Pengs kritik till hundra procent, ändå hade sympati för den. Därför slutade Lushan-konferensen bara i en halv seger för Mao, och resolutionen om »Peng-klicken« publicerades inte ens förrän långt senare (under »kulturrevolutionen«). Idag är Peng och hans allierade återupprättade: »Under partikampen 1959 genomförde vi felaktigt en kamp mot den s k högeropportunismen« (Beijing Review, 15 okt 1979, s 14). Om det »stora språnget« se t ex Shurmann-Schell (ed), Communist China, Penguin 1968, s 396-411 och L. Maitan, Party, Army and Masses in China a.a., s 37-51.

Om Peng Dehuai-affären, se Lewis, a.a., s 212-220, Essential Works on Chinese Communism, a.a., s 330-337 (innehåller resolutionen om Pengs »anti-partiklick«).

32. Enligt kinesiska uppgifter skulle Chrusjtjov vid sitt blixtbesök ha föreslagit upprättandet av ett gemensamt flottkommando i Fjärran Östern. Detta sågs av de kinesiska ledarna som ett sovjetiskt försök att skaffa sig kontroll över de kinesiska stridskrafterna. I polemiken 1963 skrev Beijing om detta:

»År 1958 framförde SUKP:s ledning orimliga krav, som avsåg att lägga Kina under sovjetisk militärkontroll. Dessa orimliga krav avvisades beslutsamt och med rätta av den kinesiska regeringen«. (Den stora polemiken, a.a., s 84).

I ett tal inför 8:e centralkommitténs tionde plenum i september 1962 preciserade Mao: »Från andra halvåret 1958 ville han blockera den kinesiska kusten. Han ville sätta upp en förenad flotta för att ta kontrollen över vår kustlinje och på så sätt försätta oss i blockad«. (Mao, Politiska skrifter, a.a., s 176).

33. Quemoy-krisen, se A.S. Whitings artikel »New Light on Mao« i China Quarterly, nr 62, juni -75, s 263-270.

34. Den stora polemiken a.a., s 84. 35. Cit i Schurmann, a.a., s 302-3. 36. Cit i Schram, a.a., s 309.

37. Leve leninismen, Inapress, Stockholm 1960.

38. Om Kubakrisen, se K.S. Karol, Castros Kuba, Wahlström & Widstrand, 1971, s 182-193.

39. Den officiella kinesiska ståndpunkten formulerades i ett uttalande från den kinesiska regeringen i augusti 1963: »Borde eller borde inte Kina självt bemästra metoderna för att motstå USA:s kärnvapenutpressning? Det är sant att om de sovjetiska ledarna verkligen tillämpade den proletära internationalismen, så skulle kanske Kina anse det onödigt att själv framställa egna kärnvapen. Men det är lika sant att om sovjetledarna verkligen tillämpade proletär internationalism, så borde de inte ha något som helst skäl till att hindra Kina att tillverka kärnvapen«. (Cit. i Shurmann, a.a., s 318).

40. De kinesiska artiklarna finns samlade i Den stora polemiken, a.a. För en grundligare behandling av den sino-sovjetiska konflikten se Zagoria, The Sino-Sovjet Conflict 1956-1961, Princeton University Press, 1962; Gittings, Survey of the Sino-Sovjet Dispute, Oxford University Press, London 1968. I Schurmann-Schell, Communist China a.a., finns också några läsvärda artiklar om ämnet (s 233-284 och s 483-494).

41. Vårt resonemang skulle emellertid förbli ensidigt, och därmed odialektiskt, om vi bortsåg från att den kinesiska polemiken mot »sovjetrevisionismen« i praktiken, oberoende av den kinesiska byråkratins egoistiska syften, också hade en objektivt sett progressiv funktion (särskilt under åren 1962-68). Kritiken av sovjetledarnas avspänningspolitik och de radikala fraserna fungerade trots allt som en inspirationskälla för många befrielserörelser och radikala människor.

Från Tidskriften Fjärde Internationalen 1-2/1982