Recension av: Maktens (o)lika förklädnader – kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige Red: Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas förlag 2002.
Agnes Callewaert

Antologin Maktens(o)lika förklädnader behandlar frågan om hur social ojämlikhet konstrueras genom att människor kategoriseras utifrån kön, klass och etnicitet. Stor tyngd läggs vid en teoretisk analys av makt- och exploateringsprocesser, och hur dessa ideologiskt legitimeras genom konstruktionen av det som anses vara normalt. Redaktörerna skriver att ”boken kan läsas som en postkolonialt inspirerad lägesrapport om Sverige”.

Boken ger en grundläggande teoretisk bas för att förstå hur kapitalism, rasism, nationalism och patriarkala strukturer hänger ihop. Författarna betonar vikten av att se dessa system tillsammans, men att rasism även måste förstås som ett förtryck skilt från klassförtrycket. Texterna är fyllda av konkreta exempel från dagens samhälle som gör teorierna lättare att förstå och som ger tyngd åt argumentationen. Dessa exempel avslöjar hur rasistiska praktiker förekommer i stort sett i alla sammanhang i Sverige idag.

Bokens sammanlagt tolv författare kan betecknas som kritiska forskare. Flera av dem använder sig av marxistiska teorier och begrepp i sina analyser. Antologin tar ett brett grepp över sitt ämnesområde. Innehållet i de olika avsnitten spänner från Fackföreningsrörelsen i ett rasifierat samhälle över Feministiskt integrationsarbete – vem ska definiera vems behov? till Kön och ras i rumsliga idékonstruktioner.

Ett nyckelbegrepp i boken är kultur. Författarna menar att begreppet i den dominerande samhällsdebatten används som något statiskt, där kultur blir ett bagage människor bär med sig som ser likadant ut oavsett sammanhang. Författarna motsätter sig denna syn. Kultur, liksom identitet, menar till exempel Diana Mulinari, formas i sitt sammanhang och påverkas ständigt av olika maktrelationer. Anna Bredström problematiserar det faktum tatt kulturella, nationella och etniska gemenskaper beskrivs som naturliga enheter. Den kritiska forskningens uppgift, menar hon, är att se under vilka förhållanden dessa ”föreställda gemenskaper” konstrueras i dagens politiska, sociala, ekonomiska situation.

Det normala och ”det andra”

Utgångspunkten för författarna är att rasismen och nationalismen konstrueras genom att det avvikande – ”den andra”, skapas i förhållande till normen – det ”naturliga”, i detta fall svenskhet. Det vi ser idag i samhället kan, enligt bland andra Mulinari, betecknas som kulturrasism. Invandrare beskrivs som bärare av en statisk kultur som per definition är fundamentalt annorlunda och ofta ett hot mot det normala svenska. Under den biologiska rasismens era var det de grundläggande biologiska skillnaderna som betonades, men även då var det i form av kulturella uttryck som skillnaderna tog sig mycket viktiga. Steget mellan biologisk rasism och kulturrasism är alltså mycket litet. Rasifiering är ett annat återkommande begrepp. Med det menas att människor inkluderas och exkluderas från föreställda gemenskaper genom kulturella kodsystem, och att vissa grupper redan per definition konstrueras som avvikande.

Mulinari och de los Reyes menar att det finns koloniala mentala strukturer i Sverige idag. Idén om att människor är väsensskilt olika härstammar från rasistiska ideologier och kolonialismens makthierarki.

Nationalistiska och rasistiska ideologier använder kvinnan som symbol för det naturliga och för vad författarna kallar ”den konservativa principen”. Män representerar däremot principen om utveckling. För att förstå nationalismen måste man därför använda sig av en teori som tar hänsyn till genus. Kvinnans position är inte given. I den svenska debatten får svenska kvinnor symbolisera det moderna och invandrarkvinnor representera det traditionella. Den egna nationens kvinnor bli symboliskt ”den andra” i förhållande till nationens män, men samtidigt blir de symboliskt konstruerade som norm i förhållande till kvinnor tillhörande ”de rasifierade andra”. När kvinnoförtryck i debatter och forskning görs till en kulturell handling så placerar man förtrycket någon annanstans, utanför ”Sverige” och ”det svenska”. Det förtryck som förekommer i Sverige kan då beskrivas som något avvikande, medan förtryck i ”andra kulturer” får legitimitet som något vanligt. Ett intressant exempel som studeras i boken är hur våldtäkt utförd av ”invandare” förklaras med kulturella aspekter, medan våldtäkt utförd av svenskar förklaras med psykologiska orsaker. I debatter i TV efter våldtäkten i Rissne fick invandrarkillarna representera ”det hotfulla andra” medan svenska tjejer blev symbolen för nationen.

Klass, rasism och kapitalism

Genom folkhemmet har den svenska fackföreningsrörelsen varit en central aktör i den ideologiska konstruktionen av nationen Sverige. En ensidigt fokuserad facklig strategi, med betoning på konflikten mellan arbete och kapital, resulterar i en oförmåga att förstå andra samhälleliga konflikter och hur dessa påverkar varandra. Svenska arbetare kan använda sig av sin överordnade position mot invandrade arbetare för att stärka sin ställning. Anders Neergaard påpekar i sitt bidrag att fackföreningsrörelsen är en intresseorganisation för sina medlemmar och att det finns en central skillnad mellan kampen för fackliga medlemmars intressen och kamp för hela arbetarklassens intressen. Frågan han ställer är om fackföreningar kan utveckla ett antirasistiskt projekt, eller om ”organisationerna i sig är bärare av en rasistisk kultur som enbart inkluderar dem som uppfattas tillhöra nationen”. Utifrån dessa utgångspunkter beskrivs och analyseras nätverket FAI, Fackligt Aktiva Invandare.

Det betonas också att strukturella förändringar av kapitalismen och maktförskjutningen som skett på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel – i kombination med migration och ökad sysselsättning för kvinnor – har förändrat den numerära balansen mellan arbetarklassens olika skikt utan att få motsvarande genomslag i fackföreningsrörelsens interna maktbalans. Detta försvårar förändring och förnyelse inom fackföreningarna. Här tar boken fasta på hur kön och etnicitet kan omforma traditionella klassgränser.

En av bokens stora frågor är om det är möjligt att definiera rasismen som en biprodukt och en konsekvens av klassrelationer. På vilket sätt kan rasismen kopplas till kapitalismens olika ackumulationsfaser och till nationalstatens formering? För att besvara den frågan använder sig flera av författarna av den brittiske rasismforskaren Robert Miles. Miles tolkar rasismen som en central egenskap hos den nya fasen av kapitalistisk ackumulation. Enligt honom är rasismen en ideologi som döljer kopplingen mellan rasifierad arbetskraft och den kapitalistiska ekonomin. Rasismen förkroppsligar den inneboende motsättningen hos den kapitalistiska världsekonomin mellan å ena sidan behov av arbetskraftens rörlighet och å andra sidan behovet av att begränsa denna rörlighet genom medborgarskap och nation. Kapitalet har ett behov av att skapa social ojämlikhet mellan klasser och geografiska områden. Rasism och rasifieringsprocesser kan då legitimera denna sociala ojämlikhet.

Boken är i sig en uppmaning att bekämpa rasismen och att utforma strategier för denna kamp. Irene Molina och Paulina de los Reyes påpekar att när ”integration” och ”invandrare” diskuteras läggs tonvikten sällan på den diskriminering dessa människor utsätts för. Att invandrare har sämre förutsättningar på många områden tas för givet med hänvisning till att ”de är ju annorlunda!” På detta sätt görs rasism och etnisk diskriminering till en ”ickefråga”. Denna tystnad utgör, enligt författarna, ”ett av de största hinder som finns för att kunna synliggöra och utforma strategier för att motverka rasismen”.

Maktens(o)lika förklädnader är en vass, klar och brinnande politisk bok, om än samtidigt mycket teoretisk och akademisk. Läsningen ger många nya insikter, kunskaper, argument och analysredskap för en av dagens viktigaste politiska frågor. I boken finns flera avgörande resonemang som bör ligga till grund för den antirasistiska rörelsens strategiska vägval.

Agnes Callewaert

Från Röda Rummet 1/2003