Inledning av Felix Morrow till hans bok Spanien: Revolution och kontrarevolution, publicerad på svenska 1976, Bokförlaget Röda Rummet.

Fascistiska soldater och arbetarmilis i skyttegravar, helt nära varandra. Under ett uppehåll i skjutandet ropas argument fram och tillbaka:

»Ni är söner till bönder och arbetare», ropar en milisman. »Ni borde vara här med oss och kämpa för republiken, där vi har demokrati och frihet.»

Svaret kommer genast. Det är ett argument som bönderna har använt mot alla reformistiska appeller alltsedan republiken kom till 1931:

»Vad gav republiken er att äta? Vad har republiken gjort för oss, för att vi ska kämpa för den»?

I den här incidenten, som pressen omnämnde helt i förbigående, har vi kärnan i inbördeskrigets problem.

De sjuttio procent av befolkningen som är bönder har inte vunnits över till proletariatets sida. De stod vid sidan av republikens födelse 1931. Deras passivitet och fientlighet ledde till reaktionens triumf i november 1933. De deltog inte i den proletära oktoberrevolten 1934. Förutom i Katalonien och Valencia, där proletariatet har tagit ställning för konfiskering av jorden och redan lämnar över den till bönderna och i delar av Andalusien där lantarbetarna själva har lagt beslag på jorden, har bondemassorna ännu inte rest sig för att kämpa sida vid sida med arbetarklassen.

Ett så djupgående inbördeskrig som det spanska har aldrig tidigare vunnits utan att ett revolutionärt socialt program förts fram. Ändå verkar det som om den av Caballero ledda koalitionsregeringens hela program utgörs av den militära kampen. »Först efter segern kan vi gripa oss an de politiska och sociala problem, som berör de olika grupperna inom ’Vänsterfolkfronten’», säger en regeringstalesman (New York Times, 20 september). »Vårt program innehåller bara en punkt och det är att segra.» Men faktum är att koalitionsregeringens. paroll »Försvara den demokratiska republiken» verkligen innehåller ett socialt program, men ett reformistiskt sådant: att försvara det borgerliga produktionssättets »vänligaste» politiska instrument.

I den stora franska revolutionen innebar parollen »Frihet, jämlikhet och broderskap» rent konkret jorden till bönderna, frihet från träldom, en ny värld av arbete och rikedom. Den innebar att de feodala förtryckarnas ekonomiska makt krossades och att Frankrikes öde lades i den revolutionära bourgeoisins händer. Den ryska revolutionens paroll »Jord, bröd och frihet» samlade framgångsrikt folket mot Kornilov och Kerenskij, eftersom det innebar en förvandling av Ryssland. Spaniens proletariat kommer att resa lika revolutionära paroller, eller förlora inbördeskriget.

Det katalanska proletariatet har redan insett denna sanning. Dess revolutionära program kommer inte att stanna inom de egna gränserna så länge till. Just i dag kom nyheten att ett annat parti i folkfronten, det syndikalistiska partiet som bildades efter oktoberrevolten av anarkosyndikalister som erkände nödvändigheten av att delta i det politiska livet, har krävt ett socialistiskt program för ett framgångsrikt fullföljande av inbördeskriget. Caballero, folkfrontens »extrema» vänsterflygel, på premiärministerposten är i sig själv ett förvrängt bevis på att massorna inte vill kämpa för att bevara kapitalismen. Men Caballeros gamla lagrar kan inte och kommer inte att ersätta det mycket konkreta innehållet i ett revolutionärt program.

På de följande sidorna berättas historien om den rika revolutionära erfarenhet som det spanska proletariatet har fått under fem korta år. Denna utomordentligt koncentrerade erfarenhet lär det spanska proletariatet att ta sitt öde i egna händer. Till den ryska revolutionens lärdomar läggs nu den spanska revolutionens lika djupgående lärdomar.

New York, 22 september 1936.

Läs hela Spanien: Revolution och kontrarevolution, publicerad på svenska 1976, Bokförlaget Röda Rummet.